Ett hål i själen

Jag har under kvällarna ägnat mig åt att läsa ett av de boktips jag fick under min D-uppsatstid: Kjetil Johnsens Ett hål i själen. Och även om jag kanske tycker att den är lite seg å ena sidan och jag tyvärr inte gillar den av någon anledning som är svår att ens sätta ord på… Så finns det en hel del positiva punkter med denna roman:

För det första gillar jag att den faktiskt inte är så där platt och plan när det kommer till känslor och kärlek. Jag märker ganska fort att det inte endast finns ett heteroperspektiv – det beskrivs också ganska neutralt i sig – and I like it.

Jag gillar för det andra att karaktärerna som beskrivs inte beskrivs som sådär überperfekta. De har fel, de har brister, de tänker kanske inte alltid igenom det de säger, men märker ändå vad de känner (också lite sådär under orden).

För det tredje tycker jag att det är en hel del saker som leder till att man tänker till. Jag reflekterar bland annat över att vännerna i romanen verkligen är sina egna individer. Jag tänker också en hel del på det där med egen vilja och hur svårt det kan vara för någon som gillar att ha kontroll och få vad den vill att ta detta… Och egentligen har jag reflekterat över en massa andra (kanske också viktigare saker) – men jag kommer inte ihåg allt även om känslan finns kvar.

Det som stör mig är upplägget för serien (men jag tror samtidigt att upplägget kan fresta någon annan att fortsätta läsa) – och det är att man börjar i ”framtiden” med en plantering av det vi kan skåda på framsidan. Sedan går man bakåt i tiden och beskriver vad som hänt innan denna händelse som i ”21 dagar före mordet” till och med ”18 dagar före mordet”. Jag fastnar personligen inte tillräckligt mycket i romanen för att känna att jag kommer ge nästa bok i serien en chans. Jag kanske gör det, men det kan lika gärna vara så att jag låter bli.

---

Ett hål i själen
Författare: Kjetil Johnsen
Förlag: B. Wahlström (2009)
ISBN: 9789132156021
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Lilla smycket

I år hann jag faktiskt läsa nobelpristagaren! Patrick Modiano har varit för mig helt okänd. Jag fastnade ganska mycket för motiveringen till priset: ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”. Jag hade också läst någonstans att Modiano inte är svår språkligt (på samma sätt som vissa som fått priset kanske varit). Och att det kändes som att hans romaner var lite åt deckarhållet…

Och det är ju det här förrädiska med förväntningar! Jag kan delvis se varför någon sagt eller tyckt alla de ovanstående sakerna som hade fastnat i min hjärna. Jag ser absolut minneskonsten, jag kan delvis se vad man menar med språket och jag kan också delvis hålla med om att det finns en uns ”deckarkänsla” (observera en uns).

I Lilla smycket träffar vi Thérèse som är arton år (enligt baksidetexten). Själv har jag missat både hennes ålder och ett par tiotal sidor var jag helt säker på att huvudkaraktären var en man och att han dessutom eventuellt var äldre än arton år (jag läser inte ofta baksidetexter nu för tiden)… Jag blev därför mycket förvånad när huvudkaraktären presenterar sig första gången med sitt namn och jag insåg att hon var kvinna! Jag vet också att det står i början av romanen att det nu är ”tolv år sedan” som huvudkaraktären kallades för ”Lilla smycket”, men ändå lade jag inte ihop två och två och insåg att hon skulle vara just arton år… Parenteser!

Det intressanta är att Thérèse mamma inte finns längre – och ändå – är det inte just sin mamma hon ser när hon står och väntar på metron en dag? Mamman sägs ha gått bort i Marocko sedan ett par år tillbaka. Men kvinnan i gul kappa på perrongen väcker minnen hos Thérèse och hon kan inte släppa känslan av att inte veta säkert vad som hänt hennes mamma… Vem är kvinnan i gul kappa? Vem var hennes mamma överhuvudtaget? Och vem är egentligen Thérèse? Minnen och tankar spinner igång i samband med kvinnan i den gula kappan… Vad är sant och vad är osant i minnenas värld? Det sistnämnda frågar jag mig i och med att jag för länge sedan har konstaterat att jag ofta minns fel – jag vet att man kan minnas bort och att man kan minnas till detaljer. Ofta förstärks känslor i samband med att man minns och detta kan göra vissa minnen svartare och vissa ljusare: också Thérèses?

