Jag slopar målen 2017

Ja, nu har jag bestämt mig för att jag slopar målen 2017.

Förra året såg mina mål ut såhär:

Målen för 2016, lyder som följer:

  1. Jag ska försöka pricka av minst tio klassiker.
  2. Jag ska försöka läsa minst sex verk på engelska.
  3. Jag ska försöka fullfölja de utmaningar jag åtar mig: ”Kaosutmaningen 2016” samt ”Read-a-long” av Odinsbarn.
  4. Jag ska fortsätta driva punkten ”Fem Frågor” 2016 – jag hoppas på minst tio inlägg.
  5. Jag ska försöka läsa minst 60 verk – detta innan nyårsskiftet 2016/2017.

Såhär lyckades jag:

Jag ska försöka pricka av minst tio klassiker: (5/10). Jag uppnådde halva målet som gällde klassikerna. Jag har också känt mig stressad av den här punkten och jag har känt att lusten påverkats till det negativa en hel del.

Jag ska försöka läsa minst sex verk på engelska : (0/6). Det här målet insåg jag var väldigt högt siktat för i år. Jag har inte ens försökt läsa en bok på engelska då jag med nöd och näppe i vissa perioder klarat av att läsa något enstaka verk på svenska. Och i ett annat perspektiv har jag läst så mycket engelsk kurslitteratur/facklitteratur att jag känt mig väldigt mätt på engelska när det kom till skönlitteraturen. Och det måste få vara okej.

Jag ska försöka fullfölja de utmaningar jag åtar mig: Kaosutmaningen 2016 (8/20), Read-a-long (1/1). Jag slutade räkna i Kaosutmaningen efter åtta uppnådda, eftersom även detta kändes som en stressfaktor för läsningen. Jag kan ha uppnått fler än åtta, men det känns just nu oviktigt. Read-a-longen var rolig och det är ändå en utmaning jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i så länge det känns uppnåbart och så länge det handlar om en bok jag verkligen vill läsa för stunden. Just read-a-longen av Odinsbarn har varit det kanske minst stressrelaterade delmålet jag mött 2016 och ett delmål jag rodde hem!

Jag ska fortsätta driva punkten ”Fem Frågor” 2016 – jag hoppas på minst tio inlägg: (1/10). Nej, orken och lusten har tyvärr inte infunnit sig då det blir en del jobb med ”Fem Frågor” och jag har knappt haft orken eller lusten att läsa, än mindre blogga, särskilt sista halvåret… Detta är en punkt som kanske vaknar till liv om orken och lusten faller på. För det finns så många bra författare där ute!

Jag ska försöka läsa minst 60 verk – detta innan nyårsskiftet 2016/2017: (50/60). Det här målet kanske jag faktiskt inte har haft superduperångest över. Det har hela tiden känts som om det blir vad det blir. Och det blev ändå hela 50 (!) verk utläsa 2016 och jag är jättenöjd med den siffran kanske mycket med tanke på mina läsdippar under året. Så jag är ändå mycket nöjd.

Så jag har med detta bestämt att det är hejdå till allt stressrelaterat: målen är slopade för 2017, måstena är slopade 2017. Jag har även tagit bort både lånetipsen och bokhylleuppdateringen jag haft som egna sidor på bloggen just för att det är oerhört stressande att uppdatera, uppdatera och uppdatera lite till… Och jag bestämmer att det är okej att jag slopar all (!) stress och att jag tillåter mig att skriva 2017 om och när jag vill. Jag stressar alltså inte ens fram recensioner längre ens en gång… Och jag tycker det känns bra.

2017 handlar för mig om att må bra och att hitta balans.

Att vara jag

Att vara jag 2.inddAnna Höglunds Att vara jag är väldigt mycket på en gång. Jag har svårt att sortera allt den är, men samtidigt gillar jag den väldigt mycket. Kanske mest på grund av temat den behandlar… Den om att vara tjej, att inte bara få ses som någon, den man är, utan att många utgår från att man är tjej, kvinna, och hur en sådan ska vara…

Det finns så många kloka tankar i det här verket. Jag blir liksom kär i vissa av raderna kanske mer än hela verket i sig. Så gillar jag verket, så älskar jag vissa av raderna, formuleringarna, de kloka tankarna!

