Årets bokreahög:

Årets bokreahög hämtades ut hos mitt postombud här om dagen. Jag skrev ju för lite sedan att jag kanske, eventuellt, hade klickat hem sex titlar och … well, I have.

Närmare bestämt:

  • Mörka platser av Gillian Flynn
  • Pojkarna av Jessica Schiefauer
  • Du föll och jag för dig av Lina Stoltz
  • Stanna av Flora Wiström
  • Bli som folk av Stina Stoor 
  • Ett eget rum av Virginia Woolf

Varför just dessa böcker?

Mörka platser på grund av att jag länge varit nyfiken på Gillian Flynn som författare, Pojkarna då jag läst boken förr och helt enkelt vill äga den, Du föll och jag för dig eftersom jag älskar titeln och jag är nyfiken på författaren, Stanna because of alla positiva snackisar om både bok och författare, Bli som folk klickade jag hem på grund av att jag älskade Stina Stoors novellixbidrag och är nyfiken på mer, och Ett eget rum då Virginia Woolf inte avskräckt mig än och på grund av att jag har hört så mycket om just den klassikern.

Annonser

Elinas ”lagom” i bokliga sammanhang:

Lagom kort…

…som i hellre kortare framför längre kapitel.

Jag tycker verkligen att läsningen flyter på på ett helt annat sätt med snarare lite för korta kapitel framför de där som börjar kännas evighetslånga.  Det känns som om min smärtgräns ofta går vid 10+, och att det ultimata absolut är när kapitlen är kortare än 10 sidor. Med kortare kapitel känner jag genast att jag har mer tid att läsa, för då känner jag plötsligt att det går att avsluta bra inför nästa läsning av boken, och jag känner även att jag hinner läsa om jag endast har, låt oss säga, fem minuter till godo.

Skräcken i sammanhanget: böcker som helt saknar kapitel eller klara styckeavskiljare.

…som i hellre kortare framför längre böcker.

Jag är som bekant läsare av både noveller och romaner av olika slag, och ibland läser även jag en tegelsten. Men jag väljer oftare en bok på max 300 sidor framför en på 300+. En anledning är att jag är lite rädd för de tjockare böckerna just för att ibland känns de så himla långa, det känns som om jag knappt ens gör lite framsteg i läsningen (i alla fall i början) och somliga gånger drabbas jag också av en sådan där bok som jag ganska direkt känner ”kunde varit kortare”. Kortare böcker gör att jag känner läsningen i alla fall oftast som mer överkomlig och läsupplevelsen likaså.

Skräcken i sammanhanget: böcker på närmare 300 sidor eller mer (!!!), som dessutom ska läsas med tidspress.

Lagom lite…

…som i hellre lite för lite detaljer än för mycket.

Jag är inte emot detaljer, så förstå mig gärna  rätt, men jag gillar kanske oftare när jag överraskas av en del tolkningsmöjligheter framför att berövas dem ganska rejält och därav menar jag att jag kanske hellre vill ha lite mindre detaljer, framför för mycket. Sedan är det en tolkningsfråga angående vad man anser är detaljer och detaljer. Jag gillar exempelvis detaljer i form av poetiska och metaforiska ordval som känns rätt och vackert komponerat i förhållande till den berättelse som berättas, men i och för sig så vill jag även då inte känna att det blir för mycket. Så jag står fast vid det jag sagt.

Skräcken i sammanhanget: böcker som helt ärligt är just för långa på grund av alldeles onödigt detaljerade beskrivningar av olika skeenden, if you know what I mean?

…som i ”skriv mig inte på näsan” i slutet av en bok.

Denna har en hel del med ”som i hellre för lite detaljer än för mycket” att göra. Jag tål väldigt sällan berättelser som slutar med att författaren ger så mycket övertydlig information mot slutet att jag blir besviken på att jag inte ges tillfälle att alls reflektera, tolka eller knappt ens tänka och känna… Bättre tycker jag i så fall att det är med lite halvöppna till öppna slut, eftersom jag ändå ges lite utrymme att tolka och reflektera själv.

Skräcken i sammanhanget: böcker som innehåller så mycket och övertydlig information mot slutet av boken att jag känner mig besviken över att författaren inte tilltror mig mer som läsare.

Lagom lätt…

…som i hellre pocket framför inbundet, med några få undantag.

