Skuggan på världens botten och andra berättelser

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa Skuggan på världens botten och andra berättelser av Thomas Ligotti. Jag trodde jag skulle tycka om den och ryckas med mycket mer än vad jag till sist gjorde, men mycket ligger också i att en av mina favoritnoveller från samlingen just var den första novellen i samlingen och stor del av novellerna i övrigt har jag inte alls tyckt om på samma sätt (vissa faktiskt knappt alls)…

Jag blev mest nyfiken på novellsamlingen för att det verkade handla om skräck och dessutom författande i Lovecraft-anda/Poe-anda! Kan det bli annat än fel tänkte jag och var alltså supernöjd med första novellen i samlingen och lånade med de tankarna hem boken.

Jag är alltså inte alls lika begeistrad över valet av hemlån nu när jag kämpat mig igenom vissa av novellerna. Ligotti har ett långtradigt språk och det känns ibland lite väl tillkämpat. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det, men jag tycker nog att Ligotti både är för överambitiös och på något sätt överpresterar i sitt författande (för jag tycker nog att det här handlar om för bearbetade noveller och det ger ibland en övermäktig känsla). Jag tycker att jag nästan kvävs av språket emellanåt för att det känns för bearbetat, övermäktigt och utstuderat. Och jag hör att det låter helt galet, men jag kan inte beskriva mina känslor för samlingen på något annat sätt än just så. Jag uppskattar verkligen Ligotti emellanåt. Det ska absolut erkännas. Men jag tycker nog att jag något fler gånger känner just att jag drunknar i språket och ibland känner jag mig inte alls särskilt engagerad i vissa av novellerna.

De jag överlag gillat mest är de lite kortare, eller enligt mig lagom långa novellerna. Det jag överlag istället gillat minst är de längre novellerna (men det är många lagom långa noveller jag inte direkt gillat också).

Ligotti är i vilket fall väldigt skicklig på att väcka ett visst obehag, att väcka många frågor och även att skapa ramar som inte bara tillhör denna värld eller dimension. Det är väldigt mycket som är skruvat, malplacerat och med detta obehagligt i sig själv… Det är också ganska nervkittlande att Ligotti i mångt och mycket lyckas beskriva saker av detta slag, mer eller mindre, som om det vore något av det vardagligaste. Och det väcker ju ytterligare ett obehag i sig.

Mycket i novellerna rör den hårfina gränsen mellan ogalenskap och galenskap, mellan verklighet och overklighet samt mellan sanning och lögn. Det finns absolut ett djup i detta, men trots det här så lockas jag inte in i var novell och jag kan heller inte gilla var novell av de anledningar jag räknat upp. Och det bara är så.

Jag har hur som helst prickat av punkt 30 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en novellsamling”.

Annonser

Fyra minuter

fyra-minuterTjena, hej, vad snabbt jag kom att läsa ut Johan Rings Fyra minuter. Det tog ganska exakt ett dygn och då läste jag såklart inte konstant, utan lite då och då. Det var med andra ord helt rätt beslut att börja läsa romanen i lördags när regnet gjorde mig sällskap, för att även fortsätta läsa i regnrusket igår.

Jag har sedan tidigare läst Rings nattlägesnovell KärlenJag tyckte om hur det vardagliga blev påhälsat av ett obehagligt inslag i novellen, och det är väl lite i det där trygga och vardagliga som jag upplever att Ring än en gång planterar något obehagligt.

Jag som numer nästan alltid är bokläsaren som ratar baksidetexterna kan meddela att jag läste den här romanen utan att veta egentligen något om berättelsen. Detta gjorde att jag misstänkte att något skulle hända snart, redan på sidan 5: ”Dess undergång låg knappt två timmar bort”. Hos mig byggde detta upp en hel del farhågor och jag satt bara och väntade på hur ett flygplan skulle komma att, på något sätt, korsa Veronicas och Anders by Dunvik…

Allt ovanligt som händer innan de ovan nämnda tingen korsas – de tekniska störningarna i luften, den oerhört vackra, ovanliga och nästan skrämmande rosafärgade himmelen – de inger ett obehag jag inte kan komma ifrån. Och sedan, sedan kommer liksom kvittot: planet som kraschar i lilla Dunvik och med något konstiga omständigheter dessutom och med alla efterföljande reaktioner…

