Månad: oktober 2015

Fem frågor: Mikael Strömberg

Lämna en kommentar

5 frågorI Fem frågor denna festliga fredag figurerar Mikael Strömbergs svar. Mikael Strömberg är författaren till ”Flockdjur” i 13 svarta sagor. ”Flockdjur” är en novell som innehåller en hel del djup… Och inte bara ett djup, utan flera. Jag tilltalas verkligen av dessa djup som berättar något både för sig och som helhet och jag gillar att allt startar lite mystiskt och att allt mer faller på plats, utan att jag för den delens skull hinner räkna ut så mycket för egen kraft. Och jag vill till förmån för djupet inte ens avslöja så mycket mer… (Läs!) Mikael har som bekant också författat Vätten, bland annat. Nedan följer Mikael Strömbergs svar på mina fem frågor:

Attachment-1

Fem frågor till Mikael Strömberg:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Ur författarperspektivet: Ambitiös, disciplinerad, opretentiös.
Ur läsarperspektivet (förhoppningsvis): Spännande, rolig, opretentiös.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Svår fråga. Om du med skrivprocess menar från idé till färdig bok, så kan resan bli både lång och full av hinder. Men jag fokuserar på själva skrivandet. Förutom en bekväm stol, en välfylld kaffemugg och ett huvud fullt av idéer, måste allt som skrivs sitta. Storyn måste ha en engagerande handling, en god struktur, bra intriger, och en dramaturgikurva som gärna får svänga ordentligt mellan tungt och lättsamt. Ett tema är också välkommet. Gestaltningen av karaktärer och miljöbeskrivningar är också beståndsdelar som man måste vara noga med. Framförallt gestaltning. Sedan är såklart språket extremt viktigt. Men förutom alla dessa självklarheter, och eftersom jag oftast skriver läskiga berättelser, tycker jag naturligtvis att innehållet ska vara spännande för att väcka en nyfikenhet att läsa mer.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Jag har ju inte skrivit så mycket ännu. Och det jag skrivit har producerats under de senaste fem åren. Så än så länge ligger det mesta färskt i minnet. Vad jag nog aldrig kommer att glömma är i nuläget svårt att sia om. 

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Ronja Rövardotter.  En bok som varit en favorit sedan barnsben, med en historia som känns tämligen komplett och som passar såväl barn som vuxna. Där lyckades tanten verkligen nail it. 

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Ingen direkt. Åtminstone inte från något skönlitterärt verk. Anekdoter och kommentarer som däremot används mer frekvent, kommer från ”rockbiografier” så som The Dirt, White Line Fever och Slash.

Foto: Mikael Strömberg.

Önskemånglarens dotter: Mörk ängel

2 kommentarer

17795718Nu har det gått ett tag sedan jag läste ut Mörk ängel av Laini Taylor. Det tog också ett bra tag att just läsa ut den, då jag påbörjade läsningen i somras och inte riktigt kom in i den direkt…

Dilemmat man hamnar i när man inte riktigt kommer in i en bok är: kommer jag inte in i den för att den helt enkelt inte är något för mig, eller är det bara början av boken jag måste kämpa med och komma in i innan jag kan fortsätta läsa boken som visst är något för mig? Ska jag lägga ifrån mig boken och för ett tag, eller för alltid? Eller ska jag fortsätta att kämpa?

Jag valde att fortsätta kämpa och det är jag i efterhand glad för. Anledningen till att jag valde att fortsätta var kanske också mestadels för att jag hör så många prata så gott om boken och jag misstänkte, och till slut upptäckte till min stora lycka, att det var sant!

Det var något jag inte alls fastnade för i början av boken. Jag fick någon känsla av att Karou som huvudperson verkade lite ytlig, lite för stereotyp och lite för okomplicerad för att jag skulle kunna mäkta med henne… Jag kände nog också att det Prag som beskrevs tack vare Karou och hennes vänskapskrets kändes lite för speciell för att jag skulle kunna ta den till mig helt och hållet också… Men däremot kände jag att jag accepterade ramarna för den parallella världen direkt.

Ju mer jag läste och kom in i berättelsen, ju närmare jag kom Karou, alla ramar för hennes del i världen, också den parallella, så kom jag också till slut in i ramarna på ett bättre sätt. Från och med speciellt halva boken började jag bli nyfiken nog att verkligen läsa och till slut också sluka!

