Jag tycker själv att jag läst flera väldigt bra böcker under år 2021. Jag går såklart och i princip alltid in i varje läsning med en förhoppning om att den ska vara bra till jättebra, sådant jag kanske inte har så stora förhoppningar om att jag kommer tycka om låter jag allt som oftast vara.
Under året har jag också blivit bättre på att pausa en bok, kanske för all framtid, och det är jag ändå rätt stolt över, då jag faktiskt har begränsat om tid och inte kan lägga för mycket av min tid på sådant jag inte gillar av förklarliga skäl.
Under 2021 blev en av examenspresenterna ett ljudboksabonnemang – det började som en examenspresent från sambon till mig, men då jag faktiskt uppskattat det mer än vad jag hade förväntat har jag sett till att fortsätta prenumerera. Jag lyssnar gärna på ljudbok medan jag är ute på promenad och påväg till och från jobbet.
De fem absolut bästa, utan inbördes ordning, blev:
- Den sista migrationen av Charlotte McConaghy
Den här är en typ av roman jag aldrig tidigare upplevt. Den har flera komponenter jag knappt kan sätta fingret på, men som tilltalar mig och snärjer mig. Kanske är det något med huvudpersonens passionerade fascination för fåglar, hennes sätt att tänka, känna och fungera, eller så är det något med det långsamma tempot som gör allt så extra vemodigt, vackert och drabbande allteftersom berättelsen vecklar ut sig, eller så är det allt detta men förmodligen också mycket mer. Jag lyssnade dessutom på boken och den är enligt mig fantastiskt inläst av Gunilla Leining.
- Järnulven av Siri Pettersen
Jag älskade ”Korpringarna”-trilogin av Siri Pettersen och har därför med skräckblandad förtjusning sett fram emot Järnulven. Jag fick den i födelsedagspresent i april, men jag läste inte ut den förrän mer än halvåret senare då jag varlivrädd för att jag hade för stora förväntningar på boken. Men den har allt det där jag hade hoppats: en värld jag uppslukas av, en huvudperson som besitter en oerhörd styrka i en vardag kantad av mörker och hemligheter – och – en magi som precis har börjat vakna igen efter att ha slumrat… Så såklart längtar jag nu efter fortsättningen.
- Grim av Sara Bergmark Elfgren
En bok som utspelar sig i samma verklighet som Norra Latin och en ungdomsroman som står på helt egna ben i denna verklighet. Kasper är huvudperson, han har precis fått sommarjobb på Grönan, han är nervös, men inser snart att han på flera vis har hittat som en andra familj i de närmsta kollegorna. Vi vet som läsare att Kasper precis börjat hitta tillbaka till livet igen efter en djup depression, så när han börjar nysta i sin fars sedan länge döda bandmedlems förflutna – Kaspers namne – anar vi som läsare hur ett mörker kan komma att tränga in i Kaspers ljusa vardag… Mörkret kommer verkligen krypande in i berättelsen som en dimma som blir tätare och tätare. Bara: wow!
- Nattkorpen av Johan Rundgren
Boken utspelar sig i 1800-talets Stockholm och huvudpersonen är Mika, en ung barnhemsflicka, som klarar sig bättre än vad hon kanske borde i 1800-talets Stockholm på grund av sitt detaljsinne. Det här är första delen i serien om Hoff & Månvind, där Hoff helt enklet är den konstapel som kommer in i Mikas liv dels på grund av det där delatjsinnet jag nämnde, men kanske också för att han inte är lika dömande och fördomsfull som många andra… Nattkorpen är spännande, skrämmande och samtidigt lite humoristisk, en perfekt kombo för att då och då skratta till eller dra på smilbanden och lätta upp stämningen… Den slutar också med vissa frågor besvarade och andra blir hängande i luften – som upplagt för att läsaren ska lockas vidare till nästa bok…
- En ocean av kärlek av Tehareh Mafi
När jag började läsa den här hade jag kanske inga direkta förväntningar på den. Jag visste väldigt lite om den, men hade uppfattat att några gillade den till älskade den från olika Bookstagramkonton jag följer. Och den fångade mig direkt, eller Shirin, huvudpersonen, fångade mig direkt. Shirin bär hijab och hon försöker hålla huvudet lagom högt i en vardag där attacken mot World Trade Center fortfarande är färsk och det orimliga hatet och föraktet riktas mot bland annat henne personligen… Hon försöker att inte irritera andra, möter ingens blick, förrän hennes blick möter Oceans. Hans genuina nyfikenhet skapar förutsättningarna för någonting att växa fram, dels motvilligt, dels välkommet från Shirins sida… Åh! Den här känns verkligen i hjärtat och själen.
