15 snabba om vårvintern

Johanna på Johannas deckarhörna har gjort en ”15 snabba” om vårvintern i sann 20 snabba-, och Enligt O-anda. Klart dessa måste besvaras!


Semlor eller våfflor? Jag väljer mitt favoritbakverk av all times. Den klassiska dessutom! Mums, vad jag älskar semlor med mandelmassa, grädde och florsocker på locket.

På spåret eller Sveriges mästerkock? Jag svarar det jag helt enkelt bevisligen följer mest frekvent just nu. Sveriges mästerkock är ett av få program jag försöker följa avsnittsvis när det går på tv just nu.

Bokrea eller pocketkampanj? Bokrean svarar jag nog trots att den inte känns så stor och pampig som jag minns den från när jag var yngre. I pocketkampamjerna hittar jag nämligen sällan något jag vill läsa så att jag exempelvis kan klicka hem fyra till priset av tre eller dylikt, så utifrån detta perspektiv genererar nog bokrean ändå fler fynd för mig oftast.

Längdskidor eller alpint? Både vad gäller att åka själv eller att kolla på, så blir svaret längdskidor. Jag tycker det ser mer avslappnat ut och mindre livsfarligt ut även om jag såklart kan se att längdskidor är en uthållighetssport.

Bokaktuella Camilla Läckberg (Häxan) eller Birgitta Ohlsson (Duktiga flickors revansch)? Jag svarar den av dem jag är lite mer nyfiken på. Sedan återstår det att se om jag kommer dithän att jag läser hennes bok…

Tulpaner eller snödroppar? Jag älskar tulpaner i en vas inne eller pampiga i sin ensamhet i rabatten, men snödroppar är det något alldeles speciellt med – ett riktigt vackert vårtecken!

Vasaloppet eller Oscarsgalan? Jag tittar inte på något av det, men det jag ändå uppdaterar mig lite kring i efterhand är väl i så fall Oscarsgalan.

Långkok eller hämtpizza? Jag älskar långkok och lagar gärna mat när jag har tid och ork här hemma. En vegetarisk chiligryta med lite sting är ett sådant där ypperligt långkok vi har satsat på på helger när man vill att maten lite ska sköta sig självt.

Klassiker eller nyutkomna böcker? Den här är svår utifrån att jag gillar bådadera och i ärlighetens namn så lockas jag oftare av nyutkomna även om jag inte har tiden/läslusten att kasta mig över nyutkomna på samma sätt som förr… Ofta läser jag ”nyare” böcker när de svalnat av lite.

Melodifestivalen eller P2-konsert? Jag väljer Melodifestivalen även om den inte är lätt att följa eller delta i när man jobbar helger och har ett rullande sjuveckorsschema…

Pollenallergi eller blixthalka? Jag väljer blixthalkan utifrån tanken att den där jädra pollen är något som min sambo får kämpa med var sommar utan att lyckas vinna över den helt, men blixthalka (hur otäckt det än må vara) är något vi båda hittills kunnat förhålla oss till och det är något som vi båda lyckats anpassa oss till…

Böcker som utspelar sig i Paris eller i London? Jag svarar både London och Paris. London för att det är en miljö jag mött i verkligheten samt lite i litteraturen. Paris för att det i nästa hand är den miljö jag på senare år mött mer och mer i litteraturen och tyckt om!

Ishockey eller bandy? Jag svarar ishockey mestadels för att jag nyligen var med ungdomarna på jobbet på en ishockeymatch och jag upptäckte att det faktiskt eventuellt är något jag skulle kunna tänka mig att göra igen.

Bokaktuella Jo Nesbø (Törst) eller Johannes Anyuru (De kommer att drunkna i sina mödrars tårar)? Jag har inte läst någon av dessa författare och jag vet för lite om bådas verk för att svara varken det ena eller andra.

Blåmesar eller domherrar? Blåmesar har varit en favorit redan sedan barnsben. Så gulliga, små, kvicka och pigga – och – med en söt liten blå fläck på huvudet tar de fortfarande mitt hjärta med storm!

