Öga för öga, tass för tass

Jag var i höstas en av vinnarna i en tävling på Adlibris där man skulle skicka in en valfri kattbild som man hoppades skulle kunna vara en vinnarbild. Man hade då chansen att vinna Maria Ernestams Öga för öga, tass för tass. Jag och mitt bokmärke (ja, det är ju faktiskt så jag kallar katterna med anledning) Reva var en av vinnarna med den här bilden:

wpid-20140702_114839.jpg

Nu har jag också hunnit läsa vinsten. De 125 sidorna är snabblästa – jag läste halva boken strax innan läggdags och läste sedan nästa halva till ett varmt bad. Boken kommer både i ett format och ett sidantal som inbjuder till att läsa boken på ganska så kort tid (boken är lite mindre i formatet än många inbundna böckerna brukar vara). Jag skulle tro att de flesta kan läsa boken på ungefär någon timma. Det här är enligt mig därför en mycket passande ”mellanbok” om man exempelvis står mellan två tegelstenar och vill läsa något kortare för att bryta av det hela lite…

Baksidan utlovar ”en annorlunda spänningshistoria för kattälskare” främst men också ”andra”. Jag kan både hålla med och inte hålla med i samma andetag. Det är absolut något jag inte direkt har läst innan bland annat och i och med att man både levereras en historia med kattperspektiv (som i förstaperson) i början av romanen samt slutet. Katten är dessutom hela tiden närvarande i berättelsen eftersom huvudpersonen Sara är hängiven kattägare till sin älskade Miszka. Katten och omsorgen för katten blir därför mer påtagande i den här romanen än vad jag har sett den ha i många andra verk – och jag känner igen mig som kattägare i berättelsen. Det är heller inte så konstigt att mycket av fokuset ligger på Miszka i och med att Sara och hennes Björn precis flyttat till sitt drömhus och Miszka är en viktig del av deras familj! Men frågan är om boken verkligen tilltalar någon som inte åtminstone gillar katter en del? Jag tänker nämligen att romanen kan bli lite väl tjatig annars.

Romanen är som baksidan utlovar lite annorlunda. Jag tänker inte avslöja för mycket om på exakt vilka sätt, men kattperspektivet och kattnärvaron är ju en del i det hela som jag nämnde innan… Men ändå kan jag känna att den också känns lite vanlig eller vardaglig och det känns som om det finns många fler som skulle kunna skriva liknande historier och frågan är om boken överlag verkligen blir så annorlunda då?

Baksidan utlovar även en spänningshistoria och det är den också både och också inte… Det är absolut lite spännande emellanåt, och särskilt när berättelsen når en slags kulmen, men jag som läser en hel del annan litteratur som jag skulle säga är mycket mer spännande av olika anledningar, tycker att det hela känns lite forcerat på något sätt… Och slutet känns så kort och lite abrupt på något vis och jag har svårt att samla ett utlåtande om vad jag egentligen anser om det.

Trots en del tankar och trots att jag absolut inte tycker det här är jättebra, så är det ändå lite mysläsning. Det känns trots allt mysigt att känna igen sig i kattägarperspektivet och att få ta del av en kort berättelse som alltså går att läsa på kort tid… Det finns saker att gilla även om jag är lite av en kritiker ibland.

Fokuserar vi på omslaget ser vi att det är en katt på det. Med detta avklaras ytterligare en punkt i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok med ett djur på omslaget”. Det är närmare bestämt punkt 1 i listan som avklaras. Och illustrationerna som Lina Bodén gjort till boken (ja, för det finns kattillustrationer i denna roman), de är riktigt fina.

Bokmärkts Tema Torsdag #6

I torsdagens Tematorsdag skriver Hundöra:

”Jag gillar inte bara att samla på böcker utan även på saker som har med böcker att göra. I veckans TemaTorsdag tänkte jag att man kunde dela med sig av fyra av sina favorittillbehör till böcker och läsning.”

tema-torsdag-2[1]

Mina blir precis som för Hundöra bokmärken (även sådana som egentligen är någonting annat egentligen), bokfordral (fick ett stickat i form av en påse av min syster som passar både pocket och inbunden bok) och te. Vad gäller mitt tedrickande känner jag att jag har fått en liten kamrat eller komponent som förhöjer nöjet med tedrickande i form av tesilen jag just namngett – Robban:

image

Tedrickandet bredvid en god roman eller novell har liksom blivit mycket mysigare än förut.

Ett annat tillbehör vid bokläsning, som kanske inte är ett tillbehör i klassisk mening, men för mig ändå är det många gånger… Ja, det är helt enkelt min katt, Tuva:

image

Tar man fram en bok dyker oftast också Tuva upp. Hon lägger sig gärna i en bok om man glömt att slå igen den eller liknande vilket gör att jag ofta kallar henne för ett bokmärke. Annars vet hon att om jag kryper upp i sängen med en bok om kvällen så kommer jag högst sannolikt sitta still och då kan hon med sin bestämda försiktighet bestämma hur lagom mysig hon vill vara medan jag läser. Några kli under hakan eller bakom örat uppskattas, tillsammans med lite närhet på hennes villkor.

Pets with books

Jag kom på att jag trots allt har ett foto liggandes i mappen på datorn här hemma. Med katt och bok. Samma bild återfinns på min facebook eftersom jag tycker att det symboliserar mig – mitt bokintresse, mitt skrivande och min älskade katt och mitt kattintresse.

Jag vet att Bokmilaskogen lade upp utmaningen Pets with books över påsk, men jag bidrar med min bild först nu!

Tuva är en sådan där katt som jag gärna kallar bokmärke, precis så som jag kallade hennes bror som aldrig kommit hem igen … Hon ligger alltid i anteckningsblocken, i uppslagna böcker (receptböcker, you name it) och hon älskar att lägga sig och sova nära saker, precis som bilden visar.

Så skriver du romaner och noveller råkar boken på bilden vara, och bokmärket (inte katten), är mitt Book worm-märke från Grekland i september 2011. Skrivbordet är platsen, musmattan syns inte jättebra, men ja, det är ett kattöra som skymtas. Det kanske inte är någon jätteöverraskning.

Har någon sett mitt bokmärke?

Älskade Melvin... Jag brukar ju skämta om att katterna fungerar som bra bokmärken. De återfinns alltid i bokuppslag och mina katter fullkomligt älskar att breda ut sig efter bästa förmåga över skrivbordet! Det är ju dessutom kompenserande att dessa bokmärken faktiskt kan kurra, kommunicera och att de är riktigt gosiga…

Men nu har lillen i min familj varit borta i över en vecka. Nu börjar paniken komma på riktigt. Jag vill inte tänka tanken att han kan vara borta för alltid.

Det är klart att jag hoppas att mitt älskade bokmärke, min älskade katt, kamrat, familjemedlem och Tuvas kattbror kommer hem igen. Han är verkligen saknad. Det är otroligt hur mycket tomhet jag känt i sju dygns tid…

Fortfarande hoppas jag att han lever, bara är inlåst, har blivit skrämd och gått vilse, att någon tagit hand om honom och att han snart får chansen att dyka ner i en uppslagen bok här hemma eller får krypa ner tillsammans med mig och kattsyrran i sängen när det är lässtund innan läggdags!