Det är väl just tematiken kring minne som gör romanen väldigt läsvärd. Det är också på grund av romanens minneskoppling som man kan ana en uns ”deckarkänsla” i form av att Thérèse maniskt börjar nysta i kvinnan med den gula kappan – vem är hon, var bor hon och kan hon vara hennes mamma? Hon följer efter kvinnan – betraktar henne på avstånd… Men mer deckaraktig än så är inte romanen. Vad gäller språket vill jag delvis hålla med om att språket är ganska enkelt och tillgängligt å ena sidan, det är ingen mastodonttung text. Men: den är inte heller lätt som sådan. Det är ibland svårt att skilja på när Thérèse lever i nuet och när hon i nuet minns tillbaka… Jag har fått läsa om stycken ett antal gånger för att förstå vad det är som händer. Samtidigt måste jag säga att det känns ganska trovärdigt och äkta. Vi kan börja tänka och minnas i vårt nu (också i sällskap av andra) – och inte pausas nuet – utan nuet och dået flyter för en stund ihop.

Sammantaget gillar jag ändå den här romanen. Den var så mycket mer och så mycket mer annorlunda än vad jag hade väntat mig. Jag är alltså (trots vissa valda ord) inte besviken som sådan. Jag tycker ändå om tempot i romanen som är långsamt drivande framåt. Jag känner en del med och för Thérèse. Jag kan känna igen mig i ensamheten hon upplever till exempel (och den känslan tror jag alla känner igen sig i). Jag känner också lite igen mig i att tänka och känna mycket och i att delvis veta vem man är, men ändå leva med en viss osäkerhetskänsla (och det här tror jag också att många egentligen kan känna igen sig i). Det är en ganska vemodigt vacker och också sorglig roman. Den känns mycket som en ögonblicksnovell kan jag tycka.

---

Lilla smycket
Författare: Patrick Modiano
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag (2014)
ISBN: 9789186497354
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Tematrio: naturskildringar

Lyran skriver denna vecka: ”Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar”. Och jag vet vad naturskildring betyder, men måste erkänna att jag gärna blandar ihop detta med miljö eller setting i sig (även om jag försöker argumentera för min sak i de kommande tre punkterna)!

1. J. K. Rowlings ”Harry Potter”-serie måste nämnas som en nummer ett på veckans lista. Visst är det väl det magiska som lockar en hel del, men naturskildringar finns och det ger tillsammans med kostym, med mera, ett helt annat djup och en ännu mer frestande värld att kliva in i. Det faktum att serien påstår sig ha två samexisterande världar igång samtidigt. Ja, det gör ju inte att jag frestas mindre av häxornas och trollkarlarnas magiska värld, där naturen är en stor del och en uppskattad sådan. Det spelar ingen roll vilken bok man (läs jag) läser: Harry Potter och De Vises sten, Harry Potter och Hemligheternas kammare, Harry Potter och Fången från Azkaban, Harry Potter och Den flammand bägaren, Harry Potter och Fenixorden, Harry Potter och Halvblodsprinsen eller Harry Potter och Dödsrelikerna. Många fantastiska världar känner jag såhär inför – jag läser dem som delvisa fantastiska naturskildringar och drömmer mig bort och önskar att jag fick besöka dessa världar åtminstone för några sekunder.

2. Susan Hills Kvinnan i svart måste jag också nämna i sammanhanget. Detta får vara ett exempel på sådana romaner som väcker inre bilder av naturen med de eventuella hus, byarna, städerna och människorna som bebor romanernas sidor. Susan Hills roman är ett bra exempel på dessa inre bilder, och dessutom är det en roman som bevisar att jag ofta frestas av den engelska naturen och särskilt den av lite äldre modell (läs Kvinnan i svart, Jane Eyre, Svindlande höjder, med flera)… Jag vill också framhäva att det i de spöklika romanerna såsom exempelvis Hills Kvinnan i svart – som en äkta naturskildring av det kusligare slaget – verkligen kan bidra en hel del till historien! En hel, hel, hel massa delar till och med! Utan en trovärdig naturskildring och dess detaljer skulle inte den nämnda romanen vara alls lika slagkraftig!