Ingredienser jag gillar med boken är ondskan och godheten som på något sätt påvisas vara mer komplext än vad man kan tro, änglarna, kimärerna, den starka kvinnan och de sprickor som uppstått eller uppstår på olika sätt och kärleken.

Laini Taylor har skrivit en bok jag i slutändan tycker mycket om! Jag är lite besviken på att det tog så lång tid för mig att komma in i Mörk ängel, komma närmare Karou och allt det specifika i boken dock. Fortsätter jag att läsa serien hoppas jag verkligen inte att jag känner att startsträckan på boken blir för lång…

Mörk ängel
Författare: Laini Taylor
Förlag: Bazar (2013)
ISBN: 9789170282720
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Fem frågor: Katarina Emgård

Lämna en kommentar

5 frågorI Fem frågor idag står strålkastarljusen på Katarina Emgård. Katarina har skrivit ”Dödspatrullen” i 13 svarta sagor. ”Dödspatrullen” är av en kaliber jag inte stött på så mycket… Det tog ett extra slag att koda av den och inse ramarna för berättelsen och jag tycker mig se en stor fantasi bakom den. Den känns som en otäck och kall tolkning av samhället, befolkningsfrågan och hur man håller bådadera i schack med ”skräck”. Katarinas svar är följande:

Bild

Fem frågor till Katarina Emgård:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Surrealistisk, humoristisk och misstänksam.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Det får bli vilka: en idé som får mig att fnissa, en promenad med hunden (även kallad Buffy, Peepee, Puffpuff, Black Beauty eller bara pälsodjuret), minst en kopp kaffe (varför inte billigt snabbkaffe?), riktigt regnrusk som skakar liv i det trötta duvparet utanför fönstret och en rejäl dos sinnesförvirring.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Ett bokmanus som jag använde två år på att få klart och som nu ligger och ruttnar i byrålådan. När de har blivit tillräckligt mögigt kanske jag vågar ge mig i kast med att översätta det från engelska till svenska, beroende på om det har börjat bitas. 

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
”Goda Omen”, jag är svag för döden.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Jag tittar just nu mer på Tv-serier än jag läser, så ”Mr.Robot” och ”Supernatural”. Jag har egentligen aldrig varit en renodlad boknörd, även om jag är väldigt duktig på att läsa halva böcker (särskilt klassiker), utan har nog snarare drabbats av storhetsvansinne.

Foto: Katarina Emgård.

Nio Månader

6 kommentarer

nio_manader-211x300När jag läste om Swedish Zombies utgivning av Cia Sigesgård novell Nio Månader, kunde jag inget annat än bli riktigt nyfiken! Varför, jo på grund av detta:

”Emma och Daniel kämpar med hormonbehandlingar och pliktsex för att göra ett kärleksbarn. När graviditetstestet äntligen är positivt blir lyckan fullständig.

Nästan.

Cia Sigesgårds novell bjuder på myspys och tomtebolycka som snart övergår i en mardröm.” (handling).

Nu är det fortfarande så att jag (några veckor efter att jag läst ut den) känner WOW!

Jag gillar när det där vardagliga blir skrämmande, när det groteska liksom gror i det vardagliga och svärtar ner lite lagom och undan för undan… Man kastas in i känslan av att det är motigt och svart redan i vardagslivet (och sexlivet) på grund av barnalängtan, på grund av att det är motgångar och inte lätt att lyckas med den biten på egen hand och hur dåligt de mår tillsammans i processen som påverkar dem till det sämre på något sätt…

…och så kommer vändningen: graviditeten och alla känslor inför det! Vardagslivet ser till synes bättre ut, ljusare ut och allt är lyckligare och gladare… Ja, tills jag som läsare börjar uppfatta att det är andra saker som börjar oroa, skava och nöta på allt det ljusa, glada och lyckliga.

Slutet är kanske det bästa med hela novellen. Jag gillar att det är det mest nödvändiga som avslöjas och författas hela vägen genom och hur jag liksom kastas omkull lite av slutet som jag på något sätt kanske, lite vagt, uppfattat i bakhuvudet, men inte velat tänka.

Ja, så som sagt: WOW!

Läs, läs, läs!

