Jag kan inte låta bli…

… utmaningen som går ut på att läsa böcker enligt vissa förutbestämda punkter.  Jag har sett att så ,ånga bokbloggare är med och jag har varit så frestad i flera månader nu… Så jag kör på detta jag med.

Det finns 35 stycken punkter/teman inom ramen för utmaningen, men bara 20 stycken behöver uppfyllas för att utmaningen ska anses vara avklarad. Varje bok får bara förekomma en gång. Startdatum kan man välja själv, men jag väljer, liksom bland annat Västmanländskan, att börja från årets början.

 

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska.
Sara Beischers  Jag ska egentligen inte jobba här.

2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.
Här fungerar redan nu tre av januaris titlar:

Sylvia Plath – Glaskupan
Virginia Woolf – Mot fyren
Franz Kafka – Slottet

3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie.
Här går Erikssons & Axlander Sundquists Pythians anvisningar helt klar in.

odc3b6da_27706736[1]4. Läs en bok med två personer på omslaget.
John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda.

5. Läs en bok som publiceras 2007.

6. Läs en bok vars titel består av tre ord (som till exempel Sagan om Ringen).
Paul Austers  Stad av glas.

7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi.

8. Läs en bok som handlar om vampyrer.

9. Läs en bok som har över 600 sidor.

10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.

11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.

9113043927[1]12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par, jämför fjärde punkten).
Jag anser att den här går in under beskrivningen: Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken.

13. Läs en bok med träd på omslaget.

14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.
Andreas Romans Doktor Joseph är från Massolit Förlag, ett förlag jag inte kommit i kontakt med förrän via den här romanen.

15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).

16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor.
Ja, då kan vi väl säga Jessica Schiefauers Pojkarna på den här (185 sidor lång).

17. Läs en bok som publicerades under 2013.
Här passar utan tvekan Christin Ljungqvists Fågelbarn.

18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.

19. Läs en bok med en av de fyra elementen på omslaget.

20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år.
Kan jag räkna in novellantologin Ung Poesi 2011? Alla författare är som sagt unga, utan tvekan under trettio som bidragit med novellerna…

21. Läs en bok med ”The” i början av titeln.

22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.

23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jämför sjätte punkten).

24. Läs en dystopi.

25. Läs en bok vars omslag är mestadels röd.

26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet.

27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).

28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter.

29. Läs en debutroman.

30. Läs en fristående bok.

khemiri_montecore1[1]31. Läs en bok utan människor på omslaget.
Jonas Hassen Khemiris Montecore – en unik tiger.

32. Läs en bok vars omslag är mestadels vit.

33. Läs en bok som publicerades 2012.
Christin Ljungqvists Kaninhjärta.

34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt.
Marguerite Duras Älskaren (vars originalspråk är franska).

35. Läs en bok om änglar.

 

Som ni kan se har jag sedan årsskiftet omedvetet prickat av 13 av 20! Sju kvar att pricka av innan årsskiftet 2013/2014, alltså.

Annonser

Marsläsningen

Mars månads läsningen lyder som följer:

Christin Ljungqvists Kaninhjärta
Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen
Keplers Hypnotisören (i lättläst version)
Jonas Karlssons Spelreglerna
Monika Fagerholms Arielles första kärlek (Novellix)
Christin Ljungqvists Fågelbarn
Andreas Romans Doktor Joseph
Malte Perssons Fantasy (Novellix)
Ulrika Kärnborgs Mammalia (Novellix)

Marsläsningen bestod således av sex böcker och tre novellixnoveller. Vilka sammanlagt består av cirka 1730 sidor.

Jag tycker att mars blev en mycket bra månad med upptäckten av Christin Ljungqvist, två bra recensionsexemplar och en hel del noveller att bryta av långläsningen med. Jag hoppas att april vill bjuda på mysläsning i solen.

Doktor Joseph

doktor-joseph-26330[1]Ja, jag har inte haft det minsta emot att krypa upp i sängen med Andreas Roman på kvällarna och Doktor Joseph. Det har varit tre väldigt värdesatta kvällar i och med att jag fångades i princip direkt i boken. Därför tackar jag mycket för att boken är första boken i en serie, då jag vet att nu när den här boken tagit slut, så lämnas jag med hoppet om fler böcker. Det är inte alls en dum tanke.

