Gul utanpå

gulJag som läst Patrik Lundberg förut, innan jag läste Gul utanpå, hade inte jättestora förväntningar på just den självbiografiska romanen, mer än att jag trodde och hoppades att den skulle vara läsvärd. Och little did I know hur mycket jag verkligen skulle komma att uppskatta och älska Gul utanpå.

Det här är en roman som jag kom in i direkt. Det var ingen uppförsbacke, ingenting att ta sig över, utan jag bara kom in i språket i kapitlen och sidorna bara flöt fram från första till sista. Sista tredjedelen av boken läste jag i badkaret och jag vet att jag tänkte att jag inte kunde sluta nu när jag bara hade så och så många sidor kvar, och så vidare… Sedan inföll även den där tomheten i att ha läst ut boken och att den nu var slut.

Vad var det då som ryckte med mig så mycket? Ja, först och främst språket som förflöt som en harmonisk sång, men det är också hela ärligheten i romanen – ärligheten till känslor, tankar, utanförskapet, identiteten, adoptionen, relationerna, i princip allt. Jag gillar också mycket att romanens huvudsakliga resa börjar med tankar:

”Tankarna kring mitt fosterland har alltid funnits där, men jag har aldrig hittat en god anledning att åka tillbaka. (…) Nu mitt i bakfyllan, börjar jag tänka tvärtom och så slår det mig. Jag har ingen god anledning att inte åka tillbaka till Korea.” (sid. 9-10).

Även om jag upplever att Patrik försöker förbereda sig på vad hans resa till Korea kommer att innebära, så kan varken han eller någon annan förbereda honom på vad som komma skall och vad som väntar. Först och främst tänker jag på kulturkrocken väl på plats i Korea, men det kommer också annat oväntat som har med Patriks utseende att göra och helt plötsligt förstår han att han kanske aldrig kommer passa in heller i Korea liksom han inte känner att han alltid passar in i Sverige. Hur andra bemött honom, vad andra sagt, vad andra frågat, det begränsas inte bara till Sverige, utan nu även till Korea, vilket kanske i alla fall till en början förstärker känslan av att inte riktigt passa in, men samtidigt gör det kanske Patrik till just denna Patrik och ingen annan Patrik?!

Jag slås av förståelsen Patrik bär på, både för sin egen del, men han hyser också stor förståelse speciellt för sin mamma. Hans mamma sitter med oro i kroppen hemma i Sverige och är rädd att hon kommer förlora sin son, men som läsare är jag hela tiden övertygad om att Patrik aldrig kommer att sluta se hennes som sin mamma.

Tack vare den svenska uppväxten, med Sveriges normer, värderingar och samhälle, så är Patrik feminist och vegetarian. Detta är två ställningstaganden han aldrig riktigt släpper taget om (om inte för någon kort stund), men jag tänker mycket på att detta är ställningstaganden som han kanske inte hade haft om han vuxit upp i Korea. Patrik hade inte varit den här Patrik utan sitt öde, som ledde honom till barnhemmet i Korea, från barnhemmet till Sverige och till just den familj som blev hans… Jag kan verkligen förstå hur komplexa alla sorters tankar, känslor och ställningstaganden därigenom blir vad gäller mycket, inte minst adoption.

Den här boken är en bok att sluka, att älska, en bok som väcker tankar, känslor och frågor. Jag tror också att det i grunden är en bok som kan passa många åldrar, många personligheter och en bok för i alla fall de flesta… Kanske skulle någon enstaka person tycka att Patrik ibland är för ärlig? Men jag tycker det är charmen med boken och det får mig att känna att Patrik försöker berätta allt så nära sanningen som han kan… Och jag är så oerhört tacksam för att han valt att göra detta!

Jag och min andra bokcirkelduohalva, Sofia, träffades i fredags förra veckan för att diskutera Gul utanpå på fik efter ett restaurangbesök med våra sambos. Båda två kan vittna om att boken bara slukade en själv såsom man själv slukade boken. Båda två är helt överens om vad ärligheten, språket och hela boken uppgår i: att den är läsvärd, ett av de bästa läsen på länge, en passande bokcirkelbok och bara tummenupp och lovpris och så vidare! Ingen av oss ångrar en sekund att vi läst boken eller att vi i nästa led har den i vår ägo. Det här är också en bok vi båda garanterat kommer tipsa vidare om till andra. Så om någon nu inte läst den här boken (jag och Sofia är nödvändigtvis inte sist på bollen)? Läs, läs, läs!


