Tematrio: Presenter till mor

Idag är det Mors dag och Lyrans tematrio denna vecka har huvudfokus på just denna dag: ”berätta om tre bra morsdagspresenter att ge eller få!”

Min mamma firades delvis redan i fredags då jag hade vägarna förbi och kunde räcka över Mors dags-gåvor som hon öppnade noggrannare idag. Min mamma gillar att läsa precis som jag gör, men jag brukar nästan alltid ge mindre presenter (än böcker) på Mors dag, som jag även gjort i år. Min mamma fyller nämligen år i juni och jag brukar försöka satsa på än mer pompa och ståt vid detta tillfälle!

1. Min mamma älskar att dricka te. Så något te-relaterat går alltid hem hos henne. I år fick hon en tepåsdevis att använda de dagar hon väljer tepåsen framför lösteet. Jag råkar även veta att mamma, precis som jag själv, ibland åtnjuter en kopp te i samband med bokläsning.

2. Min mamma fick även lite choklad i årets Mors dags-gåva. Jag tänker att det skulle kunna åtnjutas i samband med bokläsning precis som det te-relaterade. Det var även av denna anledning som jag har önskat mamma en bra Mors dag med firande i form av en kopp te och lite choklad!

3. Sist men inte minst firas Mors dag alldeles för bra för att inte ge bort lite plantor som såtts under våren. Mamma fick i år en hel del paprikaplantor att åtnjuta solen tillsammans med i sommar, och även tre lite större physalisplantor. Just de sistnämnda plantorna är en produkt av mina plantor från förra våren som stått sig över hela vintern och mår så pass bra att de skapat egna bebisar i år! ♥

Mikrorecension: Fas 3

Ann Herbeleins Fas 3 är en äkta vardagsnovell när novellen är just vardaglig på ett obehagligt och sorgligt sätt då den handlar om en nutid med tillbakablickande på ett förflutet och vad som blivit mellan två äkta makar.

Ett helt liv, tänker hon, ett helt liv ryms på ett hyllplan i mitt vitrinskåp. (…) Så unga vi var. Vad visste vi om livet? Vad visste jag om kärleken? (sid. 7-8).

Jag känner mycket när jag läser novellen och jag hinner tänka en hel del om både det ena och det andra. Novellen är välskriven då jag som läsare finner ett obehag i den sorgliga tillvaro som kantar just den här novellens vardag och jag tycker att mycket hinner sägas (inte bara med ord) på väldigt kort tid (man kan nästan säga att novellen fungerar lite som det där hyllplanet i vitrinskåpet)…

---

Fas 3
Författare: Ann Heberlein
Förlag: Novellix (2015)
ISBN: 9789175890708
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Att vänta sig inom det närmsta:

• Tematriodeltagande
• En recension på Jurtjyrkogården av Stephen King
• Två mikrorecensioner à två novellixer (de senaste med posten)

Evig natt

Alla dessa trilogier som man påbörjar, men som man ibland nästan drar sig för eller är nära på att glömma att avsluta. Men nu är jag även i mål med Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrtrilogi – Evig natt är nämligen den tredje och sista boken i serien.

Ja, så för ett par år sedan började jag bekanta mig med denna dystopiska vampyrtrilogi. Vampyrerna är verkligen inte som de klassiska vampyrerna är i Dracula eller liknande verk… Nej, det är de sannerligen inte. De har ju för det första en gadd och inte vampyrtänder och det hela är dessutom ganska motiverat, men invecklat och jag påminns även i denna del om vampyrernas historia fram tills romanens nutid som utspelar sig i modern tid.

Kampen mot blodsugarna fortsätter i denna roman. Evig natt beskriver hur långt vampyrerna kommit i sitt vidareutvecklade och mer vampyrvänliga samhälle. Jag ryser vid tanken på blodlägren vari man placerat stor del av den överlevande befolkningen: den som ska agera föda för vampyrerna och som dessutom ska avla nya ”boskap”… Föroreningarna i luften är påtagande, men det ger också en något vampyrvänligare himmel då solen helt enkelt inte kan tränga in på samma sätt längre…

Det konstiga är att det var så pass länge sedan som jag läste de föregående böckerna, men ändock minns jag så mycket. Jag tror därför att del Toro och Hogan berättat denna historia på ett minnesvärt sätt, och att de dessutom  eventuellt skriver något upprepande, men inte på ett sådant sätt att det direkt stör mig. Jag kan fortfarande se upplösningen framför mig i andra boken, men jag minns lika tydligt öppningen och de större vändningarna ifrån första romanen. Det måste jag ge dem credit för!