Jag tycker om ingången till boken där man i första kapitlet får en aning om att något pågår i ett hotell i Gamla stan. Det är därför inte förrän i nästa kapitel man träffar bokens huvudperson Joseph och får en kort inblick i hans liv. Vi möter Joseph en stor dag, vilket kapitlet indikerar, han har en av de finaste kostymerna på och är påväg till Försäkringskassan där han jobbar. Hans fru Bea är inställd på en befodran, vilket Joseph också är… Därför kommer det som en chock att Joseph får sparken.

När kapitlen sedan vandrar mellan inblickar i hotellet på Gamla stan, där en man bor med obehagligt genomträngande ögon och Josephs familj, kan man inte annat än börja fundera över hur mannen hör ihop med Josephs familj och på vilket sätt vodoun är allt annat än oskyldig. Jag klurade även länge på vad som hänt med Josephs son Claude, eftersom det tidigt blir klart att han varit med om en olycka och att han ibland inte riktigt är den han var innan olyckan.

Jag får dåliga vibbar av beskrivningarna av känslan och mörkret som börjar sprida sig i Gamla stan. En sådan beskrivning återfinns bland annat på sidan 46, där hotellets städerska skyndar sig bort från stadsdelen:

”Det var först när hon närmade sig Riksdagshuset som människor började visa sig igen, men flera tycktes röra sig därifrån med oroliga blick precis som hon själv, som om någonting sträckte sig efter dem från grändernas djup.”

Joseph upplever jag som lugn, till skillnad från hans fru som känns impulsiv och lättirriterad. Deone, deras dotter, är den typiska tonåringen som påverkas mycket av sina principer. Claude, deras son, är fortfarande barn och jag blir lite rädd av att se mig honom framför mig, ständigt med sin docka i sällskap och med en viss opålitlig sida efter olyckan. Morgan, Josephs bror, är en energiknippe – likaså socialt begåvad som sin bror. Med detta sagt tycker jag faktiskt om personbeskrivningarna och de tillbakablickar som förklarar än mer varför vissa av dem beter sig som de gör.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på Roman efter att tidigare ha läst Mörkrädd. Den här boken börjar också i något vardagligt, som snabbt blir lite abstrakt som utgörs av något mörkt. Jag gillar den egenskapen hos Roman, och är glad att jag hittar den även här. Sedan kan jag väl erkänna att jag inte direkt skräms eller påverkas lika mycket av den här romanen, även om jag på många sätt fascineras mer av den här berättelsen och spänt kommer invänta fortsättningen. Jag upplever den här boken som mer lättsam, vilket tar bort en viss udd av det mörka, men samtidigt, skulle jag vilja säga, behövs.

Frågor som slog mig under läsningens gång vad: Vad är gott och vad är ont, främst i relation till vodoun men också det mänskliga.

Bea fick mig även att reflektera lite över hur jag kan vara. Jag kan vara lite impulsiv i mina känslouttryck, men nu har jag någonstans en bild av vad jag måste försöka låta bli att bli om några år. Jag vill inte att det impulsiva tillåter mig att trampa allt för mycket på dem i min omgivning, särskilt inte utan att ge dem en chans att förklara sig eller sätta ord på vad de känner.

Jag tackar härmed Andreas Roman för gott sällskap i form av den här romanen samt Massolit förlag för recensionexemplaret. Nu börjar således en väntan på kommande bok i serien ”Stockholm vodou”, som jag hoppas inte blir alltför lång.

För er som inte läst Doktor Joseph som kommer ut idag, varsågoda, en teaser:

Hur har det gått med mina utmaningar 2012?

Innan 2012 kom, var jag fast besluten att alla utmaningar jag åtar mig ska vara genomförbara och genomföras utan omnejd. Men sedan har jag under året som gått kommit fram till att jag kanske snarare tycker att utmaningarna just är utmaningar, som jag ska bli triggad av, som jag ska upptäcka nya författare eller böcker igenom, och därmed ser jag numera utmaningarna som förebyggande, något att sträva emot och blir det för mycket av en måste-känsla, så får jag tillåta mig att misslyckas med utmaningen i sin helhet, men inte anse att jag misslyckats i långa loppet!

 

Målen 2012 såg ut på detta vis:

  • Jag ska läsa minst 5 stycken klassiker.
  • Jag ska fullfölja utmaningar jag åtar mig.
  • Jag ska pricka av minst 12 för mig okända författare.
  • Jag ska innan 2013 anländer läsa minst 50 skönlitterära böcker sammanlagt.

