Kulturkollos tisdagsutmaning: hur jag skriver

Denna vecka lyder Kulturkollos tisdagsutmaning som följer:

”1) Berätta något om ditt skrivande – vad skriver du (blogg, poesi, brev)? Var skriver du? När skriver du? Hur? Varför?
2) Dela med dig av din bästa skrivinspiration – har du en favorithandbok eller ett knep för att få igång bokstäverna?”

Mitt skrivande består mestadels att författa lektionsmaterial till eleverna, att författa mejl i jobbet och att författa ett och annat blogginlägg av olika karaktär. Jag ägnar ofta somrarna till att också författa inlämningsuppgifter av olika slag i någon sommarkurs, men jag saknar det skönlitterära författandet jag egentligen älskat sedan mellanstadiet.

Jag skriver på datorn, jag skriver i sängen, i soffan, vid skrivbordet eller köksbordet. Någon enstaka gång har jag fått en himla bra sekvens i huvudet som bara ska ner på papper och då har det gått åt något kuvert eller annat för detta ändamål. För ett par år sedan blev mina ord på ett kuvert, en sekvens, en novell som jag lämnade in i min kreativt skrivande-kurs jag gick just då.

Min bästa skrivinspiration för just det skönlitterära skrivandet får jag från olika känslointryck och synintryck – det kan vara en sinnesstämning, tv, film eller (vilket det är mest) hos författare och i deras enskilda verk. Jag borde upprätta ett kladdblock (likt det jag hade på gymnasiet) där jag bara skrev upp korta sekvenser (såsom jag ibland gör på kuvert) som ploppade upp i mitt huvud från och till. Med vissa kladdsekvenser blev det ingenting, men vissa blev noveller – bland annat en novell som jag högläste för publik.

För det bloggigare författandet, och för det mer studieinriktade, finner jag ofta ingen direkt inspiration. Däremot känns det bra att skriva något, hellre än inget, och att sedan gå in och göra eventuella ändringar. Det är så jag lyckade kamma hem VG i sommarens kurs. Första utkastet och sista var ofta väldigt olika, då jag möblerat om, omformulerat och småpillat tills jag blev så nöjd jag kunde inom den bestämda tidsramen… Och det gick ju bra tillslut.

Varelserna: Uppror

För att än en gång inte säga för mycket kommer jag endast mikrorecensera den fjärde delen i Magnus Nordins serien om ”Varelserna”. Ytterligare en gång kan vi se att titeln går hand i hand med huvudhändelsen i denna del då Emma, tillsammans med nyfunna kamrater, gör uppror (för vid detta lag inser vi att det finns fler fiender garanterat än de levande döda…

”Porten glider sakta upp, långa skuggor faller ljudlöst på det nötta stengolvet. De första döingarna kommer hasande över tröskeln, käftarna smäller ivrigt mot varandra som om de försöker äta luften som de suger in mellan sina ruttna tänder.” (sid. 29).

Jag är må hända inte exakt lika förtjust i den här fjärde delen, även om jag fortfarande uppskattar serien som sådan mycket och ändå gillar den här boken… Jag tycker nämligen att den här delen känns lite överdramatiserad i vissa avseenden och i specifika detaljer som jag stör mig på lite för mycket på för att kunna tycka annorlunda.

---

Uppror
Författare: Magnus Nordin
Förlag: Bergh (2015)
ISBN: 9789150220995
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Årets bokmässeskörd:

Följande 11 titlar följde med mig hem igår:

– Kim W. Anderssons signerade Alena –
– Kim W. Anderssons signerade Love Hurts –
– Kim W. Anderssons signerade Love Hurts 2 –
– Neil Gaimans Den sovande och sländan –
– Dagbok för dig som bestämt dig för att leva ett magiskt liv –
– Lisa Bjärbos Djupa ro –
– Jessica Schiefauers När hundarna kommer –
– Sara Stridsbergs Beckomberga –
– Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut –
– Elin Boardys Mary Jones historia –
– Åsa Asptjärns Konsten att ha sjukt låga förväntningar –

Fem frågor: Elisabeth Östnäs

Det är festlig fredag (och närmare bestämt bokmässofredag) och dags för Fem frågor. Idag är det Elisabeth Östnäs dag. Elisabeth är författaren bakom novellen ”Djuptjärn” i 13 svarta sagor. ”Djuptjärn” upplever jag som en spökhistoria, återberättad, eller tillbakatänkt på, framför den sprakande och varma brasan… Elisabeths novell är välskriven, och jag undrar om jag inte skulle se ännu mer i den om jag läste om:

---

Fem frågor till Elisabeth Östnäs:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Produktiv, researchfokuserad och historiefascinerad.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Te.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Turid-böckerna ligger mig väldigt varmt om hjärtat!