Huvudpersonerna Veronica och Anders känns levande. Någon gång följer jag inte riktigt Veronicas tankegång, men för det mesta känns det som runda och sunda karaktärer med både bra och dåliga sidor. Jag kan till exempel även känna igen mig i Veronicas negativa sidor (eftersom jag kan se mig själv i henne emellanåt). Jag tycker kanske mest om Anders och väldigt mycket har att göra med hans nördigare sida och även det faktum att han inte känns sådär stereotypt manlig… han känns som sin egen och jag blir (inte minst) förälskad i alla hans tröjor som jag verkligen kan se framför mig! Men jag måste mitt i allt invända lite i att det är en himla massa karaktärer som jag också får följa längst med vägen i förstaperspektiv: Lothar, Jens, Pastorn, Bengt, Jan, Ulla, Erik, Fabian… Jag störde mig lite på detta i början, men märkte också att jag snart accepterade det som en del av romanen (och det enda jag var tvungen att verkligen tänka till på vem Jan var (där i början) och att han alltså är Veronicas pappa).

Det finns så mycket relationsroman mitt i allt det andra. Som läsare uppfattar jag de komplexa relationerna Veronica exempelvis äger med Dunvik, med sin mor, far, med Anders och även sin bästa vän Maria… Detta ger ett djup till romanen som sakta bygger upp till skräcken som kryper sig fram i det vardagliga, trygga. Jag menar, Dunvik, en liten by, ska väl vara en trygg och lugn idyll där allt vad som heter ondska och fara ska vara mer eller mindre obefintlig?

Några av de ord som naglar sig fast hos mig är: flygplansvrak, Den evige, varelse, klor – och faktiskt – ordet rosa. Helt plötsligt inser jag också att vardagligheter som tankspriddhet kan vara något obehagligt… Något högst obehagligt bor det också i den starka känslan av att inte kunna stå emot… I sammanhanget vill jag också nämna språket som jag upplever som rättfram – det är inte mer än det som behöver sägas som sägs.

Romanen börjar ganska långsamt för att sedan sakta bygga upp till en explosion av kulmen. Det blir en helt annan upplevelse att läsa en roman av Ring jämfört med en novell, men jag konstaterar också att jag gillar honom både som roman- och novellförfattare. Det känner jag inte alltid med författare av båda formaten.

Trots att jag har en del tankar och frågor, särskilt mot slutet av romanen, så stör de mig inte. Jag stör mig i så fall mer på en av Veronicas flyktiga tankar som jag inte får ihop i min värld, och då måste jag säga att Ring nog är min kopp te även i romanformat.


Fyra minuter [Elektronisk resurs]
Författare: Johan Ring
Förlag: Mix Förlag (2015)
ISBN: 9789186845179
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Fem Frågor: Boel Bermann

5 frågorDet är än en gång festlig fredag och dags för ett sista Fem frågor som kan sammankopplas just med skrivarkollektivet Fruktan (Fem Frågor som inslag kommer tillbaka med jämna mellanrum)! Idag är det Boel Bermanns dag och det är helt klart bland annat henne jag kan tacka min läsupplevelse av Stockholms undergång för (tankar om antologin hittas här) – för utan hennes Den nya människan (läs mina tankar här) hade jag kanske inte haft alls samma pejl på Fruktan (som man kan läsa mer om här)! ♥ I Stockholms undergång står Boel Bermann bakom novellerna ”De vita” och ”Råttorna”:


 

 Fem frågor till Boel Bermann:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Kaosartad, strukturerad, envis

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Att vara riktigt envis.Till dig som skriver, förbered dig på att det kommer finnas stunder då du är på väg att ge upp. Du tappar tron på allt och ifrågasätter varje ord. Dina karaktärer verkar platta, du skriver som en kratta och det finns inte en chans i världen att din bok kommer bli klar. Det är i just den stunden som det gäller att kämpa vidare. Du kommer att hitta gnistan igen. Ge inte upp. Snart blir det fantastiskt igen.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Min dystopi Den nya människan, jag kommer aldrig glömma bort min debutroman. Ärligt talat måste jag fortfarande nypa mig i armen då och så för att inse att jag har skrivit en bok som en massa människor tyckte om att läsa. Det är fortfarande en surrealistisk känsla.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
The Road av McCarthy. Han åstadkommer extremt mycket med få ord. Hur han med så skenbart enkla medel får post-apokalypsen att framstå som oerhört vacker, mörk och vemodig.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Följande oheliga trio: American Gods av Neil Gaiman, Oryx & Crake av Margaret Atwood och Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Tillsammans har de citat för alla tillfällen i livet. Jag har läst om de böckerna så många gånger att de känns som gamla vänner.

