Rävsång

Christin Ljungqvists Rävsång lästes ut på några mornar till frukosten. Och min första tanke när jag började läsa den var att den, liksom båda föregångarna i denna fristående trilogi, är ”egen”. Den är en egen roman med sin egen röst, precis såsom Kaninhjärta och Fågelbarn. Det tycker jag är riktigt snyggt och faktiskt också skickligt gjort, för jag tycker inte alltid att författare egentligen lyckas med detta fast det är avsikten!

Jag måste också säga att jag tycker att det görs en del modiga val som skulle kunna tappa en läsare: romanen är ganska tung textmässigt då den inte direkt har kapitel i den luftigare meningen (då boken endast har tre delar som ger lite mer luft i texten) och huvudpersonen Finn stammar (vilket skrivs ut i dialogerna). Men: Jag störde mig faktiskt inte på dessa saker mer än någon millisekund, sedan kom jag liksom över det, eller snarare in i det och det kändes inte konstigare än någon annat! De facebookstatusar som återfinns med jämna mellanrum är det som också ger paus, på ungefär samma sätt som ett kapitel eller ett mellanslag…

ravsang-ljungqvist_christin-27314568-2379853110-frntl[1]Finn möter jag som läsare när han avrundat den ett och ett halvt år långa resan han känt sig tvungen att göra efter att hans pappa har gått bort. När han påbörjade sin resa gjorde han detta utan att säga något till någon och när han väl kommer hem måste han delvis uppleva konsekvenserna av att ha lämnat de som stått honom närmast utan ett ord: sin mamma, sin syster, sina kompisar och sin dåvarande flickvän… Och trots att Finn varit borta så länge, så kommer han hem till ett Göteborg som är sig mer likt än vad han hoppats på:

”Mamma ändrade ogärna på grejer. Lite som att allt blev som det blev, utan nån yttre påverkan. Om nåt hade fått en plats i hennes liv stod det kvar på exakt samma ställe. Mobiltelefoner med spruckna högtalare, lampor som flimrade bara man gick för nära, äggklockor som gick för långsamt, män som stal pengar direkt ur andras plånböcker. Alltså stod soffan kvar. Så klart att den gjorde.” (sid. 30).

Och soffan är av stor betydelse för Finn för att den på ett mycket direkt sätt har med hans pappa att göra, och med hans död att göra och det faktum att Finn sett alldeles för mycket av vad en son bör slippa för ett och ett halvt år sedan. Jag skriver också tidigt att det här är en känslosam bok. Och det är det, och det är nog det jag mest tar till mig hela tiden: som jag känner, som jag tänker på och det är det som fastnar allra mest tills nästa gång jag plockat upp den…

Jag känner också en viss frustration som kommer ur att Finn stammar och att alla runt omkring honom (även om det är omedvetet) liksom utnyttjar det på så vis att de klipper av honom, lägger ord i munnen på honom ibland… Jag känner att Finn inte alltid får lov att prata färdigt, tala till punkt, säga det han säger, känner, tycker och tänker – inte ens med hans egen mamma. Hans ventil blir på så många sätt musiken och delvis också Facebook och de statusar han kan publicera där. Och musiken är Finns andrum – han stammar inte när han sjunger, han sjunger bra, spelar gitarr bra och han kan också genom denna ventil komponera eget – skriva egen musik och finna ord och med detta en passage för orden!

Det snyggaste av allt i den här romanen är på så många sätt Hannas närvaro – ja, den Hanna som vi också möter i Kaninhjärta flyktigt och i Fågelbarn desto mer! Ljungqvist har verkligen gjort något spännande utav den här trilogin som på nutidsplan är parallellberättelser på flera sätt och det är genomtänkt och fungerande! Jag får lust att bläddra lite i de två föregående böckerna – bara för att (och inte minst för att jag saknar dessa perspektiv, dessa böcker och dessa röster!). Hur ofta känner jag detta lika starkt? Ja, det är inte ofta kan jag lova.

Detta är en dyster, välkomponerad, grå och känslosam bok, utan att kännas tung och mörk på så vis. Den är så oerhört läsvärd, kanske allra helst om man läst Ljungqvists andra fristående böcker, men även utan detta: den är läsvärd! Och även om den inte är favoriten bland de tre romanerna, så är den så bra! Läs romanen och känn: känn på Finn, hans känslor och tankar, känn hur Finns känner när han är ensam i lägenheten, känn vad soffan framkallar, vad Göteborg framkallar och ta reda på när och hur Hanna kommer in i bilden! Känn hur en rolex kan vända upp och ner på så mycket, hur kompisar och familj kan betyda så mycket mer än vad man kanske vågat tänka…

Med denna trilogiavslutning kan jag öven pricka av en punkt i kaosutmaningen 2.0 – närmare bestämt punkt 21: ”Läs sista boken i en trilogi/serie.”


Rävsång
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: Gilla Böcker (2014)
ISBN: 9789186634605
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Advertisements

2 thoughts on “Rävsång

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s