Stockholms undergång

Hur bra kommer inte Stockholms undergång vara, frågade jag för ett tag sedan mig själv. Jag menar: ”Skräcknoveller av Fruktan”, som i skrivarkollektivet Fruktan. Som i det kollektivet bland andra Boel Bermann är med. Hur bra kommer antologin inte att vara? Jag älskar skräck, jag älskar noveller, kan man bara addera till receptet för novellantologin…

StockholmsUndergång_fruktan_omslag[1]Upplägget har från början bara bådat gott: 12 noveller på temat ”Stockholms undergång”, 11 författare och cirka 250 sidors noveller sammantaget. En novell är dessutom skriven av Anders Fager som jag är bekant med (då han är en av få författare som fått mig att lägga ifrån en bok på grund av rent skärt obehag)…

Jag fick hem boken för mindre än en vecka sedan. Den är redan utläst (och då kan jag också erkänna att jag tvingat mig själv till pauser mellan novellerna). Detta för att få känna lite på eftersmaken av varje enskild novell. Upplägget är bättre än vad jag vågade hoppas på, där receptet skräck och noveller i kombination med alla dessa författare är fantastisk! Jag har faktiskt riktigt svårt att ta in att detta må vara en av få antologier som jag utan direkt förbehåll bara älskar (min erfarenhet är att antologier ofta innehåller både det man ogillar, tycker är okej, och gillar (det är inte ens säkert att jag älskar något))!

Detta är bara rakt av briljant! Vilken undergång skrämmer läsaren mest? Det finns både mer verklighetsnära och mer fantastiska undergångar (även om det där i sig är en tolkningsfråga, då även fantastiska inslag kan verka oerhört verkliga)! I novellerna går Stockholm (och mer) under på grund av sjukdom, virus, naturen … Det förklarliga eller det oförklarliga…

Jag föll lite extra hårt för Erik Odeldahls ”Lönelördag” och Eria A. Ekres ”Regnbågen”, men jag måste säga att alla noveller är oerhört bra och att detta är marginellt. Det här är en antologi med hög klass och jag är så imponerad av vad Fruktans Andreas Rosell, Boel Bermann, Christian Enberg, Eira A. Ekre, Erik Odeldahl, Fredrik Stennek, Jörgen Gavelin, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson och Patrick Ogenstad åstadkommit. Anders Fager bidrar med en naturtrogen novell som jag kommit att tycka om riktigt mycket också.

Den här antologin passar den som gillar skräck – även om man kanske inte är helt övertygad om själva formatet novell. Det här är berättelser som passar perfekt i kortformat. Det är genomtänkt och briljant. Det här passar dessutom perfekt om man skulle vilja unna sig några sidors läsning innan man lägger sig: förslagsvis en novell per kväll (om man inte känner behovet att konsumera flera på en dag)!

Slutet är här. Gör dig redo.” (från baksidan)

Tack Undrentide, Fruktan och Anders Fager!

Annonser

De odöda

En samling skräcknoveller är vad De odöda marknadsförs som och jag kan väl gå med på det eftersom det är svårt att säga vad som är skräck för vem – det är ju änna olika. Så med det har författarna fått göra sin tolkning av skräck, och man har också valt att lägga in tre klassiker, vilka passar jättebra i sammanhanget.

Jag är överraskad en gång, fullkomligt nöjd en annan och lite besviken på några av bidragen av olika anledningar. Klassikerna gör sin rätt och är jättebra. Vad kan man förvänta sig av Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och själva Selma Lagerlöf? Inget annat, indeed.

Johan Theorin är först ut med Hål. Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken bara för att jag hade velat ha lite skräckkänsla som i Sankta Psyko eller åtminstone den där underbart rysliga och vackra känslan som träffade mig i Nattfåk, men nej. Jag förstår helt hans idé och gillar att vi färdas mellan nuet där Vasa sitter i en bil hängandes ner för ett stup och tillbaka några dagar för att vi ska förstå varför. Men jag tänker inte wow eller blir på riktigt berörd eller rädd … Bra måste jag ändå säga att novellen är.