Så utan att spoila än mer, måste jag säga att jag ändå är ganska nöjd med att ha läst hela serien. Slutet är något utdraget, men känns okej för serien som sådan och jag accepterar det. Jag är numer också beredd och i allra högsta grad nyfiken på att kika närmare på filmatiseringen av serien i form av tv-serien (The Strain) som gått på sexan om jag är rätt informerad (?)!

---

Evig natt
Författare: Guillermo del Toro
Förlag: Bra böcker (2013)
ISBN: 9789175130477
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Kallocain

I onsdags gick jag på sista bokcirkeln innan sommaren. Vi hade läst klassikern Kallocain av Karin Boye. Den här romanen hade jag egentligen läst ut för ett tag sedan, men jag behövde faktiskt skapa lite distans innan jag över huvud taget tänkte till om den. Så numer har jag också tänkt till två gånger: en gång någon vecka innan bokcirkeln då jag samlade mina egna tankar, och efter bokcirkeln har jag även fått med mig lite kloka tankar från mina cirkelkamrater.

Jag fascineras av hur man ändå kan beskriva en dystopisk framtid med sådan övertygelse. Jag har inga sympatier direkt för Leo Kall när jag i början bekantar mig med honom, men det är också för att jag är en läsare som lever i en värld där den fria viljan inte är kvävd, vilket den absolut är i Kalls militärstat. Leo Kall är nämligen ett övertygande exempel på en person som vuxit upp i en värld där allting kontrollerats och noga implementerats sedan invånarnas, eller medsoldaternas, födsel – till och med deras tankar och känslor. Familjen är bara en ram vari nya medsoldater kommer till världen – det är inte en relation byggd på kärlek, trygghet och värme. Tanken är inte att man på något sätt ska älska sin hustru eller sin man, utan det anses som ett problem att utveckla starka känslor för varandra. Äktenskapet byggs endast upp av en drivkraft: att avla barn. Känslor skulle kunna ställa sig i vägen för denna drivkraft då staten verkar rekommendera både att man byter partner om inga barn sätts till världen inom ramen för var äktenskap, man verkar också se det som något eftersträvansvärt att lämna varandra när barnen uppnått en bra ålder. Inom ramen för militärstaten flyttar barnen hemifrån och sätts på internatskola vid sju års ålder. Man säkrar helt enkelt värdena hos statens medsoldater denna väg: eller stöper alla i samma form?

Så det är inte undra på att Leo Kall är den han är, sätter så stor tilltro i staten, känner en trofasthet inför staten och alla de regler som rymmer den. Leo är ett praktexemplar av vad staten kräver och vill se hos en medsoldat. Han är till och med så hängiven staten att han forskar i statens namn och han lyckas skapa kallocainet – ett tänkt sanningsserum som ska kunna tjäna staten och skilja statens trogna mot de mer otrogna…

I en värld av detta slag är det självklart att man försöker smälta in. Man vill för något i världen självfallet och absolut inte bli avslöjad som en förrädare. Staten följer upp tips angående otrogna staten – människor anger varandra och detta stärker känslan av att man såklart vill smälta in. Man vill inte ens bli påkommen med att sitta på fel sätt, gå på fel sätt eller säga något som kan misstolkas. Självklart finns det alltså dem som inom ramen för staten försöker styra sin tankar och känslor. Och precis lika svårt som vi vet att det kan vara att styra sina tankar och särskilt känslor, så är det det för Leo Kall, hans fru och självfallet också hans medsoldater, vilket tiden utvisar.

Jag gillar att det är så mycket som ryms inom en lite kortare roman. Denna dystopi är enkel att ta till sig på så sätt, men samtidigt är språket väldigt vackert och tungt, så jag känner att romanen trots allt skulle kunna vara värd att läsas om (för jag misstänker att jag inte upptäckt allt inom ramen för den). De känslor som kläs med ord i Kallocain är som poesi. Avsaknaden av känslor kläs istället av och är kala. Även detta berör och ger effekt.

