Kulturkollos veckoutmaning: bästa och sämsta avslutet

Kulturkollo skriver: ”I veckans utmaning vill vi gärna att du berättar om det bästa och/eller sämsta avslutet på någonting.”

Och när det kommer till det mesta som konsumeras i bok-, film- eller tv-serieväg för min del har jag märkt följande:

Bästa avsluten…

…är de lite mer öppna sluten. Jag gillar att inte bli helt skriven på näsan, utan att få tänka, mer eller mindre, själv. Och i ärlighetens namn kan jag med ett öppnare slut få gå och smådrömma lite om tänkbara uppföljare (oavsett huruvida de kommer eller inte).

…är också i de allra flesta fall inte för förskönade och puttinuttiga, eftersom jag tänker att livet omöjligt kan vara så pass sockersött (rent logiskt).

Sämsta avsluten…

…är allt som oftast de stängda sluten – de allra värsta med så mycket information eller detaljer att jag känner mig lite kvävd eller skriven på näsan. Jag ogillar exempelvis slut med ett hopp in i en puttinuttig framtid, för jag vill få tänka själv och vill inte att den sockersöta känslan ger mig en eftersmak av ”för bra för att vara ”sant””.

…är annars de som slutar med att allt bara var en dröm, eller (om jag inte minns fel) att allt bara sprängs… Jag tänker kanske främst på någon tv-serie eller två som jag kan ha slukat tillsammans med familjen som yngre.

Annonser

Kulturkollos Veckans utmaning: Hobby

Kulturkollo frågade i tisdags: ”Ägnar du dig åt någon hobby, vad är det och hur började ditt intresse för just den hobbyn? Finns det någon hobby du inte testat än (eller i alla fall inte håller på med nu), men är sugen på att utforska?”

Jag tänker mig att en hobby är något man gärna ägnar lite tid åt, liksom frivilligt, vilket gör att mina hobbies (även om det gör i perioder) garanterat blir: böcker, läsning, film, kreativt skrivande, pyssel och till viss del teater, träning samt inredning. Gemensamt för de flesta hobbies jag har är att när jag testat dem, eller när jag märkt att jag gärna testat dem igen, så har de liksom blivit en del av min vardag och tillslut lite av en del av mig! ❤️

Hobbies jag tror skulle vara något för mig i framtiden annars är: trädgård, växter, naturen, hus och hem, virkning, stickning och kanske också träslöjd, även om framtiden som husägare kanske får utvisa om det kommer bli framtida hobbies eller ej…

Kulturkollos Veckans utmaning: Om du vore min

Den här veckans tema är husdjur på Kulturkollo och Carolina skriver angående Veckans utmaning: ”Om du kunde få ett husdjur du läst om i någon bok eller sett om i någon film till ditt alldeles egna och väldigt verkliga husdjur? Vilket hade du valt då och varför?”

Jag har ju alltid varit omringad av katt och hund sedan jag föddes och har själv som ”utflugen från boet” katt. Detta är ett djur jag ofta faller för lika mycket i texten, i filmen, som i verkligheten. 

Dock kan erkännas att jag på temat både har fallit för en och annan häst som yngre i fiktionen så pass att jag önskat lära mig rida och äga en häst även om det aldrig i verkligheten blivit så…

Dessutom hade jag inte haft något emot att tillbringa mitt liv tillsammans med en Dobby (från Harry Potter), även om jag inte skulle velat kalla honom husdjur och då jag hade önskat att han ville vara en likvärdig familjemedlem i mitt eget skapade liv som vuxen…

Och jag reflekterar över att jag så sällan stött på marsvin och kanin i litteratur eller film som är två husdjur jag tror jag skulle kunna falla för både i fiktionen och i verkligheten! 

Kulturkollos Veckans utmaning: Verkligheten VS overkligheten

Kulturkollos Fanny står för formuleringen av veckans utmaning:

”Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda? Ge gärna också tips till oss andra.”

Jag trodde ju ett bra tag att jag bara gillade verkligheten. Som barn var jag fast i den tanken länge – mest när jag läste och jag kände väl att jag eventuellt kunde acceptera en viss mån overklighet i exempelvis film…

Men så blev jag övertalad av en kompis i mellanstadiet att försöka ge Harry Potter en ärlig chans, även om den innehöll viss overklighet och ja, vad ska man säga? På den vägen är det?! Det var åtminstone då och där jag började erkänna för mig själv att overklighet kanske var min grej trots allt, och att det kanske varit mer min grej även längre bak i tiden, bara att jag varit för fast i mina egna övertygelser för att se det? 