Jag älskar böcker som inte är särskilt tunga för armarna, händerna, fingrarna, oavsett hur få eller hur många sidor de må bestå av. Det är verkligen ingen hemlighet att jag allt som oftast föredrar pocket framför inbundet (ja, och pocketformatet är oftast ”lättare” även för plånboken). De undantagen som då och då gör sig gällande och kommer hem till mig även i inbundet format är snyggingar från bokmässan främst och från bokrean delvis som bara finns där, så lockande och ståtliga.

Skräcken i sammanhanget: böcker som onekligen både är tegelstenar och inbundna – allt som oftast blir det ett stort nej på den kombinationen oavsett frestelsen (jag tror undantagen med denna kombination heter ”Harry Potter”-serien samt en och annan bok jag fått i present).

…som i hellre lite lättare svenska än för svår svenska.

Jag åsyftar med denna främst böcker som hellre innehåller kortare meningar, inte för invecklad grammatik – och böcker som exempelvis hellre innehåller ord jag i alla fall har hört i vissa sammanhang, än de där orden som är så komplexa och ovanliga att de med nöd och näppe går att ens försöka förstå sig på.

Skräcken i sammanhanget: böcker som innehåller både meningslängd på avskräckande många rader och med oerhört många komman, samtidigt som de innehåller oräkneliga komplexa och ovanliga ord.

Inför bokreatider…

…kan jag ha råkat förhandsbeställa sex titlar, varav fem jag inte läst tidigare, men bara kanske. Det kan dyka upp en bild på dessa sex eventuellt förhandsbeställda titlarna om de kommer mig tillhanda framöver.

Januariläsningen

I januari lästes följande titlar ut:

  • John Ajvide Lindqvist – Hanteringen av odöda (omläsning)
  • Julia Lindemans & Annina Rabe – Katt people
  • Emelie Schepp – Prio ett
  • Christine Lundgren – Jag lever tror jag

Förutom att jag faktiskt skrivit en regelrätt recension på Katt people, så återfinns det på Instagram  #bokrecensionish på de tre senare. Här nedan har jag kopierat in text från dessa ”bokrecensionishar”:

”Jag läste ut #kattpeople av #julialindemalm & #anninarabe i en sittning. Jag gillar den, men kan inte låta bli att sakna åtminstone citat från samtliga kattägare som är fotograferade just för att jag tror att det hade kunnat höja den varma känslan mellan katt och människa! Det känns också som en bok främst för de vuxna kattägarna, och inte så mycket för andra läsare kanske. 🐱❤📚 ”

#Nyssutläst är tredje verket för i år: alltså #emelieschepp och #prioett. 📚❤ (…) ”Prio ett” påminner en hel del om Lars Keplers Joona Linna-verk skulle jag vilja säga, fortfarande Scheppiskt bladvändarvänlig och spännande sådär på gränsen till osannolikt här och var. Detta är en roman som både slutar lite som slutet på en trilogi, samtidigt tillräckligt öppet för att göra plats för fler verk i serien om Jana Berzelius om andan faller på. En typisk bladvändare, helt enkelt! 👌☺ Och: jag lyckades lista ut en detalj innan bokens karaktärer lade ihop ett och annat! 😊😉”

”Vilken debut! ❤ #Christinelundgren och #jaglevertrorjag är bästa läset hittills i år och skulle kunna bli en av de bästa på året känns det ärligt som! 📚💕 Språket är det allra bästa i ungdomsromanen som för övrigt handlar om sorg, saknad, och att knappt veta om man kan leva utan sin bästa vän. Språket förmedlar både uttalade och outtalade känslor, Kim som person, hennes sinneslägen och jag tycker verkligen att språket förstärker! Det här är en bok som känns och jag hoppas få läsa mer av Christine Lundgren i framtiden! 👍👍👍”

I januari lästes alltså fyra verk ut, och mest nöjd är jag nog över att ha läst samt upptäckt Christine Lundgren!

Från och med nu räknar jag inte sidantal längre. Det är alldeles för tidskrävande och ett ganska stressfyllt moment i sig (då jag ofta får för mig att jag läst alldeles för få sidor var månad och då jag ofta glömmer av att jag även pluggar och läser en hel massa kurslitteratur dessutom). Jag vill påminna mig själv om att 2017 handlar om att hitta balans och reducera stressmomenten!

Jag ser fram emot av vad februari har att erbjuda! Kanske till och med lite sol?