Gul utanpå
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
ISBN: 9789129700749
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Tillägg efter bokcirkelduo:

9789175790954_200För ett par veckor sedan träffades jag och en av mina bästa kompisar för att ha en bokcirkelduo över Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Innan bokcirkelduon sa jag detta om boken.

Över fika på ett café fördjupade vi oss i samtal kring Britt-Marie som person. Vi pratade om att vi både förstod, inte förstod henne och att det fanns en uns att relatera till, även om ingen av oss kunde relatera till många delar av Britt-Marie som person…

Vi diskuterade också hur Backman ändå lyckas måla upp en historia med karaktärer som känns lite som karikatyrer, men att det på något sätt också ger en viss effekt och lockar en till att känna och också lockar en att vilja läsa vidare…

Vi diskuterade även de två karlarna som båda två känner strakt för Britt-Marie. Kent som hon delat större delen av sitt liv med, och polismannen Sven som hon träffar i Borg. Vi diskuterade hur de är som personer och vi kom in på hur både lätt och svårt det kan vara med känslor. Inte minst då det man känner ibland inte behöver vara det kanske bästa för en ur en synvinkel, och ibland är inte hjärta och hjärna överens… I sammanhanget kom vi också in lite på tankar om Kents broder…

Och jag skrattade faktiskt ganska gott åt porträttet av polismannen Sven, där i Borg, som verkar ha läst varenda kurs han kunnat tänkas snubbla över i sitt liv… För även om han också är lite av en karikatyr, så finns det ju en sådan enorm igenkänning från mitt eget liv. Jag har som snart 27 år gammal inte slutat läsa en hel del extrakurser, distanskurser och framför allt alla dessa litteraturkurser…

Vi kom också in en hel del på bikaraktärerna i boken: alla barn och kvinnan på Arbetsförmedlingen. Vi pratade om Britt-Maries försök att vara social i förhållande till främst barnen och den här kvinnan, och alla hennes tafatta försök som egentligen blir med förolämpningar, men som är menade som komplimanger… Och alla Britt-Maries försök att inte försöka vara fördomsfull och hur hon på något sätt visar precis hur fördomsfull hon är… Men fördomar är till för att spräckas och vi var ganska överens om att vi tycker att Britt-Marie går ut i livet flera erfarenheter rikare och mindre fördomsfull!

Och så får vi inte glömma råttan. Den nämnde vi några tankar om.

Vi diskuterade också slutet och på något sätt tycker jag nog att jag gillade berättelsen i sig och slutet än mer efter en fördjupad diskussion över fikat med min andra bokcirkelhälft! ♥

 

Jag bokcirklar just nu…

samlasning_hundarna…med Kulturkollo om Jessica Schiefauers När hundarna kommerFacebook! Bokcirkeln drog igång igår och jag skulle rekommendera alla som läst detta Augustnominerade mästerverk att delta! Det är så oerhört värdefullt att få diskutera, vrida och vända på verk tillsammans med andra, då alla faktiskt inte ser samma saker och då det kommer fram en hel del som man för egen del inte skulle detekterat i sin ensamhet!

Jag har redan fått ta del av en hel del kloka tankar och det finns med det sagt mycket mer att säga, att diskutera och upptäcka då bokcirkeln just börjat!

Mikrorecension: Mary Jones historia

mary-jones-historia-nedtecknad-av-mej-sjalv-och-alldeles-uppriktig-om-mitt-liv-samt-om-dolores-john-silver-sa-som-jag-fatt-det-berattat-for-mej-av-domOktobers bokcirkelbok kan beskrivas som en stundom vacker och vemodig dagboksberättelse berättat av just Mary Jones, en ung, vilsen, men stark kvinna. Dagboken är skriven av henne, för henne och om hennes liv, där också John Long Silver från Skattkammarön figurerar:

”Inte mer än tolv på det trettonde var jag när jag stod på deras tröskel i Bristol, utan stort hopp om annat svar än det jag redan fått en massa gånger.” (sid. 16)

Jag gillar idén och mycket i själva boken som sådan, men har svårt att köpa dagboksskrivandet i sin helhet och boken som en dagboksroman. Det är något med alla långa utläggningar, språket och den tid det tordes ha tagit att skriva allting och lite andra tankar som spökar tillräckligt för att skapa denna känsla.


Mary Jones historia : nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig : om mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva : roman
Författare: Elin Boardy
Förlag: Bonnier Pocket (2014)
ISBN: 9789174294330
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Siddharta

siddhartha-en-indisk-berattelseMånadens bokcirkelbok var Hermann Hesses Siddharta. Jag läste ut den söndagen innan bokcirkeln (som inföll denna onsdag) och hade den både i färskt minne och sådär känslomässigt rörigt flytande i mitt huvud. Tack vare bokcirkeln fick jag dock ordning på mina tankar lite mer.