Resterande topp, också utan inbördes ordning, blev följande:
- Klubben av Matilda Voss Gustavsson
En bok jag valde att läsa först med lite distans till när den först kom ut och var en snackis. Den känns och den känns dessutom viktig.
- Om det regnar i Ahvaz av Nioosha Shams
En bok med en stark huvudperson som i bokens början inte tror på kärlek, men på impulser, sex och på vänskap. Men så träffar hon Nadja…
- Radio Silence av Alice Oseman
En unik och berörande bok om att hitta en bästa vän i den en minst kanske anat, av en slump, och på grund av några ”fandom-liga” ord. Sedan händer det så mycket i den här, så mycket fint, så mycket vemodigt vackert och så mycket som smärtar också…
- Jag skriver till honom och säger att allt är okej av Ebba Hyltmark
En bok där allt utspelar sig i Vanessas mobil – endast via meddelanden och i anteckningar – och att det ändå känns. Den är desstutom lättläst och hittills finns en del två i serien den här ingår i (där den boken utspelar sig i någon annans mobil)… Och fler delar måste ju komma!
- Jag händer jämt av Emma Rävås
En bok som varvar dåtid och nutid, där dåtiden börjar när Andrea, sexton år, blir störtförälskad i Hedvig, och där läsaren förstår att den relationen påverkat den nutida versionen av Andrea… Den här känns, bränns, drabbar och rycker nästan undan mattan också för läsaren på ett sätt…
- Himlabrand av Moa Backe Åstot
En bok som är både rätt vemodig, men i mycket också så skör och så vacker på samma gång. Himlabrand handlar om Ánte som börjar förstå vad för typ av känslor han har för bästa kompisen, samtidigt som han också känner att han vill föra den samiska traditionen vidare, något han tror kanske inte alls går om han känner det han känner för Erik…
- We came so far for shelter av Saskia Gullstrand & Ylva Oknelid
En serie som utspelar sig i en framtid där klimatet är förändrat och där i princip allting är drabbat och sjukt, också huvudpersonerna. Huvudpersonerna är en trio som håller ihop, älskar varandra, och i serien söker de trygghet och hopp vid ett sjukhus… Färgsättningen i kombination med det gråa och vemodigt vackra är wow!
- Heartstopper, volyme 4 av Alice Oseman
Volym 4 av Hearstopper-serien är känslofylld och tar upp flera viktiga ämnen (som absolut är Osemans grej). Jag älskade den här kanske exakt lika mycket som volym 1 där jag förälskade mig i Nick och Charlie och det fina bara de två har.
- Fängelseflykten av Oskar Källner & Karl Johnsson
Den senaste delen, del 5, i ”Imperiets arvingar”. Jag kanske personligen tyckte att fjärde delen var lite mindre medryckande än de första tre delarna, men här rycktes jag med igen som läsare och tyckte dessutom att jag överraskades av en bikaraktär lite extra – Kapa. Jag älskar när en bikarakrär glider in på det här sättet och avslöjar dolda sidor, av sig själv.
- Resebyrån Främmande Världar av L. D. Lapinski
En bok som fångade in mig rätt direkt med beskrivningen av magi och magin kopplat till Resebyrån Främmande Världar – att sedan Flick, huvudpersonen, är sunt kritisk till att magi överhuvudtaget skulle kunna existera är bara ett plus innan allt tar fart.
- Dödsängeln av Johan Rundgren
Den avslutande delen i ”Hoff & Månvind”, och en minst lika bra del som del 1.
- Boken som verkligen inte ville bli läst av David Sundin
En bilderbok jag läst både själv och tillsammans med dottern. Den har så finurliga inslag att jag helt enklet måste se den som en klar femma bland årets lästa bilderböcker. Detaljen med nycklarna är till exempel briljant.