Ju mer jag läst om fantastik och skräck inom litteraturvetenskapen så är jag desto mer övertygad om att jag faktiskt alltid uppskattat overkligheter i kombinationer som gjort att de känts verkliga, frestande, fascinerande, spännande, övertygande. Frågan är bara hur jag lyckats övertyga mig själv så länge om att jag alltså bara gillade och tilltalades av verklighet? 

Idag erkänner jag ändå att jag älskar overkligheten, men då den känns så pass inramad att jag kan gå med på premisserna för att denna overklighet ska kännas verklig inom främst litteratur och film. Jag kan till och med erkänna att jag allt oftare föredrar overkligheten framför verkligheten och att det är något förföriskt med overkligheten när den fungerar. Vi var, och är, ämnade varandra! 

Overkligheter jag omringar mig av just nu  är Star Trek: Voyagers, jag går ofta tillbaka till overkligheter presenterade i Doctor Who eller Harry Potter som är två älsklingsoverkligheter, och jag har några overkligheter att snart komma att bekanta mig med i att-läsa-högen här hemma.

Elina ❤ overklighet = meant to be 

Kulturkollos tisdagsutmaning: Tvåsamhet

Kulturkollos tema denna vecka rör ”Vi två”, inte bara två som i kärlekspar, utan som kompispar och liknande. Tisdagsutmaningen går därav i denna anda och Kulturkollo meddelar: ”Jag vill att du presenterar ett (eller ett par) par från följande kulturella områden”, och områdena är litteratur, musik, film, tv (som jag väljer att mer eller mindre slå ihop) och som överkurs teater samt sport. Jag väljer att hoppa överkursen!

Litteratur: Inom litteraturen tycker jag mig ha fallit för kompispar som har starka band med varandra och som blir starkare under resans gång, såsom Harry Potter och Ron Weasly, eller Harry Potter och Hermione Granger (J. K. Rowling), eller de där lite mer oväntade men vackra kompisrelationerna som återfinns i Mormor hälsar och säger förlåt eller En man som heter Ove (Fredrik Backman), exempelvis. Jag faller, åtminstone för stunden, också för vissa kärlekspar… Två exempel är Grace och Sam (Maggie Stiefvater) och Hazel och Augustus (John Green). Sedan är jag svag för syskonrelationer som känns vackra, exempelvis den som beskrivs i Allt för min syster (Jodi Picoult).

Musik: Inom musiken vet jag inte vad jag ska kunna ge för exempel! På rak arm kan jag inte komma på något konkret, mer än att många uppskattade sånger såklart handlar om tvåsamhet på olika sätt, både lyckad och misslyckad sådan av både kärlekskaraktär och kompiskaraktär, och annan karaktär… De sångerna som oftare stannar kvar hos mig är de där inte helt fläckfria beskrivningarna av tvåsamhet.

Film/Tv: Inom film skulle jag antagligen kunna räkna upp en hel del karaktärer som vi inte känner igen från just litteraturen. Hit kan man dock trycka ”copy” samt ”paste” vad gäller både Harry och Ron, Harry och Hermione, Hazel och Augustus samt systrarna i Allt för min syster (My Sister’s Keeper). Andra par jag har ett gott öga till av olika anledningar är Doktorns olika skepnader med sina följeslagare (Doctor Who) och den absoluta favoriten är nog fortfarande Doktorn och Amy. Andra älskvärda par återfinns i några av mina favoritserier: Downton Abbey, Call the MidwifesModern Family, Torka aldrig tårar utan handskar (även bokserien) och My so Called Life, exempelvis.

Tematrio: Påsk

temahaxaLyrans noblesser skriver denna vecka: ”I år är Påsktrion helt valfri, berätta om tre filmer, böcker, godissorter, traditioner ni på något sätt förknippar med påsken!”

Och jag kan ju skratta lite åt det hela – jag är ingen direkt påskfirare på så vis (kanske för att påsken ofta konkurrerat lite väl tight med min födelsedag sedan jag lyckades födas den 10:e april). Jag äter inte en endaste påskgodis från affärerna, gillar åtminstone påskbordet (med finsk touch) och jag piffar inte ens upp hemmet nämvärt inför påsk… Men jag ska nog ändå lyckas få till en trio av häxor (även om det inte direkt är påsktema på häxtemat i egentlig mening):

1. Jag är småkär i filmen Hocus Pocus (från 1993) som jag sett flera gånger om sedan jag var yngre. Det är ju egentligen mer av en Halloween-film, men det känns som att Halloween i USA är lite av påsk här i Sverige och jag vet att jag sett filmen både i Halloween-tid och i påsktid i modern tid. Jag har många fina minnen till den och såg den senast för cirka ett år sedan och jag kommer spara den lika nära hjärtat som exempelvis barndomsfavoriten Jumanji… Låt er dock inte luras av Hocus Pocus och tro att den mest bara är lite söt och småotäck, nej, den är faktiskt lite sorglig också!