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Jag hade hemskt gärna skrivit Den tionde sånggudinnan av Carina Burman.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Wylding hall av Elizabeth Hand! Fantastisk författare som borde ha översatts för länge sedan.

 

---

Foto: Roger Nellsjö

---

Boktips…

…mottages tacksamt inför söndagens tripp till bokmässan då jag hoppas inte undgå allt för många bra böcker väl på plats.

Det behöver inte vara boktips som rör det mest nyutgivna, men det får mycket gärna vara detta också!

Bra att veta vid tipsgivning:

– Jag läser just nu mycket skräck och rysare.
– Jag har en stor förkärlek för ungdomsromaner.
– Jag har kärat ner mig en hel del i vissa serier (tecknade that is och i bokligare form).
– Jag gillar novellen en hel del som format (ganska oavsett genre)!
– För mig kan vanliga romaner, typ drama, också fungera.
– Jag föredrar att läsa på svenska.

Sitter någon inne med andra tips rörande bokmässans söndagsprogram eller liknande – bring it, för all del!

Just nu:

Mitt ”just nu” från igårkväll (jag var överpeppad igår när det var dags att krypa ner i sängen med denna i mitt sällskap)!

Pupillen

Lova Lovéns Pupillen är för mig något alldeles extra, kanske mest på grund av huvudpersonen Amanda och det perspektiv som någon som inte kan se, som är blind, ger. Jag gillar att det är med andra sinnen Amanda måste uppfatta både sin omgivning och dem i den med. Hon måste lyssna in allt och därigenom uppfatta personer.

Jag känner in ensamheten Amanda på ett sätt står för och lever i. Visst har hon sitt jobb och här har hon sin kollega Lisa, som man också förstår är en av hennes vänner. Men innan jobbet och efter jobbet, lever hon i ensamhet… Det är också därför man kan tolka in hennes rädsla och hennes pirr, när hon möter en man som visar väldigt stort intresse för just henne…

Jag gillar att man kan tolka in just rädslan och pirret på olika sätt. Jag tänker inte gå in på hur man kan se det just nu, men läser man novellen, eller har läst den, så tror jag att man förstår ungefär vad jag menar med det. Särskilt om man tar specifik hänsyn till Amandas sätt att tolka världen: genom andra sinnen än med synen.

Detta är till synes en kärlekshistoria, eller det kan vara det hela vägen också, beroende på hur man ser det hela, hur man tolkar novellen. Jag kan villigt erkänna att jag inte tycker mig förstå fullt ut vad som faktiskt skett eller ej när slutet av novellen kommer, men jag ser det som en aha-upplevelse då detta inte ger mig en negativ läsupplevelse, utan snarare en positiv.

Jag gillar den här novellen och kan tänka mig att detta är en sådan där novell jag kommer gå tillbaka till längre fram, för jag känner mig dragen att ta reda på hur jag ser på den om ett tag och vad jag tänker om slutet då…

---

Pupillen [Elektronisk resurs]
Författare: Lova Lovén
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185006
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Siddharta

Månadens bokcirkelbok var Hermann Hesses Siddharta. Jag läste ut den söndagen innan bokcirkeln (som inföll denna onsdag) och hade den både i färskt minne och sådär känslomässigt rörigt flytande i mitt huvud. Tack vare bokcirkeln fick jag dock ordning på mina tankar lite mer.

Jag kan absolut hålla med om, som många andra hade upplevt i cirkeln, att det är en bok som man måste komma in lite i för att sedan kunna läsa boken och läsa av den språkliga takten som hela boken är uppbyggd av utan större problem.

Det är också en bok som är högst filosofiskt, djupt grävande och grubblande kring meningen med livet, sökandet efter jag:et och sökandet efter sin plats.

Vad gäller Siddharta, hade jag faktiskt inte reflekterat alls över hur han skulle kunna uppfattas av andra och det var därför intressant att det kom upp på bokcirkeln. Jag hade inte alls tänkt på att han skulle kunna uppfattas lite förmer, eller lite högfärdig i vissa bemärkelser, men kan absolut se det när jag tänker efter. Jag hade nog mest bara tänkt på att han var sökande, lite grubblande och en man som verkligen gör det han tänkt att han ska göra…

Det är kul att kunna säga att man har läst denna klassiker av Hermann Hesse. Men jag skulle kanske inte direkt höja den till skyarna, rekommendera någon annan att läsa den, eller liknande. Jag tyckte den var ganska okej, men inte så mycket mer. Den hade inte behövt vara längre. Den hade inte behövt berätta mer. Den ger mig inga direkta tankeställningar som påverkar mig märkbart vad gäller meningen med livet, sökandet efter jag:et eller sökandet efter sin plats… Eller jo, kanske att man kan vara bättre på att göra det man tänkt att man vill göra, och kanske modet att ändra riktning i livet när allt inte känns helt meningsfullt.

