Himmelstrand

Jag har sett fram emot den här romanen sedan jag hörde talas om den. Vad kan detta vara? En ny Låt den rätte komma in eller Lilla stjärna – ish? För det är ju de två romanerna som är mina absoluta favoriter! Det är de jag omedvetet, och från och med jag läst dem, alltid kommer att mäta John Ajvide Lindqvists verk i… Tills det kommer en ny roman och blåser mig av stolen!

himmelstrand-ajvide_lindqvist_john-27044043-386054041-frntl[1]Himmelstrand går lite åt Lilla stjärna-hållet – den är dock mycket mer absurd och ganska bisarr och leker mer med en ny värld, eller om man ska kalla det dimension (?), än vad någon annan av hans verk hittills har gjort. För jag menar:

Tio personer förflyttas med sina husvagnar till tomheten. En blå himmel utan sol och ett till synes oändligt fält. På radion spelas enbart svensktoppsmusik. När de rör sig ut på fältet tvingas de konfrontera sina rädslor och sin längtan i fysisk gestalt. Det kommer att förändra dem. Vilka är vi när vi ingenting har? Vart går vi när ingenstans finns att gå? Vad gör vi för vår kärlek när det verkligen gäller? (baksidan).

Det är verkligen bara de här fyra husvagnarna, fyra familjerna och grönt gräs och klarblå himmel… Inga träd, ingen camping längre, inga andra djur än de som funnits i husvagnarna – en katt och en hund… Gps:erna i bilarna berättar att de inte förflyttats, men tar de bilarna händer det konstiga saker med dem – gps:erna meddelar nämligen att de förflyttas geografiskt omöjliga sträckor – dessutom tillbaka i delvisa minneslandskap?

Allt är ganska skruvat från start. Detta gör också denna skräckroman, på ett sätt faktiskt mindre skräckfylld… Trots att man ändå mår dåligt av tanken på att vara fast och inte förstå vart man är… Det väcker mycket obehag. Obehaget kommer av känslan av att vara så få, vara på en oförklarlig plats, tvingas närmare varann än vad man egentligen vill, och hela tiden mötas av det oförklarliga i form av att nya frågor uppstår längs med hela bokens gång: Vad är ”verkligt” och vad är fantasi? Vad är det för gräns som Peter finner? Vad vet den lilla flickan Molly? Vet hon mer än vad hon ger sken av för de vuxna? Vad är det hunden Benny kan höra, kan känna lukten av? Är de helt ensamma? Eller har de sällskap? Vad har de i så fall sällskap av? Är Molly övermänsklig? Är hon god, är hon ond?

Ja, frågorna hopar sig verkligen längs med läsningen! Jag tycker mig inte ha fått alls mycket svar när slutet kommer, och jag känner att detta utan tvekan gör romanen till den mest suggestiva roman Ajvide Lindqvist författat! Jag älskar allt som oftast öppna slut, men slut av den här typen är inte så tolkningsbara som man kanske först tror… Samtidigt hamnar man i relation till alla frågor i en ganska tolkningsbar situation… Det är ganska intressant att hamna här, samtidigt som hela romanen får mig att känna mig…

… ja, lite besviken? Jag är inte helt blown away. Jag tycker att skildringen av karaktärerna ändå är ganska platt… Det är som att jag får räkna ut för mycket själv, eller som att jag i alla fall saknar det komplexa, som i Låt den rätte komma in! Jag saknar någonstans också just den briljanta samhällsskildringen, som i Låt den rätte komma in och faktiskt också delvis Hanteringen av odöda!

Det här är inte det bästa läset av John Ajvide Lindqvist. Men det är inte särskilt dåligt som sådant heller. Jag är dock lite besviken, och jag är samtidigt lite fascinerad. Jag förstår fortfarande inte hur han som författare kan flirta med det bisarrt absurda på ett så vardagligt sätt – eller – jag kan knappt ens sätta ord på det han gör! Det är läsvärt, men inte det bästa jag läst. Det är en besvikelse, men mest för att verken Ajvide Lindqvist skrivit innan och som jag har läst (allt utom Tjärven) på ett eller flera plan, är så övernaturligt bra!


Himmelstrand
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2014)
ISBN: 9789170378003
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Annonser

6 thoughts on “Himmelstrand

  1. emiliaaalto skriver:

    Ditt inlägg satte ord på det jag själv kände när jag läste den, hade svårt att formulera det och var kanske för snäll; han skriver verkligen oerhört väl, och då är det svårare att kritisera eftersom det på något plan ändå är klanderfritt.

    • Elina skriver:

      Ja, men lite så är det ju! Och för min del hade det varit svårare att sätta ord på det hela om jag inte läst det mesta av Ajvide Lindqvist så jag vet vad jag redan har för favoriter (även om alla verk är sitt eget oberoende författaren)…

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s