Kulturkollos tisdagsutmaning: Vad är det som är så himla roligt med det, då?

Kulturkollos tisdagsutmaning lyder som följer:

Berätta om en bok, film eller något på tv som skulle vara så vansinnigt rolig enligt alla andra – men som inte fick dig att skratta det minsta.

och

Berätta om en bok, film eller något på tv som du verkligen skrattade åt så att du höll på att gå sönder.

Jag tror att jag har fler förslag till en bok, film eller något på tv som uppfyller båda kraven, men ibland är man ju helt enkelt så mänsklig att minnet sviker en, på gott och på ont. Och då menar jag både dåliga minnen (som fall ett här ovan) och goda minnen (som fall två ovan).

En bok som jag hade hört så oerhört mycket bra om innan jag läste den i år (ja, en så färsk bok kan man inte glömma!) är helt klart Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Jag hade nog faktiskt inte mött på en endaste kritisk röst alls vad jag kan dra mig till minnes innan jag själv alltså läste den nu i februari. Den skulle ju per rykte dessutom vara så rolig! Men för mig föll det ganska rejält – läs själva här. Jag tyckte tyvärr inte den var särskilt rolig alls och jag gillade inte den kanske mer råa humorn och berättandet som jag mestadels bara upplevde som långtradigt. Jag skrattade inte en enda gång, faktiskt…

Sedan finns det ju andra böcker som jag är så förvånad över att jag skrattat (och gråtit till) eftersom jag istället läst dem utan förbehåll och liksom mest har börjat bläddra i dem utan särskilt stora förväntningar och med kanske en mer eller mindre kritisk ståndpunkt. Ett typexempel på detta är Fredrik Backmans En man som heter Ove. Jag var ganska beredd på att komma att hata Ove, men nix. Istället visade sig boken, och Ove, vara riktigt underhållande och boken gick med detta snabbt att läsa! Jag skrattade högt fler gånger och jag kan även erkänna att jag fällde en och annan tår, som jag också erkänner här. Och då trodde jag att jag inte gillade ”roliga” böcker, som jag hade hört att just denna titel skulle vara.

Det är tur att man (ja, jag) kan ha fel ibland (som med En man som heter Ove), men det är också skönt att å andra sidan veta att man (jag) har rätt ibland också… Denna balans gör ju nämligen att man (jag) vågar läsa både böcker man (jag) är oerhört sugen på och att man (jag) även vågar ge böcker man (jag) är lite mer kritiskt inställd till en chans emellanåt också!

Annonser

10 thoughts on “Kulturkollos tisdagsutmaning: Vad är det som är så himla roligt med det, då?

  1. Kulturkollo / Carolina skriver:

    Jag skrattade faktiskt mer åt Hundraåringen än åt Ove, tror jag. Men jag gillade En man som heter Ove mest ändå. Inte för humorns skull så mycket som allt det där andra – grät mer än jag skrattade och älskade Ove.

  2. Robert W skriver:

    En man som heter Ove var en förvånande bok. Jag trodde det bara var en bok om en grinig gubbe som var emot allt som var nytt, men när man läser alla tillbakablickar ökar sympatin för honom hela tiden. Och visst är boken rolig.
    Fast jag tyckte Hundraåringen var rolig också.

    • Elina skriver:

      Det är väl tur att man flirtas av en bok ibland och samtidigt är det tur att smaken är lite delad också. (; (: Så att alla böcker får sina läsare! (:

    • Elina skriver:

      Just ”Ove” fungerade för mig. Men ”Hundraåringen…” fungerade inte alls för min del… Ove växte liksom men det gjorde inte Jonas Jonassons karaktärer eller berättelse. Men skeptiskt är jag nog från början – absolut! (; (:

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s