Skuggan på världens botten och andra berättelser

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa Skuggan på världens botten och andra berättelser av Thomas Ligotti. Jag trodde jag skulle tycka om den och ryckas med mycket mer än vad jag till sist gjorde, men mycket ligger också i att en av mina favoritnoveller från samlingen just var den första novellen i samlingen och stor del av novellerna i övrigt har jag inte alls tyckt om på samma sätt (vissa faktiskt knappt alls)…

Jag blev mest nyfiken på novellsamlingen för att det verkade handla om skräck och dessutom författande i Lovecraft-anda/Poe-anda! Kan det bli annat än fel tänkte jag och var alltså supernöjd med första novellen i samlingen och lånade med de tankarna hem boken.

Jag är alltså inte alls lika begeistrad över valet av hemlån nu när jag kämpat mig igenom vissa av novellerna. Ligotti har ett långtradigt språk och det känns ibland lite väl tillkämpat. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det, men jag tycker nog att Ligotti både är för överambitiös och på något sätt överpresterar i sitt författande (för jag tycker nog att det här handlar om för bearbetade noveller och det ger ibland en övermäktig känsla). Jag tycker att jag nästan kvävs av språket emellanåt för att det känns för bearbetat, övermäktigt och utstuderat. Och jag hör att det låter helt galet, men jag kan inte beskriva mina känslor för samlingen på något annat sätt än just så. Jag uppskattar verkligen Ligotti emellanåt. Det ska absolut erkännas. Men jag tycker nog att jag något fler gånger känner just att jag drunknar i språket och ibland känner jag mig inte alls särskilt engagerad i vissa av novellerna.

De jag överlag gillat mest är de lite kortare, eller enligt mig lagom långa novellerna. Det jag överlag istället gillat minst är de längre novellerna (men det är många lagom långa noveller jag inte direkt gillat också).

Ligotti är i vilket fall väldigt skicklig på att väcka ett visst obehag, att väcka många frågor och även att skapa ramar som inte bara tillhör denna värld eller dimension. Det är väldigt mycket som är skruvat, malplacerat och med detta obehagligt i sig själv… Det är också ganska nervkittlande att Ligotti i mångt och mycket lyckas beskriva saker av detta slag, mer eller mindre, som om det vore något av det vardagligaste. Och det väcker ju ytterligare ett obehag i sig.

Mycket i novellerna rör den hårfina gränsen mellan ogalenskap och galenskap, mellan verklighet och overklighet samt mellan sanning och lögn. Det finns absolut ett djup i detta, men trots det här så lockas jag inte in i var novell och jag kan heller inte gilla var novell av de anledningar jag räknat upp. Och det bara är så.

Jag har hur som helst prickat av punkt 30 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en novellsamling”.

Annonser

One thought on “Skuggan på världens botten och andra berättelser

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s