Av dessa punkter blev resultatet följande:

  • Jag läste fyra klassiker av fem tänkta.
  • Jag fullföljde två utmaningar fullt ut av sju åtagna. Nordisk utmaning och Prisbelönt utmaning var de jag rodde hem helt och de andra fyra rent bokliga utmaningarna öppnade för läsning jag kanske inte annars hade valt just där och då, och den sjunde utmaningen, 15 böcker, har jag bara ett till inlägg att publicera och det kan jag göra i princip när jag vill eftersom den utmaningen inte är bunden till just 2012…
  • Boktolvan, som också räknades som en utmaning, resulterade i att jag läste elva nya författare av tolv föreslagna… Inte alls långt från målsnöret med andra ord.
  • Och 2012 läste jag sjuttiofyra böcker av de femtio jag ville uppnå. Av dessa böcker räknar jag inte ett seriealbum med endast bilder, heller inte sju tvättäkta noveller.

 

boktolva20121[1]De namn som prickades av tack vare just boktolvan blev följande namn: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Suzanne Collins, Åsa Anderberg Strollo, Jonas Hassen Khemiri, Andreas Roman, April Lindner, Maths Nilsson, Jack Andersson, Lisa Schroeder och Johanna Lindbäck.

De odöda

En samling skräcknoveller är vad De odöda marknadsförs som och jag kan väl gå med på det eftersom det är svårt att säga vad som är skräck för vem – det är ju änna olika. Så med det har författarna fått göra sin tolkning av skräck, och man har också valt att lägga in tre klassiker, vilka passar jättebra i sammanhanget.

Jag är överraskad en gång, fullkomligt nöjd en annan och lite besviken på några av bidragen av olika anledningar. Klassikerna gör sin rätt och är jättebra. Vad kan man förvänta sig av Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och själva Selma Lagerlöf? Inget annat, indeed.

Johan Theorin är först ut med Hål. Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken bara för att jag hade velat ha lite skräckkänsla som i Sankta Psyko eller åtminstone den där underbart rysliga och vackra känslan som träffade mig i Nattfåk, men nej. Jag förstår helt hans idé och gillar att vi färdas mellan nuet där Vasa sitter i en bil hängandes ner för ett stup och tillbaka några dagar för att vi ska förstå varför. Men jag tänker inte wow eller blir på riktigt berörd eller rädd … Bra måste jag ändå säga att novellen är.

Sedan kom Caroline L. Jensen, som jag aldrig har läst och inte lagt märke till sådär märkbart heller, och baaam! Hon är för mig den riktiga stjärnan i sammanhanget som har levererat en novell jag bara fullkomligt älskar! Sju års olycka är den moderna pärlan i novellsamlingen enligt min smak! Det här är skräck för mig – det absurdt overkliga inslaget i vår verklighet – men kusligt och precis som jag vill att det ska vara! Det här kanske inte är vad hon normalt brukar skriva, så som jag har uppfattat det – men jag skulle köpa en roman av Jensen om den var av den här kalibern – right on the spot! För den här novellen fick mig att haja till, och även fast jag kanske visste mer än huvudkaraktären om situationen (en replik fick mig att ana), så gjorde det mig detsamma – historien är så himla kuslig och bra med eller utan den glimten! Loved it!

Edgar Allan Poe och Den svarta katten har jag läst förut på engelska. Den är bra, mysryslig och skräckkänslan återfinns i berättarstilen på något sätt. Jag gillar hans noveller och även om jag kanske tycker om dem på orginalspråket, så är ju kontentan och historien densamma på svensk översättning – mycket bra!

Amanda Hellberg med Sparven och svärdet och Anders Fager med Vilen och jätten hade jag tyvärr kunnat klara mig utan. Hellberg gillar jag som bäst i ett nutidsberättande, det här med en ryslig liten novell i 1600-talsmiljö fungerade inte alls bra för mig. Värre var dock Fagers asagudsrelaterade historia som bara inte är något jag kan ta till mig alls. Men självfallet måste det finnas någon annan som kan ta till sig dessa historier och det är väl jättebra.

