Jag älskar att dottern mer och mer har börjat uppskatta bilderböckerna med lite mer text där illustrationerna ofta förstärker och interagerar med texten på en helt annan nivå än i till exempel många pekböcker.
Jag har dessutom det senaste halvåret kunnat läsa av ett mönster här hemma. Två klara superfavoriter är utan tvekan Lisen och Emma AdBåge. Vi läser minst en bok av en AdBåge varje vardagskväll. Slottet, Dom som bestämmer och Gropen går allra hetast.
Jag som vuxen har innan Ava kunnat uppskatta och se det värdefulla och vackra med just dessa tre titlar, men efter att därtill kunna väga in alla lässtunder och läsminnen av dessa böcker tillsammans med Ava: de blir ännu vackrare, mer briljanta och värdefulla. De är inte minst ypperligt högläsningskompatibla och jag har hittills inte tröttnat på att läsa dem om och om igen.
Så vad är det just dessa tre pärlor har? Jo:
Slottet av Emma AdBåge innehåller inte så mycket text, men den innehåller exakt så mycket text som behövs för att fånga läsaren, och då menar jag framför allt den unga läsaren. Illustrationerna fångar absolut också och barnet, inte minst att det finns vardagliga detaljer att hela tiden upptäcka och återupptäcka, för allt kanske en inte ser varje gång. Det är lite stökigt, det är lite leksaker här och var, och klockan på väggen skvallrar om de långa minuterna där i början tills de äntligen ska iväg på kalas… Boken utgår också bra ifrån något som ett barn kan känna igen – när en vill ha något som är tänkt för någon annan och hur svårt det är att inte känna det en faktiskt känner!
Dom som bestämmer av Lisen AdBåge innehåller kanske inte heller så mycket text, men texten som finns är så noggrant utvald och det känns för mig som vuxen som att alla ord verkligen är noga utvalda för att passa perfekt att högläsa och den har den perfekta rytmen. Boken kanske kan sägas utgå från en vardagsspännande situation – en som en kanske hellre upplever skönlitterärt och helst inte på riktigt då läsaren får träffa ”dom som bestämmer” som hunsar de andra barnen och beordrar dem att lämna det de leker med och tycker är roligt, gång på gång… Vi- och de-perspektivet tror jag att barn kan uppleva redan väldigt tidigt, och här finns det mycket att prata om tillsammans med barnet – om det, om vilken typ av person en vill vara, och så vidare. ”För vi vill inte!” är den meningen som etsar sig fast både hos den vuxna och kanske även barnet – men det är en bra mening att kunna och en mening vi kanske borde använda oftare både som barn och vuxen!
Gropen av Emma AdBåge innehåller igen en text som känns noggrant utvald och passar perfekt att högläsa – ordvalen, rytmen, allt känns så fantastiskt för mig som vuxen, och jag märker ju även hur bra det landar hos dottern. Illustrationerna är stämningsfulla och detaljrika – som läsare känner en hur mycket gropen betyder, vilka möjligheter gropen ger och vilken oändlig lycka gropen skapar för barnen i boken. Men de vuxna håller ju inte med: gropen är farlig, tänk om någon dör eller i alla fall skadar sig? Att vuxenvärlden kommer med sina tankar, känslor och att de kväver barnperspektivet – det här upplever barn helt klart i sin vardag, förmodligen varje dag, så att läsa om det blir en tankeväckare även för den vuxna. Och meningen som etsar sig fast i Lisens Dom som bestämmer återkommer klockrent och passande även här: ”För vi vill inte!”.
i elinas hylla 