Under högläsningstillfällena under 2019 har tre av dotterns favoriter utkristalliserat sig. Två av tre äger vi, och den tredje har vi lånat om flera gånger på biblioteket.
Jag slänger även med en bonus som bland annat har gått hem ifrån ”Litensviten” då dottern Ava är så fascinerad av rim, ramsa och rytm precis som sig bör.
♥ Knacka på! av Anna-Clara Tidholm
Avas första favorit är Anna-Clara Tidholms Knacka på!. Det var en av de första böckerna vi lånade på biblioteket och den har vi lånat i princip vartannat besök på biblioteket tills vi fick den som gåva från BVC (vi visste att vi skulle få den i gåva och väntade därför tålmodigt på BVC:s åttamånadersbesök som äntligen (!) kom i december)!
Det är något storslaget i Knacka på! – just att den har en rytm i orden, att uppslagen som är som dörrar, i olika färger dessutom, går att knacka på och att den är så finstämd och verkar passa – på riktigt – från 0 år och lång tid framåt hos de små (jag har hört flera berätta att storasyskon eller kusiner till de i Avas ålder uppskattade titeln lääänge). Den här läses sedan i december dagligen och vissa dagar vill Ava knacka själv och andra gånger tycker hon att den vuxna som läser ska vara den som knackar!
♥ Djuren i skogen ylar, piper & hoar av Sarah Sheppard
Avas andra favorit är den boken jag köpte på bokmässan (egentligen som julklapp till min systerson, men mamma hade visst också köpt den i samma veva och den blev kvar i vår egen ägo). Den har inte varit kanske exakt lika intressant som Knacka på! just i början när vi högläst den och lyssnat på hur djuren låter… Men efter en tre, fyra månader blev boken mer och mer intressant och nu är den här boken också en bok vi läser i princip dagligen! Ava klappar gärna på bilderna och försöker slå igång ljuden själv och lyssnar koncentrerat och fascinerat på djuren när hon lyckas ”trycka” själv eller vill ha den vuxnas hjälp.
Både Knacka på! och Djuren i skogen ylar, piper & hoar är två böcker hon bara lyser upp av att se framsidan av. Hon till och med lovsjunger böckerna!
♥ Godnatt allihop av Chris Haughton
Detta är en av de böcker vi faktiskt lånat rätt lite trots att Ava verkar ha gillat den mycket. Men det är inte alltid den är inne när vi är på biblioteket vilket tyder på att fler tycker om den. Men det här är en bok som Ava verkar gilla mycket – främst för att vi läst den högt med olika röster på de olika djuren och Ava älskar (!) när vi gör gäspljuden och hon har skrattat gott när vi alltid (utan undantag) gäspar på riktigt på ett ställe fast vi försöker att inte ryckas med!
Vi har testat lite andra av Haughtons pekböcker, men de har inte alls framkallat samma entusiasm från Avas sida, än i alla fall…
× Bonus: Alla kläder på av Lotta Olsson & Charlotte Ramel
I ”Litensviten” är det en av favoriterna Alla kläder på. Det är något förtrollande för Ava att lyssna på rim, ramsa och rytm.
Men tyvärr tycker jag som vuxen, och den som ska högläsa, inte att alla böcker har riktigt samma kvalitet i ”Litensviten” (särskilt Mmm äta mat har känts krystad att högläsa bra ur och det har inte heller känts som att Ava blivit så fängslad då).
Jag kanske inte fastnade i den absolut första boken i serien under 2018, men sedan hade jag fler delar hemma och fortsatte att läsa och då fastnade jag verkligen för serien på allvar (jag kände det starka behovet av att köpa på mig resterande sista delar av serien till följd av detta). Det är något med att serien lockar in en som läsare, att kapitellängden är väldigt perfekt längd (läs: lagom kort) och det känns som om kapitellängden passar sig väl som högläsning därtill. Det känns som om relationen till bröderna Alrik och Viggo växer längs med läsningen av böckerna och en bryr sig lika mycket om dem och deras familjesituation, som för Mariefred som de genom böckerna beskyddar från mörka krafter och mörk magi.
Jägerfeld skriver om svåra ämnen så oerhört bra och med en stor uns av välvald humor för att skapa någon slags balans i det allvarligt tunga. Och att Comedy Queen behandlar ett ämne många tycker är för svårt och tungt för att tala om – när någon avslutat sitt liv – kan jag tänka mig att den här boken behövs och att den kan vara viktig både för de som känner någon som haft en nära anhörig, eller som haft en nära anhörig, som valt att avsluta sitt liv, men likväl för de som känner att ämnet i sig är svårt. Och som läsare känner jag så mycket för Sasha.
En av de böckerna jag i år mest lånat på lite känsla, utan att veta vad den handlar om, eller utan att ha sett så mycket av eller hört så mycket om var Jag kan nästan känna solen. Och det är väl det verk jag läst på under dygnet (och som inte varit pek- eller bilderbok) i år. Det finns nämligen någon ton och någon egenhet i den här ungdomsromanen, i karaktärerna och i berättelsen som fångar, bländar och känns. Det finns något högst igenkänbart i Siri som huvudperson – hon tycker själv att hon är normal, hon sticker inte ut utan försöker att bara smälta in i mängden – och så träffar hon Vega som är extra, extra allt och som verkligen inte nöjer sig med att bara smälta in. Te och trädkojor är bland annat två saker som jag fick lust att brygga och bygga efter att ha läst.
Det här läset blev den bok jag var tvungen att läsa lååångsamt och utpotionerat under flera månader. Jag läste den inte långsamt för att den var dålig eller ointressant, nej. Men Westovers historia (bokstavligt talat i och med att det är en biografi) var tung och jobbig bitvis att ta del av. Det var många detaljer som skar i mig då jag läste dem, men samtidigt var jag så oerhört fängslad och fascinerad på samma gång. Vilken styrka Westover besitter och vilken historia hon bär på!
Mats Strandberg gör det igen – han tar sig till min toppitopp, för året med julsagan han skrivit. Att få återse en av karaktärerna från Monstret Frank-böckerna och få följa med Ken Taur på hans väg hem till sin familj har varit en sann fröjd. Det är en så fin ekvation mellan spänningen, det lite mysiga och klokskap (som att inte lyssna på sagor/rykten exempelvis) som gör att boken känns ytterst perfekt komponerad. Inte minst med de vackra illustrationerna av Falkenhem. Wow!
Flickan i den rosa skogen är poetisk vacker, vemodig och välskriven. Den har samma viktiga, men tunga, tema som Jägerfelds Comedy Queen. Och det finns även något jag känner är vackert i att det skrivna ordet blir betydelsefull för berättelsen i den här novellen då vissa finner styrka i att skriva…
Välskriven skräck behöver inte vara lång bevisar Lundberg Hahn med Det som lever under oss. Det finns något briljant i att få något vardagligt nära att te sig ruva på något fruktansvärt. Och den här novellen läses kanske med störst skräckeffekt på sommaren…
i elinas hylla 