När det kliar i fingrarna…

…är tanken att jag ska försöka skriva av mig på en helt nyskapad blogg där jag ska kunna skriva egna fragment och leka författare. Bloggen skapades idag och vi får se hur mycket eller lite den kommer att uppdateras. Men om någon skulle vara intresserad av att läsa mina fragment så kommer de att återfinnas på: När det kliar i fingrarna…

Jag tackar även Romeo and Juliet för att jag genom henne fått upp ögonen för SkrivPuff.

Annonser

Kulturkollos tisdagsutmaning: hur jag skriver

Denna vecka lyder Kulturkollos tisdagsutmaning som följer:

1) Berätta något om ditt skrivande – vad skriver du (blogg, poesi, brev)? Var skriver du? När skriver du? Hur? Varför?
2) Dela med dig av din bästa skrivinspiration – har du en favorithandbok eller ett knep för att få igång bokstäverna?”

Mitt skrivande består mestadels att författa lektionsmaterial till eleverna, att författa mejl i jobbet och att författa ett och annat blogginlägg av olika karaktär. Jag ägnar ofta somrarna till att också författa inlämningsuppgifter av olika slag i någon sommarkurs, men jag saknar det skönlitterära författandet jag egentligen älskat sedan mellanstadiet.

Jag skriver på datorn, jag skriver i sängen, i soffan, vid skrivbordet eller köksbordet. Någon enstaka gång har jag fått en himla bra sekvens i huvudet som bara ska ner på papper och då har det gått åt något kuvert eller annat för detta ändamål. För ett par år sedan blev mina ord på ett kuvert, en sekvens, en novell som jag lämnade in i min kreativt skrivande-kurs jag gick just då.

Min bästa skrivinspiration för just det skönlitterära skrivandet får jag från olika känslointryck och synintryck – det kan vara en sinnesstämning, tv, film eller (vilket det är mest) hos författare och i deras enskilda verk. Jag borde upprätta ett kladdblock (likt det jag hade på gymnasiet) där jag bara skrev upp korta sekvenser (såsom jag ibland gör på kuvert) som ploppade upp i mitt huvud från och till. Med vissa kladdsekvenser blev det ingenting, men vissa blev noveller – bland annat en novell som jag högläste för publik.

För det bloggigare författandet, och för det mer studieinriktade, finner jag ofta ingen direkt inspiration. Däremot känns det bra att skriva något, hellre än inget, och att sedan gå in och göra eventuella ändringar. Det är så jag lyckade kamma hem VG i sommarens kurs. Första utkastet och sista var ofta väldigt olika, då jag möblerat om, omformulerat och småpillat tills jag blev så nöjd jag kunde inom den bestämda tidsramen… Och det gick ju bra tillslut.

Lista din dag!

Lista-din-dag-din-unika-dagbok[1]Jag hittade tipset hos En bok om dagen, och klickade hem tre exemplar bara sådär. Ett exemplar till mig, och två stycken i julklapp till två av mina vänner. Sedan har jag haft mitt ex liggande hemma, jag har fyllt i den, tycker den är briljant, jätterolig och jag kommer absolut att spara den när den är färdigifylld i ”100 dagar för att minnas”…

Urkul är den! Och jag klassar den som världens bästa ge-bort-present för stunden! Jag kommer kanske klicka hem fler Lista din dag i framtiden, för det här är så genialiskt och kul… Särskilt om man har listglada vänner som jag har, eller är listglad själv! Och alla kladdiga ramar till de hundra sidorna är bara underbara! Om inte annat öppnar de min kreativitet så jag hjälper till att färglägga eller liknande. Och den kreativiteten behövs i C-uppsatstider…

wpid-2012-12-17-08.19.29.jpgDen är dessutom enkel att ta med, och den är en fin kompanion och följeslagare i min väska tillsammans med min kalender. Jag oroar mig nästan redan för vad jag kommer att ta mig till när boken är färdigifylld. Kommer det mera? Eller får jag raskt hitta något likvärdigt och lika roligt för att krydda till min tillvaro?