Jag gillar också serien som ingrediens som huvudpersonen skapar. Den känns helt i linje med hennes tankar om hur man sett och ser på kvinnan, inte som någon, utan som just en kvinna…

Jag ser mig själv som en någon, en individ. Jag minns dock att jag, när jag var i tonåren eller började komma upp i tonåren, att jag så gärna ville passa in. Mallen jag ville passa in i då var den som gjorde mig kvinnlig, för att jag tänkte att det var normen… Samtidigt minns jag att jag var väldigt envis och enveten när det kom till att få vara sig själv också. Men jag kan fortfarande tyngas ner av minnet av att försöka passa in i den där kvinnomallen… Precis som jag upplever att huvudpersonen är.

Jag vill inte ses som ett objekt, jag vill ses som en person. Jag är jag.

Med den här punkten väljer jag att pricka av punkt 8 i Kaosutmaning 2016: ”Läs en lånad bok.”


Att vara jag
Författare: Anna Höglund
Förlag: Lilla Piratförlaget (2015)
ISBN: 9789187707377
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Odinsbarn

odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21Det känns lite halvkonstigt att försöka göra en recension av Siri Pettersens Odinsbarn i och med att jag deltagit i en Read-a-long kring den. Men jag kan ändå försöka sammanfatta det jag delvis redan sagt här, här, här samt här.

Jag fängslas verkligen av hela konceptet som presenteras i Odinsbarn: en annan värld, miljöerna i den, kraften som är en del av den här världen och allt som både är bekant, men främst det som för ”vår värld” är obekant. Jag fängslas dessutom av alla frågor, också dem som kanske inte direkt får några svar, men så gillar jag ju också att veta lite mindre främre än mer…

Jag älskar många av personerna och personligheterna i boken. Främst förundras jag över att jag äntligen möter på en person som Vetle i litteraturen. Sedan älskar jag Hirka och Rime en hel massa! Hirka är en fängslande person på grund av hennes envisa sida, hennes uppoffrande sida sett till andra och hennes styrka och mod. Rime är fängslande i och med hans styrka och envishet, han är dessutom extra intressant då han har de blodsband han har, men ändå bildar sin egen uppfattning, sin egen världsbild och han följer det han tror på och inte vad andra säger eller alltid har sagt….

Sedan kände jag i princip redan från start att det fanns något, nästan som ett förutbestämt band, mellan Hirka och Rime. Gnistorna mellan Hirka och Rime är ödesbestämt och det finns något mellan dem som bara inte går att förneka. Deras relation är så verklig och äkta på något sätt då den omfattar de två personligheterna de är med både brister och styrkor. Det känns också som om de kan stärka varandra väl tillsammans.

Det är också något med språket som fångar mig. Språket är raskt, rakt på och det händer en hel del emellanåt på få rader och liten yta. Men det tycker jag ger mig en viss känsla av att vara där och det gillar jag verkligen.

Ord som poppat upp i samband med läsningen av den här är: Wow, älskar och att den helt klart skulle kunnat bli ”månadens bästa” (dock hade den ingen konkurrerande titel i april att tävla mot). Den här boken kan mycket väl komma att kamma hem en av platserna i Topp-i-topp-listan 2016.

Med detta verk prickar jag av punkt 2 i Kaosutmaningen 2016: ”Läs första delen i en serie/trilogi.”


Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlström (2015)
ISBN: 9789132164859
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Read-a-long: Odinsbarn, inlägg 4

Detta är ett tidsinställt inlägg.odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21


Sista inlägget i Nellons Read-a-long fokuserar på Odinsbarns sida 489 till och med sidan sista sidan. Och sammanfattningsvis kan jag bara säga: WOW! ♥

Det hände en HEL del i sista delen: mycket frågor fick verkligen sina svar. Överlag gällde frågorna jag känner besvarades om Hirkas och Rimes relation, Hirkas och Rimes situation och hur liksom Rime hamnar i en hörna i boxningsringen på något sätt och hur Hirka på något sätt hamnar i en helt annan hörna, fastän de är närmare varandra än vad de någonsin varit tidigare!