Vilken fin … bil, blomma, hund, och så vidare. Och det finns flera bilar, blommor, hundar … på varje uppslag. Det märks att Ava har några favoriter bland det illustrerade – en av blommorna drar alltid till sig extra uppmärksamhet och fascination, som om hon ser den första gången varje gång.
Den här boken har Ava inte några problem med att läsa om, och om, och om igen… Hon är ju omringad av tre katter i hushållet och det märks att hon älskar (!) katter redan nu. Båda de där verkliga utanför den här boken, men även Kians katt i pekboken.
Den här boken lånade jag hem mest på test. Jag tänkte att det kanske var en bok Ava snarare skulle uppskatta mer längre fram – lite för att den ändå handlar om när en är på sämre humör och när inget är riktigt bra…
Avas första favorit är Anna-Clara Tidholms Knacka på!. Det var en av de första böckerna vi lånade på biblioteket och den har vi lånat i princip vartannat besök på biblioteket tills vi fick den som gåva från BVC (vi visste att vi skulle få den i gåva och väntade därför tålmodigt på BVC:s åttamånadersbesök som äntligen (!) kom i december)!
Avas andra favorit är den boken jag köpte på bokmässan (egentligen som julklapp till min systerson, men mamma hade visst också köpt den i samma veva och den blev kvar i vår egen ägo). Den har inte varit kanske exakt lika intressant som Knacka på! just i början när vi högläst den och lyssnat på hur djuren låter… Men efter en tre, fyra månader blev boken mer och mer intressant och nu är den här boken också en bok vi läser i princip dagligen! Ava klappar gärna på bilderna och försöker slå igång ljuden själv och lyssnar koncentrerat och fascinerat på djuren när hon lyckas ”trycka” själv eller vill ha den vuxnas hjälp.
Detta är en av de böcker vi faktiskt lånat rätt lite trots att Ava verkar ha gillat den mycket. Men det är inte alltid den är inne när vi är på biblioteket vilket tyder på att fler tycker om den. Men det här är en bok som Ava verkar gilla mycket – främst för att vi läst den högt med olika röster på de olika djuren och Ava älskar (!) när vi gör gäspljuden och hon har skrattat gott när vi alltid (utan undantag) gäspar på riktigt på ett ställe fast vi försöker att inte ryckas med!
I ”Litensviten” är det en av favoriterna Alla kläder på. Det är något förtrollande för Ava att lyssna på rim, ramsa och rytm.
Jag kanske inte fastnade i den absolut första boken i serien under 2018, men sedan hade jag fler delar hemma och fortsatte att läsa och då fastnade jag verkligen för serien på allvar (jag kände det starka behovet av att köpa på mig resterande sista delar av serien till följd av detta). Det är något med att serien lockar in en som läsare, att kapitellängden är väldigt perfekt längd (läs: lagom kort) och det känns som om kapitellängden passar sig väl som högläsning därtill. Det känns som om relationen till bröderna Alrik och Viggo växer längs med läsningen av böckerna och en bryr sig lika mycket om dem och deras familjesituation, som för Mariefred som de genom böckerna beskyddar från mörka krafter och mörk magi.
Jägerfeld skriver om svåra ämnen så oerhört bra och med en stor uns av välvald humor för att skapa någon slags balans i det allvarligt tunga. Och att Comedy Queen behandlar ett ämne många tycker är för svårt och tungt för att tala om – när någon avslutat sitt liv – kan jag tänka mig att den här boken behövs och att den kan vara viktig både för de som känner någon som haft en nära anhörig, eller som haft en nära anhörig, som valt att avsluta sitt liv, men likväl för de som känner att ämnet i sig är svårt. Och som läsare känner jag så mycket för Sasha.
En av de böckerna jag i år mest lånat på lite känsla, utan att veta vad den handlar om, eller utan att ha sett så mycket av eller hört så mycket om var Jag kan nästan känna solen. Och det är väl det verk jag läst på under dygnet (och som inte varit pek- eller bilderbok) i år. Det finns nämligen någon ton och någon egenhet i den här ungdomsromanen, i karaktärerna och i berättelsen som fångar, bländar och känns. Det finns något högst igenkänbart i Siri som huvudperson – hon tycker själv att hon är normal, hon sticker inte ut utan försöker att bara smälta in i mängden – och så träffar hon Vega som är extra, extra allt och som verkligen inte nöjer sig med att bara smälta in. Te och trädkojor är bland annat två saker som jag fick lust att brygga och bygga efter att ha läst.