Mer vill jag nog inte säga om denna roman. Den är mäktig i det lilla och även om det är en dystopisk berättelse om en framtid, så kan man med lätthet applicera den på 1900-talets historia och även 00-talets på flera sätt. Romanen talar om polisöron, polisögon och med vår världs digitala och tekniska framgångar vågar jag påstå att det här blir enklare och enklare att sköta diskret, vilket är skrämmande…

---

Kallocain [Elektronisk resurs]
Författare: Karin Boye
Förlag: Bonnier Pocket (2010)
ISBN: 9789174290875
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Kulturkollos tisdagsutmaning: Favoritdjur

Vilken passande tisdagsutmaning till veckans tema på Kulturkollo:

”Vilket är ditt fiktiva favoritdjur? 

(Och eftersom det är näst intill omöjligt att välja bara ett djur så är det fritt fram att berätta om hur många favoritdjur som helst!)”

Och man får dessutom svara att man har flera fiktiva favoritdjur och inte endast en!

Jag sitter hemma med mitt favoritdjur, som också kan vara ett favoritdjur fiktivt också: katten. Jag har två livs levande och jag känner alltid den där extra samhörigheten med en karaktär som är kattmänniska, gärna kattägare, och därmed har en ”fiktiv” katt i den meningen. Jag kan på rak arm komma på tre katter jag ändå måste gilla i Harry Potter: Hermiones katt Krumben (svenska namnet) eller Crookshanks (engelska namnet), vaktmästarens katt Mrs. Norris och även vår kära professor Minerva McGonagall som kan förvandla sig till katt… Jag skulle vilja säga att alla dessa katter har några av de kattdrag jag gillar bäst: personlighet, en envis sida, en trofast sida och de har den där gracen och smidigheten som bara ett kattdjur kan ha (i princip). En annan katt som är fiktiv som jag gillat sedan småbarnsben är Pelle Svanslös samt katten Gustaf, eller Garfield om man så vill.

Jag kan inte undvika att försöka dra in ännu en varelse från Harry Potter: Dobby. Jag vet att han är husalv och att han kanske inte i den meningen är ett djur, men jag vill ändå försöka slå ett slag för Dobby (och egentligen inte husalver som sådana)! Hans ögon är så bedårande, hans personlighet och hela hans uppenbarelse. Jag skulle vilja ha en egen Dobby på momangen om det fanns möjlighet, men jag inser verklighetens begränsningar (och också begränsningarna serien som fiktion ger mig i sin helhet). Men han är i alla fall bedårande och fastän han kanske har en lite negativ sida också, som i och för sig alla har, så förlåter man det i samma andetag som han ler och man inser att hans uppsåt är renare än vad djuret jag nämnde innan har…

Sist men inte minst vill jag också nämna det djur som jag lärt känna mer som fiktiv varelse än verklig: hästen. Jag har som liten varit hästtjej genom min mammas barndomsminnen och genom hästböcker, fastän jag i ärlighetens namn inte varit närmare en häst och ridning än att jag klappat hästar och hälsat på dem som små – och – att jag dessutom suttit på några få hästar i samband med ett flyktigt djurparksbesök eller så… Jag säger bara Pollux-böcker och många sådana och många kvällar av drömmande. Men kanske kommer jag uppfylla drömmen någon dag och lära mig rida som vuxen? You never know!

Tematrio: Olästa klassiker

Tematrion hos Lyran denna vecka lyder som följer: ”Berätta om tre klassiker du inte läst, men är nyfiken på!” Och jag känner lite: Vart ska jag börja? Vilka titlar eller författare är de tre jag tror mig vara mest nyfiken på?

1. Vad som helst av Jane Austen. Jag har endast nosat på något utdrag i engelskan av Austen och jag är egentligen oerhört nyfiken på Jane Austen i sin fulla prakt, även om jag alltså aldrig kommit mig för. Jag inbillar mig att hennes klassiker är skrivna med glimten i ögat och att det finns en viss ton där som jag skulle tycka om. Men det vet jag alltså inte ännu.

2. Efter att ha sett filmen Den hemliga trädgården (som bok författad av Frances Hodgson-Burnett), måste jag också säga att jag är ganska nyfiken på boken. Jag är nog mest nyfiken på hur hon beskriver de yngre karaktärerna och hur deras relation till den hemliga trädgården, varandra och de vuxna beskrivs med ord!

3. Jag är också nyfiken på Mary Shelleys Frankenstein. Jag har sett den nämnas så många gånger i olika kurslitterära verk och jag har sett ett par stycken olika filmatiseringar av Frankenstein (vad det känns som i alla fall)… Och jag skulle verkligen vilja bekanta mig med denna klassiker någon gång i mitt liv.