Jag kan absolut hålla med om, som många andra hade upplevt i cirkeln, att det är en bok som man måste komma in lite i för att sedan kunna läsa boken och läsa av den språkliga takten som hela boken är uppbyggd av utan större problem.

Det är också en bok som är högst filosofiskt, djupt grävande och grubblande kring meningen med livet, sökandet efter jag:et och sökandet efter sin plats.

Vad gäller Siddharta, hade jag faktiskt inte reflekterat alls över hur han skulle kunna uppfattas av andra och det var därför intressant att det kom upp på bokcirkeln. Jag hade inte alls tänkt på att han skulle kunna uppfattas lite förmer, eller lite högfärdig i vissa bemärkelser, men kan absolut se det när jag tänker efter. Jag hade nog mest bara tänkt på att han var sökande, lite grubblande och en man som verkligen gör det han tänkt att han ska göra…

Det är kul att kunna säga att man har läst denna klassiker av Hermann Hesse. Men jag skulle kanske inte direkt höja den till skyarna, rekommendera någon annan att läsa den, eller liknande. Jag tyckte den var ganska okej, men inte så mycket mer. Den hade inte behövt vara längre. Den hade inte behövt berätta mer. Den ger mig inga direkta tankeställningar som påverkar mig märkbart vad gäller meningen med livet, sökandet efter jag:et eller sökandet efter sin plats… Eller jo, kanske att man kan vara bättre på att göra det man tänkt att man vill göra, och kanske modet att ändra riktning i livet när allt inte känns helt meningsfullt.


Siddharta
Författare: Hermann Hesse
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2012)
ISBN: 9789174292374
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kallocain

boye-karin-kallocainI onsdags gick jag på sista bokcirkeln innan sommaren. Vi hade läst klassikern Kallocain av Karin Boye. Den här romanen hade jag egentligen läst ut för ett tag sedan, men jag behövde faktiskt skapa lite distans innan jag över huvud taget tänkte till om den. Så numer har jag också tänkt till två gånger: en gång någon vecka innan bokcirkeln då jag samlade mina egna tankar, och efter bokcirkeln har jag även fått med mig lite kloka tankar från mina cirkelkamrater.

Jag fascineras av hur man ändå kan beskriva en dystopisk framtid med sådan övertygelse. Jag har inga sympatier direkt för Leo Kall när jag i början bekantar mig med honom, men det är också för att jag är en läsare som lever i en värld där den fria viljan inte är kvävd, vilket den absolut är i Kalls militärstat. Leo Kall är nämligen ett övertygande exempel på en person som vuxit upp i en värld där allting kontrollerats och noga implementerats sedan invånarnas, eller medsoldaternas, födsel – till och med deras tankar och känslor. Familjen är bara en ram vari nya medsoldater kommer till världen – det är inte en relation byggd på kärlek, trygghet och värme. Tanken är inte att man på något sätt ska älska sin hustru eller sin man, utan det anses som ett problem att utveckla starka känslor för varandra. Äktenskapet byggs endast upp av en drivkraft: att avla barn. Känslor skulle kunna ställa sig i vägen för denna drivkraft då staten verkar rekommendera både att man byter partner om inga barn sätts till världen inom ramen för var äktenskap, man verkar också se det som något eftersträvansvärt att lämna varandra när barnen uppnått en bra ålder. Inom ramen för militärstaten flyttar barnen hemifrån och sätts på internatskola vid sju års ålder. Man säkrar helt enkelt värdena hos statens medsoldater denna väg: eller stöper alla i samma form?

Så det är inte undra på att Leo Kall är den han är, sätter så stor tilltro i staten, känner en trofasthet inför staten och alla de regler som rymmer den. Leo är ett praktexemplar av vad staten kräver och vill se hos en medsoldat. Han är till och med så hängiven staten att han forskar i statens namn och han lyckas skapa kallocainet – ett tänkt sanningsserum som ska kunna tjäna staten och skilja statens trogna mot de mer otrogna…

I en värld av detta slag är det självklart att man försöker smälta in. Man vill för något i världen självfallet och absolut inte bli avslöjad som en förrädare. Staten följer upp tips angående otrogna staten – människor anger varandra och detta stärker känslan av att man såklart vill smälta in. Man vill inte ens bli påkommen med att sitta på fel sätt, gå på fel sätt eller säga något som kan misstolkas. Självklart finns det alltså dem som inom ramen för staten försöker styra sin tankar och känslor. Och precis lika svårt som vi vet att det kan vara att styra sina tankar och särskilt känslor, så är det det för Leo Kall, hans fru och självfallet också hans medsoldater, vilket tiden utvisar.

