Impulse

Jag har sååå länge varit nyfiken på Ellen Hopkins. Bland annat tack vare Miriam och Nelly med flertalet fina recensioner och lovord angående Hopkins och hennes romaner skrivna på vers. Och nu senast fick jag ju just Impulse i bokbytet med Nelly. Och det är inte alltid jag har haft tid att hugga in i en av böckerna jag fått i bokvänspaketet av Nelly. Men nu hann jag och ville jag det ganska direkt. Detta har varit min ”frukostbok” då verserna som upplåter kortare kapitel har varit perfekt att läsa just på morgonen. Oavsett om man haft fem minuter över att läsa, tio minuter eller tjugo…

”Act

on your impulse,
swallow the bottle,
cut a little deeper,
put the gun to your chest.” (sid. 4).

Bokens titel är ganska klockren i samband med detta citat. Den presenterar också bakgrunden på ett poetiskt, rakt och koncist sätt för de tre individerna som läsaren får lov att följa: Tony, Vanessa och Conner. Alla tre skrivs in på Aspen Springs ungefär samtidigt, efter deras självmordsförsök… På Aspen Springs är tanken att de ska få hjälp att bearbeta barndom, minnen, händelser, dåtid och nutid och deras känslor på ett sådant sätt att de ska kunna hitta sig själva samt hitta tillbaka till lusten att leva! Ämnet är så tragiskt, så viktigt och egentligen ett verkligt problem i alla samhällen i världen. Jag känner varmt för boken, ämnet, tematiken och allt som kommer ur det poetiska.

Hopkins val att skriva på vers passar det här tragiska och tunga så otroligt bra. Det är som att jag blir mer berörd och mer engagerad när det är så vackert skrivet i den där samklangen i rytmen som uppstår… Hade det här istället varit en helt vanlig roman, ja, jag vet inte… Men jag misstänker att jag kanske inte skulle äga samma förmåga som läsare att bry mig. Det kommer mycket känslor ur det faktum att boken är skriven på lyrik och blir vacker i allt det vardagligt hemska och tunga. Det är briljant!

Jag vill ha mer Ellen Hopkins i framtiden. Samtidigt har en sådan där oroskänsla fötts med den här boken som är den bästa jag läst hittills i år (helt klart den bästa av topp tre böcker i år, av tio lästa verk). Ja, visst är vi bara i mars. Men ändå! Oroskänslan jag känner är ju såklart om jag kommer tycka att Ellen Hokpins andra böcker är lika bra och briljanta. Det verkar ju som om jag inte har något att oroa mig för (egentligen), om jag vänder mig till Miriams recensioner och tankar, samt Nellys. Jag hoppas, hoppas verkligen att jag kommer tycka detsamma! Jag älskar när jag kan skriva upp ett nytt författarnamn som en potentiell favoritförfattare. För det är det vi snackar! Mer vers och Hopkins, åt folket!

Nummer 10 i kaosutmaningen är med den här romanen avprickad: ”Läs en bok som har över 500 sidor”. Och boken är också på engelska, och det är det första hela verket jag läser på engelska hittills i år.

Ung poesi 2011

Ung poesi, once angain. Jag blir lika berörd varje gång av vad unga kan åstadkomma. Genom att leka med och systematisera ord och på så sätt förmedla en känsla så att den verkligen känns. Fantastiskt.

Ung poesi 2011 består av följande unga: Frank Berglund, Felicia Bonér, Matilda Broberg, Elis Burrau, Sophie Forsgren, Tomas Glas, Lars Güettler, Ellen Höök, Mikaela Isaksson, Elin Karlsson, Stella Palm, Matilda Linnéa Palmqvist, Emilia Persson, Sofia Rolandsdotter, Agnes Rundqvist, Hazar Sultan, Erica Tamm, Erik Vernersson, Zarah Virtanen Windh och Sofia Zim Schöön.

Elin Karlssons bidrag får vara ett smakprov, sidan 13:

”Svart dans

Svart dans
Dina fingrar ritar linjer i min själ
En byggnadsplan
Sms efter sms
Försvinn från mig
Plast i allas ögon
Gråtandes
Skakandes
Lampor brinner inte så länge
som det står att de ska göra”

Jag tycker mig samtidigt ofta finna en stor lust att skriva när jag läser just poesi. Visst känner jag den lusten när jag läser romaner också, men inte alls på samma sätt. Poesin däremot lockar fram något helt annat. Som jag sade innan: Fantastiskt.

Ung poesi 2006 och 2007

Igår morse i samband med tvättning på förmiddagen och nyårsafton i all ära firade jag tre dagars jobbpass med läsningen av Ung poesi, tillika två av antologierna – den från 2006 och den från 2007. Magi, och inte bara poesi, vill jag bara meddela!

Jag tyckte så himla mycket om alla bidragen att jag inte riktigt kan förlika mig med att jag faktiskt har dessa antologier i bokhyllan. Kan det vara sant? Kärlek, det är också ett ord som passar in i sammanhanget. För jag känner verkligen en stark känsla av kärlek till poesin och poesins kraft.

