Champion

champion-lu_marie-27309787-4100119019-frntlJag kan knappt förstå att det är slut nu… Att jag lyckats plöja en hel trilogi på så kort tid! Vad nervös jag var när jag började läsa Legend, men det räckte för att jag skulle vilja läsa Prodigy så att jag fastnade mer och så nu har jag också läst ut tredje och sista delen i Legend-trilogin – Champion.

Nu när jag har hela trilogin bakom mig kan jag säga att Legend är den kanske mest ointressanta boken av dem alla tre på ett sätt. Mellanboken i en trilogi brukar vara ganska genomskinlig jämfört med första och sista boken (den kan lätt bli en transportsträcka), men här är fallet verkligen inte detsamma! Varje enskild bok i trilogin har sin egen starka ram, samtidigt som hela trilogin ramar in en huvudhistoria! Och det gillar jag något extremt då det verkligen känns som om detta är en riktigt genomtänkt trilogi och jag måste säga att jag överraskades flera gånger, och framför allt, i Prodigy och Champion.

Jag vill verkligen inte säga för mycket om denna trilogis sista roman, mer än att det är ett fortsatt utrymme för sorg, kärlek, vänskap, fiendeskap, död, liv, hopp, våld, makt, maktlöshet (men inte med exakt samma mått per ingrediens böckerna emellan). Champion rymmer även den en del lögner, sanningar och sjukdom. Min bild av Republiken fördjupas och detsamma gäller Anden som jag alltså får äran att lära känna mer i Prodigy. Jag får en fördjupad bild av Kolonierna och en mer komplex bild av Patrioterna.

Jag måste också säga att jag gillade slutet som lämnas lagom på glänt (vilket jag föredrar framför för låsta slut). Det här blir absolut en serie som får flytta in i någon av ungdomshyllorna! Där kan trilogin känna sig hemma med andra bra ungdomsromaner (en hel del dystopier och flera andra trilogier)!


Champion
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174995886
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Annonser

Fem Frågor till Fruktans Jörgen Gavelin

5 frågorNu är det äntligen festlig fredag och det är än en gång dags för Fem frågor. Det är femte inlägget i inslaget tillägnat Fruktan! Som sagt förut läste jag i somras Stockholms undergång av skrivarkollektivet Fruktan. Vad jag tyckte om novellsamlingen kan man läsa här. Mer om Fruktan som skrivarkollektiv kan man istället läsa om här. Idag är det Jörgen Gavelins fredag! Jörgen står bakom novellen ”Möjligheternas stad” i älskade Stockholms undergång:


 

 Fem frågor till Jörgen Gavelin:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Jag är en humoristisk, karaktärsbeskrivande och igenkännande skribent.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
För mig är det viktigt att veta slutet av historien. Då kan jag i lugn och ro jobba med historien,  som i slutänden kanske får en helt annan avslutning.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
En opublicerad liten historia som heter Nattvandrare, det var den som fick mig på allvar att sätta igång med mitt skrivande.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Jurtjyrkogården, min absoluta favoritskräckis som en gång fick mig att drömma om att bli en ny Stephen King.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Flykten från läger 14, Det är den sanna berättelsen om koreanen Shin Dong-huyk som växte upp i ett Nordkoreansk fängelse och det helvete han upplevde där.

 


Foto: http://fruktan.se/


Kulturkollos tisdagsutmaning: Vad är det som är så himla roligt med det, då?

Kulturkollos tisdagsutmaning lyder som följer:

Berätta om en bok, film eller något på tv som skulle vara så vansinnigt rolig enligt alla andra – men som inte fick dig att skratta det minsta.

och

Berätta om en bok, film eller något på tv som du verkligen skrattade åt så att du höll på att gå sönder.

Jag tror att jag har fler förslag till en bok, film eller något på tv som uppfyller båda kraven, men ibland är man ju helt enkelt så mänsklig att minnet sviker en, på gott och på ont. Och då menar jag både dåliga minnen (som fall ett här ovan) och goda minnen (som fall två ovan).

