Idag är bloggen treee (!) år

imageIdag fyller bokbloggen hela tre år!

Hurra, hurra, huuurrrrraaa..!

Missa nu inte födelsedagsutlottningen här på bloggen! Det är en finfin utlottning med anledning av bloggens treårsdag (som stänger innan tolvslaget i natt)!

Annonser

Henrik Lange x 3

imagesKXQ7C0DL   imagesR8Z1XUBJ   imagesZJGRSY53

Ja, vad ska man säga? Man lånar, man hoppas, man har läst någonstans för länge sedan att detta är roliga böcker. Men jag måste antagligen vara helt humorbefriad – för alltså: jag tyckte faktiskt inte ens att det här var lite kul. Och då har jag bläddrat i alla böckerna, för att verkligen göra en rättvis bedömning, men den förändrades inte allt eftersom jag läste titlarna från vänster till höger.

Jag vet inte om problemet är att film och romaner betyder för mycket för mig, eller att jag bara inte är på humör. Men jag har inga planer på att testa dessa igen i framtiden. Jag hade inte ens gett dem lika mycket chans, som jag nu gjorde under ett par dagars spridda läsning, om det inte hade varit för att de är skrivna som seriestrippar och i alla fall inte tar sååå oerhörd lång tid att läsa…

Tematrio: Långbetitlat

tematrio[1]Lyran skriver denna vecka: ”Berätta om tre böcker med lång titel, bra eller dåliga eller sådana du vill läsa.”

Och här kommer den längsta titeln jag kan hitta i mina bokhyllor, samt två andra långtitlade böcker som jag kom att tycka mycket om:

1. Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog av Jonas Hassen Khemiri. Som ni ser har novellen inte mindre än 18 ord i titeln och jag har nog ingen titel som bräcker detta. Jag kan även se att jag tyckte den var genial, då när jag läste den för över två år sedan.

2. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson. Detta var också en av de romaner jag just då tyckte erhöll en av de längsta titlar jag någonsin hade läst (vad jag minns). Detta var en av böckerna som var en del av min första Bokmässe-skörd någonsin och jag älskade den då.

3. Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Detta är en av årets längsta titlar dessutom. Jag jag inte säga annat än att jag kom att gilla den oerhört mycket.

Jag tror att jag är en av de där som ändå gillar långa titlar. Det finns något frestande med dem och den klingar ofta på ett alldeles speciellt sätt om en bok eller en novell har en lång titel. Jag förväntar mig ofta att den lever upp till sin titel på ett helt annat sätt kanske? Jag vet inte exakt, men misstänker att det är något åt det hållet…

Salamandertider

Äntligen har jag snubblat över en e-novell och en Mix-novell som tagit mig med fullkomlig storm! Jag har varit lite nervös för att jag helt enkelt inte upplever de där e-böckerna på samma sätt som en bok… typ alls. Men jodå. Det kan jag allt göra. Detta är beviset!

e-bok-9789187671159-salamandertider[1]Novellen är 18 sidor lång, avvägd, välskriven och jag känner. Jag känner intensiteten, jag känner vardagen, som inte bara är vardaglig, utan ytterst hotad, även om jag inte ens hade vetat om det om jag inte hade följt just det perspektivet jag får följa. Språket lockar mig så mycket till allt detta jag nämner – det är språket som förmedlar, som får mig att känna det jag känner om och inför novellen och som slutligen också får mig att liksom sucka sådär förnöjt. Det känns lite som att ha ätit en chokladbit med lite chili och bara vara oförskämt nöjd med komponeringen av smakerna och det där stinget som stannar kvar skänker liksom någonstans en välbehag för någon som älskat smakkombon!

Jag var så nervös att jag inte skulle gilla Helena Dahlgren, men den oron fick jag lov att släppa nästan direkt. Det här är så himla bra, och jag undrar lite om en viss person som sätts i fokus i novellen (som läser mycket och åker buss) – kan det vara en Helena Dahlgren mån tro? Jag kan inte låta bli att undra lite… Och egentligen fråga mig en massa mer, men det kan jag inte fråga högt hur som helst för att inte förstöra läsupplevelsen för potentiella framtida läsare av den här!

(Läs: läs, läs, läs!)

Z som i Zon

Jag försökte komma på ett passande ord till bokstaven Z och valet föll till sist på zon. Det pratas ofta om att man har comfortzones när det kommer till läsning. Och det är klart att det är så. Dock behöver dessa zoner inte vara bestående hela ens läsande liv – vilket jag tycker är skönt. Saker får lov att förändras, även ens comfortzones när det kommer till läsning. Och om dessa zoner förändras på ett eller annat sätt, antar jag att man delvis bevisar att inte ens det trygga måste vara bestående, på så vis att vi alltså inte bara läser det som känns oss tryggt och säkert utan vågar oss på nytt och hittar nya säkra kort när det kommer till genre, och så vidare… (Jag har lite svårt att sätta ord på det där.)

Mina säkra kort just nu är nog ändå (för det mesta, för visst finns det undantag åt ena eller andra hållet): skräck, rysare, mer oklassiska deckare, dystopier, ungdomsromaner, gärna romaner med lite udda karaktärer, noveller, romaner skrivna på vers (som inte direkt känns som vers), och roliga eller poetiska romaner med lite sorgkant.

Men det är inte säkert att jag tycker exakt såhär om ett år. Det tycker jag känns fantastiskt bra.

Y som i Yttre

Ja, då har vi kommit till bokstaven Y och ordet Yttre. Jag tänker en hel del på det där yttre i form av bokomslagen. Det är ju en faktor till att man ibland väljer att bläddra just i en bok framför en annan, blir nyfiken på just vissa böcker somliga gånger och en bok med ett riktigt vackert yttre (förstärkt av ett vackert inre) kan verkligen kännas som en tavla.

Vid det här laget vet vi alla att utsidan inte betyder allt. Det gäller också oss bokbloggare, även om resonemanget ovan gör sig ytterst gällande för en stor majoritet av oss skulle jag ändå tro. De gånger jag vill åt insidan, till exempel på grund av hjärtliga boktips, har jag ignorerat det yttre och oftast överraskats extra, men samtidigt såklart tänkt: ”Den hade kanske lästs av så många fler utan denna framsida”. Som tur är, är jag inte den som är långsint eller minns bokframsidor särskilt väl om inte böckerna i princip bor i min egen bokhylla. Men jag har ett färskt exempel i minnet angående en mycket omtyckt lånebok:

Boken är Eleanor & Park:

eleanor_park-rowell_rainbow-25470027-1883597904-frntl[1]

Den är så vacker i sin enkelhet och jag har alltid tilltalats av denna framsida – men jag måste ändå störa mig på en sak och det är att Eleanor och Park är lika stora. Har man valt att skapa en balans genom att göra dem lika stora, eller finns det någon annan slags förklaring? Ja, alltså – missförstå mig rätt – enligt boken är de lika långa, men Eleanor är faktiskt större och jag skulle nog utan tvekan ha läst boken även med en liiite bredare, större, Eleanor jämfört med Park.

Angående omslag och framsidor, har jag sedan innan konstaterat att jag ofta gillar böcker som är enkla, snygga och ofta svarta…