I och med att jag har en plan på att ha den här som en ganska stående ge-bort-present, måste jag nog börja hålla reda på vem jag ger den till, så att ingen får en till… Och samtidigt kanske man helt enkelt skulle kunna fylla i en likadan igen – svaren lär ju inte alltid bli lika, menar jag… Vissa dagars punkter och listor kommer ju vara beroende av dag, humör, årstid, med mera…

Detta är en underbar upptäckt 2012! Jag tackar Sara Starkström för idén och utformningen! Den går dessutom en hel del i kreativt skrivande-anda, även om det är i list- och punktform!

Apropå Åsa Larsson …

Jag läste för några kvällar sedan reportaget om Åsa Larsson i det senaste numret, inte minst också det första numret jag någonsin läst, av Vi Läser (3/2012). Jag såg också att Violens boksida hade uppmärksammat detta. Åsa har sett sina böcker om Rebecka Martinsson, och sin resa med dessa böcker, som sin egen skrivarskola. Jag som nu läst tre terminer ”Kreativt skrivande” tycker att det här är mycket intressant. Inte minst för att jag läst alla böckerna förutom den senast utkomna. Jag skrev här om dagen om vikten att hitta sin röst – något som jag tycker att jag har börjat göra på allvar nu. Och personligen är jag glad att jag tagit den här resan, läst tre terminer kreativt skrivande just för att det kanske hade tagit mig ännu längre tid att komma hit om jag inte hade valt den här vägen. Kanske hade det också tagit ännu längre tid om jag inte valt en responsbaserad kurs? Det vet jag naturligtvis ingenting om, och kommer inte kunna veta säkert.

Jag vet att jag har skrivit i ett inlägg för ett ganska bra tag sedan om att Camilla Läckberg och Åsa Larsson har känts lite ojämna som författare. Läckberg i synnerhet, men jag har känt av nyansskillnaderna i Åsa Larssons författande med, varav jag har sett det lite som ett ojämnt författarskap men med det här reportaget i grunden så känner jag plötsligt att jag hade haft större förståelse för hennes böcker om Rebecka Martinsson om jag vetat att hon sett böckerna som en egen, privat skrivarskola, där varje bok har haft ett huvudfokus eller ett mål. Åsa Larsson säger själv:

”I Solstorm handlade det till exempel om att skriva en bladvändare. I boken därefter skulle språket få blomma […]. Och nu senast ville jag göra vissa saker som jag själv avskyr i deckare. Som att ha med andra författares karaktärer till exempel.” (sid. 24).

Jag tror att jag skulle uppskatta böckerna av Åsa Larsson än mer om jag hade vetat vad varje bok hade för syfte i enlighet med skrivarskolan. Och jag håller med om att det kanske inte gör något att rösten förändras i böckerna, vilket jag känner just händer, just med tanke på det som reportaget sätter fingret på – Rebecka förändras. Så varför skulle inte rösten i boken kunna göra detsamma? Men någonstans är det ju också så att det är skrivet i tredjeperson, och jag tänker mig någonstans att det hade varit än mer logiskt att ett jag-perspektiv förändras i samstämmigheten med huvudkaraktärens förändringsprocess …

Jag reflekterar också över vilken chans Åsa Larsson fått, som kunnat se det här som en skrivarskola samtidigt som böckerna antagits av bokförlag, tryckts och sålts till en läsarkrets, och inte bara i Sverige. Det är inte alla som får den möjligheten. Åsa Larsson är utan tvekan en älskad författare, och jag känner numer att jag är än mer intresserad av hennes ambitioner med de böckerna som faktiskt skrivits om Rebecka Martinsson. Jag skulle, liksom Violen, vilja läsa böckerna igen med andra glasögon på och försöka hitta det här som Åsa haft som utgångspunkt vid sidan av den tänka handlingen med varje bok.

