Senast köpta bok: En doppresent till en liten pojke (som får presenten om en vecka). Boken är tänkt som en present han kan lära av och få högläst för sig tillsammans med föräldrarna längre fram!
Därför köpte jag den: Jag tycker att en doppresent ska vara en present som går att spara och som man kan skapa fina minnen genom.
Läser helst: Ungdomsböcker, skräck eller romaner som på ett eller annat sätt är skrivna med ett språk som får mig på fall.
Bokmärken eller hundöron: Bokmärken, men om nöden inte har någon lag så förekommer hundöron ibland (observera: endast okej på mina egna böcker – aldrig (!) andras eller på annat sätt lånade)!
Omslag eller baksidetext: Här är det nog mycket omslag och eventuellt sedan baksidetext om boken är helt okänd för mig eller om jag är osäker på den… Vet jag redan att jag vill läsa en bok spelar omslag och baksidetext mindre roll.
Favoritformat, alla kategorier: Pocket! Den är smidig att ta med, den är tympligare och förvaringsmöjligheten av formatet i bokhyllan är ju inte heller fy skam… Inbundet känns snyggt och lite mer exklusivt, men det vinner inte trots det… Och e-boken och jag kommer överens, men inte alls såsom jag och den traditionella boken.
Bästa soundtracket till läsning: Mina katter i så fall som andas, kurrar eller spinner!
Bästa platsen för läsning: Soffan hemma eller sängen hemma, därefter går en skön fåtölj någonstans väldigt bra.
Bästa tilltugget: Till läsning: snacks och inget som blir störande för att kunna läsa (inget kladd, inget som kan färga av sig, och så vidare)… Jag gillar annars att ha ett glas/mugg med drickbart i närheten nästan mer än ärbart…
Den roligaste bok jag läst: Roliga böcker och jag är väl kanske ingen jätteutforskad nisch… Men något av Nanna Johansson eller Liv Strömquist kanske?
Sämsta filmadaption: För närvarande kommer jag inte på någon även om hag såklart både varit nöjd samt missnöjd med olika adaptioner…
Så får jag boktips: Genom vänner, bekanta och främst genom andra bokbloggare och genom att själv söka tips aktivt!
Luise Justine Mejer har undertiteln ”En kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland”, och det är precis vad det är. Det här var kanske det verk jag minst trodde (av de fem verken) att jag skulle få läsa av Astrid Lindgren.
Lindgrens Prinsessan som inte ville leka är däremot en novell jag absolut misstänkt Astrid för. Inom ramen för berättelsen har vi en prinsessa, som till synes har allt, men ändå inte vill leka:
Tu Tu Tu! är av en lite mörkare karaktär, även om det är upp till den som läser att tolka huruvida det är med den saken. Jag skulle också vilja mena att den är inspirerad av sägner:
I Skymningslandet är också sådär typisk Astrid Lindgren på många vis: bland annat ett litet barns sårbara ensamma själ som ges en tillflykt undan verkligheten (eller hur man nu ska tolka det hela):
Sista novellen att presentera, men absolut inte minsta, är Lindgrens Märit. Den här novellen har jag ett vagt minne om att jag hört talas om innan, men sedan är den också välskriven och lite otäck då den bland annat handlar om död (detet i citatet nedan), och som det låter är huvudpersonen Märit:
9. Den med vackrast omslag?
10. Den med fulast omslag?
I denna Agatha Christie bekantas jag med karaktären miss Marple. I Döden i floden möter vi, bland annat, miss Marple i samtid med ett aktuellt fall som rör en ung flickas förmodade självmord.
