Fem frågor: Ida Tellestedt

Festlig fredag! Idag är huvudpersonen Ida Tellestedt i Fem frågor! Ida är författare till ”Boeuf Bourguignon” i novellantologin 13 svarta sagor. ”Boeuf Bourguignon” är en novell jag faktiskt läst om – för att jag tycker att den är läsvärd, men också för att den känns välförfattad och svårförfattad. Det är få gånger jag rycks med av denna kraft när jag kanske inte känner så mycket gemensamt med huvudkaraktären, men här rycka jag med. Jag startar en ganska bitter och gnällig läsning som utvecklas till något större, något allvarligare och mer vardagsskrämmande än vad jag anade första gången jag läste och vid en omläsning ger novellen fortfarande en stor effekt på mig som läsare, på mina känslor… Skickligt! Idas svar på mina fem frågor, för att återgå till verkligheten, lyder som följer:

---

Fem frågor till Ida Tellestedt:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Sporadisk, uthållig, självkritisk.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Tid. Att få tid och att ta tid för skrivandet. Och, inte minst, någon form av tidspress, en deadline att fokusera på, annars blir jag för passiv. Att sitta på min kammare och ”invänta inspiration” har aldrig fungerat för mig. Jag måste jobba mig till ett flow.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Den där romanen som ligger och skräpar ”i byrålådan”. För ett antal år sen gick jag en skrivarkurs där jag skrev på någon sorts kärleksthriller. Efter många, många timmars skrivande och strykande och ännu mer skrivande, blev ett råmanus klart, men texten behöver fortfarande massvis med putsning. Det projektet är som en enda never ending skrivövning.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Det finns många. En jag tänker på är Jonas Eckel av Karin Fossum. Lågmäld och obehaglig, med skön prosa, intressanta karaktärer, mord och humor.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Som trött småbarnsmorsa blir det tyvärr inte så mycket egen läsning, just nu. Men de kvällar jag får den äran att välja godnattsaga, blir det ofta Jamen Benny av Barbro Lindgren. Om grisen Benny, som får en lillebror som han tröttnar på och snor nappen av.

 

---

Foto: Ida Tellestedt.

---

Augustpriset…

…är ändå ett av alla priser jag uppskattar på flera sätt. Jag har hittat många av mina favoritförfattare den här vägen, många av de där riktigt bra och läsvärda böckerna (främst från barn- och ungdomsklassen) och igår fick jag efter kvällsträningen veta att Jessica Schiefauer tagit hem just den klassen med När hundarna kommer. ♥

Även om jag inte läst någon av de andra nominerade hittills så tycker jag att Jessica Scheifauer är en värdig vinnare då hon författat det bästa läset hittills i år (och jag tror att den kommer behålla den titeln, på fullaste allvar, när årsskiftet kommer).

Läs gärna Kulturkollos intervju med Schiefauer om ni missat detta! Den är lika läsvärd som När hundarna kommer (vilken ni också borde läsa om ni inte redan gjort)!

Mikrorecension: Den sovande och sländan

Den sovande och sländan är en nytolkning och två sagor i en, men en ny touch, får man väl lov att säga. Neil Gaiman har skrivit texten och Chris Riddell har gjort de fantastiska illustrationerna.

”Hon lät hämta sin ringbrynja. Hon lät hämta sitt svärd. Hon lät hämta proviant, sedan lät hon hämta sin springare och därefter red hon ut ur slottet, österut.” (sid. 21).

Den här ångrar jag inte att jag äger, även om jag inte kan bestämma exakt hur mycket jag tycker om den… Jag tror nog att jag inte hade gillat den lika mycket utan alla fantastiska illustrationer så det är verkligen ett plus att texten och illustrationerna gifter sig så bra!

---

Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163884306
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

När hundarna kommer

Låt mig presentera en av de böcker jag vet att jag kommer utse till en av topp-i-topp-böckerna för i år! Det vet jag alltså redan och utan någon som helst större tvekan! För det här är nog den bok jag hittills både slukat på mindre än ett dygn, tokälskat språket i helt oåterkalleligt och det är också en bok med både djup, poesi och så mycket känslor! ♥

Jag vet knappt ens vart jag ska börja. Det finns så himla mycket vackert i den här vemodiga berättelsen som Jessica Schiefauer författat att det inte kommer att gå att säga allt. Delvis handlar det också om att allt inte går att sägas eftersom det är så mycket som känns, och ibland är det så svårt att sätta ord på sina känslor!