Nio månader [Elektronisk resurs]
Författare: Cia Sigesgård
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185099
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Lättläst: Jag heter Död

5 kommentarer

1312Lena Arro är författaren bakom de 13 skräckhistorierna i Jag heter Död. Boken är med detta sagt en novellsamling på 13 noveller, alla med varierat och lite otäckare innehåll. Boken innehåller noveller från verken Döden i pizzan och Luckan i golvet. Den innehåller också tre helt nyskrivna noveller, men exakt vilka noveller som är nyskrivna kan inte jag redogöra för då Arro med denna läsning är en helt ny bekantskap.

Boken är hos Myndigheten för Tillgängliga Medier klassad som en nivå 2-bok och är ”lättare” att läsa. Jämför gärna med nivå 1 – lättast och nivå 3 – lätt.

Jag gillar novellen som format och Arro hinner göra mycket för läsaren på kort om plats. Novellformatet tror jag når fram till läsaren på ett bra sätt då läsaren inte behöver känna sig stressad av att läsa ”fort” och ”komma framåt i berättelsen” på samma sätt som när man läser en roman. Här hinner man kanske verkligen sätta sig in i berättelsen och man hinner kanske också reflektera lite mellan avsnitten i en och samma novell. Jag tycker också att formatet erbjuder en att smälta varje berättelse för sig, så den får sjunka in och man hinner tänka till om den innan man tar sig an nästa berättelse… och nästa… Och så vidare.

Arro tycker jag har ett mycket rättframt språk. Hennes berättelser skiljer sig också mycket i innehållet. Ibland är huvudpersonen yngre, ibland äldre. Somliga gånger är huvudpersonen en betraktare, ett offer och till och med förövare… Ibland är berättelserna mer känslosamma, ibland mer iskalla… Somliga gånger förekommer det mer skräck och ibland mindre. Berättelserna slutar också på lite olika sätt, vilket känns levande… Och jag gillar de där skillnaderna i novellerna. De ger nämligen upphov till en bra blandning och kan bjuda på antingen något som kan läsas av de flesta då man kanske både kan känna att man gillar alla berättelser eller flera av dem, eller i värsta fall ett fåtal av dem.

Jag gillar alla noveller på ett eller annat sätt och har egentligen ingen favorit som sådan, utan ser kvalitéer och stor fantasi i dem alla! Ofta känner jag att jag ganska direkt får en eller ett fåtal absoluta favoriter, men här är matchen så pass jämn att jag utnämner dem jämlika!

Jag gillar också mycket LL-förlagets val av att alltid sluta varje sida med en punkt. Detta gör alla deras verk till utmärkta högläsningsböcker, inte minst, men de är med detta också jättebra som ”bänkböcker” eller ”pausböcker”.

Jag heter Död : 13 skräckhistorier
Författare: Lena Arro
Förlag: LL-förlaget (2015)
ISBN: 9789170535284
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Fem frågor: Christina Norlander

Lämna en kommentar

5 frågorDet är festlig fredag och än en gång Fem frågor. Idag står Christina Norlander i rampljuset. Christina har författat novellen ”Följeslagare” i 13 svarta sagor. ”Följeslagare” är en ganska suggestiv berättelse på så sätt att den leker med tanken att vi alla har följeslagare som vi inte bör känna till/kunna se, men i vissa fall kan på grund av skada mot huvudet… Jag gillar att Christinas novell är skriven ur ett barns perspektiv. Christina Norlanders fem svar är följande:

chris foto

Fem frågor till Christina Norlander:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Arbetsam, missnöjd, wierd.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
En period varje dag när jag har tid till skrivandet och inget annat som pockar på min uppmärksamhet.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
”Avliva”, en novell om en flicka i fosterhem som bara lever för sin katts skull. Hennes fosterföräldrar hotar att avliva katten varje gång hon försöker leva sitt eget liv. Slutet… ska jag inte avslöja, men det är inte lyckligt. Den var smärtsam att skriva, men jag ångrar inte att jag skrev den.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
En manga: Angel Sanctuary av Yuki Kaori. En väldigt intressant historia om en kamp mellan himlen och helvetet och människor som upptäcker att de är reinkarnerade änglar, men väldigt rörigt skriven och med mycket information att ta in. Jag önskar att jag hade kommit på handlingen, men jag skulle också ha gjort den enklare.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
En fackbok: Sexual Personae: Art and Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson av Camille Paglia. En beskrivning av könsroller i västerländsk konst och litteratur från antiken till romantiken. Jag håller nästan inte med författaren om någonting, men boken är ändå en imponerande uppvisning av lärdom och författarförmåga, och behandlar många verk som mer konventionella kritiker missar.