 

När distanskursen går mot sitt slut …

… Så tror jag faktiskt att jag hittat en starkare röst sedan i höstas. Jag tycker att mina texter blivit lite mer skarpa, men jag vet inte om det bara är inbilling. Det jag vet är trots allt att jag är oerhört tacksam över all respons från kurskamrater och lärare i kursen. Utan dem hade mina texter inte blivit bättre och rösten jag skriver med eventuellt starkare och säkrare.

Jag bjuder på en novell som jag skrivit under våren. Jämför den gärna med höstens exempel. Tyvärr går det inte göra indrag, och texten ser därför kanske lite konstig ut med min egna tolkning av styckeindelning …

 

Lillemor

Där satt hon i en busskur. Den var gjord av glas, men det påminde mer om is. Hur länge hade Lillemor suttit här? Hon visste inte. Hon brydde sig inte heller. Hon sket fullkomligt i om sista bussen hade gått. Hon visste inte ens om hon fått på sig rätt jacka, om jackan hade ett busskort i högra jackfickan eller om den ens var åt rätt håll. Allt gjorde detsamma just nu. Någonting smärtade innerligt, så vad gjorde petitesser?

Regnet öste ner. Dropparna räknade takten på tårarna som rann ner för hennes kind. Båda komponenterna dimmade synen. Men saltsmaken skvallrade om vilka droppar som var tårar, trots att det kändes som om tårarna och regnet smälte samman eller hörde ihop. Hon hoppades att salthalten lindrades, späddes ut. För det var tragikomiskt att vara allergisk mot sältan när man som Lillemor var känslig och hade nära till tårarna. Det tog aldrig genvägar utan bara brast.

Mobilen vibrerade. Någon ringde. Med akvariesynen försökte hon läsa av vem som ringde. Men det var som att försöka tyda ett språk man inte kunde, ett språk utan a-ö och ett språk med andra tecken. Hon såg inte vem som ringde. Hon ville kanske inte heller se. Men hon svalde, bet sig i underläppen och svarade när ögonlocken fallit ner som rullgardiner.

”Lillemor …”
”Hej, gumman. Du bara gick. Hur är det? Var är du?”
”Det spelar ingen roll.”, hickade hon fram. Hon var långt gången insåg hon. När som helst skulle hon inte kunna sluta ens om hon ville. Det skulle flöda, inte gå att stoppa. Eventuellt var panikångesten på väg och kroppskontrollen på uttåg.
”Lilly, snälla säg var du är … Jag kommer! Jag kommer bums!”
”Jag … Jag är ledsen. Och vi … Vi hörs.”

Hon hörde Millas röst gå upp i falsett medan mobilen lämnade örat. Hon stängde av öronen. Hon klickade på den röda luren. Men hon nöjde sig inte med att koppla ner samtalet, utan klickade igen, stängde av mobilen med orkeslösa fingrar. Hon ville bara slippa nu. Slippa tänka, helst också känna. Hon ville slippa störas och bli påmind. Hon ville slippa leva upp till sitt namn. Vara mamma, vuxen, eller vad fan det nu innebar att vara en Lillemor, eller ”liten mor”, som Milla alltid sa. Hon hade alltid ställt upp för Milla, men aldrig förväntat sig något tillbaka.

Jag är så fruktansvärt ensam. Tanken petade henne i sidan och någonstans kring hjärtat. Rationellt tänkande fick vänta. Det trängde kroppen undan. Ynklig, det är vad jag är. När hennes andra hälft hade valt att inte längre bilda ett ”vi” – var det något ynkligt och ensamt som blev kvar.