De unga talangerna i dessa två antologier består av Adam Andersson, Linda Andersson, Isabelle Bervenius, Evelina Bramstång, Julia Brodén, Catrin Carlsson, Anna Claesson, Lyra Ekström Lindbäck, Johanna Franzén, Amanda Gardfors Granberg, Charlie Glimmer, Erika Gustafsson, Emma Haapanen, Rebecca Holmqvist, Saina Koohnavard, Moa Irekvist, Boguslawa Kazimierczak, Victor Lindbom, Unn Lundgren, Lisa Lundmark, Julica Mc Dowell, Mette Mjöberg Tegnander, Sofia Modin, Li Molnár Kronlid, Moradi, Sannde Nilsson Lindberg, Mikaela Nordin,  Hannes Norr, Rebecka Rickne, Amanda Schyman Freij, Nazanin Sepehri, Nicole Shojadoost, Sandra Skarhall och Helena Öström.

Avsnitt eller ordval som återfinns i antologierna är: ”jag kan höra ditt blod då det springer”, sättugnsplattan, ”vem bryr sig om lava brinner”, riskzon, konkav, ”brutna verser”, vakennätter, klaustrofobisk, interexistentiell, mellanrum, ”det är stygnen”, dekanta, ”du och din specialskuldra”, ”musiken halgar”, ”ådrade sig”, knypplingen, smärttröskel, spricker, ”kul tur”, ”blyerts på dina fingrar”, krukväxt, illbattingar, ”hår, avfall”, topless, gosedjursfabrik, antiklimax, ”galopperande skepp”, fragment, ”jag talar tystnad”, komik, ”en piskande regnkontakt”, associerar…

Jag kan inte med ord säga hur mycket jag diggar Ung Poesi och de unga rösterna som kommer i uttryck tack vare Göteborgs poesifestival.

Far from You

Än en gång faller jag för en Lisa Schroeder, skriven på vers. Och det är svårt att beskriva vad det är som är så fantastiskt. För det bara är fantastiskt. Den här är dessutom enligt min smak ännu bättre än I heart you, You haunt me som jag verkligen tyckte väldigt mycket om.

Far from You handlar om Alice. Det är hennes perspektiv vi följer. Alice har fått sitt namn från Alice i underlandet. Hon har en pappa, har haft en mamma, och i nutid är hon snart storasyster, eller egentligen halvsyster, åt hennes pappas och styvmammas barn… Man märker att det finns en bitterhet över att ha glidit ifrån sin pappa på sista tiden. Hon känner sig vilsen utan mamman, delvis pappan och hon söker ett uttryck och bearbetar genom sin musik. I hennes liv finns också bästisen, pojkvännen och familjens hund.

Jag tänker inte säga så mycket mer, för inte ens de här orden eller detta försök till att beskriva boken är rättvis på långa vägar. Jag tycker språket talar, versen och poesin, och det är inte förrän man läser, berörs och upplever det Schroeder förmedlar, som man kan greppa det jag försöker säga.

Lisa Schroeder har ett snyggt sätt att ge information, lite i taget, och att hoppa lite i tid, utan att det blir konstigt utan klangfullt, effektfullt och vackert. Hon leker med ord, tecken och berör genom små medel. Det känns att hon skrivit med känsla, och det känns att läsa.

Framsidans Do you believe in angels? får sin förklaring längre in, och boken är så pass vacker att jag vill kunna tro på änglar.

Mobilpoesi

Lite måndags-, och vardagspoesi. Och om någon undrar – ja, jag är den som författat detta vardagliga mästerverk.

I heart you, You haunt me

Den här boken, skriven av Lisa Schroeder och skriven på vers, är vacker, speciell och skör. Det är en roman, fast ändå inte, tack vare att den är skriven på vers och talar både med ord, ordval, radbyte, meningsuppbyggmad och alla effektfulla tomrum mellan dessa komponenter. Den är rytmisk som poesi ska vara, men håller också kvar vid den ungdomliga rösten bakom historien. Avas.

”I shop,
but I don’t buy.

I eat,
but I don’t taste.

Cali talks,
but I don’t listen.

My mind is drifting,
thinking about him.” (sid. 44).

Ava har förlorat sin pojkvän. Det är hennes fel att han är död och hon vet att det inte går att göra ogjort. Men hon kan sörja, känna av hans närvaro, hans doft och innan hon vet ordet av så inte bara känner hon honom utan ser honom, vet att han finns där – fast som ett spöke. Han talar genom musik, drömmar och ibland rakt in i hennes tankar. Hon älskar honom, han hemsöker henne – precis som titeln indikerar.

Det här är en sorgfylld bok, samtidigt fylld av kärlek. Boken beskriver en process, men koncentrerar mer på känslorna än själva detaljerna som rör processen, vilket jag tycker är befriande, tilltalande och berörande. Det är en ungdomsroman, men ändå inte. Och jag tackar Schroeder för att ha satsat på att skriva en roman på vers, med fokus på känslorna som presenteras i sin skörhet och sin skönhet genom lyrik.

