1007

1007Johannes Pinters roman 1007 tycker jag att jag ändå har haft en del förväntningar på innan jag äntligen satte mig tillrätta och började läsa den. Och jag vet inte om det är dessa förväntningar som lite spökar för mig, eller om det helt enkelt är så att jag inte riktigt kan landa i lite motstridiga känslor jag har inför romanen på något sätt som gör att jag sammantaget landar i någon mellankänsla.

1007 har ett oerhört intressant utgångsperspektiv:

”Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.

Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.

Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.

Det enda du behöver göra är att överleva en dag.
Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…” (www.swedishzombie.se)

Pinter skriver kanske på ett sätt som inte direkt tilltalar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som inte går enda fram hos mig och finner skräckälskarens hjärta inom mig, men jag kan inte riktigt känna för eller med huvudperson Anton. Av någon anledning finns det en distans mellan just mig som läsare och honom. Jag får för mig att det är något jag nästan saknar, men jag kan inte heller säga vad det är… Något hade jag kanske behövt för att känna att han var med levande (ja, för det passar ju så ironiskt bra att säga i sammanhanget) även om jag tror att det är delvis det det handlar om för mig…

De kursiva drömsekvenserna, eller vad man nu ska kalla dem, gillar jag ändå på många sätt då de skapar en form av känsla, då de skapar bilder och då de ger frågor som jag faktiskt inte känner att jag behöver ha svar på. I det kursiva finner jag känslorna, tankarna och bilderna som på något sätt följer mig och stannar lite mer hos mig. Hade sedan frågorna besvarats som jag fått utav dem, hade nog jag personligen varit mer besviken än vad jag nu är. Jag gillar att inte veta vad allt betyder, vad det indikerar och vad det står för. Jag kan tolka detta på egen hand och jag kan därmed också medskapa min egen del av historian.

Och även om jag kanske inte tilltalas av Pinters språk eller hans huvudperson på det sätt som jag naturligtvis hoppats, så finns det mycket här som jag sparar och gillar: små sekvenser, små detaljer och de där glimtarna som gör att jag känner att Pinter skulle kunna skapa något jag skulle tilltalas av mer som jag skulle ta till hjärtat på ett annat sätt.

John Ajvide Lindqvist har uttalat sig om romanen, bland annat har han sagt ”klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk” och han tycker att detta är bra. Och när en av mina absoluta favoritförfattare uttalar sig på detta vis så ligger det säkerligen något i det, men jag tror nog att just Pinter för mig blir lite mer i klass med Ajvide Lindqvists Himmelstrand som jag inte kunnat älska såsom jag älskar bland andra Låt den rätte komma in och Lilla stjärna och då har det ju med min personliga smak att göra och inte något mer eller mindre. Så enligt min personliga smak är Pinter bra, men jag kan inte mer än känna att okej till gilla, och att jag ju ändå gillar många delar mycket.


1007 [Elektronisk resurs]
Författare: Johannes Pinter
Förlag: Swedish Zombie (2015)
ISBN: 9789188185112
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s