Fem Frågor: Boel Bermann

5 frågorDet är än en gång festlig fredag och dags för ett sista Fem frågor som kan sammankopplas just med skrivarkollektivet Fruktan (Fem Frågor som inslag kommer tillbaka med jämna mellanrum)! Idag är det Boel Bermanns dag och det är helt klart bland annat henne jag kan tacka min läsupplevelse av Stockholms undergång för (tankar om antologin hittas här) – för utan hennes Den nya människan (läs mina tankar här) hade jag kanske inte haft alls samma pejl på Fruktan (som man kan läsa mer om här)! ♥ I Stockholms undergång står Boel Bermann bakom novellerna ”De vita” och ”Råttorna”:


 

 Fem frågor till Boel Bermann:

1. Vilka tre ord beskriver dig bäst som författare?
Kaosartad, strukturerad, envis

2. Vilken är din viktigaste ingrediens för en lyckad skrivprocess?
Att vara riktigt envis.Till dig som skriver, förbered dig på att det kommer finnas stunder då du är på väg att ge upp. Du tappar tron på allt och ifrågasätter varje ord. Dina karaktärer verkar platta, du skriver som en kratta och det finns inte en chans i världen att din bok kommer bli klar. Det är i just den stunden som det gäller att kämpa vidare. Du kommer att hitta gnistan igen. Ge inte upp. Snart blir det fantastiskt igen.

3. Vilket verk har du skrivit som du nog aldrig kommer att glömma?
Min dystopi Den nya människan, jag kommer aldrig glömma bort min debutroman. Ärligt talat måste jag fortfarande nypa mig i armen då och så för att inse att jag har skrivit en bok som en massa människor tyckte om att läsa. Det är fortfarande en surrealistisk känsla.

4. Vilken bok önskar du att du hade skrivit (och alltså inte den egentliga författaren)?
The Road av McCarthy. Han åstadkommer extremt mycket med få ord. Hur han med så skenbart enkla medel får post-apokalypsen att framstå som oerhört vacker, mörk och vemodig.

5. Vilken bok kan du inte undgå att föra på tal, om och om igen, just nu?
Följande oheliga trio: American Gods av Neil Gaiman, Oryx & Crake av Margaret Atwood och Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Tillsammans har de citat för alla tillfällen i livet. Jag har läst om de böckerna så många gånger att de känns som gamla vänner.

 


Foto: http://fruktan.se/


Annonser

Festlig fredag!

5 frågorJag välkomnar framöver ett antal festliga fredagar i fruktans anda, eller Fruktans… Det är nämligen så att jag har fått den stora äran att ha fått svar på mina Fem frågor av Fruktans fantastiska författare! Detta gör mig så innerligt lycklig! För det första upptäckte jag att Boel Bermann fanns förra våren och sedan fick jag nys om Stockholms undergång lagom till min första semester på åtta år. Novellsamlingen kom jag fullkomligt att avguda och älska. Och då kanske man kan förstå (i alla fall nästan) lyckan över deras medverkan?!

Ett par festliga fredagar i rad kommer en författare i taget att tillägnas uppmärksamhet! Det är samma Fem frågor som jag hittills fått äran att ställa till Lisa BjärboChristin LjungqvistHelena DahlbergNanna Johansson och Carol Rifka Brunt.

Mina ”Årets bästa”

Kulturkollos ”Årets bästa” har jag följt med spänning nu i dagarna och jag hade tänkt att jag kanske skulle göra något liknande när Kulturkollo själva publicerade de kategorier som de valt att utgå från (där man helt enkelt väljer vilka kategorier som passar och inte tar med de som inte passar).


Årets mest oväntade: Kanske kan det ha varit Magnus Nordins zombieserie för barn och ungdomar. Jag hade ju så länge hört så mycket, men förväntade mig inte alls så bra illustrationer eller en så bra berättelse genom att endast titta på framsidan av de tre böckerna jag kom att läsa i år: Elias bok, Emmas bok och Fristaden.

Årets klassiker: Det blir nog faktiskt Dostokevskijs novell En löjlig människas dröm.