Det här läset blev den bok jag var tvungen att läsa lååångsamt och utpotionerat under flera månader. Jag läste den inte långsamt för att den var dålig eller ointressant, nej. Men Westovers historia (bokstavligt talat i och med att det är en biografi) var tung och jobbig bitvis att ta del av. Det var många detaljer som skar i mig då jag läste dem, men samtidigt var jag så oerhört fängslad och fascinerad på samma gång. Vilken styrka Westover besitter och vilken historia hon bär på!
Mats Strandberg gör det igen – han tar sig till min toppitopp, för året med julsagan han skrivit. Att få återse en av karaktärerna från Monstret Frank-böckerna och få följa med Ken Taur på hans väg hem till sin familj har varit en sann fröjd. Det är en så fin ekvation mellan spänningen, det lite mysiga och klokskap (som att inte lyssna på sagor/rykten exempelvis) som gör att boken känns ytterst perfekt komponerad. Inte minst med de vackra illustrationerna av Falkenhem. Wow!
Flickan i den rosa skogen är poetisk vacker, vemodig och välskriven. Den har samma viktiga, men tunga, tema som Jägerfelds Comedy Queen. Och det finns även något jag känner är vackert i att det skrivna ordet blir betydelsefull för berättelsen i den här novellen då vissa finner styrka i att skriva…
Välskriven skräck behöver inte vara lång bevisar Lundberg Hahn med Det som lever under oss. Det finns något briljant i att få något vardagligt nära att te sig ruva på något fruktansvärt. Och den här novellen läses kanske med störst skräckeffekt på sommaren…
Vända världen rätt av Jennifer Niven
Först tyckte jag att den var lite svårt att komma in i, och snart var jag helt fast. Det finns något jag fastnar för både hos huvudkaraktären Faith, som inte är som ”kvinnor av sin tid”, samt i historien som sådan, och att den kantas av skuggor, lögner och något övernaturligt… Miljön är även något jag inte kan värja mig för – den är rätt genomgående grå, dimmig, ruskig och helt enkelt skräckfilmsaktig och vacker på samma gång.
I huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
lutet av Mats Strandberg
♥ Ædnan av Linnea Axelsson
♥ Dumma teckning av Johanna Thydell
Pojken och huset av Maja Kastelic
![169059_29688528_o_3@5x[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2018/01/169059_29688528_o_35x1.jpg?w=192)
När jag började läsa den kände jag direkt att jag, trots känslan av att berättelsen börjar med slutet och dess tjocklek, kommer behöva sansa mig så att jag inte läser ut allt i ett svep. Det är en sådan där bok jag kallar lång-karamell – en bok en vill ska räcka, och som en vill njuta av, länge! Jag älskar så mycket med boken att det är svårt att egentligen lyfta bara några specifika saker, men om jag ändå ska försöka så vill jag lyfta: 1. Personbeskrivningen av huvudkaraktärerna, Tamar och Clea, och hur de både känns olika och lite lika (och jag gillar de ärliga första intrycken de får av varandra), 2. Kontrasten mellan verkligheten och magin/det övernaturliga (och hur det sistnämnda kommer lite smygande), och 3. Känslorna som är så närvarande i berättelsen (och hur de påverkar och påverkas)!
Jag började året bra genom att i januari, bland annat, läsa ut den här favoriten! Jag menar, bara början är ju fångande: ”Jag har alltid tänkt att man kommer att få någon förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. (…) Fast, det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.” (sid. 5). Och sedan är det, trots att mycket är tungt, grått och vemodigt av sorgen över att ha förlorat någon en älskar och saknar, just språket som är så poetiskt, målande och vackert som hela tiden håller en kvar, för en vidare och som fick mig att bli så förälskad i hela boken!