Kulturkollos Veckans utmaning: Min litterära favoritmiljö

Det var ett tag sedan jag överhuvudtaget fick lust att hänga på och svara på en av Kulturkollos ”Veckans utmaning”. Denna vecka har jag ändå fastnat för temat tillräckligt för att försöka formulera ett inlägg.

Ulrica skrev i samband med veckans utmaning: ”Den här veckan pratar vi om litteratur, filmer och TV-serier som utspelas på karga platser, på avlägsna platser och i mörka miljöer. Inte alla delar fascinationen över den här miljön, men alla har vi väl en miljö som lockar oss lite extra? Veckans utmaning är alltså att berätta om vilka slags miljöer du dras till, och tipsa om böcker eller filmer som utspelas där.”

Mitt svar blir att jag litterärt ofta dras till gråare och mörkare miljöer i litteraturen, även i fiktionen i stort, i och med att det ofta dras till gråare och mörkare miljöer även när jag tittar på tv-serier eller filmer. I teatersammanhang har jag även då ofta uppskattat det lite gråare, mörkare eller trasigare. Är inte miljöerna lite gråare, mörkare eller trasigare i det jag läser och/eller tittar på, så är ofta någon karaktärs inre lite grått, mörkt eller trasigt…

Men kanske dras jag till det där för att jag känner att livet inte bara är en dans på rosor, att livet omöjligt bara kan gå på räls, och andra klyschiga beskrivningar av det jag försöker att säga? Livet är ibland grått, om man har otur mörkt och livet känns ibland lite trasigt, precis som vi människor kan känna av det där gråa, mörka och trasiga, i situationer, i oss själva och i andra. Jag tror jag fascineras av detta när det på olika vis speglas, både lite eller mer, både mer verklighetsnära eller mer fantastiskt.

Tre exempel på mörkare miljöer jag kommer att kanske för alltid att ha nära mitt hjärta är miljöerna i Harry Potter, miljöerna i Doctor Who och alla otaliga vardagsmiljöer som visar sig bära på mycket mer än vad ögat kan skönja första gången det möter miljön. ♥

Februariläsningen

I februrari lästes tre verk ut:

  • Kaninjägaren av Kepler
  • Dagar utan hunger av Delphine de Vigan
  • Vattnet drar av Madeleine Bäck

”Recensionishar” på dessa läs lyder som följer:

#Kaninjägaren av #kepler är änterligen utläst. Det har tagit sin lilla tid, trots Keplers lagom, perfekt korta, kapitel och trots en hel del spänning! 😊👍 Det är som att jag känt av ofrivilligt mycket sidospår, lite för lite spänning här och var och en del osannolika ingredienser eller detaljer – och – att det på något vis lite stört min läsning. Tyvärr. Men överlag är jag ändå väldigt nöjd. 📚👍 Då och då har jag till och med trott att jag vet mer än Joona eller Saga, även om det hälften av gångerna visat sig vara helt fel! 😆

Jag läste nyss ut #dagarutanhunger av #delphinedevigan. Jag känner mig ärligt lite tom, just för att boken framkallar en hel del känslor och tankar. Detta är en bok som är mycket på en gång – vacker, vemodig, tung, bra, viktig, hemsk, hoppfull – mycket i en salig blandning. Kanske blir boken extra tung för mig då jag kan känna mig ledsen över igenkänning rörande min egen självbild i tonåren och vilka uttryck eller känslor det kunde framkalla. Jag gillar ärligheten som återfinns i boken. Det känns äkta även om vi snackar fiktion. 📚👍 Jag kommer antagligen bekanta mig än mer med författaren framöver dessutom! ❤ Det känns som ett måste.

”Jag läste alldeles nyss ut #vattnetdrar av #madeleinebäck. 📚 Det här är en bok som tog cirka 50 sidor för mig att ens fastna lite för, sedan har jag på något vis ändå fastnat tillräckligt för att fortsätta läsa och läsa. 😜 Jag känner mig förvirrad över vad jag tycker eller inte tycker om den. Jag har även en känsla av att jag sitter med en drös obesvarade frågor, även om de där frågorna inte kan formuleras riktigt, som att det snurrar för mycket angående vad jag tycker att jag vet/inte tycker att jag vet ännu, som att jag kommer behöva läsa nästa bok för att kunna formulera några av dem, kanske även den tredje boken i trilogin i framtiden för att formulera de sista frågorna? 😝 På flera vis fascineras jag över att jag fastnar trots alla motstridiga känslor och den förvirring boken framkallar. ”Vattnet drar” är något annat än vad jag läst på länge, kanske något helt annat än vad jag läst hittills i mitt liv på flera vis och det känns ändå bra och kanske till och med lite befriande. 😊 Detta känns som många genrer på en gång dessutom. Hur det än är så landar jag nog i att andra boken i trilogin kommer att läsas tack vare denna läsupplevelse. 😝😜”

Tre verk lästes alltså ut i februari, även om jag i huvudet mer räknar det som två i och med att Kaninjägaren bara hade några få sidor kvar att läsa ut i februari. Hur som haver tycker jag att jag läst precis så mycket som jag mäktat med och jag är nöjd med mina två, tre, utlästa verk i februari. Jag är till och med supernöjd.

Vilken blir månadens favorit? Månadens överraskning eller dylikt, kanske någon undrar? Ja, Kepler var som vanligt en bladvändare, men det var absolut inte den bästa av dem i serien om Joona Linna. De Vigan gillade jag en hel del, men samtidigt är den kanske inte så pass superbra att jag vill höja upp den till skyarna… Men bäst den här månaden är nog faktiskt de Vigans. Och trots min ambivalenta relation till Bäcks blandgenreroman, så måste jag någonstans ändå säga att den nog är både månadens wild card och månadens, trots allt och i slutändan, mest uppskattade trots att jag fortfarande känner en viss förvirring inför vad jag verkligen känner för den.

Nu i mars hoppas jag på mer påhälsning av solen och jag kommer läsa, precis som i februari, så ofta jag har tid och lust till övers efter det att jag faktiskt både jobbar och pluggar och det tar upp en hel del av min tid.

Årets bokreahög:

Årets bokreahög hämtades ut hos mitt postombud här om dagen. Jag skrev ju för lite sedan att jag kanske, eventuellt, hade klickat hem sex titlar och … well, I have.

Närmare bestämt:

  • Mörka platser av Gillian Flynn
  • Pojkarna av Jessica Schiefauer
  • Du föll och jag för dig av Lina Stoltz
  • Stanna av Flora Wiström
  • Bli som folk av Stina Stoor 
  • Ett eget rum av Virginia Woolf

Varför just dessa böcker?

Mörka platser på grund av att jag länge varit nyfiken på Gillian Flynn som författare, Pojkarna då jag läst boken förr och helt enkelt vill äga den, Du föll och jag för dig eftersom jag älskar titeln och jag är nyfiken på författaren, Stanna because of alla positiva snackisar om både bok och författare, Bli som folk klickade jag hem på grund av att jag älskade Stina Stoors novellixbidrag och är nyfiken på mer, och Ett eget rum då Virginia Woolf inte avskräckt mig än och på grund av att jag har hört så mycket om just den klassikern.

Elinas ”lagom” i bokliga sammanhang:

Lagom kort…

…som i hellre kortare framför längre kapitel.

Jag tycker verkligen att läsningen flyter på på ett helt annat sätt med snarare lite för korta kapitel framför de där som börjar kännas evighetslånga.  Det känns som om min smärtgräns ofta går vid 10+, och att det ultimata absolut är när kapitlen är kortare än 10 sidor. Med kortare kapitel känner jag genast att jag har mer tid att läsa, för då känner jag plötsligt att det går att avsluta bra inför nästa läsning av boken, och jag känner även att jag hinner läsa om jag endast har, låt oss säga, fem minuter till godo.

