Det finns många poeter i världen…

Rosor

Mitt ansikte börjar alltmer
likna en mask
formad av mördarhänder
som om att någon
har försökt att
dölja det jag en gång var.
Jag kommer inte hålla om dig
för det svåraste med
att vara instängd här
är att jag lämnar dig.
Och ångesten
kommer krypande och
viskar i mitt öra att
du är allt jag har kvar.
Så jag spricker
långsamt
och skriker ljudlöst
stanna hos mig.

Jag försöker injecera
rosor i min ryggrad
för att det ska kännas
i min ångest
och i smärtan
och under min hud.
Vi är framtiden
men framtiden verkar dyster
och jag är inte intresserad
utav annat än att vara
ointresserad.
Och jag hör inte några ljud.
Jag försöker injecera
rosor i min ryggrad.

Mellan blodiga taggkvistar
försöker jag komma fram
och taggarna borrar sig
in i mig och infekterar
som en meningslös
kärlekssång.
Jag vill att du kommer
hit nu genast
bara så jag slipper
att tappa mig själv igen.
Kom och rädda mig
ännu en gång.
Snälla, kom nu genast
för den här rädslan
existerar bara i nuet,
det finns inget sätt att rädda
mig sen.

Dessa vampyrer är
förklädda till ledare
och livnär sig på de svaga.
Och jag försöker injecera
rosor i min ryggrad
så att jag för en gångs
skull ska blomma
och bli ren.
Men ett hjärta som
har gått i miljontals
bitar går inte att laga.
Jag är inte gjord av sten.

Jag känner mig
längre ifrån dig
än någonsin.
Och det finns ingen
som gör det man ska.
Jag dansar med döden
och dricker vin.
Vad ska man göra;
här på jorden leker
vi människa.

Rosor växer aldrig
bland kanyler och
blodiga kvistar.
Jag kommer aldrig
lyckas injecera
rosor i min ryggrad.
Det finns inte några
rosor i kanyler och
grenar som rispar.
Och jag vet bara
att jag inte bryr mig
om att bry mig om
annat än att vara
ointresserad.

(Jag vet att om jag hade
orkat bry mig så hade jag
ändå inte haft orken att ta
mig dit jag skulle.)

Agnes

En av mina favoritröster i Att vara jag i en Volvo (2010), sid. 137-139.

Annonser
Antologi 2010

Svara en dikt.

I min kreativt skrivande-kurs har vi fått i uppgift att svara en dikt av valfri poet. Jag läste på baksidan av en antologi från Göteborgs poesifestival (2010), där det står: ”Vi presenterar här stolt nitton dikter av nitton unga poeter, utvalda bland ett hundratal som skickades in under sommaren 2010.”

Jag valde att svara följande dikt:

jag har levt länge utan att leva
nu klipper du håret framför
hallspegeln igen och om
det vore sommar hade alla skrattat men
den här gången är det
en fråga om överlevnad.
(näst intill tolv på förmiddagen)
vintern förtvivlar sig över bristen på vår.
en lättnadens suck som inte får rum.
jag fattades en vinkel och min bild
var underligt platt.
som en tv-skärm när dammet
klistrar sig.
du byter strategi bakom solblekta persienner
och vi får gärna vara med men
den här gången är det ett
sätt att gå under.
Tova Crossler Ernström

jag kanske har levt
för mycket för att slappna av fast
hallgolvet vaktas av krossat spegelglas.
du har svårt att uppskatta
det som bygger dig duglig i
en värld som stammar och sluddrar
som öronbedövar
sådana som mig.
(det spelar ingen roll vad klockan är)
vintern klär mig
med is och snötäckta glasögon.
du är min klädnads motsats men
orkar inte lyssna genom
mina persienner av frågor eller
se att det inte är jag som
klippt av håret.
ansiktet i mina skärvor tillhör ingen annan
än dig.
Elina Purmonen