Sedan kom Caroline L. Jensen, som jag aldrig har läst och inte lagt märke till sådär märkbart heller, och baaam! Hon är för mig den riktiga stjärnan i sammanhanget som har levererat en novell jag bara fullkomligt älskar! Sju års olycka är den moderna pärlan i novellsamlingen enligt min smak! Det här är skräck för mig – det absurdt overkliga inslaget i vår verklighet – men kusligt och precis som jag vill att det ska vara! Det här kanske inte är vad hon normalt brukar skriva, så som jag har uppfattat det – men jag skulle köpa en roman av Jensen om den var av den här kalibern – right on the spot! För den här novellen fick mig att haja till, och även fast jag kanske visste mer än huvudkaraktären om situationen (en replik fick mig att ana), så gjorde det mig detsamma – historien är så himla kuslig och bra med eller utan den glimten! Loved it!

Edgar Allan Poe och Den svarta katten har jag läst förut på engelska. Den är bra, mysryslig och skräckkänslan återfinns i berättarstilen på något sätt. Jag gillar hans noveller och även om jag kanske tycker om dem på orginalspråket, så är ju kontentan och historien densamma på svensk översättning – mycket bra!

Amanda Hellberg med Sparven och svärdet och Anders Fager med Vilen och jätten hade jag tyvärr kunnat klara mig utan. Hellberg gillar jag som bäst i ett nutidsberättande, det här med en ryslig liten novell i 1600-talsmiljö fungerade inte alls bra för mig. Värre var dock Fagers asagudsrelaterade historia som bara inte är något jag kan ta till mig alls. Men självfallet måste det finnas någon annan som kan ta till sig dessa historier och det är väl jättebra.

H. P. Lovecrafts Återkomsten är en favorit, också sedan innan och den har jag också läst på just engelska. Det är något med klassikernas engelska språkande och deras stil i det kusliga skräckförfattandet, det går inte att komma bort ifrån! Men även om jag tycker att även den här är bättre på orginalspråk, så tyckte jag att den var väldigt fin och rysligt vacker även på svenska. Den är läsvärd, framkallar något och jag gillar sättet den är uppbyggd på och hur vackert han travar fram med språket. Lovecraft är jättebra!

Och Selma Lagerlöf, vår egna berätterska från Värmland. Frid på jorden finns med i samlingen och den har jag inte läst förut. Den var bra, kanske inte den bästa Lagerlöfberättelsen jag läst, men jag gillar den mycket ändå. Det är något mysigt över Lagerlöfs berättelser, trots att de innehåller rysliga drag. Jag gillar reaktionerna som framkallas i novellens början när en kvinna som ser ut som om hon ”är täckt med näver och skinnflikar” (sid. 92), liknas vid en stubbe vid en första anblick, men är en människa, en kvinna som både är välbekant, men främmande …

Andreas Roman står för nästa pärla och han gjorde mig inte besviken med Alla sorters monster. Jag blev ett tag lite orolig när det började med att fyra män hade hyrt en stuga, för jag var rädd att han skulle komma in och göra något som liknade Mörkrädd alldeles för mycket. Sedan undrade jag ett tag om det var samma stuga som i Mörkrädd, men släppte detta sedan. För det briljanta med stugan som sådan är att den ger en falsk trygghet av att vara ett skydd, vilket den kanske inte är – även om det i detta fall är sjön som är det verkliga hotet. Jag gillar Romans ganska rättframma språk och titeln är väldigt bra i sig eftersom man kan fundera mycket på den i sammanhanget. Mycket bra!

Och Åke Edwardson, som jag bara läst en eller två gånger och då med Winter som huvudperson, levererar en novell jag tycker om i form av Fönstret. Den är lite mysryslig och jag gillar slutet, även om jag kan känna att han kanske var lite väl övertydlig med en eller två punkter innan novellen tagit slut på riktigt – men det är nästan en parentes. Jag gillar mer öppna slut, eller vill ibland kunna konstruera en egen liten slutscen, och det hade jag på ett sätt velat göra här. Jag gillar den här novellen annars – den är vacker någonstans och bra.

Sedan kommer vi till den verkliga besvikelsen med samlingen vilket var John Ajvide Lindqvist bidrag som är det enda moderna bidraget som varit publicerat innan. Nämligen i hans novellsamling Papperväggar. Equinox har jag med detta sagt alltså läst förut. Jag tycker verkligen om den, just för att den är sådär absurdt och nervkrypande ryslig och med det verkligen skräck. Men jag trodde ju det här var NYA BERÄTTELSER från de moderna författarna och jag grämmer mig för att jag inte såg att jag kände igen titeln när jag öppnade boken, för jag kunde inte låta bli att känna mig lite lurad bara för att …

Sammantaget gillar jag samlingen som är något som passar många i och med att det är varierade skräcknoveller  som är mer eller mindre kusliga och skrivna på olika sätt. Det är olika miljöer, olika tids-, och rumsaspekter och vissa är mer verklighetstrogna än andra som gränsar till det övernaturliga och tänjer gränsen mellan verklighet och fantasi. Samlingen hade inte alls varit lika bra utan klassikerna och jag måste säga att det enda som riktigt, riktigt irriterar mig är just det sista gällande John Ajvide Lindqvists Equinox som varit publicerad förut och därmed antagligen läst om man älskar skräck och älskar John Ajvide Lindqvist! Hans namn kanske inte borde stå först med detta sagt, egentligen. Även om han nu är en av svenskarnas största skräckförfattare …

Det jag försöker säga är att detta är en bra samling skräcknoveller, även om jag har en och annan personlig invändning …

Tack, Semic!

Med posten…

image

Denna kom med posten idag. De odöda, en novellsamling skräckisar av bland andra John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin och Amanda Hellberg. Hela listan återfinns i taggarna.

Detta ser jag fram emot efter lite måsteläsning och påbörjad läsning i form av Bannerhed och Black!

Semic är förlaget som har skickat novellsamlingen (som jag insåg också är en av flera jultidningsböcker som min minstsyster säljer just nu, vilket innebär att jag får klura ut någon annan bok att köpa av henne eventuellt).

Tematrio i monster

Jag har verkligen tagit mig en funderare över vilka monster jag har mött i litteraturen. Jag har också kikat en del på hur olika bokbloggare har valt att lägga upp tematrion och jag kommer lägga upp det efter monster och inte verk. Lyrans tematrio är alltid lika rolig att komponera, samtidigt som hon sätter fingret på ett av de verk jag inte läst ännu – Frankenstein.

1.

Skuggor/det osynliga monstret kommer först på listan av otäcka monster. Jag tycker idén om att knappt mer än ana ett monster är något av det otäckaste. Det kan nästan inte bli mer obehagligt eftersom man känner att det är ett stort hot med skuggor/osynliga varelser. Vi hittar dessa monster i Andreas Romans Mörkrädd, till viss del också En mörkrädd pojke av Justin Evans och Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Spöke, demon, skulle kunna gå in under denna kategori av monster …

2.

Vampyren i form av den hänsynslösa vampyren, som inte är densamma som den fredligare och godhjärtade Cullen. Nej, jag tänker Dracula, Dr. Weyland i The Vampire Tapestry (Suzy McKee Charnas) eller de flesta vampyrerna i En vampyrs bekännelse (Anne Rice). Vill man ha Meyers Twilight-serie som måttstock hittar vi även de hänsynslösa vampyrerna där i form av the Volturi, exempelvis. Fler vampyrer på gott och ont kan man läsa mer om i ett av mina tidigare tematrio-bidrag.

3.

Det mänskliga monstret som jag helt enkelt kallar de där människorna som jag skulle kunna anses vara monster på grund av sitt handlande som leder till mord och övergrepp som kan förstöra någons liv för alltid. Här kan deckare, självbiografier och skräck/rysare bidra med sina monster. John Ajvide Lindqvist och Lilla stjärna är ett exempel. Beroende på vems perspektivet är eller hur romanen är skriven kan man tolka det här med människan som monster väldigt olika. Men många gånger kan man känna att vissa typer av människor verkligen är monster.

 

Andra monster är naturligtvis zombien (som jag har tänkt möta mer i litteraturen och inte bara i film) och Anders Fager bjuder på monster i en riktigt grotesk öppningsnovell i Svenska kulter, som gjort att jag faktiskt knappt vågade bläddra vidare för att veta vad mer Fager hade att erbjuda.