Årets kvinnokamp: Där kan jag väl ändå räkna Liv Strömquists Kunskapens frukt?! Det är mycket mitt i prick och jag tycker nog att det är en kvinnokamp i och med att det så mycket handlar om det kvinnliga könsorganet och alla bilder av kvinnan och könet genom tiderna (som ju uppenbarligen varit till vår ofördel i många fall de senaste åren)…

Årets gråtfest 1: Den sorgligaste boken jag läst i år (också mycket på grund av att den ju är sann) är utan tvekan Kristian Gidlunds Vägsjäl.
Årets gråtfest 2: Gråtfest nummer två – tack vare att jag läst ut den i min ensamhet och tilläts låta känslorna sippra blev helt oväntat (ja, för det trodde jag aldrig) – Fredrik Backmans En man som heter Ove.

Årets obehagligaste: John Ajvide Lindqvists novell Speciella omständigheter kröp mest under skinnet av mina rysar- och skräckläsningar i år. Det är något med det där vardagliga, att personerna i novellen i fråga inte ens tror på övernaturligheter och de där speciella omständigheterna… Det är liksom upplagt för att kännas extra obehagligt!

Årets dystopi: Jag har mött två dystopiska världar i år och även om jag gillar båda mycket och på olika sätt, måste jag höja upp Boel Bermanns Den nya människan.

Årets grafiska: Shaun Tans Berättelser från yttre förorten är ju helt fantastisk i det grafiska! Jag älskar hur han illustrerar och därför blir detta mitt klockrena svar (även om ju just detta verk också innehåller mycket text).

Årets nya bekantskap: För min del gillade jag nog nästan mest att upptäcka Ellen Hopkins och ett fantastiskt författande på vers. När jag läste Impulse kändes det som att allt bara klaffade. Berättandet på vers kändes bara som handen i handsken och det kändes aldrig som att det var till ofördel för berättelsen. Jag blev blown away!

Årets utmaning: Den bok jag hade svårast att ta mig an, komma in i och avsluta (och nej, jag kommer nog inte kunna avsluta den) – Richard Fords Kanada. Det är bara något med sättet Ford berättar som inte fungerar för mig.
Årets aldrig mer: Det blir ju också föregående – aldrig mer Richard Ford.

Årets återseende: Det är ju helt klart mina omläsningar av barnböcker: Beskow och Sven Nordqvist!

Årets huvudperson: Den färgstarkaste någonstans ändå och någon jag kommer minnas länge är Josephine Bornebuschs Rut i Född fenomenal.

Årets filmupplevelse: Den film jag kommer minnas mest av alla i år är nog utan tvekan Intestellar. Den påverkade mig på så många plan och filmmässigt är det här både en gråtfest och en riktig toppitopp!

Årets kulturella höjdpunkt: Teaterbesöken jag gjort!

Årets skämskudde: Jag skäms för att jag överhuvudtaget läste den (då jag inte tyckte om den precis som jag hade trott) – E. L. Jamses Femtio nyanser av honom. Usch, vilket skräp.

Årets kyss: Ja, den kan nog inte gå till något annat verk än David Levithans Världens viktigaste kyss.

Årets serie: Det blir nog Divergent, Insurgent och Allegiant av Veronica Roth.

Årets TV-serie: Jag fortsätter att älska Doctor Who.

Årets titel: Den bästa titeln i år får nog antas vara Vi kom över havet. Det är ett av de absoluta guldkornen i år. Jag gillar hur titeln skvallrar om berättarperspektivet och den är bara så fenomenal! Det poetiska tycker jag delvis lyser igenom i denna lite vaga, vackra och frestande titel ändå…


Men innehåller listan min toppitopp för i år? Lite, men också inte alls… Så håll utkik efter min toppitopp 2014 i dagarna! Jag kommer även att utvärdera utmaningsåret 2014. I och med att jag läser ett verk just nu som kanske kan komma att läsas ut under dagen väljer jag att sansa mig med dessa listor. Man vet ju aldrig vad sista boken 2014 kan ge!

GOTT NYTT 2015!