En bok som jag hade hört så oerhört mycket bra om innan jag läste den i år (ja, en så färsk bok kan man inte glömma!) är helt klart Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Jag hade nog faktiskt inte mött på en endaste kritisk röst alls vad jag kan dra mig till minnes innan jag själv alltså läste den nu i februari. Den skulle ju per rykte dessutom vara så rolig! Men för mig föll det ganska rejält – läs själva här. Jag tyckte tyvärr inte den var särskilt rolig alls och jag gillade inte den kanske mer råa humorn och berättandet som jag mestadels bara upplevde som långtradigt. Jag skrattade inte en enda gång, faktiskt…

Sedan finns det ju andra böcker som jag är så förvånad över att jag skrattat (och gråtit till) eftersom jag istället läst dem utan förbehåll och liksom mest har börjat bläddra i dem utan särskilt stora förväntningar och med kanske en mer eller mindre kritisk ståndpunkt. Ett typexempel på detta är Fredrik Backmans En man som heter Ove. Jag var ganska beredd på att komma att hata Ove, men nix. Istället visade sig boken, och Ove, vara riktigt underhållande och boken gick med detta snabbt att läsa! Jag skrattade högt fler gånger och jag kan även erkänna att jag fällde en och annan tår, som jag också erkänner här. Och då trodde jag att jag inte gillade ”roliga” böcker, som jag hade hört att just denna titel skulle vara.

Det är tur att man (ja, jag) kan ha fel ibland (som med En man som heter Ove), men det är också skönt att å andra sidan veta att man (jag) har rätt ibland också… Denna balans gör ju nämligen att man (jag) vågar läsa både böcker man (jag) är oerhört sugen på och att man (jag) även vågar ge böcker man (jag) är lite mer kritiskt inställd till en chans emellanåt också!

Prodigy

prodigy-andra-boken-i-legend-triloginOj, oj, oj, vad jag har fastnat för denna serie! Andra boken (alltså Prodigy) i Legend-trilogin är numera utläst och jag har endast en bok kvar som förhoppningsvis dyker upp nu i veckan då jag klickade hem hela serien för ägande i lördags.

Till skillnad från Legend så känner jag att Prodigy absolut inte är lika förutsägbar som första boken! När jag läste bok ett i serien kunde jag ändå tänka att jag visste ungefär vad som skulle hända även om annat även var oförutsägbart även i den. Men med en jämförelse blir Prodigy mer eller mindre oförutsägbar rakt igenom! Jag hade två tankar som visade sig besannas (samtidigt som jag misstänkte att det likväl kunde vara helt fel) och i övrigt tycker jag att jag serverades ganska många tvistar.

Jag vill verkligen inte avslöja för mycket! Även denna roman inrymmer sorg, kärlek, vänskap, fiendeskap, död, liv, hopp, våld, makt, maktlöshet. Den rymmer också en hel del lögner och också sanningar och sjukdom. Bilden av Republiken förändras i denna roman, också bilden av Kolonierna.

En ny bekantskap (som man träffar på som läsare flyktigt i Legend) är Anden. Jag gillar kontrasten som han kommer att utgöra på många sätt!

Nu känns det som en mindre evighet tills jag ska få sätta ögonen i Champion (fastän det ju absolut inte är så!)!


Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994209
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Legend

Marie Lu har jag ju hört många tala om över en mycket lång tid! Och jag har tänkt att jag ska läsa Legend någon gång, men det blev inte av förrän nu när jag ju hade klickat hem den på bokrean (som den enda bok från rean som jag inte innan hade läst). Och: Vilket bokreafynd!

Legend är riktigt spännande! Det är en dystopi som är skriven med en väl avvägd dos av händelser, information och vardag. June och Day som man följer i kapitlen (antingen den ena eller den andra) känns också som en väl vald detalj som passar. Sedan kan jag ju visserligen lista ut ungefär exakt vad som kommer att hända ganska snabbt i första boken i Legend-trilogin, men det finns också saker jag inte kan förutspå på förhand…

Jag gillar utgångspunkten för trilogin: det är någon gång i framtiden och det USA vi känner till i vår nutid är ett minne blott och mer eller mindre en skröna. Den amerikanska västkusten kallas numer Republiken och är en militärstat med Elektorn vid makten. Republiken för krig mot sina grannar som kallas Kolonierna och det finns klara och tydliga riktlinjer för hur man får och inte får bete sig i Republiken. Militärer marscherar gatorna, håller ständig koll och de försöker utröna vem som skulle kunna vara en del av den motståndsrörelse som även existerar… Inom Republiken finns stora klasskillnader och många lever praktiskt taget på gatan. Olika former av pest härjar i staten. Alla barn genomgår dessutom en Prövning för att man ska kunna utröna vilka medborgare som har särskilda förmågor staten kan ha nytta av…

June är ett underbarn sett till sin Prövning. Hon är den enda i Prövningens historia som kammat hem full poäng och hon har också särskilda förmågor som gör henne till en av de bästa militärerna Republiken har. Day är uppenbart intelligent, men lever i ett av slumkvarteren i Republiken, han har inte ett hem sedan hans egen Prövning, då han var en av dem som inte nådde upp till önskad poäng och därför fördes från sin familj…

Det låter till en början ganska osannolikt att June och Day skulle mötas någon dag eller av en endaste anledning. Men det gör de! Men med ett tillägg i ekvationen: att Day råkar vara en av de mest eftertraktade brottslingar Republiken har. Ja, då förstår man ju som läsare att Junes och Days vägar kommer att mötas förr eller senare!