Angående just Hirka och Rime och deras känslor för varandra och hur de är som personer. Jag kan på något sätt verkligen se hur bra de passar varandra. De kompletterar varandra. Rime är också på något sätt en personlighet som glimmat till mer och mer för varje ord, mening och kapitel i romanen. Jag gillade honom redan i början och det faktum att han inte är som många andra med liknande släktband och bakgrund, att han liksom trotsar detta och bildar sin egen uppfattning och världsbild – något som gör honom till en sådan fin part i relationen till Hirka. Hirka visar sig också vara en personlighet och någon att tycka om – bland annat hennes styrka, envishet kan man kanske också kalla denna sida och Hirkas omtanke om andra framför sig själv. Bandet dem emellan kan verkligen inte ignoreras och det faktum att Rime kan famna och att Hirka på något sätt visar sig besitta en strakare kraft av att kunna behålla och förstärka hans kraft, det gör deras relation än finare i sin pura enkelhet!

Jag lyckas på något sätt få mer svar angående rådet, angående rådets roll i samhället, i relation till Siaren och vad han betytt för rådet och för folket. Hela situationen kring Siaren blir i och med slutet än mer komplext och jag kan verkligen se framför mig hur situationen i sig får vissa att tvivla och vissa att ännu handfastare hålla vid sin tro på överheten.

Och frågorna kring Urd kanske jag inte direkt fått besvarade än. Men jag tänker inte ge upp ännu, utan tänker istället att jag kanske får svaren jag inte riktigt tycker mig ha i och med Odinsbarn i nästkommande verk i serien. Jag har faktiskt redan börjat läsa i Röta och har delvis på känn att jag kanske, kanske kommer kunna få fler svar i och med den…

Det händer som sagt mycket i sista delen av boken. Mycket händer så snabbt att jag har svårt att fullständigt ta in detaljerna när de händer… Men jag känner att detta gör att jag på ett sätt känner mig än mer deltagande och som om jag är ”i det”… För Hirka och Rime och andra inblandade måste ju ha känt att det gått snabbt och att de inte riktigt förmått sig att ta in allt på en och samma gång… Jag gillar verkligen sättet att berätta!

Slutet får mig att tappa hakan (även om det också inte gör det). Men på något sätt hade jag kanske, kanske fått för mig att Hirkas kärlek skulle vara starkare än hennes envishet. Men tji, fick jag! Och då slutet nu är som det är så känner jag att jag på mycket bra initiativ har köpt hem Röta i förebyggande syfte – för nu har jag ju också kastat mig över den delen (och antagligen kommer jag att beställa hem Kraften riktigt snart därtill!)!

Jag må inte säga allt jag tänker i dessa inlägg, men jag vill inte riktigt sätta ord på allt… Jag vill inte spoila för mycket även om jag skulle varna för spoilers… Det bara går inte.

Nu har jag hittat denna vårs wow-serie som jag med stor sannolikhet har läst ut innan sommaren är förbi (åtminstone)! ♥

Read-a-long: Odinsbarn, inlägg 3

Detta är ett tidsinställt inlägg.odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21


Tredje inlägget i Nellons Read-a-long fokuserar på Odinsbarns sida 315 till och med sidan 488. Nu kan jag också erkänna att jag verkligen kommit in i flowet i romanen… När jag läst känns det som att i princip allting bara rinner (nästan aningen för fort emellanåt) och jag har försökt att hejda mig för att verkligen ge mig tid att reflektera då och då.

Nu känns det som att jag verkligen börjat analysera Hirkas framtid och öde. Vad väntar henne? Vilken framtid har hon? Vilka val kommer hon ställas inför? Exakt hur mycket älskar Hirka Rime (och hur mycket älskar Rime Hirka?)? Sista frågan tycker jag mig vara ganska väl besvarad vid det här laget och det finns absolut en kemi och gnista Hirka och Rime emellan… Frågan jag ställer mig är dock om gnistan kanske är för stark? Om banden dem emellan kommer att skapa någon form av friktion?

Det händer så mycket på en gång i de aktuella sidorna som ligger till grund för inlägg 3. Jag vet ärligt talat inte riktigt vart jag ska börja… Det här är nämligen verkligen en roman med fart i när vi nu kommit in i mer än halva berättelsen. Saker som ska hända eller som man anar ska hända, märker jag, kanske inte alls kommer att hända. Det skapar en typ av spänning som i alla fall jag köper rakt av… Det här är en roman som skapar frågor, som besvarar vissa och skapar nya allt eftersom…

En av de största frågorna jag just nu bär på är just detta med Hirkas framtid och öde. Samma sak gäller Rimes framtid och öde. Det finns så mycket jag längtar efter att ta reda på! Några av frågorna som ställts tidigare i detta inlägg angående bandet och känslorna mellan Hirka och Rime berör en del av dessa frågor och kan kanske påverka utgången… Hirkas envisa sida säger mig också på något sätt att hon är stark nog att gå emot sina känslor om det skulle behövas, om det är för den goda sakens skull och om det gynnar många? Jag tycker mig börja ana en liten martyr i Hirka nämligen…