Stockholms undergång

Hur bra kommer inte Stockholms undergång vara, frågade jag för ett tag sedan mig själv. Jag menar: ”Skräcknoveller av Fruktan”, som i skrivarkollektivet Fruktan. Som i det kollektivet bland andra Boel Bermann är med. Hur bra kommer antologin inte att vara? Jag älskar skräck, jag älskar noveller, kan man bara addera till receptet för novellantologin…

StockholmsUndergång_fruktan_omslag[1]Upplägget har från början bara bådat gott: 12 noveller på temat ”Stockholms undergång”, 11 författare och cirka 250 sidors noveller sammantaget. En novell är dessutom skriven av Anders Fager som jag är bekant med (då han är en av få författare som fått mig att lägga ifrån en bok på grund av rent skärt obehag)…

Jag fick hem boken för mindre än en vecka sedan. Den är redan utläst (och då kan jag också erkänna att jag tvingat mig själv till pauser mellan novellerna). Detta för att få känna lite på eftersmaken av varje enskild novell. Upplägget är bättre än vad jag vågade hoppas på, där receptet skräck och noveller i kombination med alla dessa författare är fantastisk! Jag har faktiskt riktigt svårt att ta in att detta må vara en av få antologier som jag utan direkt förbehåll bara älskar (min erfarenhet är att antologier ofta innehåller både det man ogillar, tycker är okej, och gillar (det är inte ens säkert att jag älskar något))!

Detta är bara rakt av briljant! Vilken undergång skrämmer läsaren mest? Det finns både mer verklighetsnära och mer fantastiska undergångar (även om det där i sig är en tolkningsfråga, då även fantastiska inslag kan verka oerhört verkliga)! I novellerna går Stockholm (och mer) under på grund av sjukdom, virus, naturen … Det förklarliga eller det oförklarliga…

Jag föll lite extra hårt för Erik Odeldahls ”Lönelördag” och Eria A. Ekres ”Regnbågen”, men jag måste säga att alla noveller är oerhört bra och att detta är marginellt. Det här är en antologi med hög klass och jag är så imponerad av vad Fruktans Andreas Rosell, Boel Bermann, Christian Enberg, Eira A. Ekre, Erik Odeldahl, Fredrik Stennek, Jörgen Gavelin, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson och Patrick Ogenstad åstadkommit. Anders Fager bidrar med en naturtrogen novell som jag kommit att tycka om riktigt mycket också.

Den här antologin passar den som gillar skräck – även om man kanske inte är helt övertygad om själva formatet novell. Det här är berättelser som passar perfekt i kortformat. Det är genomtänkt och briljant. Det här passar dessutom perfekt om man skulle vilja unna sig några sidors läsning innan man lägger sig: förslagsvis en novell per kväll (om man inte känner behovet att konsumera flera på en dag)!

Slutet är här. Gör dig redo.” (från baksidan)

Tack Undrentide, Fruktan och Anders Fager!

D som i Dystopi

imageDet finns oerhört många genrer att tycka om har jag lärt mig under åren. Vissa genrer gillar jag bara att läsa i perioder, men hittills är dystopin, en genre på D, ändå en genre som jag inte har tröttnat på och en genre jag är mycket fascinerad av. Och man kan ju på ett sätt undra varför när det ju handlar om negativa samhällsvisioner…

Men det är något visst med dystopier och något som jag verkligen gillar med dem. Jag tror att det handlar mycket om att dystopierna presenterar världar jag inte skulle vilja leva i, av olika anledningar. Och för min del handlar känslorna som kommer ur dystopierna om att jag faktiskt försöker leva mig in lite i hur dessa världar ser ut, och jag analyserar och reflekterar över vad som är så hemskt med dem med vårt nutidsperspektiv. Vårt samhälle är långt ifrån perfekt, men jag tror dystopierna lär oss att uppskatta, att kämpa i våra nutida samhällen för rättigheter och skyldigheter för att motverka ett försämrat samhälle och förstärka det som är bra idag.

divergent-forsta-boken-i-divergent-trilogin_150[1]Jag tror att dystopier är bra för perspektivtagande. Jag lär mig att försöka delvis bortse från mitt egna samtidsperspektiv, till exempel för att gå in i en värld där kärleken anses vara en sjukdom (Olivers Delirium) eller för att kliva in i världar med falanger och uppstyrda livssituationer (som i Collins Hunger Games eller i Roths Divergent). Och någonstans måste jag kunna bortse från mitt samhälle för att försöka acceptera deras… Och jag måste samtidigt kunna relatera till viss del till det jag har och vet för att se varför jag inte är intresserad av samhällsvisionen som framställs i dystopierna jag läser.

