Styggelsen

styggelsen[1]Plötsligt händer det – jag fann ro nog att läsa ut en och samma bok på mindre än en dag. Det kan jag säga var länge sedan (i alla fall om man bortser från noveller och barn- och ungdomsböcker framför allt). Och jag måste säga att jag hade ganska stora förväntningar på detta verk. Inte minst på grund av att jag vet att denna titel kom på tal i den svt-serie som jag följde med tvångsbehov för ett par år sedan nu (2009) – Skräckministeriet.

Amanda Hellberg har jag läst innan. Jag försökte rea hem just denna titel på bokrean något år, men den tog slut illa kvickt och jag har inte snubblat över den sedan dess och förrän här om veckan på biblioteket. Jag känner med detta till Styggelsens andra huvudkaraktär – eller om man kanske ska säga den starkaste bikaraktären (eftersom att jag nog tycker att del två känns mer som en parentes) – Maja Grå!

Det här verket gör mig faktiskt lite förvirrad. Jag fastnar i del 1 som utspelar sig tillbaka i tiden och där Singa är huvudkaraktär. Jag känner mig mycket engagerad som läsare och jag berörs ganska djupt. Det är en ofantligt hemsk skräckhistoria som målas upp i denna del. Den målas upp som sann, den är ohygglig, den känns verklig, och i allt det verkliga så finns det en paranormal dimension som tränger sig på. Det skaver att läsa om vad Singa utsätts för. Det skaver att ta del av hennes nya verklighet och det som skaver är också hennes tankar om sin far – varför han lämnat henne? Hon lever i så mycket ovisshet och mitt i all tortyr så känner man hennes envisa livslust som också uppdagas ordagrant vid ett tillfälle. När jag också når slutpunkten av del 1, så känner jag mig ganska färdig. Jag skulle inte personligen haft något emot en del lösa trådar och ett halvöppet slut…

Singa känns levande. Eva och Bror känns obehagligt levande de också. Det känner jag starkt efter att jag lämnat del 1.

Jag förstår innerligt Hellbergs tanke med del 2. Men: här tappar jag fokus, jag tappar lite av lusten att läsa och jag vet inte varför, men engagemanget för historien lite rann av mig. Jag är inte engagerad i Maja Grå och jag tycker inte heller att jag riktigt får veta vem hon är… Jag får fragment av en Maja Grå, men hon blir en mycket trist parentes av historien. Jag känner också en oerhörd förvirring då jag inte tycker mig finna samma levande karaktärer (jag blandar till och med ihop karaktärer och känner inte att jag riktigt kan urskilja dem från varann). Maja Grå och del 2 utspelas i nutid och jag förstår vilken funktion Maja Grå har och hon besvarar visserligen vissa frågor och får mig att ställa mig en obesvarad fråga vid bokens slut…

Men jag får inte ihop helheten! Jag tycker att del 2 känns som en parentes och i ärlighetens namn vet jag inte om jag hade läst Döden på en blek häst om jag hade läst Styggelsen först som planerat. Och om jag hade hoppat på bok nummer två, så är frågan om min recension hade varit lika positiv som den blev när jag nu läste bok två före bok ett…

Sammanfattat kan man väl säga att jag hade önskat att Amanda Hellberg skrev mer som det i del 1, att hon skrev mer i denna anda. Jag gillar del 1 mycket, även om det råkar vara isande hemskt att läsa denna del. Jag hade nog även, faktiskt, kunnat leva utan Maja Grå, men det är min personliga åsikt det…

Det här blir för övrigt bok tre utläst i Skräckläs-utmaningen.


Styggelsen : skräckroman
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: h (2008)
ISBN: 9789173270632
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Annonser

7 thoughts on “Styggelsen

  1. Amanda skriver:

    Din läsupplevelse liknar min; jag förstår verkligen vad du menar med att boken tappar i del två… och jag tror att boken blivit betydligt mer spännande om de två delarna fått vävas ihop, typ ett kapitel nutid/Maja, nästa dåtid/Singa. Men kul med skräcklitteratur såklart 🙂

    • Elina skriver:

      Ja, på något sätt hade det väl gått att väva ihop det mer? Jag ställer mig så frågande till vad jag tycker, men landar i alla fall i att jag gillade del 1 mycket mer än del 2 som i dagsläget känns lite blek och verkligen känns som en parentes…

  2. det mörka tornet skriver:

    Jag förstår vad du menar men jag gillade andra delen också. Jag tycker det är i denna boken som Amanda Grå är mest intressant I de andra böckerna är hon så klängig och osjälvständig. Stackars tös. Singas öde är verkligen fruktansvärt bara det!

    • Elina skriver:

      Visserligen (som jag är inne på) har del 2 en funktion och jag vet att många gillat båda delarna – men personligen är jag bara inte där. Jag tycker det faller för mycket i andra delen (tyvärr).

      I och med att jag i alla fall har läst ”Döden på en blek häst” kan jag ju säga att jag förstår om ”Styggelsen” är mest intressant (dock ställer det ju höga förväntningar på alla efterkommande titlar (vad stressande det måste vara för en författare!))…

  3. Lingonhjärta skriver:

    Intressant att få läsa en recension av denna som inte tokhyllar! Själv har jag inte läst den än då den inte finns som e-bok och jag inte åkt hem på länge men är väldigt nyfiken på den ändå 🙂

    • Elina skriver:

      Jag hoppas jag inte har förstört blivande läsning för dig! ;O Men: jag kanske har banat väg för lite lägre förväntningar på boken, så du går ur läsningen med bättre slutkänsla än vad jag själv hade (host). (; (:

      Den är inte dålig, men det är inte heller på långa vägar det bättre jag läst! (:

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s