3. Erin Morgensterns Nattens cirkus vill jag nämna i sammanhanget. Fast jag inte vet om jag kan mena att det är en naturskildring med en oerhörd kraft som golvar mig när jag läser denna bok. Helt ärligt är det egentligen det mystiska i boken och det magiska som gör att jag golvas. Jag älskar allt som har med ”Nattens cirkus” att göra: världen som öppnas genom denna berättelsens cirkus och allt med det gör mig alldeles bländad, golvad och störtförälskad. Morgensterns roman är ett exempel på en bok som får de flesta naturskildringar i världen att kännas otroligt bleka (trots att naturen är magisk i sig egentligen) – för man kan inte se ljuset och glittret eller bländas av något annat än cirkusen när man läser eller precis har läst denna roman (man är i sammanhanget jag). Jag är förvånad över vad en roman kan göra angående ens känslor – som i detta fall – för naturskildringar (som känns som parenteser, vilket jag inte ofta känner annars).

20 snabba inför vintern:

Ja, det kan väl passa sig efter att ha utvärderat höstenkäten igår kväll? Enligt O är upphovskvinna och jag hänger på! Jag ser att de flesta kallat detta en enkät i höstmörkret, och så må det vara, men när vinterkänslan och adventskänslan börjat krypa på, vill jag nämna ordet vinter i min rubrik.

---

Augustpriset eller Nobelpriset?
Jag tycker ganska ofta att jag känner att Nobelpriset är lite överskattat (om vi nu tänker på litteraturpriset vilket jag förmodar)… Augustpriset brukar ganska ofta vara ett pris i min smak – Nobelpriset är inte alltid det.

Malala Yousafzai eller Patrick Modiano?
Jag väljer ingen av dem. Anledning: Jag känner bara till den sistnämnda i och med att jag i morse läste ut hans Lilla smycket. Jag kan nog därför inte riktigt uttala mig i frågan.

Hungerspelen eller Hobbit?
Oj – bokmässigt blir det Hungerspelen alla gånger (trots att jag endast läst bok nummer ett). Hobbit älskar jag som film – kanske till och med mer än Hungerspelen, men det är ganska jämnt dem emellan kan erkännas ändå.

Horace Engdahl eller Peter Englund?
Här känner jag inte till båda alls särskilt mycket och kan därför inte välja varken den ene eller den andre. Så tråkigt blir mitt svar.

Snö eller regn?
Snö är vackert, ljust, ger sådan stämning och det ena med det tredje. Jag älskar snö – så pass att jag oftast inte ens klagar på att behöva skotta eller sopa nu när jag är vuxen och även har detta ansvar kring det egna hemmet.

Lussekatter eller pepparkakor?
Det är med en hårsmån pepparkakor vinner. De blir oftast mycket bra oavsett recept eller hur lyckat eller misslyckat den egna bakningen blir med dessa bakverk som mål. Lussekatter kan dock riskera att misslyckas i större utsträckning och ibland kan de dessutom bli aningen sorligt torra… Det gillas ej!

Dystopi eller feelgood?
Jag gillar litterärt mörker kan man väl konstatera. Men allvarligt talat så läser jag verkligen hellre lite för mörkt än lite för ljust och feelgoodigt. Jag kan tycka att det blir lite väl sötsliskigt med de där feelgood-böckerna ibland och undviker dem ofta och gärna. Mörker däremot – det köper jag på ett helt annat sätt och det får mig nog att uppskatta livet lite extra (det där vi lever i verkligheten och där vi själva är huvudperson).

Lars Kepler eller Camilla Läckberg?
Jag tycler Kepler ändå är nyskapande och har många tvister och en del mörker som känns äkta och som ger driv åt berättelsen. Läckberg går bort då hon faktiskt gjort mig mycket besviken för ett par böcker sedan…

Amaryllis eller hyacint?
De är både fina och goddoftande. Sedan råkar jag ha en pappa som nyser av båda blommorna ovan (men det är en annan historia).