H. P. Lovecrafts Återkomsten är en favorit, också sedan innan och den har jag också läst på just engelska. Det är något med klassikernas engelska språkande och deras stil i det kusliga skräckförfattandet, det går inte att komma bort ifrån! Men även om jag tycker att även den här är bättre på orginalspråk, så tyckte jag att den var väldigt fin och rysligt vacker även på svenska. Den är läsvärd, framkallar något och jag gillar sättet den är uppbyggd på och hur vackert han travar fram med språket. Lovecraft är jättebra!

Och Selma Lagerlöf, vår egna berätterska från Värmland. Frid på jorden finns med i samlingen och den har jag inte läst förut. Den var bra, kanske inte den bästa Lagerlöfberättelsen jag läst, men jag gillar den mycket ändå. Det är något mysigt över Lagerlöfs berättelser, trots att de innehåller rysliga drag. Jag gillar reaktionerna som framkallas i novellens början när en kvinna som ser ut som om hon ”är täckt med näver och skinnflikar” (sid. 92), liknas vid en stubbe vid en första anblick, men är en människa, en kvinna som både är välbekant, men främmande …

Andreas Roman står för nästa pärla och han gjorde mig inte besviken med Alla sorters monster. Jag blev ett tag lite orolig när det började med att fyra män hade hyrt en stuga, för jag var rädd att han skulle komma in och göra något som liknade Mörkrädd alldeles för mycket. Sedan undrade jag ett tag om det var samma stuga som i Mörkrädd, men släppte detta sedan. För det briljanta med stugan som sådan är att den ger en falsk trygghet av att vara ett skydd, vilket den kanske inte är – även om det i detta fall är sjön som är det verkliga hotet. Jag gillar Romans ganska rättframma språk och titeln är väldigt bra i sig eftersom man kan fundera mycket på den i sammanhanget. Mycket bra!

Och Åke Edwardson, som jag bara läst en eller två gånger och då med Winter som huvudperson, levererar en novell jag tycker om i form av Fönstret. Den är lite mysryslig och jag gillar slutet, även om jag kan känna att han kanske var lite väl övertydlig med en eller två punkter innan novellen tagit slut på riktigt – men det är nästan en parentes. Jag gillar mer öppna slut, eller vill ibland kunna konstruera en egen liten slutscen, och det hade jag på ett sätt velat göra här. Jag gillar den här novellen annars – den är vacker någonstans och bra.

Sedan kommer vi till den verkliga besvikelsen med samlingen vilket var John Ajvide Lindqvist bidrag som är det enda moderna bidraget som varit publicerat innan. Nämligen i hans novellsamling Papperväggar. Equinox har jag med detta sagt alltså läst förut. Jag tycker verkligen om den, just för att den är sådär absurdt och nervkrypande ryslig och med det verkligen skräck. Men jag trodde ju det här var NYA BERÄTTELSER från de moderna författarna och jag grämmer mig för att jag inte såg att jag kände igen titeln när jag öppnade boken, för jag kunde inte låta bli att känna mig lite lurad bara för att …

Sammantaget gillar jag samlingen som är något som passar många i och med att det är varierade skräcknoveller  som är mer eller mindre kusliga och skrivna på olika sätt. Det är olika miljöer, olika tids-, och rumsaspekter och vissa är mer verklighetstrogna än andra som gränsar till det övernaturliga och tänjer gränsen mellan verklighet och fantasi. Samlingen hade inte alls varit lika bra utan klassikerna och jag måste säga att det enda som riktigt, riktigt irriterar mig är just det sista gällande John Ajvide Lindqvists Equinox som varit publicerad förut och därmed antagligen läst om man älskar skräck och älskar John Ajvide Lindqvist! Hans namn kanske inte borde stå först med detta sagt, egentligen. Även om han nu är en av svenskarnas största skräckförfattare …

Det jag försöker säga är att detta är en bra samling skräcknoveller, även om jag har en och annan personlig invändning …

Tack, Semic!

Med posten…

image

Denna kom med posten idag. De odöda, en novellsamling skräckisar av bland andra John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin och Amanda Hellberg. Hela listan återfinns i taggarna.

Detta ser jag fram emot efter lite måsteläsning och påbörjad läsning i form av Bannerhed och Black!

Semic är förlaget som har skickat novellsamlingen (som jag insåg också är en av flera jultidningsböcker som min minstsyster säljer just nu, vilket innebär att jag får klura ut någon annan bok att köpa av henne eventuellt).