Agatha Christies Den blå pelargonen kretsar också kring miss Marple som huvudperson. I den här novellen snubblar miss Marple över lite skvaller om ett förutspått dödsfall, eventuellt med övernaturliga kopplingar (förutspått av en spåkvinna)…
Diomedes hästar introducerar mig istället för karaktären Hercule Poirot. Berättandet blir med huvudkaraktären lite annorlunda och stämningen och farten är något annorlunda i och med detta:![Koma_1400-800x1135[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2015/06/koma_1400-800x11351.jpg?w=106&h=150)
Blumes novell Koma är så kort, säger så mycket och säger samtidigt inte helt rätt saker för att jag bara ska falla, alldeles handlöst, och jag älskar den förbehållslöst för hur den får mig att känna… Nu har stackars Blume det dock inte alls särskilt lätt att få mig att falla såhär pladask för en av hans noveller igen. Attans!![stalaktit-800x1135[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2015/07/stalaktit-800x11351.jpg?w=106&h=150)
En novell som jag läste kort efter Blumes och jag tänkte att jag var svårtflirtad från och med den. Den här novellen höll dock verkligen måttet och jag upplevde verkligen att det är en novell som känns, som väcker olika slags känslor och även Sundin lyckas skriva något så välfungerande för skräckläsaren på så kort om plats.
Ytterligare en novell i klass med de andra två här ovan. Liksom Blumes novell sägs rätt mängd saker och en annan mängd osagt eller tvetydigt blir avgörande för hur mycket jag sedan gillar den. Den här novellen har en balans mellan vardag/verklighet och mardröm/overklighet som verkligen gör sig bra. Ja, den är skickligt skriven kort och gott.
Ja, lite visste jag att jag skulle dra med mig årets bästa bok hem från bokmässan i år. Visst hade jag hört mycket om den här titeln, men little did I know trots det. Är det någon bok som jag fallit handlöst för både i aspekt av personbeskrivningar, perspektiv och språk så är det den här. Den har på något sätt allt jag söker och jag kommer att fortsätta att kalla den för vemodig och vacker. Temat i den är så tungt, men ändå så väljer jag att beskriva den på det sättet jag gör.
Och vilken serieroman sedan! Ungefär på samma sätt som ovan, och trots mörkt och blodigt tema, så bara föll jag. Jag föll för tecknarstilen, för valet av färgsättning, berättelsen i sig och det oerhört makabert snygga, eller snygga makabra, eller hur jag nu ska kunna beskriva kärleken till denna serieroman. Är Schiefauer årets drottning bland årets lästa verk, så är Kim W. Andersson kung! Jag hade inga som helst problem att utse dessa två verk till årets bästa som ni hör.
På skräckhimlen skrev Mats Strandberg till sig en stjärna. Jag gillade Färjan väldigt mycket och jag måste säga att den till och med var mer välskriven än vad jag hade vågat hoppas på. Det kändes som om det mesta var noga uträknat och antingen så köper man det noga uträknade (som exempelvis jag gjorde) eller så är man betydligt mer kritisk till det som är lite mer övernaturligt. Jag gillade även här bland annat personbeskrivningarna och är oerhört förvånad över att jag inte störde mig det minsta på att romanen innehåller en hel del karaktärer.
Det här är kanske årets största överraskning! Det är en av de där romanerna jag kanske inte hade läst om det inte vore för bokcirkeln och jag är så glad över att jag läste den. Oavsett om det finns vissa detaljer i det nutida som jag stör mig på, så är boken så bra, tänkvärd och läsvärd i övrigt och särskilt i kopplingen bakåt i tiden gör att jag verkligen tar boken till hjärtat och vårdar den med omsorg och kärlek. Det här känns lite som den vuxnare varianten av En ö i havet som jag läste som barn och älskade starkt och länge (ja, för jag älskar den fortfarande)!
Det här var en av de svårare titlarna att utse, men det får också bli den sista toppitop-boken med motiveringen att den både lockade till läsning och läslust, samt lockade in mig i dystopiträsket igen! Att överhuvudtaget sugas med i en berättelse och vilja, och kunna, läsa både bok ett, två och tre i serien på kort tid är också ett sätt att mäta hur bra jag ändå tyckte att berättelsen var. Detta var dessutom ett mycket bra bokreaköp 2015, med andra ord!
i elinas hylla 