Jag gillar att det är så mycket som ryms inom en lite kortare roman. Denna dystopi är enkel att ta till sig på så sätt, men samtidigt är språket väldigt vackert och tungt, så jag känner att romanen trots allt skulle kunna vara värd att läsas om (för jag misstänker att jag inte upptäckt allt inom ramen för den). De känslor som kläs med ord i Kallocain är som poesi. Avsaknaden av känslor kläs istället av och är kala. Även detta berör och ger effekt.

Mer vill jag nog inte säga om denna roman. Den är mäktig i det lilla och även om det är en dystopisk berättelse om en framtid, så kan man med lätthet applicera den på 1900-talets historia och även 00-talets på flera sätt. Romanen talar om polisöron, polisögon och med vår världs digitala och tekniska framgångar vågar jag påstå att det här blir enklare och enklare att sköta diskret, vilket är skrämmande…


Kallocain [Elektronisk resurs]
Författare: Karin Boye
Förlag: Bonnier Pocket (2010)
ISBN: 9789174290875
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Stoner

Ja, nu känner jag att det är dags att skriva ihop någon form av recension av Stoner av John Williams. Jag har haft så svårt att skriva ihop den att jag väntade in bokcirkeln som var i torsdags… Och nu är det alltså dags att lämna mina tankar om boken här på bloggen.

Jag har länge hört så himla mycket ros riktat till den här boken och jag har varit så peppad att få läsa den och själv få uppleva det där som så många verkat älska, tokgilla och höja upp till skyarna… Men alltså: jag kan inte!

Stoner må vara en av de tråkigaste böckerna jag har orkat ta mig igenom (visserligen med ett flyt och utan större problem), men jag har tyckt att den har varit väl vardagstrist, grå och faktiskt ganska platt. Och det är på rund av detta jag inte kan tycka alls särskilt mycket om den. Jag känner mig mycket svagt inställd till den efter att ha läst den. Det är som att jag har väntat på den där aha-upplevelsen och som att jag kanske hade hoppats att den skulle komma snart, snart, snart… Men för mig kom den aldrig.

Språket är bra och det måste ju uppenbarligen finnas något i det som hjälpte mig att läsa ut boken med ganska stor lätthet: det finns ett flyt och det finns något där som ändå gör att man läser vidare hela tiden. Men jag kan inte känna särskilt mycket för historien som sådan (eller jo, men inte på så vis och inte i goda känslors lag). Jag kan inte heller känna så mycket för huvudpersonen William Stoner. Jag sa på bokcirkeln att det är sådant man annars kan leta efter och som väcker känslor hos en som läsare, att man känner igen sig på något sätt i huvudpersonen… Men jag gör inte det. Och tur är väl kanske det på flera vis… För jag hoppas inte att jag är särskilt lik denna man.

Det känns som att Stoner är en man som har levt ett liv där inte så mycket betytt något. Jag kan se ett fåtal ljuspunkter i hans liv och det är inte hans uppväxt, inte jordbruket, hans giftermål och inte direkt stunderna utanför jobbet. Hans ljuspunkt är väl litteraturintresset som han upptäcker som student och som han sedan håller fast vid och senare också arbetar med… Det är till litteraturen han visar de kanske starkaste och mest positiva känslor en man som han kan visa – så litteraturen blir väl också hans tillflyktsort när annat i hans liv tär…

Som läsare märker jag ju att det inte står helt rätt till med Stoners första kärlek, Edith, senare hans fru. Jag blir faktiskt mer uppslukad av tankar om hur hon egentligen mår psykiskt och om vad som rör sig i hennes tankar när hon gång på gång beter sig så olika i olika perioder av sitt liv…

Sammanfattningsvis kan konstateras: Nej, Stoner var inte direkt något för mig. Jag tror att den får ta en tur till en secondhand-hylla om förhoppning om en annan läsare!

Jag anser mig med denna bok uppfylla punkt 16 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok vars omslag är till största del grått”. Ja, för jag ser många nyanser grått (och nästan bara grått) på omslaget!