Foto: Christina Norlander.

Fem frågor: Mattias Lönnebo

Lämna en kommentar

5 frågorNu är det festlig fredag igen! Idag står ingen mindre än Mattias Lönnebo i rampljuset och besvarar mina Fem frågor. Mattias ligger bakom en novell jag föll för, mer eller mindre, på stört. Novellen i fråga är ”Köttkvarnen” i 13 svarta sagor. Jag gillar kanske främst att den utgår från ett barns perspektiv, Fabians, att den är så vardagsnära och så levande tack vare dessa två skickligt avvägda aspekter (bland annat med tanke på att man ofta ger barn egenskapen att ha livlig fantasi)… Kan en köttkvarn verkligen vara ett skräckinslag i en novell som utgår från något vardagsnära kan man kanske fråga (mitt svar är utan att tveka: JA!)? Läs gärna Mattias Lönnebos Köttkvarnen, men såklart även hans fem svar på mina fem frågor:

Mattias Lönnebo

Fem frågor till Mattias Lönnebo:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Koncentrerad, ambitiös och fantasifull.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Att vara disciplinerad. När det gäller skönlitteratur så är jag ingen stor anhängare av ”flow” eller andra påklistrade försök att uttrycka ordet ”kreativitet”. Jag menar att det handlar om hårt arbete; att lära sig hantverket och att målmedvetet arbeta vidare. Skriv när du kan. Jag brukar regelbundet använda tiden 0600-0700. Om man klarar att få till en sida om dagen är det mycket bra. Man ska inte pressa sig utan låta berättelsen mogna. Det blir ett långt bättre slutresultat på det viset. Ordbehandlaren är på ett sätt en förbannelse, många skriver för mycket och för snabbt.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Jag tror inte man glömmer något man väl har lyckats få utgivet. Men om du med frågan menar vilket verk man är mest nöjd med så ligger ”Nattens Jägare” (2014) väl till. Den fick Kulturrådets stöd och är en urban fantasybok som har ett antiextremistiskt budskap. Den har dessutom fått fina recensioner. Jag är nöjd med blandningen av en hård 1970-tals ungdomsskildring – växlande med en ångande djungelgrön fantasyvärld där allt är möjligt. Det är en på djupet human och kärleksfull roman, som ger utrymme för hoppfulla tolkningar och etiska ställningstagande. Inte helt fel i denna tid …

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Det är väl nu man ska säga ”Sagan om ringen”? Skämt åsido – ”Talismanen” av Stephen King och Peter Straub. En utmärkt roman. Den har vissa beröringspunkter med ”Nattens jägare” i sin socialrealistiska skildring av en svunnen ungdomstid, och att det finns en ”annan värld”. Men där slutar likheterna.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Urslula Le Guin ”Trollkarlen från Övärlden”. Det är fantasy av högsta klass. Dessutom är hon kortfattade och effektiv i sin gestaltning och sitt berättande. På några få sidor har hon fått med det andra behöver ett helt kapitel för att uttrycka. Hon är en litterär förebild. Det är därför jag skrev ”koncentrerad” under punkt 1. Hon lär mig att undvika onödiga utvikningar och hålla sig till det som för berättelsen framåt.

 

Foto: Verbum

Flickan på centralen

Lämna en kommentar

flickanMim Sörenssons Flickan på centralen är en sådan där novell som jag bara inte riktigt kan samla tankarna kring och bara bestämma mig för vad jag tycker om. Jag tycker om den, men kan inte säga hur mycket och jag gillar åtminstone många av delarna, men kan inte just enas om helheten som sådan… Det är nog något som stör mig lite som läsare, just för att jag är jag, men jag vet inte riktigt vad det är…

Egentligen gillar jag ju huvudpersonen som är en tonåring och som är just i den där mellanåldern, han är mellan att vara barn och vuxen… Och jag gillar verkligen hur han tänker, känner och hur han på något sätt ändå vill försöka vara mer vuxen än barn, också när han börjar inse att flickan han ser på centralen kanske inte uppfattas av någon annan än just honom…

Ja, det är sannerligen något jag ändå stör mig lite på. Jag kan inte säga exakt när eller hur. Men något får mig att liksom känna mig lite för oengagerad när slutet väl kommer och sedan är förbi. Jag tycker ju inte att novellen är dålig och den är mer än okej och bra, men hur bra? Jag får inget svar på min egen fråga… Kanske tycker jag att slutet kommer för plötsligt? Nej, inte ens där kan jag bestämma mig fullständigt.