För det första är det något som jag verkligen fastnar för hos Ester och Isak. Kanske är det just det att det är dem jag lär känna bättre. De är ensamma, de ser sig själva som lite udda fåglar och så hittar de varann! De blir kära och sådär ungdomligt superförälskade i varann att de blir ett med varann, knappt kan vara utan varann… Jag känner också igen mig en hel del i Ester, inte i allt och absolut inte till fullo, men när det kommer till vissa sidor, också lite när det kommer till den där ungdomsbesattheten och en längtan efter att få vara vuxen och en känsla av att behöva samt vilja ta ansvar, på gott och på ont. Hon tror så mycket på sin sak och i det finns det något vackert, sårbart – och – både gott och ont.

För det andra måste jag nämna perspektivet. Det ligger något genialt i att egentligen inte lägga så stort fokus på varken gärningsmännen eller offret. Att lägga fokus på Ester och Isak allra främst framkallar något annat, något starkare och jag får en helt annan bild av en tragisk situation. Jag ser den utifrån en av gärningsmännens brors perspektiv, utifrån broderns flickväns perspektiv och indirekt får jag också föräldraperspektivet… Det är så klockrent, det är så svart, så vemodigt, så viktigt, så känslosamt. Och jag inser på ett helt annat sätt att det finns fler sidor, fler tankar, fler känslor än de som oftast gestaltas.

För det tredje är ju språket så väl valt, så poetiskt vackert, vemodigt, känslofyllt, att jag blir kär i varje ord, varje mening och allt den gör för, och tillför hos, historian! ♥

---

När hundarna kommer
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163880353
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Djupa Ro

För det första: som jag letade efter denna på bokmässan och så nära jag var den hela tiden (ni vet när man är för nära och ivrig för att se det man faktiskt har framför näsan)… Så till slut insåg jag att den fanns där och bara väntade på att ha bland annat mig som ägare!

Jag visste att detta skulle vara något annat än Det är så logiskt alla fattar utom du samt Allt jag säger är sant… Eller Vi måste sluta ses på det här sättet som Bjärbo samförfattat med Lindbäck. Trots att jag med detta i åtanke försöker att tycka till om boken så blir mitt samlade omdöme detsamma:

Jag gillar boken en hel del (och med det menar jag en hel, hel del!), men jag känner inte att jag får den där slutliga relationen till den att jag skulle anse att den är en favorit på så vis.

Jag känner både igen mig och inte igen mig i olika beskrivningar i boken. Jag kan bland annat relatera att komma från en liten ort (dessutom i Småland), jag känner igen en del tankar, en del sidor hos ungdomarna i fokus… Men samtidigt tycker jag att det är mycket jag inte riktigt känner igen, som om vissa detaljer är för främmande mig, eller för flyktiga för att jag ska kunna känna på riktigt (ja, jag kan inte riktigt sätta fingret på det hela)…

På det hela taget hade jag med tanke på det viktiga ämnet och med tanke på att jag tokälskat Lisa Bjärbo där för innan, känns det som en besvikelse att jag känner lite svagare än vad jag hade hoppats. Jag känner inte mycket svagare än vad jag hade hoppats, men tillräckligt mycket för att jag ska känna mig besviken på… ja, inte Bjärbo egentligen, utan mig och min egen läsupplevelse. Men kanske hade jag för höga förväntningar? Jag vet inte.

Det finns mycket att gilla! Mycket tankar, mycket känslor och mycket vänskap, vänskap som kanske aldrig blir sig lik när Jonathan i kompisgänget inte längre lever, men ändå en stark och delad vänskap, vilket jag tycker är så fint i allt det sorgliga och vemodiga.

---

Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129696387
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Fem frågor: Eva Holmquist

Festlig fredag igen! Fem frågor gästas denna fredag av Eva Holmquist. Eva har skrivit novellen ”Kidnappad” i 13 svarta sagor. Novellen är en klaustrofobisk och vitkantad berättelse med tvist… Det finns något som tilltalar mig mycket i den: känslorna, tankarna, miljön som framkallar känslor och tankar i sig, stressen, längtan… och så slutet! Jag gillar verkligen hur vissa noveller slutar. Detta är en av dem. Åtnjut Evas svar:

---

Fem frågor till Eva Holmquist:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Svår fråga så jag frågade ett antal läsare hur de skulle beskriva mina böcker och noveller… 😉 Så de beskriver mig som författare som fantasifulla, tänkvärda berättelser med berättarglädje

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
För mig är det väldigt viktigt att kunna skriva första utkastet utan att redigera mig själv. Så jag arbetar för att i möjligaste mån stänga av min analytiska sida genom att flödesskriva första utkastet. Då får berättelsen liv.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Tja, jag kan nog inte glömma något av det jag skrivit… 😉 Om jag ändå måste välja någon så blir det nog min bok ”Förlora för att vinna” för jag älskar verkligen de karaktärerna.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Jag önskar nog att jag hade skrivit Hungerspelen.Det är den typen av bok som jag älskar som är spännande och innehåller mycket att fundera på.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Det varierar väldigt mycket vilken bok jag tjatar om beroende på vad jag just läst. En av de böcker jag pratar om just ni är Tredje principen som är en riktigt bra svensk dystopi.