---

Siddharta
Författare: Hermann Hesse
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2012)
ISBN: 9789174292374
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Grottan

Jag läste för ett tag sedan ut Eva Ulleruds Grottan, mitt första möte med Ullerud med andra ord. Och när jag läste den här novellen hade jag faktiskt någon bild av vad det skulle kunna vara för novell, sådär på förhand… Men Grottan var både det jag förväntat mig och samtidigt inte.

Det jag först tänkte på var att jag kommer in i ett nu, ett känsloläge, en viss tid på dygnet och alla tankar som huvudpersonen i fråga bär på. Det känns genomtänkt, då jag upplever att allt känns, tänks och upplevs för huvudpersonens del i nuet. Tillbakablickarna upplever jag i denna novell som en del av tankarna och nuet, vilket jag inte alltid upplever i alla berättelser. Det tycker jag känns välplanterat och bra.

Känsloläget och nuet gör att huvudpersonen råkar befinna sig precis där han är just där och då, när det skuttar fram en liten hund från skogen, till synes ensam, utan en ägare. Att något så oskyldigt skulle kunna vara farligt är såklart svårt att tro!

Hur grottan kommer in i blicken som novellen är uppkallad efter, det låter jag vara upp till andra läsare att själva ta reda på! På ett sätt kan jag tycka att det i frågan om just denna specifika novell är två saker jag stör mig lite på: titeln och till viss del slanguttrycken som används. Jag accepterar dessa delar och dessa val och jag kan se dem fungera till, och i, novellen som sådan. Dock stör jag mig lite på uttryck som farsan och morsan allmänt och jag kan tycka att titeln på ett sätt avslöjar en viss del av berättelsen (som på ett sätt avslöjas mer mot slutet) bara genom att heta det den just heter… Sedan vet jag att det finns dem som använder slanguttrycken morsan och farsan också idag… Och: jag vet heller inte vad novellen i fråga skulle kunnat heta istället, så på ett sätt anser jag mig besegrad och inser att det kanske bara är jag!

Slutet kommer delvis oväntat, men personligen är jag faktiskt lite stolt över att jag hann lägga ihop, i alla fall lite, innan det kom. Det är också slutet som gör att jag kan konstatera att novellen både var och inte var vad jag trodde att den skulle vara. Men det är inget dåligt vill jag påpeka och jag gillar Grottan!

---

Grottan [Elektronisk resurs]
Författare: Eva Ullerud
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185020
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Fem frågor: Emanuel Blume

Det är festlig fredag idag och dags för Fem frågor och Emanuel Blume. Detta är författaren bakom Valrossen – och min andra stora kärlek för sommaren – Koma. Även denna novell har jag nämnt ett par gånger och i olika sammanhang, bland annat här och här. Speciellt kärleken Koma lär kännas genom mina ögon i länkarna ovan- Jag måste också säga att responsen jag dessutom fick från Blume (i samband med att han svarat på mina fem frågor) gjorde mig oerhört varm i hjärtat och faktiskt rörd till tårar. Med det sagt följer nu Blumes svar:

---

Fem frågor till Emanuel Blume:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Metodisk, känslosam och pretantiös.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
För mig handlar det mycket om att ta sig tid och bestämma sig för att ”nu ska jag skriva”, även om det känns som att man har tusen andra saker man borde göra. Sen brukar det räcka med några minuter innan jag kommit igång och fått upp skrivflödet. Att ta vara på inspirationen när den kommer (utan att för den sakens skull gå omkring och vänta på den) är också viktigt. För mig händer det ofta när jag cyklar, mitt under ett möte på jobbet eller när jag hör något på radion. Skriv ner idéerna direkt!

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?

Jag håller på med ett bokmanus just nu som jag tänkt på i många år, både före och efter att jag började skriva. Det är ett slags science-fiction-drama som jag ägnat så mycket tid och tankar åt, både passiv och aktivt, att jag aldrig kommer att få det ur skallen hur mycket jag än skulle försöka. Det handlar om en rymdresa till en nomadplanet som passerar genom solsystemet år 2112, och huvudpersonen är en melankolisk svensk-kenyansk astrofysiker. Bara en sån sak.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
En ungdomsbok faktiskt – ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe. Den är fantastisk på så många olika sätt, och precis så gåtfull att man hela tiden har känslan av att det finns något kvar som man inte har upptäckt än. Annars ”Contact” av Carl Sagan.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Stephen Kings ”Doktor Sömn” som jag nyss läst klart, men det är mest för att den var så lång och tog så lång tid att läsa, och att jag alldeles innan den var slut kom på att den faktiskt var ganska dålig.

 

---

Foto: Isabel Evers

---