Ytterligare en bok med ett fångande, poetiskt och vackert språk som fick mig tokförälskad i hela boken! Den börjar så nyförälskat och oskyldigt på något sätt och jag trodde på något vis att det var en ”sådan bok”. Och sedan fick jag en välbehövlig käftsmäll eftersom att det här är ytterligare en bok som behandlar ett tungt, grått och vemodigt ämne, och som ändå känns ärligt, viktigt och behövligt någonstans. Livet är ju inte enkelt och det vet vi ju (egentligen)!
Årets skräckis jag hade sett fram så mycket emot visade sig hålla måttet! Ni vet ju kanske hur läskigt det är att ha för höga förväntningar, men detta till trots rodde Strandberg hem det. Han lyckades skapa skräck i miljön ålderdomshem och närmare bestämt demensboende där allt känns så klockrent och noga genomtänkt att jag ryser av både skräck och välbehag. Någonstans mitt i allt är jag glad över att jag inte läste den här när jag jobbade inom äldreomsorgen (utifall de där hjärnspökena hade börjat viska saker i min hjärna). En läsvärd skräckis helt klart!
Tredje och sista delen i trilogin om monstret Frank var så läsvärd, och i brist på ett bättre ord även värdig. Det var en fröjd att läsa den även om den såklart är lite otäck och alternativa framtider ter sig möjliga under läsningens gång, men den knyter verkligen ihop historien på ett så fint sätt. Falkenhems bilder är ju så passande dessutom och tillför verkligen känslor och ger liv åt olika skeenden! Jag är ganska tvärsäker på att det här skulle vara en passande högläsningsbok om en har barn i passande åldrar och jag kommer vilja testa denna tes i framtiden!
den är så oerhört vacker att det nästan gör ont. Den innehåller så mycket vackert, allt från språket, till känslorna, till karaktärerna och relationerna mellan flera av karaktärerna, att det känns nästan övermäktigt att försöka formulera varför den är så tok-älsk-bra som den bara är. Ytterligare en gång lyckas jag dra hem en bok från Bokmässan jag inte har en aning om att jag kommer älska så mycket att det nästan är löjligt, men den här är verkligen en sådan där riktigt bra, läsvärd och vacker känslostorm till ungdomsbok.
Här har vi ytterligare en sådan där little-did-I-know-bok som slår ner som en känslostorm och språkstorm jag inte kunde eller ens ville ducka för när jag väl läste den. Alltså: vilken debut! Som jag själv formulerade det i juni: ”Språket – (♥) – det är så poetiskt, så hypnotiskt och så lekfullt, expressivt, explosivt, vackert och vemodigt. Det väcker känslor, ger bilder (färgsprakande sådana), väcker tankar, får mig att personlogen vilja copy paste:a nästan hela romanen som jag skulle behöva citera något favoritstycke.” Ja, exakt så bra som jag får den att låta är den. I alla fall för mig.
2016 är verkligen ett år fyllt med kärlek till ungdomsromanerna. En annan favorit är Sara Ohlssons höstutgivna pärla. Jag älskade hennes debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, men det här är i precis samma klass och summan blir att jag också älskade denna. Än en gång är det språket, de närvarande känslorna och karaktärerna som får allt att kännas sådär verkligt älskvärt att det inte går att undkomma. Och Ohlsson balanserar bra mellan en lagom dos av vardagsallvar och distanserande humor. Och boken får mig att vilja skriva ännu mer listor än vad jag redan gör…
Boken som jag kände i hjärtat var långkaramell (en bok att försöka njuta av längre VS att sluka den hel), men jag slukade den fort av bara farten. Helena Dahlgrens 100-lista, fylld med skräcktips, är så härligt ärligt och personligt skriven, men inte utan att också vara litteraturvetenskaplig. Jag har redan utnämnt den här boken att vara min Bibel, en bästa vän, så den bor i älsklingshyllan här hemma, enligt mig, på helt rätt plats. Det är heller inte bara en jättebra bok för skräckälskaren, utan kan läsas av den nyfikna likväl. Utomordentligt bra, tycker jag.
Här har vi den bästa bokcirkelduoboken för 2016 och en bok jag är så lycklig över att ha läst. Patrik Lundberg har lyckats vara så där ärlig i sin beskrivning att det verkligen känns. Det känns riktigt, viktigt och jag känner bara att det är en sådan oerhörd tur för mig, och andra läsare, att han valt att skriva om sin resa som adopterad, som student och som fler erfarenheter rikare. Jag tänker att Lundberg likväl hade kunnat strunta i att författa den här boken, men han gjorde ändå det, och vilken tur. Den är ett riktigt guldkorn, en ögonöppnare och ett boktips (liksom övriga böcker i toppitoppen)!![Koma_1400-800x1135[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2015/06/koma_1400-800x11351.jpg?w=106)
Blumes novell Koma är så kort, säger så mycket och säger samtidigt inte helt rätt saker för att jag bara ska falla, alldeles handlöst, och jag älskar den förbehållslöst för hur den får mig att känna… Nu har stackars Blume det dock inte alls särskilt lätt att få mig att falla såhär pladask för en av hans noveller igen. Attans!![stalaktit-800x1135[1]](https://ielinashylla.files.wordpress.com/2015/07/stalaktit-800x11351.jpg?w=106)
En novell som jag läste kort efter Blumes och jag tänkte att jag var svårtflirtad från och med den. Den här novellen höll dock verkligen måttet och jag upplevde verkligen att det är en novell som känns, som väcker olika slags känslor och även Sundin lyckas skriva något så välfungerande för skräckläsaren på så kort om plats.
Ytterligare en novell i klass med de andra två här ovan. Liksom Blumes novell sägs rätt mängd saker och en annan mängd osagt eller tvetydigt blir avgörande för hur mycket jag sedan gillar den. Den här novellen har en balans mellan vardag/verklighet och mardröm/overklighet som verkligen gör sig bra. Ja, den är skickligt skriven kort och gott.
Ja, lite visste jag att jag skulle dra med mig årets bästa bok hem från bokmässan i år. Visst hade jag hört mycket om den här titeln, men little did I know trots det. Är det någon bok som jag fallit handlöst för både i aspekt av personbeskrivningar, perspektiv och språk så är det den här. Den har på något sätt allt jag söker och jag kommer att fortsätta att kalla den för vemodig och vacker. Temat i den är så tungt, men ändå så väljer jag att beskriva den på det sättet jag gör.
Och vilken serieroman sedan! Ungefär på samma sätt som ovan, och trots mörkt och blodigt tema, så bara föll jag. Jag föll för tecknarstilen, för valet av färgsättning, berättelsen i sig och det oerhört makabert snygga, eller snygga makabra, eller hur jag nu ska kunna beskriva kärleken till denna serieroman. Är Schiefauer årets drottning bland årets lästa verk, så är Kim W. Andersson kung! Jag hade inga som helst problem att utse dessa två verk till årets bästa som ni hör.
På skräckhimlen skrev Mats Strandberg till sig en stjärna. Jag gillade Färjan väldigt mycket och jag måste säga att den till och med var mer välskriven än vad jag hade vågat hoppas på. Det kändes som om det mesta var noga uträknat och antingen så köper man det noga uträknade (som exempelvis jag gjorde) eller så är man betydligt mer kritisk till det som är lite mer övernaturligt. Jag gillade även här bland annat personbeskrivningarna och är oerhört förvånad över att jag inte störde mig det minsta på att romanen innehåller en hel del karaktärer.
Det här är kanske årets största överraskning! Det är en av de där romanerna jag kanske inte hade läst om det inte vore för bokcirkeln och jag är så glad över att jag läste den. Oavsett om det finns vissa detaljer i det nutida som jag stör mig på, så är boken så bra, tänkvärd och läsvärd i övrigt och särskilt i kopplingen bakåt i tiden gör att jag verkligen tar boken till hjärtat och vårdar den med omsorg och kärlek. Det här känns lite som den vuxnare varianten av En ö i havet som jag läste som barn och älskade starkt och länge (ja, för jag älskar den fortfarande)!
Det här var en av de svårare titlarna att utse, men det får också bli den sista toppitop-boken med motiveringen att den både lockade till läsning och läslust, samt lockade in mig i dystopiträsket igen! Att överhuvudtaget sugas med i en berättelse och vilja, och kunna, läsa både bok ett, två och tre i serien på kort tid är också ett sätt att mäta hur bra jag ändå tyckte att berättelsen var. Detta var dessutom ett mycket bra bokreaköp 2015, med andra ord!
i elinas hylla 