Legend rymmer mycket: sorg, kärlek, vänskap, fiendeskap, död, liv, hopp, våld, makt, maktlöshet. Bilden av Republiken vidgas mer och mer, också bilden av Kolonierna och motståndsrörelsen.

Jag är så inne i den här serien nu att jag ska ta vara på den möjlighet som ges mig som läsare som är sen på bollen. Jag ges nämligen den oerhört delikata tillfredsställelsen, och möjligheten, att sluka seren i ett svep: Legend, Prodigy och Champion – alltså – i ett nafs! Jag är redan halvvägs i andra boken i serien!

För övrigt prickar jag av punkt 27 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok med en hund i”. Junes familj har nämligen en hund, Ollie.


Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2013)
ISBN: 9789174992892
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Stoner

Ja, nu känner jag att det är dags att skriva ihop någon form av recension av Stoner av John Williams. Jag har haft så svårt att skriva ihop den att jag väntade in bokcirkeln som var i torsdags… Och nu är det alltså dags att lämna mina tankar om boken här på bloggen.

Jag har länge hört så himla mycket ros riktat till den här boken och jag har varit så peppad att få läsa den och själv få uppleva det där som så många verkat älska, tokgilla och höja upp till skyarna… Men alltså: jag kan inte!

Stoner må vara en av de tråkigaste böckerna jag har orkat ta mig igenom (visserligen med ett flyt och utan större problem), men jag har tyckt att den har varit väl vardagstrist, grå och faktiskt ganska platt. Och det är på rund av detta jag inte kan tycka alls särskilt mycket om den. Jag känner mig mycket svagt inställd till den efter att ha läst den. Det är som att jag har väntat på den där aha-upplevelsen och som att jag kanske hade hoppats att den skulle komma snart, snart, snart… Men för mig kom den aldrig.

Språket är bra och det måste ju uppenbarligen finnas något i det som hjälpte mig att läsa ut boken med ganska stor lätthet: det finns ett flyt och det finns något där som ändå gör att man läser vidare hela tiden. Men jag kan inte känna särskilt mycket för historien som sådan (eller jo, men inte på så vis och inte i goda känslors lag). Jag kan inte heller känna så mycket för huvudpersonen William Stoner. Jag sa på bokcirkeln att det är sådant man annars kan leta efter och som väcker känslor hos en som läsare, att man känner igen sig på något sätt i huvudpersonen… Men jag gör inte det. Och tur är väl kanske det på flera vis… För jag hoppas inte att jag är särskilt lik denna man.

Det känns som att Stoner är en man som har levt ett liv där inte så mycket betytt något. Jag kan se ett fåtal ljuspunkter i hans liv och det är inte hans uppväxt, inte jordbruket, hans giftermål och inte direkt stunderna utanför jobbet. Hans ljuspunkt är väl litteraturintresset som han upptäcker som student och som han sedan håller fast vid och senare också arbetar med… Det är till litteraturen han visar de kanske starkaste och mest positiva känslor en man som han kan visa – så litteraturen blir väl också hans tillflyktsort när annat i hans liv tär…

Som läsare märker jag ju att det inte står helt rätt till med Stoners första kärlek, Edith, senare hans fru. Jag blir faktiskt mer uppslukad av tankar om hur hon egentligen mår psykiskt och om vad som rör sig i hennes tankar när hon gång på gång beter sig så olika i olika perioder av sitt liv…

Sammanfattningsvis kan konstateras: Nej, Stoner var inte direkt något för mig. Jag tror att den får ta en tur till en secondhand-hylla om förhoppning om en annan läsare!

Jag anser mig med denna bok uppfylla punkt 16 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok vars omslag är till största del grått”. Ja, för jag ser många nyanser grått (och nästan bara grått) på omslaget!


Stoner
Författare: John Williams
Förlag: Natur & kultur (2014)
ISBN: 9789127137998
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris