Kvinna inför rätta

Louise Doughty hade jag aldrig hört talas om, what so ever, när mina andra bokcirkelhälft frågade mig om vad jag trodde om den! Vi stod och valde nästkommande två böcker till vår bokcirkelduo på en fysisk bokhandel och snart bestämde vi att det absolut kunde vara något att både läsa och sedan diskutera!

Kvinna inför rätta sägs enligt omslaget vara både ”årets (2015 års) bästa thriller”, ”en lysande roman, intelligent och skickligt byggd” och ”årets (2015 års) bästa spänningsroman”. Jag läser mig också till att romanen är författarens genombrottsroman och att den verkar ha gjort stor succé både inom och utanför Storbritannien.

I sanningens namn var jag i början lite skeptisk. Innan jag ens hade öppnat romanen så var jag rädd att den skulle vara för klassisk på fel sätt och att den om inte annat kanske skulle vara för högtravande i språket… När jag väl började läsa den var jag faktiskt aningen skeptisk till hur snabbt eller långsamt jag skulle komma in i sättet att skriva och komma in i det relativt tunga språket och jag beslutade snabbt att jag var tvungen att slalomläsa Kvinna inför rätta med en roman av en helt annan genre…

Sedan hände något efter cirka 150 sidors läsning. För helt plötsligt hade jag både kodat av och kommit in i sättet att skriva, språket och berättelsen i sig. Jag började vid detta lag att få svårt att läsa något annat än bara denna roman. Jag var nyfiken, kunde inte avläsa vad som komma skulle bakom varje krök, och detta trots många meningar som gav mig föraningar, men inga egentliga svar…

Jag funderade mycket på valet av att skriva i förstaperson och att medvetet kalla en av de viktigaste karaktärerna i berättelsen för ”du”. Det är något jag tycker ger en nästan oväntad effekt. Alla andra refereras till i tredjeperson som bikaraktärer, men en av de senaste bekantskaperna i huvudpersonens, Yvonne Carmichaels, liv kallas ”du”. Det sätter ett omedelbart fokus på just denna karaktär och jag förstår som läsare att det är här allt börjar, du:et är essentiell för berättelsen och du:et är helt klart speciell ur många hänseenden.

Jag känner mig också ganska befriande lurad på flera vis. Hur många gånger hann jag (i alla fall i början) tänka att ”du:et” kanske skulle vara offret i fråga? Hur många gånger hann jag tänka detsamma om Yvonne? Och hur många gånger pendlade inte dessa tankar innan jag insåg vem eller vilka offer historian verkligen hade..? Hur många gånger hann jag inte fundera över vem som skulle bli bragd om livet och hur många gånger funderade jag inte på under vilka omständigheter? För att sedan tänka att detta kanske inte alls handlade om någons död över huvud taget? Ja, den här romanen har lett mig på så många tankespår och så omväxlande att jag är positivt överraskad bara på denna punkt…

Den här romanen väcker så många känslor och tankar. Jag visste från sida ett att på något sätt och på grund av något kommer Yvonne att befinna sig i rättegång i ett rättssal. Någon omständighet eller några omständigheter kommer att leda henne hit… Från början misstänkte jag såklart att den triggande faktorn av någon anledning skulle komma att vara ”du:et”, men jag visste inte varför eller hur! Och allt eftersom jag läst har jag känt och tänkt så mycket…

…om Yvonne som person.
…om de som står Yvonne närmast.
…om Yvonnes profession och vad som avkrävs henne därigenom.
…om hur kvinnor i allmänhet betraktas och hur de behandlas.
…om hur män kan betraktas och behandlas på ett helt annat sätt i samma sammanhang som en kvinna.
…om du:et som person.
…om hur obehaglig jag som läsare ändå uppfattade vissa män i berättelsen.
…om hur tillfälligheter kan göra så stor skillnad i ens liv.
…om kärlek, vänskap, känslor och förlåtelse.
…om rättssystemet som sådant.
…om personlig fakta i relation till den inskränkta bilden av manligt och kvinnligt i utomståendes ögon.
…om människors oförmåga att ibland sätta sig in  andras perspektiv.
…om våldtäkt och samhällets oförmåga att gå till botten med problematiken kring synen på offret.

Efter att ha läst ut romanen är jag fullkomligt överraskad av den! Lite kunde jag ana vad jag skulle få uppleva, känna, tycka och tänka utifrån den här romanen. Jag måste säga att det här är en roman jag kommer både minnas länge och spara länge i min boksamling. Den är så mycket mer än vad jag vågat hoppas på och den inrymmer så mycket tänkvärt! Kvinna inför rätta är verkligen välskriven, väl genomtänkt och välarbetad. Jag är mycket imponerad och kan rekommendera den!

Med denna bok prickas punkt 34 av i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok med en ensam person på omslaget.”

---

Kvinna inför rätta
Författare: Louise Doughty
Förlag: Månpocket (2016)
ISBN: 9789175035222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Vad gör dina barn när du sover?

Vad gör dina barn när du sover? kändes på sätt ganska tung när jag laddat ner den på plattan. Inte fysiskt tung såklart eftersom plattan väger densamma med eller utan en ny e-bok, men jag tyckte att det kändes som så många sidor att ta sig igenom – över 400 sidor…

Men det kom att visa sig snart att sidantalet inte skulle bli minsta problem. För från och med att jag började läsa Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover? har sidorna faktiskt avverkats riktigt fort. För att jag har velat läsa vidare och för att jag velat veta mer.

Utgångspunkten är följande:

”När pojkarna Jonathan och Adrian börjar tredje klass får de en ny klasskamrat: den märklige Tim. Ganska snart upptäcker de att Tim inte är som andra. Han verkar veta saker. Att de är på väg mot en ny tid. Människans vårdslösa behandling av jorden leder till undergången. Bara de starkaste kommer att överleva.

Pojkarnas lek får ett nytt fokus – de ska förbereda sig för att bli de som överlever.” (www.swedishzombie.se)

Jag skräms av Tims dragningskraft och hans intelligens. Han ser direkt att Jonathan och Adrian kan bli bra bundsförvanter då han snabbt läser av dem som personer och läser av deras relation till varandra, även fast han är så ung. Tim är så manipulativ och han är så analytisk att han lyckas både få med sig sina nyvunna vänner in i hans tankevärld och hans världsuppfattning, att han lyckas få dem att göra saker de aldrig hade kommit på tanken att ens försöka göra utan honom i sitt liv… Det börjar oskyldigt, för att sedan triggas igång och bli allt större och allt värre… Tim vet vilka knappar han ska trycka på, vad han ska säga och hur han ska bete sig för att fortsätta att ha Jonathan och Adrian i sitt liv och gör han något snedsteg analyserar han kvickt hur han behöver göra för att reparera snedsteget…

Titeln Vad gör dina barn när du sover? tycker jag sätter föräldraskapet i ett helt nytt ljus. Föräldrarna är så ont anande. De tror att deras barn leker oskyldigt, att de glömmer bort tid och rum när de leker och de tolkar sedan barnens eskalerande distans till dem som ett tecken på tonåren…

Det här kan hända är en av de romaner som på ett vis väckt så mycket äckel i mig och som jag ändå läst ut. Strömberg har i relation till mig som läsare hittat den ultimata balansen, på samma sätt som Ajvide Lindqvist bland annat gjort, där jag känner ett oerhört obehag, men där jag samtidigt ändå lockats att fortsätta att läsa. Det är inte alla författare som lyckats med detta. Det är inte heller alla författare som bjudit mig på en stor kopp äckel och obehag som jag förärat med att faktiskt dricka upp hela koppen. Jag har inte kastat ut denna kopp när jag sippat på den, när jag kommit halvvägs… Nej, jag har druckit upp hela koppen. Varje droppe.

Efter att ha läst romanen känner jag bland annat följande: Det är länge sedan jag var så rädd för barn. Det är också länge sedan jag varit så rädd för tonårskonceptet. Jag finner utgångspunkten till pojkarnas världsuppfattning som skrämmande logisk (att människan håller på att inte minst överbefolka jorden). Det var länge sedan jag skrämdes så mycket av en karaktärs makt och manipulationsförmåga. Jag sörjer alla djur som i fiktionen fått sätta livet till. Jag fascineras över hur lätt magin (eller är det magi?) ändå passade in. Jag är helt mållös i slutet (det är ganska mycket jag inte kunnat räkna ut innan det skett i den här romanen).

Ja, jag vill avsluta med att det här nog trots allt är en roman som inte är för den ovane skräckläsaren. Man behöver ha en åtminstone härdad äckelmage för att ta sig igenom vissa av detaljerna. Svårast är det kanske att vara djurvän och läsa den här romanen (ja, jag har plågat mig själv en hel del när jag läst varje sida och varje ord)!

Jag tycker detta är en genialisk roman från Mikael Strömbergs sida!

Med denna roman prickar jag även av punkt 13 i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar.”

---

Vad gör dina barn när du sover? [Elektronisk resurs]
Författare: Mikael Strömberg
Förlag: Swedish Zombie (2016)
ISBN: 9789188185143
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Tematrio: påsk

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser lyder som följer: ”I år är Påsktrion helt valfri, berätta om tre filmer, böcker, godissorter, traditioner ni på något sätt förknippar med påsken!”

---

 

1. För mig har påsken ofta handlat om ledighet. Det har gjort det både som elev, som student och senare som lärare. Just i år råkar jag vara ledig under påskhelgen, men då jag numer testar jobbet som ungdomspedagog, så jobbar jag även röda dagar/helgdagar förstås…

2. Personligen kopplar jag också samman påsken med tid tillsammans med andra. Hade jag jobbat hade jag kunnat koppla samman tiden med den med ungdomarna, kollegorna och däremellan sambon och katterna. I år kopplar jag främst samman påsken med tiden tillsammans med katterna, sambon, familj och vänner.

3. Påsken kan jag inte heller låta bli att para ihop med gott: gott sällskap, god mat, gott godis (observera: i min värld inte lika med påskgodis!) och i år gott om tid att både vila, spendera tid tillsammans med andra (förhoppningsvis också någon enstaka bok) och hinna få ett och annat måste gjort där emellan…

När det kliar i fingrarna…

…är tanken att jag ska försöka skriva av mig på en helt nyskapad blogg där jag ska kunna skriva egna fragment och leka författare. Bloggen skapades idag och vi får se hur mycket eller lite den kommer att uppdateras. Men om någon skulle vara intresserad av att läsa mina fragment så kommer de att återfinnas på: När det kliar i fingrarna…

Jag tackar även Romeo and Juliet för att jag genom henne fått upp ögonen för SkrivPuff.

Tillägg efter bokcirkelduo:

För ett par veckor sedan träffades jag och en av mina bästa kompisar för att ha en bokcirkelduo över Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Innan bokcirkelduon sa jag detta om boken.

Över fika på ett café fördjupade vi oss i samtal kring Britt-Marie som person. Vi pratade om att vi både förstod, inte förstod henne och att det fanns en uns att relatera till, även om ingen av oss kunde relatera till många delar av Britt-Marie som person…

Vi diskuterade också hur Backman ändå lyckas måla upp en historia med karaktärer som känns lite som karikatyrer, men att det på något sätt också ger en viss effekt och lockar en till att känna och också lockar en att vilja läsa vidare…

Vi diskuterade även de två karlarna som båda två känner strakt för Britt-Marie. Kent som hon delat större delen av sitt liv med, och polismannen Sven som hon träffar i Borg. Vi diskuterade hur de är som personer och vi kom in på hur både lätt och svårt det kan vara med känslor. Inte minst då det man känner ibland inte behöver vara det kanske bästa för en ur en synvinkel, och ibland är inte hjärta och hjärna överens… I sammanhanget kom vi också in lite på tankar om Kents broder…

Och jag skrattade faktiskt ganska gott åt porträttet av polismannen Sven, där i Borg, som verkar ha läst varenda kurs han kunnat tänkas snubbla över i sitt liv… För även om han också är lite av en karikatyr, så finns det ju en sådan enorm igenkänning från mitt eget liv. Jag har som snart 27 år gammal inte slutat läsa en hel del extrakurser, distanskurser och framför allt alla dessa litteraturkurser…

Vi kom också in en hel del på bikaraktärerna i boken: alla barn och kvinnan på Arbetsförmedlingen. Vi pratade om Britt-Maries försök att vara social i förhållande till främst barnen och den här kvinnan, och alla hennes tafatta försök som egentligen blir med förolämpningar, men som är menade som komplimanger… Och alla Britt-Maries försök att inte försöka vara fördomsfull och hur hon på något sätt visar precis hur fördomsfull hon är… Men fördomar är till för att spräckas och vi var ganska överens om att vi tycker att Britt-Marie går ut i livet flera erfarenheter rikare och mindre fördomsfull!

Och så får vi inte glömma råttan. Den nämnde vi några tankar om.

Vi diskuterade också slutet och på något sätt tycker jag nog att jag gillade berättelsen i sig och slutet än mer efter en fördjupad diskussion över fikat med min andra bokcirkelhälft! ♥

 

Just nu:

   

Vårläsningen – en enkät

• Vad läser du för bok/böcker just nu?

Just nu läser jag då och då (när det passar) de senaste novellixerna (och jag har redan läst två av fyra). Jag läser annars i Kvinna inför rätta av Louice Doughty när andan faller på, och igår påbörjade jag också Odinsbarn av Siri Pettersen för att slippa känna mig stressad tidsmässigt över att läsa den till Nellys Read-a-long.

• Vilka nya böcker som släpps i vår ser du mest fram emot att läsa?

Jag bestämmer att Helena Dahlgrens 100 hemskaste går in under denna kategori av vårsläpp: det är nämligen den enda boken jag med säkerhet vet (!) att jag längtar efter och som jag med det vet att jag med stor sannolikhet kommer vilja äga.

• Vilket är ditt bästa vårtecken, som du längtar mest efter och som du känner att när du har sett det då är det verkligen vår?

Jag ser diverse av vårblommorna som tecken på att våren i alla fall är på väg. Frågan är dock vilken blomma som eventuellt är den där sista avgörande blomman som jag förlitar vårens i princip hundraprocentiga ankomst på? Kanske är det ändå vit- och blåsipporna?

• Vilken är den bästa boken du läst hittills i år?

Det är faktiskt den hittills orecenserade Vad gör dina barn när du sover? av Mikael Strömberg. Recension kommer upp på bloggen så småningom och för mig är detta klockren och ganska så skär skräck…

• Om några veckor är det påsk, och många läser ”påskkrim” då. Har du några sådana planer?

Jag brukar inte läsa ”påskkrim” kring påsk, men blir det sedan något åt det hållet så får det bli det, även om det alltså inte är något jag planerar.

• Finns det någon debutant eller för dig ny författare som du ser extra mycket fram emot att läsa i vår?

En ny författare (för mig!) blir Siri Pettersen som jag är mycket nyfiken på och numer vet att jag påbörjat samt kommer att läsa garanterat.

• Slutligen: finns det någon bok som ger dig extra mycket vårkänsla? (Kan vara genom omslag, innehåll… Berätta varför du väljer just den!)

Jag vet faktiskt inte om jag på rak arm kan komma på någon vårkänsle-bok. Det jag kan svara är väl dock att jag ibland omedvetet relaterar lite mer kärlekssprudlande och glada ungdomsromaner till att på något sätt matcha våren som kommer med sprudlande sol, förnyad energi och som jag på så vis känner så mycket kärlek och värme inför…

---

Jag vill tacka Johannas deckarhörna för den trevliga vårenkäten!

Kulturkollos veckans utmaning: Min dammigaste bok

Ja, såhär har det alltså gått att läsa angående veckans utmaning på Kulturkollo sedan i tisdags:

”Den här veckan vill vi gärna höra om din dammigaste bok eller läsupplevelse.

Tolka det dammiga som du vill. Kanske är det din favoritklassiker? Eller det tristaste du någonsin läst? Visa oss den äldsta boken du äger, ditt bästa antikvariatsfynd eller den hyllvärmaren du haft längst i hyllan. Rota långt in i bokhyllan och berätta om det dammigaste du har.”

Jag väljer att tolka veckans utmaning som min potentiellt dammigaste klassiker i bokhyllan. Och jag skulle vilja mena att det är inte den äldsta boken jag äger och det är inte heller en bok, utan snarast tre… I och med en ommöblering i vårt gästrum riskerar dessa tre skönheter och favoriter till klassiker att bli de absolut dammigaste böckerna i min fina boksamling!

De två understa böckerna av Maria Gripe – Tordyveln flyger i skymningen samt Agnes Cecilia – en sällsam historia – är hyfsat nyinköpta. Men historierna i sig är faktiskt två av de första ”tjockare” böckerna jag läste som yngre. Båda lästes samma sommarlov om minnet inte sviker mig och jag läste dem i den ordningen de här är uppräknade. Maria Gripe hade med Tordyveln flyger i skymningen fått mig att upptäcka Gripe som författare och jag läste flertalet Gripe-böcker den sommaren, men dessa två blev mina absoluta favoriter. När så också dessa två favoriter lästs i vuxen ålder och fortfarande värmt hjärtat och sedan kom ut i de snygga omslagen jag äger dem i – ja, inte tvekade jag oerhört länge när jag hittade den ena på  rea och boxen den andra ingick i till mycket bra pris.

Marguerite Duras Älskaren tackar jag mina högskolestudier för, då jag är rädd att jag kanske hade kunnat undgått denna pärla ett bra tag till om det inte vore för att den ingick i kurslitteraturen i en av våra kurser. När jag sedan hittade pocketen som jag tycker är oerhört snygg i samband med att jag strukturerade upp lån, köp, och så vidare i kursen den ingick i, så klickade jag utan att tveka hem den från en av bokhandlarna på nätet. Det är en av de absolut mest älskade klassikerna av de klassiker jag har läst!

Sedan äger jag visserligen flera riktigt bra, älskade och läsvärda klassiker, men tyvärr är deras omslag mer gynnade av att stå och trängas tillsammans med andra klassiker i klassikerhyllplanen i en annan bokhylla. Inte minst för att de är så lästa och slitna vid det här laget att de verkligen inte står sig lika bra någon annanstans!

1007

Johannes Pinters roman 1007 tycker jag att jag ändå har haft en del förväntningar på innan jag äntligen satte mig tillrätta och började läsa den. Och jag vet inte om det är dessa förväntningar som lite spökar för mig, eller om det helt enkelt är så att jag inte riktigt kan landa i lite motstridiga känslor jag har inför romanen på något sätt som gör att jag sammantaget landar i någon mellankänsla.

1007 har ett oerhört intressant utgångsperspektiv:

”Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.

Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.

Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.

Det enda du behöver göra är att överleva en dag.
Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…” (www.swedishzombie.se)

Pinter skriver kanske på ett sätt som inte direkt tilltalar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som inte går enda fram hos mig och finner skräckälskarens hjärta inom mig, men jag kan inte riktigt känna för eller med huvudperson Anton. Av någon anledning finns det en distans mellan just mig som läsare och honom. Jag får för mig att det är något jag nästan saknar, men jag kan inte heller säga vad det är… Något hade jag kanske behövt för att känna att han var med levande (ja, för det passar ju så ironiskt bra att säga i sammanhanget) även om jag tror att det är delvis det det handlar om för mig…

De kursiva drömsekvenserna, eller vad man nu ska kalla dem, gillar jag ändå på många sätt då de skapar en form av känsla, då de skapar bilder och då de ger frågor som jag faktiskt inte känner att jag behöver ha svar på. I det kursiva finner jag känslorna, tankarna och bilderna som på något sätt följer mig och stannar lite mer hos mig. Hade sedan frågorna besvarats som jag fått utav dem, hade nog jag personligen varit mer besviken än vad jag nu är. Jag gillar att inte veta vad allt betyder, vad det indikerar och vad det står för. Jag kan tolka detta på egen hand och jag kan därmed också medskapa min egen del av historian.

Och även om jag kanske inte tilltalas av Pinters språk eller hans huvudperson på det sätt som jag naturligtvis hoppats, så finns det mycket här som jag sparar och gillar: små sekvenser, små detaljer och de där glimtarna som gör att jag känner att Pinter skulle kunna skapa något jag skulle tilltalas av mer som jag skulle ta till hjärtat på ett annat sätt.

John Ajvide Lindqvist har uttalat sig om romanen, bland annat har han sagt ”klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk” och han tycker att detta är bra. Och när en av mina absoluta favoritförfattare uttalar sig på detta vis så ligger det säkerligen något i det, men jag tror nog att just Pinter för mig blir lite mer i klass med Ajvide Lindqvists Himmelstrand som jag inte kunnat älska såsom jag älskar bland andra Låt den rätte komma in och Lilla stjärna och då har det ju med min personliga smak att göra och inte något mer eller mindre. Så enligt min personliga smak är Pinter bra, men jag kan inte mer än känna att okej till gilla, och att jag ju ändå gillar många delar mycket.

---

1007 [Elektronisk resurs]
Författare: Johannes Pinter
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185112
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

---

Februariläsningen:

Ja, vad ska man säga om mig och min relation till läsningen i februari. Det känns som om det nästan alltid blir något i stil med just detta:

• Johannes Pinters 1007
• Mikael Strömbergs Vad gör dina barn när du sover?

Två verk och cirka 547 sidors läsning bestod februari av. Dock får jag vara lite rättvis mot mig själv och tänka att det oftast är i februari jag är som allra tröttast på året och i år har jag dessutom påbörjat min tjänstledighet och testar nytt jobb samt läser jag en del facklitteratur…

Bäst den här månaden är utan tvekan: Vad gör dina barn när du sover? Men jag tänker inte avslöja för mycket innan recension dyker upp på bloggen…

I övrigt och med fokus på mars hoppas jag på lite mer soltimmar, lite mer läst och lite mer känsla av att verkligen landa på jobbet. Och redan nu känns det som att alla de tre delarna har visat lite av sin ljusa sida…