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D-663x1024[1]Dystopitips mottages tacksamt. Jag kan varmt rekommendera Boel Bermanns Den nya människan till exempel. Och just Bermanns dystopi är sådana dystopier som skrämmer mig kanske mest. Bermann har nämligen lyckats leverera en extra läskig roman på så sätt att den presenterar en samhällsvision som är till viss del slumpmässig – och hur skulle man kunna motverka en sådan. Av exakt samma anledning är jag just livrädd för de flesta zombie-dystopier (exempelvis Carrie Ryans De vassa tänderna-serie)!

Marsläsningen

I mars lästes följande titlar ut:

Jag har den här månaden läst ut 6 verk i mars månad och sammanlagt 1463 sidor då jag kommit cirka 90 samt 70 sidor i mina pågående läsningar (The Summer I Turned Pretty och Avståndet mellan). Månadens bästa var Impulse och Den nya människan där The Fault in Our Stars kommer strax där efter. Ru har jag svårt att samla tankarna kring, varpå jag inte ens skrivit en recension av den än. Jag gillar den, men frågan är hur mycket! Månadens besvikelse blev faktiskt Jag ringer mina bröder.

Inför april hoppas jag på mer läsning i solen. Jag vågar inte förvänta mig för mycket av april (även om jag hoppas få hem min Wreck This Journal, typ nuuu!). Jag vill egentligen att april överraskar mig!

Den nya människan

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D-663x1024[1]Min första reabok lästes ut i onsdags. Sent. Jag satsade utan att tveka på Boel Bermann och hoppades innerligt att den här boken skulle vara exakt sådär bra som jag ju har hört att den ska vara. Jag var nervös. Det blir jag faktiskt alltid när jag går in med en hel del förväntningar när jag ska läsa en bok jag tror att jag ska tycka mycket om, och särskilt när jag av någon anledning också vill att den ska vara bra (till exempel uppföljare till en viss bok). Och i det här fallet trodde jag att jag skulle tycka om Den nya människan. Kanske, eventuellt, perhaps, mycket dessutom.

Boken levde faktiskt, utan några skrupler som helst, upp till förväntningarna jag hade på den. Jag är så glad att jag har läst en välskriven, genomtänkt och lagom tjock/tunn (hur man nu vill definiera) svensk roman som dessutom är en dystopi. Hurra, hurra!

Jag gillar berättargreppet som skapas av att varva Rakels synvinkel med några artiklar och enstaka rapporter. Det förstärker känslan av att boken behandlar en alternativ framtid där ”den nya människan” är ett samhällsproblem, eller liksom förstärker känslan av att vara något verkligt, något som skulle kunna hända! Språket är ärligt, rakt och det passar den dystopiska och mörka framtiden som målas upp. Dock kan jag erkänna att jag störde mig de första gångerna jag snubblade på ”ofullständiga” meningar – alltså bisatser mer eller mindre som fristående meningar. Men det kom jag över lika fort som jag i övrigt kom in i boken. Jag upplever att jag nästan sögs in i historien. Den var så väl genomtänkt (som sagt) och jag kände lusten att bara fortsätta läsa kväll efter kväll. Det här är kanske en bok som kan locka fram läslusten hos flera? Jag har nämligen känslan av att man kan föredra många genrer och verkligen gilla den här. Man behöver inte gilla skräck, dystopier, det okända… Det är ingen tvungen förutsättning.

Jag älskar konceptet otroligt mycket: ”Är 2014 föds inga barn längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter en tid börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.” (från baksidan). För det nervkittlar, känns inte helt otroligt och det är skrämmande, men samtidigt så genialt. Det är också detta som jag tror lockar många, oavsett vad man nu råkar föredra för genre.

Jag rekommenderar den här boken till många, många! Testa, testa, gott folk! Den är som sagt lagom tjock/tunn med sina drygt 200 sidor dessutom. Och omslaget är dessutom läckert: framsidan är stilren och snygg, ryggen ser fin ut i hyllan och min bok kommer utan tvekan att få ett godkänt och boarding pass för att få ställa sig på just sitt hyllplan: jag kommer alltså skriva min namnteckning i boken. Den är M.I.N. och det är jag löjligt lycklig över! Ett himla bra reaköp det här, indeed! Stort tack till mig själv för valet att kapa hem just den här!

Det här inlägget gör det 666:e på bloggen (tänka sig)!

Jag kan även pricka av punkt nummer 25 i kaosutmaningen: ”Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag”. Kalla kulor har jag inte läst något utgivet av förrän nu, nu då.