Delarna jag gillar bäst i novellen är de delar som består av huvudpersonens tankar (faktiskt kanske främst de tankar han har innan han börjar förstå hur det kanske förhåller sig)… Och jag gillar också ganska mycket bråket som uppstår mellan huvudpersonen och hans bästa vän, när båda verkligen tror att den andre skojar om den där flickan (den ene tror att den andre hittar på att hon finns och den andre tror att den ene hittar på att hon inte finns)!

Flickan på centralen [Elektronisk resurs]
Författare: Mim Sörensson
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185051
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Färjan

6 kommentarer

frjan-strandberg_mats-33226912-frntlJag har haft Mats Strandbergs Färjan som kvällslektyr från och med den dagen den damp ner med posten. Ibland har jag bara haft tid att läsa lite, men snabbt var jag också tvungen att skapa mig mer tid de kvällarna jag kunnat ägna mig mer helhjärtat åt läsning. Och ju mer jag läste desto mer tyckte jag att jag kom in i bokens takt, känsla och illabådande och oundvikliga framtid.

Ramarna är så otroligt raka och fina (vem har inte kommit på detta koncept tidigare då det är så briljant – och samtidigt – tack, att just Mats Strandberg kom på det och ingen annan): en färja, som i sakta mak ska korsa Östersjön, 1200 passagerare, den personal som behövs på det, alla fördelade i färjans hyttar. Färjan ger följande förutsättningar: trånga korridorer, distansen från fastlandet med allt detta innebär, den ger en taxfree-butik, restauranger och klubbar. Alla dessa delar ger ju såklart utan ytterligare delar upphov till en ganska osäker tillvaro för samtliga passagerare och samtlig personal. Alla är instängda på en begränsad yta med begränsade möjligheter till kontakt med andra utom denna sfär. Så med detta konstaterat: Vad skulle hända om man lade till ytterligare en ingrediens? Låt oss säga: En fortgående spridande smitta?

Jag tycker verkligen att idén är så briljant! Vad kan inte vara otäckare än både något vardagligt och välbekant som en färja (eller talar jag för mig själv nu i egenskap av att vara en halvfinska?)? Vad är sedan inte obehagligt om man ser till färjans begränsade yta, trånga utrymmen och det faktum att färjan befinner sig på öppet vatten och utan direkt kontakt med fastlandet under viss tid? Jag ryser mer vid tanken nu än innan jag läste Färjan och det får mig att tänka att Mats Strandberg verkligen lyckats med det han tänkt lyckas med.

Nej, enligt mig finns det inte något att klaga på vad gäller den här romanen. Jag var nervös för att jag skulle tycka att det skulle bli för många karaktärer att hålla reda på eftersom man som läsare möter ett ganska stort antal förstaperspektiv i romanen i de olika kapitlen… Men jag stör mig inte alls! Eller, jo, visst stör jag mig kanske på hur vissa personer är som just personer (vissa skulle jag aldrig velat träffa i verkligheten), men jag stör mig inte på inslaget som sådant och jag tycker att personbeskrivningarna känns bra, levande och riktiga.

Jag visste inte alls vad detta skulle vara för slags roman, mer än att genren var skräck. Med detta visste jag inte vad ondskan eller tvisten skulle kunna vara i romanen. Jag tycker också att det romanen förmedlar inte känns ringrostigt eller uttjatat på något sätt, fastän man kanske borde tycka det å ena sidan. Jag gillar det dock, jag köper det med hull och hår – och – vad gäller allt blod: det måste höra en sådan här roman till!

Jag blir heller inte klok på en mening som återfinns framemot slutet, då denna mening får mig att spänna hela kroppen och energiknölarna och mina skräcktentakler säger mig att om detta varit en populär film, så skulle den absolut, utan tvekan och inom en snar framtid komma en uppföljare.

Då Färjan är så välskriven språkligt som den är, tycker jag att den på ett sätt passar alla. Alltså: kanske också den som inte vanligtvis läser skräck och kanske även den som tycker sig ha tröttnat lite på genren. Jag är överraskad, överrumplad och överförtjust i denna roman! Det är en av mina mest passande koppar te detta år och jag kan inte annat än hylla den (och kanske hylla den lite till!?)!

Färjan
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedt (2015)
ISBN: 9789113060309
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris