Novemberläsningen

November är redan förbi och lästa böcker denna månad är följande

Som ni ser blev det hela 14 verk (visserligen mycket noveller), men ändå! Jag är jättenöjd med månadens läsning. Verken uppgår i ett sidantal på 1517 sidor (medräknat de sidor jag kommit i Carmilla). Jag var dock tvungen att se mig besegrad från oktober av Richard Ford. Jag orkade faktiskt inte ge honom en chans igen och denna månad precis som jag misstänkte. Jag fick igång läslusten bland annat när jag sa adjö till Ford, men kanske mest tack vare skräckläsutmaningen (länken är till hennes sammanfattning). Skräckläsutmaningen anordnades av Nelly på Nellons bokblogg! Sammanlagt läste jag 10 titlar i utmaningen. Jag tror också att jag hittat en bra balans med tända ljus, en god natts sömn, alla vardagsrutiner och te för att orka unna mig själv både lästid morgon och kväll! Tre på Tre-utmaningen roddes även iland med Levithan.

I december längtar jag till julledigheten en del och räknar ner dagarna till julafton med hjälp av en tekalender. Jag hoppas hinna läsa en del nu i december, men jag har inga större krav på läsningen återstoden av året. På onsdag är det bokcirkel och det enda målet med månaden har varit att ha läst ut bokcirkelboken tills imorgon. Och bokcirkelboken är läst (och recenserad) i och med att boken i fokus denna månad är Patrick Modianos Lilla smycket.

Annonser

Styggelsen

styggelsen[1]Plötsligt händer det – jag fann ro nog att läsa ut en och samma bok på mindre än en dag. Det kan jag säga var länge sedan (i alla fall om man bortser från noveller och barn- och ungdomsböcker framför allt). Och jag måste säga att jag hade ganska stora förväntningar på detta verk. Inte minst på grund av att jag vet att denna titel kom på tal i den svt-serie som jag följde med tvångsbehov för ett par år sedan nu (2009) – Skräckministeriet.

Amanda Hellberg har jag läst innan. Jag försökte rea hem just denna titel på bokrean något år, men den tog slut illa kvickt och jag har inte snubblat över den sedan dess och förrän här om veckan på biblioteket. Jag känner med detta till Styggelsens andra huvudkaraktär – eller om man kanske ska säga den starkaste bikaraktären (eftersom att jag nog tycker att del två känns mer som en parentes) – Maja Grå!

Det här verket gör mig faktiskt lite förvirrad. Jag fastnar i del 1 som utspelar sig tillbaka i tiden och där Singa är huvudkaraktär. Jag känner mig mycket engagerad som läsare och jag berörs ganska djupt. Det är en ofantligt hemsk skräckhistoria som målas upp i denna del. Den målas upp som sann, den är ohygglig, den känns verklig, och i allt det verkliga så finns det en paranormal dimension som tränger sig på. Det skaver att läsa om vad Singa utsätts för. Det skaver att ta del av hennes nya verklighet och det som skaver är också hennes tankar om sin far – varför han lämnat henne? Hon lever i så mycket ovisshet och mitt i all tortyr så känner man hennes envisa livslust som också uppdagas ordagrant vid ett tillfälle. När jag också når slutpunkten av del 1, så känner jag mig ganska färdig. Jag skulle inte personligen haft något emot en del lösa trådar och ett halvöppet slut…

Singa känns levande. Eva och Bror känns obehagligt levande de också. Det känner jag starkt efter att jag lämnat del 1.

Jag förstår innerligt Hellbergs tanke med del 2. Men: här tappar jag fokus, jag tappar lite av lusten att läsa och jag vet inte varför, men engagemanget för historien lite rann av mig. Jag är inte engagerad i Maja Grå och jag tycker inte heller att jag riktigt får veta vem hon är… Jag får fragment av en Maja Grå, men hon blir en mycket trist parentes av historien. Jag känner också en oerhörd förvirring då jag inte tycker mig finna samma levande karaktärer (jag blandar till och med ihop karaktärer och känner inte att jag riktigt kan urskilja dem från varann). Maja Grå och del 2 utspelas i nutid och jag förstår vilken funktion Maja Grå har och hon besvarar visserligen vissa frågor och får mig att ställa mig en obesvarad fråga vid bokens slut…

Men jag får inte ihop helheten! Jag tycker att del 2 känns som en parentes och i ärlighetens namn vet jag inte om jag hade läst Döden på en blek häst om jag hade läst Styggelsen först som planerat. Och om jag hade hoppat på bok nummer två, så är frågan om min recension hade varit lika positiv som den blev när jag nu läste bok två före bok ett…

Sammanfattat kan man väl säga att jag hade önskat att Amanda Hellberg skrev mer som det i del 1, att hon skrev mer i denna anda. Jag gillar del 1 mycket, även om det råkar vara isande hemskt att läsa denna del. Jag hade nog även, faktiskt, kunnat leva utan Maja Grå, men det är min personliga åsikt det…

Det här blir för övrigt bok tre utläst i Skräckläs-utmaningen.


Styggelsen : skräckroman
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: h (2008)
ISBN: 9789173270632
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Oktoberläsningen

Oktober månad är redan till ända. Den har gått väldigt fort känner jag och jag känner att jag sovit bort stor del av den då jag varit mycket trött. Jag är dock glad att jag hunnit läsa lite till frukost och i alla fall några sidor innan läggdags, för det har faktiskt blivit åtta titlar utlästa:

Oktober månad består alltså av 8 verk och cirka 1652 sidors läsning. I detta räknar jag de sidor jag hittills kommit i Richard Fords Kanada. Men i sanningens namn vet jag inte alls om jag orkar fortsätta kämpa med denna titel i november månad. Det är onsdagens bokcirkelbok, och jag hade ambitionen att läsa ut den, men jag vet ärligt talat inte om jag förmår mig att läsa ut den.

Men trots tankarna om Richard Fords Kanada måste jag säga att jag har kommit att tycka om de flesta av titlarna jag faktiskt läst ut – mycket – den här månaden. Läsvärda är absolut både Otsuka, Ajvide Lindqvist, Rifka Brunt och Martin Jern… Och inte minst Lundberg Hahn. Det blir topp fem den här månaden kan jag ju sammanfatta. Och idag tänkte jag tappa upp ett bad och ta mig an Amanda Hellbergs Styggelsen som titel tre i Skräckläs-utmaningen. I Tre på Tre-utmaningen har jag en titel kvar och den inväntar läsning inom kort.

Och i oktober startade jag upp ett nytt inslag som kommer dyka upp utvalda festliga fredagar framöver – nämligen Fem frågor!

De odöda

En samling skräcknoveller är vad De odöda marknadsförs som och jag kan väl gå med på det eftersom det är svårt att säga vad som är skräck för vem – det är ju änna olika. Så med det har författarna fått göra sin tolkning av skräck, och man har också valt att lägga in tre klassiker, vilka passar jättebra i sammanhanget.

Jag är överraskad en gång, fullkomligt nöjd en annan och lite besviken på några av bidragen av olika anledningar. Klassikerna gör sin rätt och är jättebra. Vad kan man förvänta sig av Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och själva Selma Lagerlöf? Inget annat, indeed.

Johan Theorin är först ut med Hål. Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken bara för att jag hade velat ha lite skräckkänsla som i Sankta Psyko eller åtminstone den där underbart rysliga och vackra känslan som träffade mig i Nattfåk, men nej. Jag förstår helt hans idé och gillar att vi färdas mellan nuet där Vasa sitter i en bil hängandes ner för ett stup och tillbaka några dagar för att vi ska förstå varför. Men jag tänker inte wow eller blir på riktigt berörd eller rädd … Bra måste jag ändå säga att novellen är.

Sedan kom Caroline L. Jensen, som jag aldrig har läst och inte lagt märke till sådär märkbart heller, och baaam! Hon är för mig den riktiga stjärnan i sammanhanget som har levererat en novell jag bara fullkomligt älskar! Sju års olycka är den moderna pärlan i novellsamlingen enligt min smak! Det här är skräck för mig – det absurdt overkliga inslaget i vår verklighet – men kusligt och precis som jag vill att det ska vara! Det här kanske inte är vad hon normalt brukar skriva, så som jag har uppfattat det – men jag skulle köpa en roman av Jensen om den var av den här kalibern – right on the spot! För den här novellen fick mig att haja till, och även fast jag kanske visste mer än huvudkaraktären om situationen (en replik fick mig att ana), så gjorde det mig detsamma – historien är så himla kuslig och bra med eller utan den glimten! Loved it!

Edgar Allan Poe och Den svarta katten har jag läst förut på engelska. Den är bra, mysryslig och skräckkänslan återfinns i berättarstilen på något sätt. Jag gillar hans noveller och även om jag kanske tycker om dem på orginalspråket, så är ju kontentan och historien densamma på svensk översättning – mycket bra!

Amanda Hellberg med Sparven och svärdet och Anders Fager med Vilen och jätten hade jag tyvärr kunnat klara mig utan. Hellberg gillar jag som bäst i ett nutidsberättande, det här med en ryslig liten novell i 1600-talsmiljö fungerade inte alls bra för mig. Värre var dock Fagers asagudsrelaterade historia som bara inte är något jag kan ta till mig alls. Men självfallet måste det finnas någon annan som kan ta till sig dessa historier och det är väl jättebra.

H. P. Lovecrafts Återkomsten är en favorit, också sedan innan och den har jag också läst på just engelska. Det är något med klassikernas engelska språkande och deras stil i det kusliga skräckförfattandet, det går inte att komma bort ifrån! Men även om jag tycker att även den här är bättre på orginalspråk, så tyckte jag att den var väldigt fin och rysligt vacker även på svenska. Den är läsvärd, framkallar något och jag gillar sättet den är uppbyggd på och hur vackert han travar fram med språket. Lovecraft är jättebra!

Och Selma Lagerlöf, vår egna berätterska från Värmland. Frid på jorden finns med i samlingen och den har jag inte läst förut. Den var bra, kanske inte den bästa Lagerlöfberättelsen jag läst, men jag gillar den mycket ändå. Det är något mysigt över Lagerlöfs berättelser, trots att de innehåller rysliga drag. Jag gillar reaktionerna som framkallas i novellens början när en kvinna som ser ut som om hon ”är täckt med näver och skinnflikar” (sid. 92), liknas vid en stubbe vid en första anblick, men är en människa, en kvinna som både är välbekant, men främmande …

Andreas Roman står för nästa pärla och han gjorde mig inte besviken med Alla sorters monster. Jag blev ett tag lite orolig när det började med att fyra män hade hyrt en stuga, för jag var rädd att han skulle komma in och göra något som liknade Mörkrädd alldeles för mycket. Sedan undrade jag ett tag om det var samma stuga som i Mörkrädd, men släppte detta sedan. För det briljanta med stugan som sådan är att den ger en falsk trygghet av att vara ett skydd, vilket den kanske inte är – även om det i detta fall är sjön som är det verkliga hotet. Jag gillar Romans ganska rättframma språk och titeln är väldigt bra i sig eftersom man kan fundera mycket på den i sammanhanget. Mycket bra!

Och Åke Edwardson, som jag bara läst en eller två gånger och då med Winter som huvudperson, levererar en novell jag tycker om i form av Fönstret. Den är lite mysryslig och jag gillar slutet, även om jag kan känna att han kanske var lite väl övertydlig med en eller två punkter innan novellen tagit slut på riktigt – men det är nästan en parentes. Jag gillar mer öppna slut, eller vill ibland kunna konstruera en egen liten slutscen, och det hade jag på ett sätt velat göra här. Jag gillar den här novellen annars – den är vacker någonstans och bra.

Sedan kommer vi till den verkliga besvikelsen med samlingen vilket var John Ajvide Lindqvist bidrag som är det enda moderna bidraget som varit publicerat innan. Nämligen i hans novellsamling Papperväggar. Equinox har jag med detta sagt alltså läst förut. Jag tycker verkligen om den, just för att den är sådär absurdt och nervkrypande ryslig och med det verkligen skräck. Men jag trodde ju det här var NYA BERÄTTELSER från de moderna författarna och jag grämmer mig för att jag inte såg att jag kände igen titeln när jag öppnade boken, för jag kunde inte låta bli att känna mig lite lurad bara för att …

Sammantaget gillar jag samlingen som är något som passar många i och med att det är varierade skräcknoveller  som är mer eller mindre kusliga och skrivna på olika sätt. Det är olika miljöer, olika tids-, och rumsaspekter och vissa är mer verklighetstrogna än andra som gränsar till det övernaturliga och tänjer gränsen mellan verklighet och fantasi. Samlingen hade inte alls varit lika bra utan klassikerna och jag måste säga att det enda som riktigt, riktigt irriterar mig är just det sista gällande John Ajvide Lindqvists Equinox som varit publicerad förut och därmed antagligen läst om man älskar skräck och älskar John Ajvide Lindqvist! Hans namn kanske inte borde stå först med detta sagt, egentligen. Även om han nu är en av svenskarnas största skräckförfattare …

Det jag försöker säga är att detta är en bra samling skräcknoveller, även om jag har en och annan personlig invändning …

Tack, Semic!

Med posten…

image

Denna kom med posten idag. De odöda, en novellsamling skräckisar av bland andra John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin och Amanda Hellberg. Hela listan återfinns i taggarna.

Detta ser jag fram emot efter lite måsteläsning och påbörjad läsning i form av Bannerhed och Black!

Semic är förlaget som har skickat novellsamlingen (som jag insåg också är en av flera jultidningsböcker som min minstsyster säljer just nu, vilket innebär att jag får klura ut någon annan bok att köpa av henne eventuellt).

The Seven Deadly Sins – enkäten

Jag hade också tänkt besvara de sju frågorna kopplade till de sju dödssynderna som cirkulerar i bokbloggssfären. Thecuriouscaseofthebooks har bland andra besvarat denna …

 

1. Girighet: Vilken är din dyraste bok? Vilken är din billigaste bok?

Någon av de dyraste böckerna jag äger lär ju vara en kursbok. En sådan man knappt har kunnat få tag på om man inte köper den till fullpris … Vilken det skulle vara har jag dock ingen direkt aning om. Den billigaste måste vara mina second hand-fynd.

 

2. Vrede: Vilken författare har du en kärlek/hat- relation med?

Jag skulle kunna kalla min relation till Stephen King så här långt för en hat-kärlek. Jag har hittills inte gillat honom så mycket som jag vill göra, har inte kunnat läsa en enda roman hittills av honom, men borde försöka för att komma över den här hat-kärleksrelationen vi har … Jag har lyckats läsa en novell bara – 1408. Den har inte förändrat vår relation.

 

3. Frosseri: Vilken bok har du slukat om och om igen utan någon skam över huvud taget?

Jag är inte så bra på omläsningar, så frossig på det sättet är jag inte. Men jag har inget emot att bläddra lite i Harry Potter eller Thydells böcker till exempel för att komma in i en viss stämning. Bra ungdomsböcker överlag känner jag så för …

 

4. Lättja: Vilken bok har du struntat i att läsa klart pga lathet?

Jag har inte klarat av att försöka avsluta Guillous Arn-böcker till exempel. Kanske på grund av lathet, men någonstans också för att jag verkligen inte orkade ge böckerna en chans. Ibland orkar jag detta och är på humör för att kämpa. Men här har latheten fått vinna. Även om det är med en viss mån illvilja eller motvilja att fortsätta också.

 

5. Högmod: Vilken bok pratar du ofta om för att framstå som intellektuell läsare?

Oj. Det här är heller inte min starka sida. Men jag gillar att ta upp aspekter och perspektiv jag fått i vampyrlitteraturkursen jag läste förra sommaren och plockar gärna fram lite skräck-, gotik- och klassikerkunskaper från andra litteraturkurser och blir överlycklig när jag hittar aspekterna i verk vi inte diskuterat då och där. Dracula kan ibland komma upp i diskussioner och Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist till exempel …

 

6. Lust: Vilka egenskaper tycker du är mest attraktiv för en manlig eller kvinnlig karaktär?

Jag gillar när det inte finns typiska manliga eller kvinnliga drag hos karaktärer. Helst inte för uppenbara stereotyper med andra ord. Jag gillar när kvinnorna har lite manliga attribut och männen har kvinnliga. Jag tycker också att det är attraktivt om karaktärer har en styrka inom sig – i olika former. De behöver inte ens veta om det eller tro att de är starka. Bara jag känner att styrkan finns där eller ser den som läsare.

 

7. Avund: Vilken bok skulle du helst få som present?

Jag är väldigt nyfiken på Amanda Hellbergs ungdomsroman Jag väntar under mossan. Den är väl boken som jag känner lite extra sug inför i skrivandets stund.

 

Aprilläsningen

Läsningen i april månad har bestått av följande böcker:

Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Loka Kanarp & C/M Edenborg – Hungerhuset
Silke Scheuermann – Timmen mellan hund och varg
Lewis Carroll – Alice i underlandet
Camilla Wallqvister – På andra sidan vägen
Liv Strömquist – Hundra procent fett
Liselott Willén – Islekar

De bästa den här månaden var helt klart Amanda Hellberg och Siv Strömquist. Ingen av böckerna har varit dåliga, eller bara okej, men inte mer. Men jag hade väntat mig mer av Hungerhuset, och har ändå lite blandade känslor både för Carrolls Alice i underlandet och Willéns Islekar.

1226 sidors läsning uppkom aprilläsningen till på ett ungefär.

Det jag förväntar mig i maj, är att jag läser en nordisk utmaningsbok, samt läser Suzanne Collins triologi som kom igår med posten. Lagom tills jag gick av mitt andra bredvidgångspass inför sommarjobbet meddelade mobilen mig att min efterlängtade engelska trio låg och väntade på mig hos mitt postombud …