Skräcken i sammanhanget: böcker som helt saknar kapitel eller klara styckeavskiljare.

…som i hellre kortare framför längre böcker.

Jag är som bekant läsare av både noveller och romaner av olika slag, och ibland läser även jag en tegelsten. Men jag väljer oftare en bok på max 300 sidor framför en på 300+. En anledning är att jag är lite rädd för de tjockare böckerna just för att ibland känns de så himla långa, det känns som om jag knappt ens gör lite framsteg i läsningen (i alla fall i början) och somliga gånger drabbas jag också av en sådan där bok som jag ganska direkt känner ”kunde varit kortare”. Kortare böcker gör att jag känner läsningen i alla fall oftast som mer överkomlig och läsupplevelsen likaså.

Skräcken i sammanhanget: böcker på närmare 300 sidor eller mer (!!!), som dessutom ska läsas med tidspress.

Lagom lite…

…som i hellre lite för lite detaljer än för mycket.

Jag är inte emot detaljer, så förstå mig gärna  rätt, men jag gillar kanske oftare när jag överraskas av en del tolkningsmöjligheter framför att berövas dem ganska rejält och därav menar jag att jag kanske hellre vill ha lite mindre detaljer, framför för mycket. Sedan är det en tolkningsfråga angående vad man anser är detaljer och detaljer. Jag gillar exempelvis detaljer i form av poetiska och metaforiska ordval som känns rätt och vackert komponerat i förhållande till den berättelse som berättas, men i och för sig så vill jag även då inte känna att det blir för mycket. Så jag står fast vid det jag sagt.

Skräcken i sammanhanget: böcker som helt ärligt är just för långa på grund av alldeles onödigt detaljerade beskrivningar av olika skeenden, if you know what I mean?

…som i ”skriv mig inte på näsan” i slutet av en bok.

Denna har en hel del med ”som i hellre för lite detaljer än för mycket” att göra. Jag tål väldigt sällan berättelser som slutar med att författaren ger så mycket övertydlig information mot slutet att jag blir besviken på att jag inte ges tillfälle att alls reflektera, tolka eller knappt ens tänka och känna… Bättre tycker jag i så fall att det är med lite halvöppna till öppna slut, eftersom jag ändå ges lite utrymme att tolka och reflektera själv.

Skräcken i sammanhanget: böcker som innehåller så mycket och övertydlig information mot slutet av boken att jag känner mig besviken över att författaren inte tilltror mig mer som läsare.

Lagom lätt…

…som i hellre pocket framför inbundet, med några få undantag.

Jag älskar böcker som inte är särskilt tunga för armarna, händerna, fingrarna, oavsett hur få eller hur många sidor de må bestå av. Det är verkligen ingen hemlighet att jag allt som oftast föredrar pocket framför inbundet (ja, och pocketformatet är oftast ”lättare” även för plånboken). De undantagen som då och då gör sig gällande och kommer hem till mig även i inbundet format är snyggingar från bokmässan främst och från bokrean delvis som bara finns där, så lockande och ståtliga.

Skräcken i sammanhanget: böcker som onekligen både är tegelstenar och inbundna – allt som oftast blir det ett stort nej på den kombinationen oavsett frestelsen (jag tror undantagen med denna kombination heter ”Harry Potter”-serien samt en och annan bok jag fått i present).

…som i hellre lite lättare svenska än för svår svenska.

Jag åsyftar med denna främst böcker som hellre innehåller kortare meningar, inte för invecklad grammatik – och böcker som exempelvis hellre innehåller ord jag i alla fall har hört i vissa sammanhang, än de där orden som är så komplexa och ovanliga att de med nöd och näppe går att ens försöka förstå sig på.

Skräcken i sammanhanget: böcker som innehåller både meningslängd på avskräckande många rader och med oerhört många komman, samtidigt som de innehåller oräkneliga komplexa och ovanliga ord.