Stoner
Författare: John Williams
Förlag: Natur & kultur (2014)
ISBN: 9789127137998
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Hägring 38

9789100134952Månadens bokcirkelbok var Kjell Westös Hägring 38. Vi hade träffen igår och vi blev bara tre stycken sammanlagt på stadsbiblioteket, men det var trevligt för den sakens skull! Jag hade igår två kapitel kvar av boken att läsa. Därför såg jag till att vara på plats tidigare än vad jag behövde för att ägna extra tid på läsningen. De två sista kapitlen lästes därmed ut någon timma innan själva bokcirkeln.

Jag hade jättesvårt att komma fram till vad jag känner för den här romanen tills bokcirkeln fullt ut. Det är en roman som är mycket långsamtgående. Man skulle kunna kalla den seg, men jag väljer att uttrycka det som just långsamtgående. Det finns från start en ganska mörk stämning i romanen, och den släpper aldrig taget om romanen även om den alltså är långsam. Samtidigt som det kanske inte händer jättemycket eller sägs så mycket i romanen med klarspråk, så märker man mot slutet att det kanske har hänt och sagts mer än vad man direkt har kunnat uppfatta…

Hägring 38 är egentligen kanske inte alls min så kallade kopp te. Ändå känner jag att den ger mig mycket mer än vad jag trott och att jag tycker en hel del mer om den än vad jag först trodde tack vare bokcirkeln. Det var mycket som jag kanske inte riktigt hade hunnit uppfatta eller komma fram till i min ensamhet, men som vi tillsammans i cirkeln kunde uppfatta eller komma fram till. Det är en mäktig känsla! Så från att ha varit lite tvekande till exakt vad jag känner inför denna roman har jag slutligt landat i att jag tycker om den och de detaljerna som gör att man får tänka ett varv extra.

Det är befriande att en av huvudpersonerna – Thune – är en helt vanlig man. Han är ganska mesig, han känns inte så där överdrivet konstlad som vissa karaktärer i böcker kan kännas. Det tycker jag är oerhört befriande! Han är lika vanlig som många av de människor jag har runt omkring mig! Han gör både rätt och fel. Han är också ganska ensam (och ensamhet tror jag är en känsla som de flesta känner igen eller åtminstone kan utläsa). Den andra huvudpersonen i romanen – Fru Wiik, också känd genom romanen som Matilda eller Miljafröken – känns dock inte helt vanlig, utan ganska skadad av sina minnen från inbördeskriget… Hon är inte riktigt hel utan verkar istället ha gått in i två roller (som fru Wiik och Matilda) som ska överskugga den skadade och hämndlystna Miljafröken. Fru Wiik är hon i romanen på jobbet och Matilda är hon privat. Men någonstans i henne börjar Miljafröken skymta fram…

Historien utspelar sig strax innan andra krigets officiella utbrott. Året är 1938 och vi befinner oss i Helsingfors. Att politiken och ens åsikter är känsliga i denna tid märker jag som läsare av hela tiden. Jag får också en obehaglig känsla av att veta hur mycket inbördeskriget tillbaka i tiden har påverkat vissa och man skulle rent allmänt vilja skona alla för vad som komma skall (oavsett om det kanske inte påverkar alla lika mycket)…

Vill man läsa en historia som är spännande, men som inte är fylld av action utan som istället är mer av ett drama. Ja, då kan detta vara helt rätt bok! Den är verkligen intressant och jag blev mer medryckt i historien än vad jag trodde att jag skulle bli. Och även om man (som jag) tror att detta kanske inte är ens kopp te, så kanske det visar sig vara en smak man kanske visst tycker om i slutändan!


Hägring 38 : roman
Författare: Kjell Westö
Förlag: Bonnier (2013)
ISBN: 9789100134952
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Tillägg till ”Jag heter inte Miriam”

jag_heter_inte_miriam-axelsson_majgull-30364142-1037994729-frntlFörra veckan cirklade vi om första bokcirkelboken för i år: Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Vi var ganska rörande överens om hur viktig eller stark denna roman är i förhållande till andra världskriget, men det var också nyttigt att på allvar uppmärksamma vissa delar som Axelsson valt att skildra i nutid och hur vissa av dessa detaljer kanske faktiskt hade kunnat undvaras (och detta hade jag inte reflekterat direkt över men håller med om nu när jag uppmärksammat dem ordentligt). För mig är det främst tillbakablickarna, minnena och Miriams relation till sitt barnbarn som är det starkaste med hela romanen, och även hennes relation till Thomas…

Det är när man särskilt har läst sådana här typer av böcker som man i bokcirkeln mår bra av att prata av sig tillsammans. Tunga och starka böcker liksom sprängfyller en med tankar och känslor och det kan vara bra att bara få sippra vissa tankar, prata om vissa specifika scener och dessutom komma in på en del välbehövliga sidospår.