 


Foto: http://fruktan.se/


Tematrio: Kalasande

Lyrans trio denna vecka ska jag nog kunna ro hem! Denna vecka lyder tematrion: ”Berätta om tre böcker där man firar något; en födelsedag, en speciell händelse eller högtid eller något annat”.

1. Den förta serien (ja, inte bara en bok alltså) jag kommer att tänka på är J. K. Rowlings ”Harry Potter”. Jag tänker på alla typer av firande som sker inom ramen för denna serie (och hur jag skulle velat vara där och uppleva) – bara som exempel Harry Potters födelsedag (i bok ett som är så avgörande för allt som komma skall) och julfirandena (jag hade kunnat hoppa rakt in i ett om möjligheten fanns)!

2. Sedan tänker jag en del på Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap och även om det inte var en bok jag blev överdrivet förälskad i så gillade jag tanken på de hemliga mötena som skedde i detta sällskaps namn, där man på något sätt festade till det tillsammans då tillfället helt enkelt erbjöds i den dåtid man levde i just då… Jag fick inre bilder av dessa möten som ett ljus i mörkret!

3. Sist men inte minst måste jag nämna Sandra Beijers Det handlar om dig. Denna bok får helt enkelt stå för alla de ungdomsromaner jag läst där fester står i stort fokus som en ganska stor del av ungdomskulturen! Här kanske man minst av allt firar något mer specifikt, eller man kanske firar ungdomen omedvetet eller helt enkelt hittar anledning att ställa till fest…

Festligt nog råkar detta dessutom vara det tusende inlägget här på bloggen (förstår ni – jag har publicerat 1000 (!) inlägg hittills)!

Kultukollos tisdagsutmaning: Så minns vi fredsdagen

Veckans utmaning hos Kulturkollo var mig ingen lätt en… Jag vet att jag försökt luska lite i detta, men de flesta jag känner väl minns kanske kriget vagt, men alla mina mor- och farföräldrar var också mycket unga på denna tid. Jag kan därför inte ge någon minnesbild för vad dessa personer som står eller stått mig nära på olika sätt minns eller mindes… Idag har jag egentligen också bara en farmor jag skulle kunna fråga och få ett säkrare svar…

Jag är intresserad av andra världskriget, på ett skräckfascinerat sätt. Andra världskriget är mitt exempel på något som smygande kan gå mycket snett och som är så komplext och invecklat att jag personligen fortfarande har svårt att greppa vad som faktiskt hände och inte hände mellan alla tveklösa fakta! Det här är för mig också ett exempel på något jag aldrig hoppas ska ske någonsin igen (fastän jag samtidigt vet att så inte är fallet fullt ut).

Jag tror att det är viktigt att minnas, att berätta, att ta del av (till exempel läsa)… Jag tror också det är viktigt att ta in olika perspektiv, vilket jag har gjort på ett personligare plan med hjälp av olika karaktärer av fiktiv art sedan jag var barn (när det nu då kommer till andra världskriget). Jag har läst om Steffies och Nellies historia i En ö i havet (Annika Thor) och resterande böcker i serien. Jag har läst om Hans historia i Ett regn av bomber (som dessutom är en lättläst ungdomsroman av Torsten Bengtsson) där jag får ett lite ovanligare perspektiv på ett sätt… Jag har även läst om Miriams historia i Jag heter inte Miriam (Majgull Axelsson) för ytterligare ett… Och även om det är fiktivt, så är det ju samtidigt inte det, för var och en av dessa historier berättar en sanning och dessa skildringar (bland annat) har berört mig så! Med detta sagt:

Jag har fått fiktiva minnen av fredsdagen!

Aprilläsningen

April har dragit förbi snabbt. Vad gäller aprilläsningen, ser den ut som följer:

I april kom jag helt klart igång med läsningen igen och jag fick tillbaka läslusten som lyst halvt om halvt med sin frånvaro från och till det senaste. I april blev det 7 hela verk utlästa och i och med att jag läst en del i tre böcker som inte är utlästa ännu, blir detta 1586 sidors läsning sammantaget.

I april upptäckte jag Marie Lu, och både Legend-serien och Lu som författare överraskade mig positivt! Det är också Legend-seriens två sista böcker och även Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt som är mina klara favoriter denna månad! ♥ Den sämsta boken i april är helt klart John Williams Stoner som jag trodde att jag skulle gilla på något sätt, men alltså inte gjorde! Det blev en besvikelse.

Mina förhoppningar nu i maj rör vackert väder, fortsatt läslust och förhoppningen är också att jag får besked om att jag är en av de lyckliga studenterna som fått plats i en litteraturkurs jag sökt för sommaren!