---

Foto: Annika Åström.

---

Just nu:

  

Fem Frågor: Alexandra Nero

Festlig fredag önskar jag med Fem frågor och Alexandra Nero. Alexandra är författaren till ”Marken där är sank” i 13 svarta sagor. Som novell är ”Marken där är sank” ganska mörkt direkt inpå, fast på ett mer smygande och beskrivande sätt… Jag har svårt att beskriva den, men gillar den verkligen på flera plan. Jag kan se miljön framför mig, känslorna och bland annat känslan av kärlek men också någon slags tomhet… Alexandras fem svar på mina frågor är följande:

---

Fem frågor till Alexandra Nero:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Strukturerad, ambitiös och envis.

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Att fortsätta arbeta med texten trots tvivlen som kommer när skimret har lagt sig. Och att våga lämna texten till betrodda läsare för synpunkter trots att en är redo att spy på den.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Det måste vara ”Under främmande måne” som var min debutroman och den första text jag verkligen tog på allvar.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
Bra fråga. Det finns så många välskrivna böcker och skickliga författare. Ann Leckies ”Ancillary Justice” får bli mitt svar just här och nu, för att hon skildrar en fängslande berättelse ur ett komplicerat perspektiv och skapar en känsla av att berättelsen hon skildrar är del av en stor helhet som jag inte kan se men ana mellan raderna, i det som inte skrivs.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Just nu är det boken ”Rum utan tid” av Kajsa Brundin som är en psykoanalytisk betraktelse över tidsföreställningar, om hur vi uppfattar tiden, om våra tidsfantasier och hur de påverkar oss i vardagen, om hur vår tidsuppfattning är länkad till kroppen och samtidigt präglad av den tidsperiod vi lever i just nu. Det där var kanske lite luddigt formulerat och sammanfattat, men den är riktigt intressant.

---

Foto: Erika Eriksson.

---

Just nu:

Kulturkollos tisdagsutmaning: Tvåsamhet

Kulturkollos tema denna vecka rör ”Vi två”, inte bara två som i kärlekspar, utan som kompispar och liknande. Tisdagsutmaningen går därav i denna anda och Kulturkollo meddelar: ”Jag vill att du presenterar ett (eller ett par) par från följande kulturella områden”, och områdena är litteratur, musik, film, tv (som jag väljer att mer eller mindre slå ihop) och som överkurs teater samt sport. Jag väljer att hoppa överkursen!

Litteratur: Inom litteraturen tycker jag mig ha fallit för kompispar som har starka band med varandra och som blir starkare under resans gång, såsom Harry Potter och Ron Weasly, eller Harry Potter och Hermione Granger (J. K. Rowling), eller de där lite mer oväntade men vackra kompisrelationerna som återfinns i Mormor hälsar och säger förlåt eller En man som heter Ove (Fredrik Backman), exempelvis. Jag faller, åtminstone för stunden, också för vissa kärlekspar… Två exempel är Grace och Sam (Maggie Stiefvater) och Hazel och Augustus (John Green). Sedan är jag svag för syskonrelationer som känns vackra, exempelvis den som beskrivs i Allt för min syster (Jodi Picoult).

Musik: Inom musiken vet jag inte vad jag ska kunna ge för exempel! På rak arm kan jag inte komma på något konkret, mer än att många uppskattade sånger såklart handlar om tvåsamhet på olika sätt, både lyckad och misslyckad sådan av både kärlekskaraktär och kompiskaraktär, och annan karaktär… De sångerna som oftare stannar kvar hos mig är de där inte helt fläckfria beskrivningarna av tvåsamhet.

Film/Tv: Inom film skulle jag antagligen kunna räkna upp en hel del karaktärer som vi inte känner igen från just litteraturen. Hit kan man dock trycka ”copy” samt ”paste” vad gäller både Harry och Ron, Harry och Hermione, Hazel och Augustus samt systrarna i Allt för min syster (My Sister’s Keeper). Andra par jag har ett gott öga till av olika anledningar är Doktorns olika skepnader med sina följeslagare (Doctor Who) och den absoluta favoriten är nog fortfarande Doktorn och Amy. Andra älskvärda par återfinns i några av mina favoritserier: Downton Abbey, Call the Midwifes, Modern Family, Torka aldrig tårar utan handskar (även bokserien) och My so Called Life, exempelvis.