Jag säger hejdå till Goodreads

Ja, min relation till Goodreads började bra för ett par år sedan, men jag känner mig numer bara stressad av att jag har ett Goodreads-konto som jag inte känner att jag har riktigt tid, eller lust, att uppdatera och så vidare. Så jag kommer faktiskt att säga hejdå till Goodreads nu och jag känner inga som helst ånger, utan mest en lättnad i sanningens namn.

Jag kommer eventuellt att ha kvar widgeten som räknar mitt mål i år som jag ändå skapat genom Goodreads (jag har också kommit på hur jag lägger in faktan rätt och räknar ändå alltid själv ut hur jag ligger och jag har gjort så sedan jag började utmana mig med antalet böcker per år). Målet är fortfarande 60 verk (och ett verk kan räknas som en bok eller en novell, då det handlar om enskilda verk).

Jag tackar Goodreads för den här tiden, men nu tycker jag faktiskt att vi glidit ifrån varann så pass att detta känns som det enda rätta.

Mikrorecension: Ingenting

ingenting-karlsson_jonas-33273558-frntl[1]Ännu en gång bjuder Novellix upp till en vardagsnovell i form av Jonas Karlssons Ingenting, som går i ett stuk som först får mig att undra om jag:et i novellen bara inbillar sig eller om han faktiskt är förföljd av män iklädda sextiotalskostymer i maskopi av varann:

”Alla låtsades vara upptagna av sitt. Då och då gjorde de hemliga tecken till varandra genom blickar, harklingar eller illa dolda rörelser med fingrarna.” (sid. 4).

Den här novellen är bra i det lilla och särskilt när allt faller på plats i frågan om vad titeln har att göra med själva novellen och vilken kraft det finns i ordet ”ingenting” beroende på dess sammanhang. Jag gillar särskilt mycket hur hemlighetsfull Ingenting är på flera sätt och hur det på något sätt framkallar en misstänksamhet hos mig som läsare i fråga om vad som är vad och hur saker och ting ska tolkas innan dess att just allt faller mer och mer på plats…


Ingenting
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Novellix (2015)
ISBN: 9789175890692
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Sagor × 3

I juni månad läste jag tre stycken sagor inom ramen för sommarkursen jag läser just nu. Närmare bestämt var det H. C. Andersens The Red Shoes (på svenska De röda skorna), samt Charles Perraults The Red Riding Hood och Blue Beard som lästes. Egentligen har jag inte så mycket att säga om Andersens saga, mer än att jag absolut kan ana att det finns en underton av att man straffas om man inte gör rätt före fel (jag gillade inte sagan särskilt mycket personligen). Jag kommer heller inte säga så mycket om The Red Riding Hood som de flesta av oss känner igen som sagan om Rödluvan. Precis som Andersens saga har den en fostrande roll där sagan uppmanar läsaren att inte vara så naiv (enligt min tolkning av sagan). Båda sagorna slutar illa och är inte förskönade på samma sätt som vissa andra sagor av denna tid kan vara, sådär i efterhand och med tanke på barnen som läsare, lyssnare, och även publik.

Den intressantaste sagan av dem alla tyckte jag var Blue Beard, en saga jag helt ärligt aldrig hört talas om eller stött på tidigare. Den innehåller en hel del på väldigt kort om plats och jag förundras över tanken av vad den egentligen försöker förmedla. Kontentan är nämligen att jag tycker mig finna mycket, också lite motsägelsefullt, stoff i den här sagan. Å ena sidan tycker jag mig återfinna en uppmaning om att inte lyssna på fördomar, tänka tankar som inte har någon direkt grund eller att döma någon utefter utseende. Å andra sidan tycker jag mig också finna en motsättning i att uppmanas att lova att inte göra något (det är ju frestande i sig som vi vet att uppmanas att inte göra det eller det, när någon samtidigt fött en idé eller nyfikenhet bara av själva uppmaningen i somliga fall) – samtidigt som hela sagan är beroende av att bryta detta löfte för att göra ytterligare poänger. De ytterligare poängen skulle kunna tolkas som att fördomar ibland kan vara sanningsenliga, att vissa tankar kan vara omedvetet välgrundade och ibland förtjänar inte alla vår tillit… Eller finns det en annan sensmoral: att det vi inte vet har vi inte ont av, eller kanske att det vi vet för mycket om kan skada oss? Mja… Lite förvirrad är jag över läsningen som gett mig lite huvudbry och snurr i hjärnan… Vad försöker den här specifika sagan säga?