Kulturkollo skriver: ”I veckans utmaning vill vi gärna att du berättar om det bästa och/eller sämsta avslutet på någonting.”
Och när det kommer till det mesta som konsumeras i bok-, film- eller tv-serieväg för min del har jag märkt följande:
Bästa avsluten…
…är de lite mer öppna sluten. Jag gillar att inte bli helt skriven på näsan, utan att få tänka, mer eller mindre, själv. Och i ärlighetens namn kan jag med ett öppnare slut få gå och smådrömma lite om tänkbara uppföljare (oavsett huruvida de kommer eller inte).
…är också i de allra flesta fall inte för förskönade och puttinuttiga, eftersom jag tänker att livet omöjligt kan vara så pass sockersött (rent logiskt).
Sämsta avsluten…
…är allt som oftast de stängda sluten – de allra värsta med så mycket information eller detaljer att jag känner mig lite kvävd eller skriven på näsan. Jag ogillar exempelvis slut med ett hopp in i en puttinuttig framtid, för jag vill få tänka själv och vill inte att den sockersöta känslan ger mig en eftersmak av ”för bra för att vara ”sant””.
…är annars de som slutar med att allt bara var en dröm, eller (om jag inte minns fel) att allt bara sprängs… Jag tänker kanske främst på någon tv-serie eller två som jag kan ha slukat tillsammans med familjen som yngre.