Pappersbok eller e-bok?
Jag kan läsa båda, men älskar pappersformatet så mycket mer. I can’t lie about that.

Biografi eller memoar?
Jag är väl inget jättefan av någon av dem. Men biografier kan fungera ibland om det är tillräckligt intressant och verkligen lockar.

Mia Skäringer eller Lena Dunham?
Jag väljer båda av ovanstående brudar eftersom jag inte är bekant med någon av dem på litterärt plan (än). Men jag är nyfiken på dem båda! Just nu kanske till och med mer på Dunham, men det är så att jag läst så mycket om henne sista tiden som gör mig extra nyfiken…

Glögg eller julmust?
Julmust måste jag säga (även om jag gillar glögg också och faktiskt ska testa att göra egen för första gången i helgen).

Fredrik Backman eller Lena Andersson?
Jag väljer inegn av de ovannämnda. Detta på grund av att jag är litterärt bekant med Backman som jag gillar mycket. Men så är det det här med att jag inte alls är bekant med Lena Andersson (även om jag vet vad hon skrivit och i ärlighetens namn inte är jättenyfiken på henne just nu)…

Tegelstenar eller tunnisar?
Jag ääälskar (!) tunnare böcker. Det är en konst att skriva tunt, men ändå lyckas på så många plan. Tegelstenar får jag nästan ont i magen av bara att kolla på… Det ska vara en himla nyfikenhet för mig om jag ska ens våga testa en riktig tegelstenstjock bok…

Film eller tv-serie?
Jag älskar bådadera, men gillar tv-seriekvällarna jag och min sambo har varje vecka. Han jobbar ofta borta, så de där få och älskvärda stunderna tillsammans – de är oslagbara!

Netflix eller HBO?
Jag har inte testat HBO, men känner mig så pass nöjd med Netflix för stunden att jag kommer svara just ”Nettan”. Det finns vissa serier jag är nyfiken på av HBO, men inte så pass nyfiken att jag går och skaffar mig ett konto.

En i taget eller slalomläsning?
Faktiskt har jag börjat gilla slalomläsning riktigt mycket. Det trodde jag nog inte att jag skulle säga för några år sedan. Men det är faktiskt helt min grej. Sedan har jag ju slalomläst i studierna en hel del utan att ens tänka på det.

Skratt eller gråt?
Kopplat till litteratur så – gråt. Jag gillar att känna och att röras till tårar (sedan finns det ju olika typer av tårar – inte bara de sorgsna).

Julafton eller nyårsafton?
Jag älskar julafton och den tid på året då stämningen är på topp och det här är den dagen som kommer med en del traditioner som bara är min släkts – eller bara är sambons släkts – och det förstärker gemenskapen. Nyår har jag mer och mer kommit att ogilla lite smått. Det är för mycket fokus på alkohol runt omrking denna högtid kan jag fortfarande tycka och det är ett par nyår redan som jag känt mig som allra ensammast… För ett par tre stycken nyårsaftnar har redan firats på alldeles för egen hand…

Utvärdering: Hösten, hösten, hösten

Fanny drog tidigt i höstas igång en höstenkät som hon samt andra börjat utvärdera nu när vintern är annalkande på allvar. Såhär gick det till exempel för Fanny själv. Jag nämnde en del titlar och författare i höstenkäten och frågan är därav – hur gick det? Läste jag någon av de nämnda titlarna eller ej?

För det första känner jag att jag är lite välsignad i sammanhanget i och med att jag i samband med att jag besvarade enkäten erkände att jag inte är den som storsonderar höstutgivningen. Detta gör att jag inte har stenkoll på allt för många titlar och det gjorde i sin tur att jag inte nämnde för många titlar eller författare i enkäten (jämfört med vissa andra).