Skuggan på världens botten och andra berättelser

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa Skuggan på världens botten och andra berättelser av Thomas Ligotti. Jag trodde jag skulle tycka om den och ryckas med mycket mer än vad jag till sist gjorde, men mycket ligger också i att en av mina favoritnoveller från samlingen just var den första novellen i samlingen och stor del av novellerna i övrigt har jag inte alls tyckt om på samma sätt (vissa faktiskt knappt alls)…

Jag blev mest nyfiken på novellsamlingen för att det verkade handla om skräck och dessutom författande i Lovecraft-anda/Poe-anda! Kan det bli annat än fel tänkte jag och var alltså supernöjd med första novellen i samlingen och lånade med de tankarna hem boken.

Jag är alltså inte alls lika begeistrad över valet av hemlån nu när jag kämpat mig igenom vissa av novellerna. Ligotti har ett långtradigt språk och det känns ibland lite väl tillkämpat. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det, men jag tycker nog att Ligotti både är för överambitiös och på något sätt överpresterar i sitt författande (för jag tycker nog att det här handlar om för bearbetade noveller och det ger ibland en övermäktig känsla). Jag tycker att jag nästan kvävs av språket emellanåt för att det känns för bearbetat, övermäktigt och utstuderat. Och jag hör att det låter helt galet, men jag kan inte beskriva mina känslor för samlingen på något annat sätt än just så. Jag uppskattar verkligen Ligotti emellanåt. Det ska absolut erkännas. Men jag tycker nog att jag något fler gånger känner just att jag drunknar i språket och ibland känner jag mig inte alls särskilt engagerad i vissa av novellerna.

De jag överlag gillat mest är de lite kortare, eller enligt mig lagom långa novellerna. Det jag överlag istället gillat minst är de längre novellerna (men det är många lagom långa noveller jag inte direkt gillat också).

Ligotti är i vilket fall väldigt skicklig på att väcka ett visst obehag, att väcka många frågor och även att skapa ramar som inte bara tillhör denna värld eller dimension. Det är väldigt mycket som är skruvat, malplacerat och med detta obehagligt i sig själv… Det är också ganska nervkittlande att Ligotti i mångt och mycket lyckas beskriva saker av detta slag, mer eller mindre, som om det vore något av det vardagligaste. Och det väcker ju ytterligare ett obehag i sig.

Mycket i novellerna rör den hårfina gränsen mellan ogalenskap och galenskap, mellan verklighet och overklighet samt mellan sanning och lögn. Det finns absolut ett djup i detta, men trots det här så lockas jag inte in i var novell och jag kan heller inte gilla var novell av de anledningar jag räknat upp. Och det bara är så.

Jag har hur som helst prickat av punkt 30 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en novellsamling”.

Fyra minuter

Tjena, hej, vad snabbt jag kom att läsa ut Johan Rings Fyra minuter. Det tog ganska exakt ett dygn och då läste jag såklart inte konstant, utan lite då och då. Det var med andra ord helt rätt beslut att börja läsa romanen i lördags när regnet gjorde mig sällskap, för att även fortsätta läsa i regnrusket igår.

Jag har sedan tidigare läst Rings nattlägesnovell Kärlen. Jag tyckte om hur det vardagliga blev påhälsat av ett obehagligt inslag i novellen, och det är väl lite i det där trygga och vardagliga som jag upplever att Ring än en gång planterar något obehagligt.

Jag som numer nästan alltid är bokläsaren som ratar baksidetexterna kan meddela att jag läste den här romanen utan att veta egentligen något om berättelsen. Detta gjorde att jag misstänkte att något skulle hända snart, redan på sidan 5: ”Dess undergång låg knappt två timmar bort”. Hos mig byggde detta upp en hel del farhågor och jag satt bara och väntade på hur ett flygplan skulle komma att, på något sätt, korsa Veronicas och Anders by Dunvik…

Allt ovanligt som händer innan de ovan nämnda tingen korsas – de tekniska störningarna i luften, den oerhört vackra, ovanliga och nästan skrämmande rosafärgade himmelen – de inger ett obehag jag inte kan komma ifrån. Och sedan, sedan kommer liksom kvittot: planet som kraschar i lilla Dunvik och med något konstiga omständigheter dessutom och med alla efterföljande reaktioner…