Jag trodde faktiskt att detta avsnitt av boken kanske skulle ge mig en mer komplex bild av Urd. Men jag tycker nog att det är en av sakerna jag inte riktigt har fått. Jag hade hoppats att han kanske inte endast skulle porträtteras som ond rakt igenom. Men nu är jag osäker? Med tanke på vissa avslöjanden kring Urd som person så känner jag nog just nu att han kanske visst kommer att vara en av de där typiskt onda i berättelserna som man inte kommer veta så mycket om… Men jag har inte gett upp på den där förhoppningen om att veta lite mer om honom, om hans avsikter och hans förflutna som kanske gör honom lite mer… Ja, kan man säga ”mänsklig”?!

Just nu tycker jag mig veta lite för lite om de ”blinda” och jag är skräckblandat nyfiken på att få mer detaljer… Jag börjar även ana ett och annat om Hirkas koppling till de ”blinda” och känner just nu att det känns så oerhört orättvist att någon satt henne i den situationen hon är i och att hon på något sätt utnyttjats för någon annan vinnings skull… Hon kanske inte hör hemma i den här världen? Men hon hör för mig på något sätt mer hemma där än vad sagor, sägner och myter skulle kunna berätta.

Oj, vad jag ser fram emot fortsättningen och sluttampen i Odinsbarn. Det är med skräckblandad förhoppning och nyfikenhet jag tar mig an fjärde och sista biten av romanen i Read-a-longen!

Read-a-long: Odinsbarn, inlägg 2

Detta är ett tidsinställt inlägg.odinsbarn_55354baa2a6b223420971a21


Detta är andra inlägget i Nellons Read-a-long som berör Odinsbarns sida 152 till och med sidan 314. Efter att ha läst dessa sidor känner jag att jag verkligen börjat komma in i allt lite mer… Både personligheterna, miljön och även tidsandan.

Det känns som om det är främst Hirka som huvudperson som jag lär känna mest. Det smärtar i mig att hennes ”far” berättat allt han berättat om hennes bakgrund och att han sedan inte får vara en del av Hirkas framtid och öde. Jag förstår samtidigt hur mycket han älskat henne och jag tycker mig ändå känna att Hirka åtminstone innerst inne känner detta med.

Jag fortsätter att tänka lite Ronja Rövardotter-miljö och jag tänker en hel del på hur starkt Hirka är som person. Hon tar sig an olika utmaningar och är inte rädd att göra det på egen hand. Samtidigt tycker jag mig se en viss osäkerhet i henne som hon försöker gömma väl genom sina handlingar, spontana som mer planerade. En annan sak hon försöker dölja ganska väl är hennes känslor för Rime, och jag tycker mig ana att det är samma sak för Rimes del – att han försöker dölja känslorna han känner inför Hirka?

När jag nu nämnt Rime så måste jag erkänna att jag kanske inte riktigt greppat vad han valt för väg när det kommer till hans framtid och hans val inför att tjäna Siaren. Nu förstår jag på ett annat sätt varför människor varit lite nervösa inför honom om de anat? Eller har det bara haft att göra med hans släktband?

Även om Hirka endast maler och maler inom sig angående hennes okunnighet i att famna, att hon är jordblind, är rötan, och allt vad det heter, så känner jag på mig att det där bara är skitsnack! Jag tror att Hirka istället har större krafter och kanske lite annorlunda krafter jämfört med gemene man. Men kanske har jag fel i det? Det får boken utvisa…

Fortfarande så känner jag de där hintarna, att det lurar en del uttalade och outtalade frågor i och med historien så här långt! Vissa frågor som malt gällande förra inlägget och den delen av boken är delvis besvarade… Nya frågor har också uppstått.

Just nu känner jag mig spänd på att få veta mer om det mörka som verkar lura i boken. Vad har Urd i kikaren? Är han ond, eller är det bara det som hintas? Vad är det han har gjort eller offrat för att få den där extra makten och kraften? För visst låter det som att det är något fuffens med det hela?

Nu har jag drabbats av en sådan där känsla av att inte vilja läsa för fort och inte för mycket på en gång. Jag vill spara långkaramellen, på något sätt!