En titel jag nämnde mer än en gång var Christin Ljungqvists Rävsång. Den har lästs och det handlar också om att jag verkligen, verkligen ville läsa den och med detta hade siktet helt inriktat på detta! Och det är ingen läsning jag har ångrat! Jag nämnde även Gilla Böckers snygga pocketar – och – även om jag inte nämnde någon specifik titel, så har jag läst en av dessa titlar: Låt vargarna komma. En annan titel jag var riktigt taggad på var John Ajvide Lindqvists Himmelstrand. Den har också lästs, även om den inte alls var vad jag trodde att den skulle vara och fortfarande har svårt att smala tankarna kring vad jag egentligen tycker om den.

Jag nämnde några fortsättningar att se fram emot – Stalker, Allegiant och Mãn. Ingen av titlarna har jag läst. Jag äger dem heller inte. Däremot är jag fortfarande lika nyfiken på dessa titlar, men jag inväntar rätt tillfälle och när lusten faller på och tiden är rätt så ska jag väl inom en snar framtid kanske har läst åtminstone någon av dessa titlar.

De novellixer jag också sett fram emot i höstens utgivning – som alltså dimper ner i min låda i och med att jag prenumererar – ja, de är också lästa! Den jag håller närmast hjärtat är utan minsta tvekan Speciella omständigheter. De andra tre hyser jag inte alls lika starka känslor för. Och i övrigt hoppades jag på bokläsning i sällskap av filt eller täcke och en kopp te. Och det har blivit en del sådana stunder, om än inte så många som jag hade hoppats!

Mitt i söndagslunken…

… vill jag önska alla en riktigt fin söndag!

Jag hoppas att ingen missat bloggens första Five Questions – ja, Fem frågor fast för första gången på engelska i och med att självaste Carol Rifka Brunt svarat på de fem frågorna! Det är oerhört stort för mig att hon svarat på mina frågor och jag kan inte nog beskriva vad jag kände den där fredagskvällen när jag fick hennes mejl med svaren på frågorna jag skickat några veckor tidigare. Har ni missat hennes svar – kika för bövelen i inlägget här nedanför! ↓

I övrigt har jag lite kvar i två böcker jag läser just nu… Och jag ska dessutom börja kika in lite noveller i novellantologin ”Prata om alkohol” som jag kommer försöka använda i undervisningen förhoppningsvis till våren (om inte förr). Jag tycker det är oerhört stort att läsa noveller som elever skrivit. Det känns så mäktigt att lyssna på deras röster och känna ordens makt att påverka läsaren. Alkohol är ett svårt ämne att prata om och att skriva om, men det beror på ett flertal komponenter som man antagligen också kommer åt just tack vare ordet, det fiktiva men ändå trovärdiga och en stark röst som bär.

Fem frågor: Carol Rifka Brunt

Denna festliga fredag är det dags för första engelska Fem frågor – Five Questions. Dagen i ära är det Carol Rifka Brunt som står fokus! Ja, ni läste rätt: Carol Rifka Brunt. Jag har ju läst Låt vargarna komma (läs mer om vad jag tyckte här) samt fått den signerad av Carol. Och jag är så glad att jag för det första fått träffa henne kort och bytt några ord – och – att hon ville vara med i detta inslag! Det är mycket kärlek i mejlen mellan oss kan jag säga, och här kommer hennes svar:

---

 

Five Questions to Carol Rifka Brunt:

1. Which three words describes you best as an author?
Hmm, how about slow, honest and emotional.

2. Which is your most important ingredient to a successful writing process?
Time is very important. Ideas need time to play around in my mind before I find the right way to deal with them. I also try always to write for my reader self rather than for my writer self. I try to write the kind of thing I love to read.

3. Which of your works will you never forget?
Since I only have one book so far, I’d have to say that one! Tell the Wolves I’m Home.

4. Which work do you wish you had written yourself (and not the actual author)?
I don’t have an answer for this. I think the best stories are the ones that only that author could have written. Stories that are a mix of a writer’s strange preoccupations, interests and experiences are the best. Another writer’s stories aren’t mine.

5. Which book are you talking about, over and over again, right now (not being able to stop yourself)?
I liked Marisha Pessl’s Night Film a lot recently.

