Kulturkollos Fanny står för formuleringen av veckans utmaning:
”Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda? Ge gärna också tips till oss andra.”
Jag trodde ju ett bra tag att jag bara gillade verkligheten. Som barn var jag fast i den tanken länge – mest när jag läste och jag kände väl att jag eventuellt kunde acceptera en viss mån overklighet i exempelvis film…
Men så blev jag övertalad av en kompis i mellanstadiet att försöka ge Harry Potter en ärlig chans, även om den innehöll viss overklighet och ja, vad ska man säga? På den vägen är det?! Det var åtminstone då och där jag började erkänna för mig själv att overklighet kanske var min grej trots allt, och att det kanske varit mer min grej även längre bak i tiden, bara att jag varit för fast i mina egna övertygelser för att se det?
Ju mer jag läst om fantastik och skräck inom litteraturvetenskapen så är jag desto mer övertygad om att jag faktiskt alltid uppskattat overkligheter i kombinationer som gjort att de känts verkliga, frestande, fascinerande, spännande, övertygande. Frågan är bara hur jag lyckats övertyga mig själv så länge om att jag alltså bara gillade och tilltalades av verklighet?
Idag erkänner jag ändå att jag älskar overkligheten, men då den känns så pass inramad att jag kan gå med på premisserna för att denna overklighet ska kännas verklig inom främst litteratur och film. Jag kan till och med erkänna att jag allt oftare föredrar overkligheten framför verkligheten och att det är något förföriskt med overkligheten när den fungerar. Vi var, och är, ämnade varandra!
Overkligheter jag omringar mig av just nu är Star Trek: Voyagers, jag går ofta tillbaka till overkligheter presenterade i Doctor Who eller Harry Potter som är två älsklingsoverkligheter, och jag har några overkligheter att snart komma att bekanta mig med i att-läsa-högen här hemma.
Elina ❤ overklighet = meant to be