Huvudpersonerna Veronica och Anders känns levande. Någon gång följer jag inte riktigt Veronicas tankegång, men för det mesta känns det som runda och sunda karaktärer med både bra och dåliga sidor. Jag kan till exempel även känna igen mig i Veronicas negativa sidor (eftersom jag kan se mig själv i henne emellanåt). Jag tycker kanske mest om Anders och väldigt mycket har att göra med hans nördigare sida och även det faktum att han inte känns sådär stereotypt manlig… han känns som sin egen och jag blir (inte minst) förälskad i alla hans tröjor som jag verkligen kan se framför mig! Men jag måste mitt i allt invända lite i att det är en himla massa karaktärer som jag också får följa längst med vägen i förstaperspektiv: Lothar, Jens, Pastorn, Bengt, Jan, Ulla, Erik, Fabian… Jag störde mig lite på detta i början, men märkte också att jag snart accepterade det som en del av romanen (och det enda jag var tvungen att verkligen tänka till på vem Jan var (där i början) och att han alltså är Veronicas pappa).

Det finns så mycket relationsroman mitt i allt det andra. Som läsare uppfattar jag de komplexa relationerna Veronica exempelvis äger med Dunvik, med sin mor, far, med Anders och även sin bästa vän Maria… Detta ger ett djup till romanen som sakta bygger upp till skräcken som kryper sig fram i det vardagliga, trygga. Jag menar, Dunvik, en liten by, ska väl vara en trygg och lugn idyll där allt vad som heter ondska och fara ska vara mer eller mindre obefintlig?

Några av de ord som naglar sig fast hos mig är: flygplansvrak, Den evige, varelse, klor – och faktiskt – ordet rosa. Helt plötsligt inser jag också att vardagligheter som tankspriddhet kan vara något obehagligt… Något högst obehagligt bor det också i den starka känslan av att inte kunna stå emot… I sammanhanget vill jag också nämna språket som jag upplever som rättfram – det är inte mer än det som behöver sägas som sägs.

Romanen börjar ganska långsamt för att sedan sakta bygga upp till en explosion av kulmen. Det blir en helt annan upplevelse att läsa en roman av Ring jämfört med en novell, men jag konstaterar också att jag gillar honom både som roman- och novellförfattare. Det känner jag inte alltid med författare av båda formaten.

Trots att jag har en del tankar och frågor, särskilt mot slutet av romanen, så stör de mig inte. Jag stör mig i så fall mer på en av Veronicas flyktiga tankar som jag inte får ihop i min värld, och då måste jag säga att Ring nog är min kopp te även i romanformat.

---

Fyra minuter [Elektronisk resurs]
Författare: Johan Ring
Förlag: Mix Förlag (2015)
ISBN: 9789186845179
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Fem Frågor: Boel Bermann

Det är än en gång festlig fredag och dags för ett sista Fem frågor som kan sammankopplas just med skrivarkollektivet Fruktan (Fem Frågor som inslag kommer tillbaka med jämna mellanrum)! Idag är det Boel Bermanns dag och det är helt klart bland annat henne jag kan tacka min läsupplevelse av Stockholms undergång för (tankar om antologin hittas här) – för utan hennes Den nya människan (läs mina tankar här) hade jag kanske inte haft alls samma pejl på Fruktan (som man kan läsa mer om här)! ♥ I Stockholms undergång står Boel Bermann bakom novellerna ”De vita” och ”Råttorna”:

---

 

 Fem frågor till Boel Bermann:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Kaosartad, strukturerad, envis

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Att vara riktigt envis.Till dig som skriver, förbered dig på att det kommer finnas stunder då du är på väg att ge upp. Du tappar tron på allt och ifrågasätter varje ord. Dina karaktärer verkar platta, du skriver som en kratta och det finns inte en chans i världen att din bok kommer bli klar. Det är i just den stunden som det gäller att kämpa vidare. Du kommer att hitta gnistan igen. Ge inte upp. Snart blir det fantastiskt igen.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Min dystopi Den nya människan, jag kommer aldrig glömma bort min debutroman. Ärligt talat måste jag fortfarande nypa mig i armen då och så för att inse att jag har skrivit en bok som en massa människor tyckte om att läsa. Det är fortfarande en surrealistisk känsla.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
The Road av McCarthy. Han åstadkommer extremt mycket med få ord. Hur han med så skenbart enkla medel får post-apokalypsen att framstå som oerhört vacker, mörk och vemodig.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Följande oheliga trio: American Gods av Neil Gaiman, Oryx & Crake av Margaret Atwood och Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Tillsammans har de citat för alla tillfällen i livet. Jag har läst om de böckerna så många gånger att de känns som gamla vänner.

 

---

Foto: http://fruktan.se/

---