 

---

Foto: Rose Cook

---

”Välkommen till din psykos” och ”Hur man botar en feminist”

Nu har jag äntligen läst Nanna Johanssons som serieförfattare också! Jag undrar varför jag väntat så länge? För i sanningens namn har jag känt till hennes namn länge och sett någon enstaka serie här och där i någon tidning eller så… Men ibland tar man tid på sig och jag fick två extra skjutsar: 1. hennes två noveller jag gillar och 2. det faktum att hon så snällt svarade på mina Fem frågor som presenterades i fredags!

När jag läser både Välkommen till din psykos och Hur man botar en feminist inser jag att det här är feministiska serier överlag. Det är ofta klockrent, tänkvärt och roligt (eller ska man säga skrattretande i och med att det ofta är huvudet på spiken på ett samhälleligt irriterande sätt?). Jag reflekterar också över att många av serierna är ganska dagsaktuella.

Två exempel som jag sett även innan jag läste de här albumen, är följande (båda från Hur man botar en feminist):

Av den anledningen tycker jag det är svårt att säga exakt vad jag tycker om alla serier. Det mesta gillar jag skarpt eller älskar. Men vissa serier berör mig knappt alls. Jag älskar hur som haver Nanna Johansson utan minsta tvekan och tycker att det är intressant att se mer än bara en linje av serier. Det är befriande att få lite olika inslag. Det gör en hel del för helhetsintrycket ändå måste jag säga. Jag tycker bland annat om att det signalerar att inte allt behöver vara perfekt eller genomroligt – det kan få vara med ändå!

---

Välkommen till din psykos
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Ordfront Galago (2012)
ISBN: 9789170376535
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Hur man botar en feminist
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Ordfront Galago (2013)
ISBN: 9789170377488
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Varelserna: Fristaden

För att inte säga för mycket kommer jag endast mikrorecensera den tredje boken i serien om ”Varelserna” av Magnus Nordin. I Fristaden uppdagas det att det just finns en fristad (som titeln indikerar), men man ska inte tro att man behöver sluta oroa sig för de smittade för det.

”Emma och Sebbe utväxlar förbryllade blickar.
‘Varför skiljer de unga och vuxna åt?’ säger Sebbe.” (sid. 27).

Det har gått en tid mellan del två och del tre, men jag tycker att det ger en trovärdighet och jag känner mig som läsare invigd att läsa om de viktiga händelserna på Gotland. Det framkommer dessutom en hel del information kring situationen som inte innan uppdagats och det gör att jag inväntar fortsättningen än mer (och jag älskar Lars Gabels illustrationer inuti boken).

---

Fristaden
Författare: Magnus Nordin
Förlag: Bergh (2014)
ISBN: 9789150220766
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Fem frågor: Nanna Johansson

Denna festliga fredag är det ytterligare en gång dags för Fem frågor. Denna gång med Nanna Johansson i rampljuset! Jag har hittills inte bekantat mig märkbart med hennes serier (men måste!). Jag ska försöka få med något i serieväg av denna engagerade författare nästa bibliotekslån. Här på bloggen kan man se att jag gillar två av hennes noveller (och jag vill dessutom läsa fler!). Tankar om novellerna återfinns här och här. Det är Nanna Johansson som författare som står i fokus idag:

---

 

Fem frågor till Nanna Johansson:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Långsam Och Petig. (Vilket är helt tvärtemot hur jag jobbar med andra uttrycksformer. När jag tecknar serier är jag superhafsig och nöjer mig nästan alltid med första försöket.)

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Att få vara ifred. Helst skriver jag på natten, för då ringer inte telefonen. En annan viktig ingrediens är kaffe.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Jag skrev en väldigt rolig text när jag var sjutton-arton-någonting. Den hette ”Familjen Fuckface” och handlade om en kärnfamilj som spårar ur. Jag kan fortfarande tänka på den ibland och önska att jag sparat ner den på någon hårddisk.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Sara Villius ”Battle”.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
A Song of Ice and Fire-böckerna. Snackar Game of Thrones-teorier med precis alla som orkar lyssna.

 

---

Foto: politism.se

---