Jag är riktigt frestad att klicka hem Far from You i alla fall innan 2013 kommer. För vad jag kan utläsa av smakprovet i den här bokens sista sidor, så skulle jag tycka om den minst lika mycket, kanske mer.

Ännu en författare i boktolvan är härmed också avprickad.

Poetry Slam med boktitlar!

Jag har blivit inspirerad av The Crooked Shelf som i sin tur blivit inspirerad av någon annan att testa att ”poetry-slama” med boktitlar. Hennes bidrag fick mig att testa, åtminstone någon form av poesi med hjälpa av några av min boktitlar, varav resultatet ser ut såhär:

En bit av mitt hjärta fattas
När månen skiner,
och I månens sken ser
Falska bevis
Tusen gånger starkare ut.

Mellan två världar…

Det fattas en tärning
i 19 minuter.
Vita lögner och nakna sanningar
är Skulden,
den Sista sommaren vid sjön.

En jätterolig grej, särskilt med tanke på att många av oss redan leker med boktitlarna, tack vare Bokstävlarnas enkät.

Som en liten parantes kan jag annars meddela att jag ska hämta ett bokpaket med två böcker alldeles strax, och jag har även lånat två spökhistorieböcker, eller rysare, från bibliotekets barn/ungdomshylla!

Det finns många poeter i världen…

Rosor

Mitt ansikte börjar alltmer
likna en mask
formad av mördarhänder
som om att någon
har försökt att
dölja det jag en gång var.
Jag kommer inte hålla om dig
för det svåraste med
att vara instängd här
är att jag lämnar dig.
Och ångesten
kommer krypande och
viskar i mitt öra att
du är allt jag har kvar.
Så jag spricker
långsamt
och skriker ljudlöst
stanna hos mig.

Jag försöker injecera
rosor i min ryggrad
för att det ska kännas
i min ångest
och i smärtan
och under min hud.
Vi är framtiden
men framtiden verkar dyster
och jag är inte intresserad
utav annat än att vara
ointresserad.
Och jag hör inte några ljud.
Jag försöker injecera
rosor i min ryggrad.

Mellan blodiga taggkvistar
försöker jag komma fram
och taggarna borrar sig
in i mig och infekterar
som en meningslös
kärlekssång.
Jag vill att du kommer
hit nu genast
bara så jag slipper
att tappa mig själv igen.
Kom och rädda mig
ännu en gång.
Snälla, kom nu genast
för den här rädslan
existerar bara i nuet,
det finns inget sätt att rädda
mig sen.

Dessa vampyrer är
förklädda till ledare
och livnär sig på de svaga.
Och jag försöker injecera
rosor i min ryggrad
så att jag för en gångs
skull ska blomma
och bli ren.
Men ett hjärta som
har gått i miljontals
bitar går inte att laga.
Jag är inte gjord av sten.

Jag känner mig
längre ifrån dig
än någonsin.
Och det finns ingen
som gör det man ska.
Jag dansar med döden
och dricker vin.
Vad ska man göra;
här på jorden leker
vi människa.

Rosor växer aldrig
bland kanyler och
blodiga kvistar.
Jag kommer aldrig
lyckas injecera
rosor i min ryggrad.
Det finns inte några
rosor i kanyler och
grenar som rispar.
Och jag vet bara
att jag inte bryr mig
om att bry mig om
annat än att vara
ointresserad.

(Jag vet att om jag hade
orkat bry mig så hade jag
ändå inte haft orken att ta
mig dit jag skulle.)

Agnes

En av mina favoritröster i Att vara jag i en Volvo (2010), sid. 137-139.

Svara en dikt.

I min kreativt skrivande-kurs har vi fått i uppgift att svara en dikt av valfri poet. Jag läste på baksidan av en antologi från Göteborgs poesifestival (2010), där det står: ”Vi presenterar här stolt nitton dikter av nitton unga poeter, utvalda bland ett hundratal som skickades in under sommaren 2010.”

Jag valde att svara följande dikt:

jag har levt länge utan att leva
nu klipper du håret framför
hallspegeln igen och om
det vore sommar hade alla skrattat men
den här gången är det
en fråga om överlevnad.
(näst intill tolv på förmiddagen)
vintern förtvivlar sig över bristen på vår.
en lättnadens suck som inte får rum.
jag fattades en vinkel och min bild
var underligt platt.
som en tv-skärm när dammet
klistrar sig.
du byter strategi bakom solblekta persienner
och vi får gärna vara med men
den här gången är det ett
sätt att gå under.
Tova Crossler Ernström

jag kanske har levt
för mycket för att slappna av fast
hallgolvet vaktas av krossat spegelglas.
du har svårt att uppskatta
det som bygger dig duglig i
en värld som stammar och sluddrar
som öronbedövar
sådana som mig.
(det spelar ingen roll vad klockan är)
vintern klär mig
med is och snötäckta glasögon.
du är min klädnads motsats men
orkar inte lyssna genom
mina persienner av frågor eller
se att det inte är jag som
klippt av håret.
ansiktet i mina skärvor tillhör ingen annan
än dig.

Elina Purmonen