2. I övrigt kan jag ju känna lite att påskkärringar inte är alls lika intressanta som häxorna i Engelsfors-trilogin! Jag vill därför uppmana den som inte läst boken eller filmen Cirkeln att göra detta! Jag fastnar egentligen bara mer och mer för de där vardagligare häxorna än de lite mer klassiska… Det är något som frestar mig i allt det där vardagliga, och att det i allt det där vardagliga bara existerar magi, oanade krafter och att det handlar om helt vanliga tjejer och även killar som är just häxor (fast de alltså ser ut som vem som helst och har en vardagstillhörighet precis som vem som helst)… Sedan är ju boken allt annat än vardaglig eller tråkig – tvärtom. Det inryms också ondska. Ja, det frestar och är så bra!

3. Jag vill också lyfta upp ”Harry Potter”, fast det mest känns som om jag gör det för att jag önskar att påsken var mer magisk à la Harry Potter-magin. Kunde vi inte fått gå påskkärring, fast i kläder i Harry Potter-anda? Kunde vi inte fått känna samma magi? Då hade jag nog ta mig tusan älskat påsken på en helt annan nivå! Min favorithäxa i Harry Potter är såklart Hermione och jag hoppas kunna göra det som är en av hennes favoritsysselsättningar under den kommande påskledigheten: jag hoppas få tid att läsa!

Bok blir film: Cirkeln

Jag har faktiskt inte undgått Cirkeln som film och såg den tillsammans med min minstsyrra och min sambo för någon helg sedan. Det har redan innan filmen kommit varit en berg- och dalbana angående vad jag trodde att jag skulle tycka om den och inte, samt om jag skulle se den eller inte… När filmen ens kom på tal var jag så hysteriskt taggad att det inte var klokt – samma när första teasertrailern kom. Och sedan dalade det till lite med de mer officiella trailers som gått i samband med att biopremiären närmat sig. Jag har läst andras tankar om filmen innan jag själv såg den och kände ena stunden att jag ville se och nästa föddes en liten oro. Men nu har jag alltså sett den!

Och jag är faktiskt inte alls besviken! Visst fattas det en och annan karaktär och visst är filmen med detta inte lik boken i den bemärkelsen. Men: jag tror att man aldrig får glömma bort att bok och film inte är samma sak! Det skulle vara helt omöjligt att få med alla detaljer från en bok (kanske också vissa som känns ganska så viktiga för en läsare) i en film. Filmen är helt klart mer tidsbegränsad… Därför måste man göra val, fatta vissa beslut och jag tycker ändå att det är rätt val och beslut som tagits! Jag är nöjd som läsare av filmen på boken jag tyckt så himla mycket om, fast det såklart med denna ekvation alltid finns en risk att jag kan gå från biosalongen mycket mer besviken än icke-läsaren.

Så jag är faktiskt riktigt imponerad av filmen! Jag är nöjd med skådespelarna, skådespelet, miljön, musiken – ja, för att tala lite filmspråk så köper jag helt enkelt mise-en-scénen rakt av. Vissa karaktärer ser såklart lite annorlunda ut än vad jag hade föreställt mig i huvudet, men jag hade samtidigt inga svårigheter att se karaktärerna och ganska direkt acceptera dem och förstå varför vardera person fått sin specifika roll! Jag gillade dessutom att det magiska inte tog överdrivna former med allt för mycket effekter. Jag gillade färgsättningen mycket och tyckte kort och gott att jag hamnade helt rätt och i helt rätt stämning.

Jag gick faktiskt ifrån biografen med ett leende på läpparna och jag hoppas nu innerligt på uppföljare och är så glad att jag inte valt att se (eller ens överväger att se) Fifty Shades of Grey (vilket jag läst någonstans är en av den här filmens största konkurrent om man ser till biopubliken)… Jag känner efter att ha sett den här filmen absolut att jag kommer vilja äga den när den kommer ut till försäljning! Och så känner jag inte särskilt ofta efter bio!

Jag tackar så oerhört många för den här filmen (bland andra skådespelarna, Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin)! ♥