Roxy hade inte ens förklarat något. Hon hade bara tydligt med hela kroppen visat att det inte längre fanns något där. Inte från hennes sida. Hon hade utstrålat en sådan tomhet, brist på känsla och attraktion att det hade skrämt Lillemor. Luften hade gått ur. Det hade funnits människor runt omkring dem, men hon hade inte ens orkat vänta på deras reaktion. Det räckte gott och väl att ta in sin egna. Deras relation hade alltid byggt mer på känsla och dragningskraft än just språkande. Kroppsspråket hade varit deras sätt att kommunicera.

Vad gick fel? Hade Lillemor gjort något? Hon sökte bakåt i tiden. Hon kunde inte erinra sig något. Ingenting alls. Roxy hade inte ens försökt förvarna henne. Hon hade inte blinkat innan hon svängde av, hon hade inte ens trampat lätt på bromsen.

Det började vina i kuren nu. Hon var absolut inte i lä. Det var först nu som Lillemor blev medveten om sina blöta kläder. Vinden slet i kläderna, kylan kröp närmare inpå, kläderna ledde den och hon kände hur kylan letade sig längs med henne kropp, huden och inunder. Plaggen gav upphov till invärtes ilningar. Hon kunde till och med ana kylan leta sig ner i tårna som ändå skyddades av raggsockor och tjockare kängor. Luften var frisk och klar. Det kändes som om dygnet höll på att övergå i ett nytt – som om luften var tvungen att renas till dess. Regndropparnas piskrapp kändes inte mot ansiktet. Hon hörde, men kände inte. Hennes ansikte och de bara händerna var utsatta. Ett par vantar skymtade i en närliggande vattenpöl. De var sedan länge drunknade och hade förlorat sin ursprungliga funktion.

Lillemor slöt ögonen. Tårarnas värme brände innanför ögonlocken. Vinden tycktes blåsa upp till storm. Stormiga vindar, stormiga hav … Stormiga förhållanden.

”Jag lär mig ingenting!”, skrek hon högt och plötsligt. Lika plötsligt insåg hon vad hon faktiskt gjort. Ljudet nådde henne inte mitt i skriket, eller skriet? Men hon såg vad hon gjort. Glassplittret prydde asfalten. Hon satt inte längre utan stod. En glasruta saknades på en av kurens kortsidor. Hon sparkade bort en kvarlämnad bit i ett hörn av rutans ram. Sedan flyttades hennes fokus till en av skärvorna. Det blänkte, lockade och glittrade på ett helt annat sätt än de andra bitarna. Det var en kombo av rätt ljussättning och verklighetsflykt. Den förtrollade. Hon siktade in sig, plockade upp och hade ingen plan, men en planlösa tanke. Men förtrollningen bröts av ett stick. Blodet bröt fram i hennes blekvita hand. Det såg nästan svart ut – så mörkrött som det tedde sig.

Det hade inte gjort så ont som hon skulle kunnat tro. Men det såg inte vacker ut. Det här var ett verkligt sår – en spegel till det inre. Lillemor kunde nästan känna blodsmaken och en inbillad bloddoft – något metalliskt och samtidigt sliskigt sött.

Hon började röra på sig. Hon kände inte igen sig själv, samtidigt som hon gjorde det. Hon var bara så trött. Hon slets mellan olika personligheter. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv nu. Tårarna flydde snabbare. De seglade, hade börjat tävla mot regnet. Hon hörde något skrika inom sig och önskade att vinden kunde vina högre, överrösta. Lillemor kände sig hemsökt.

 

Chanser

”Enligt kursboken jag läser nu i ”Kreativt skrivande” är det ca 1% chans att ens bokmanus blir godkänt o trycks. Så länge man inte är känd eller har kontakter inom förlagsvärlden vill säga, för då ökar istället chansen. Chansen sjunker å andra sidan till under 1% om man skriver poesi. Uppiggande läsning.”

Så lyder min facebook-status den här kvällen när jag sitter och pluggar ”Kreativt skrivande III” på distans.

Författaren är Ann Steiner och boken heter Litteraturen i mediesamhället.