U som i Utopi

imageNär jag ändå har tagit upp dystopier som genre undrar jag – finns utopier (alltså som bokgenre)? Eller är utopier i själva verket aldrig möjliga och därav omöjliga att skriva? Det är en sådan fråga bokalfabetets U får mig att undra. U som i utopi… Vet ni något om detta? Jag tänker ju för egen del att utopier just bör vara omöjliga (i en mening), men det kan ju vara så att vi i alla fall kan sträva efter ett så idealt samhälle som möjligt genom att ta lärdom av snedsteg i historien?

Annonser

T som i Trilogi

imageJag är ofta inte den typen av läsare som klarar av allt för långa serier (men såklart finns det undantag), utan trilogier, som ju börjar på T, brukar vara alldeles lagom. Jag tror också att det kanske är en bra längd även sett från författarens sida då det finns många fina exempel på bra trilogier. Jag kan tänka mig att det kan bli lite väl krystat att producera fler än tre böcker i en serie för en författare – detta av olika anledning, men bland annat på grund av att man kanske känner för att ge utrymme för nya idéer och uppslag. Det finns dessutom bra exempel på författarduos som givit ut lyckade trilogier, där jag kan nämna två som återfinns i just mina bokhyllor:

  • Erik Axl Sund:

krakflickan[1]     hungerelden[1]    9789186969691_1_21370[1]

  • Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren:

Cirkeln, pocket[1]    Eld[1]    nyckeln[1]

 

Men jag har naturligtvis också tips på författare som skrivit bra trilogier helt på egen hand:

  • Carrie Ryan:

bco_308[1] de_dodas_strand_LU[1]    9789173553025_200[1]

  • Maggie Stiefvater:

    feber(1)    mercy_falls_vargar_3_-_for_evigt-stiefvater_maggie-17043689-frntl_195284215[1]

  • Jonas Gardell:

Torka-aldrig-tårar-utan-handskar-296x430[1]   Sjukdomen[1]   ffe78a2bdd50309f0e6d886948589e16[1]

S som i Snabbt

imageIbland behöver man något att läsa som börjar på S – något snabbt. Detta är inte samma sak som att vara lättsmält, men det kan såklart vara det med. Snabb läsning är det som för mig inte kräver så mycket tid. Det kan kräva en hel del tankekraft och energi som sådan, men det går att läsa under en kortare tid. Mina tre favoriter inom kategorin snabb läsning är:

1. Noveller. De är underbara med sina mer eller mindre ögonblicksberättelser och det går att konsumera en novell till frukost eller till badkarsstunden. Det går även att ha med sig en novell att läsa om man råkar få en stund över – jag har till exempel läst någon novell hos tandläkaren och läkaren medan jag ändå sitter och väntar på att det ska bli min tur. Jag kan verkligen inte säga annat än att noveller är min kopp te som snabbläsningsformat. Tre bra noveller är utan tvekan förra årets topp tre i novellixer! Samt Fruktans skräckantologi.

2. Luftiga romaner. Vad är det kanske någon undrar? Jo, för mig är det åtminstone de där romanerna som ofta inte är så långa, eller i vilket fall inte känns så långa på grund av att det är korta kapitel, kanske till och med stycken som inte ens tar upp en hel sida. Dessa typer av romaner går att läsa under hyfsat kort tid, och man kan med gott samvete både släppa den när det behövs och fortsätta läsa den när även små stunder givs. Ibland upplever jag dessutom att sådana här typer av romaner ger plats åt mer eftertanke – det ligger någonstans mer välkomnat i kapitlens längd. Två luftiga exempel från i år är Beijers Det handlar om dig och Thúys Ru.

3. Bilderböcker. Sedan jag läst två av mina barndomsfavoriter kan jag faktiskt tänka mig att botanisera än mer bland barnlitteraturen och de där bilderböckerna med fantastiska illustratörer! Barnböcker behöver inte vara ”lättlästa” som sådana, med de är lite kortare, lite mer genomtänkta i det där lilla och oftast finns det riktiga guldklimpar bland denna typ av litteratur även för vuxna. Jag efterlyser mer bilderböcker för alla åldrar faktiskt! Och på tal om böcker med bilder för alla åldrar eller äldre åldrar – finns det tips på sådana författare eller titlar? Har man exempelvis missat Shaun Tan, så har man verkligen missat något!

R som i Recensera

imageLördagens bokstav R blir ett R som i recensera. Det är något vi alla gör olika på olika bokbloggar och jag gillar verkligen variationen! Vissa har mer uppstrukturerat (som i att man följer lite av en mall) och andra har lite mer ostrukturerat (inom ramen för att inte ha en förutbestämd mall i detta fall). Jag uppskattar det verkligen mycket.

Som ni kanske har sett på min bokblogg, så kör jag lite mer ostrukturerat i enlighet med parenteserna ovan! ↑ Detta är från min sida ett medvetet val eftersom jag upplever att ingen bok är direkt någon annan lik (bland annat för att jag är lite grann en allätare), och därav vill i alla fall jag att recensionerna ska få vara unika boken. Däremot har jag ibland medvetet valt att följa mikrorecensions-upplägget à Sista timmen – detta föräras ofta verk jag inte har jättemycket att säga om av olika anledningar. Det behöver absolut inte betyda att de är dåliga nämligen – det kan till exempel handla om att det är en ytterst kort novell som görs rättvisa med så få ord och, framför allt, meningar som möjligt.

Sedan har jag valt att medvetet recensera alla verk jag läser (förutom ett bokmanus jag läst hittills – det är ju inget färdigt verk i den bemärkelsen och tankar om den har istället gått till författaren). Så allt man finner på bloggen (minus kurslitteratur) är det jag också läst de senaste åren – in i minsta detalj!

Vilken typ av recensioner gör du och är det ett medvetet val? Och recenseras alla lästa (åtminstone skönlitterära) verk?

P som i Populärt

imageDagens bokstav P får representeras av ordet populärt. Ordet kan såklart tolkas på lite olika sätt, men jag tänker i alla fall diskutera det utifrån allmänna mått och menar att ordet bland annat hör samman med de där böckerna som alla bara talar om – ja, det där böckerna som är så populära att det bildas en jättestor hype!

Själv höll jag ju mig till exempel ifrån J. K. Rowlings ”Harry Potter” irriterande länge på grund av att alla pratade om den. Jag blev med takten bokserien blev mer och mer populär, helt enkelt mer och mer anti att läsa den. Det tog flera år innan jag ens gav den en chans och detta på grund av en kompis som dyrt och heligt lovade att jag nog visst skulle gilla J. K. Rowlings omtalade bokserie. Om jag bara gav den en chans. Och i just detta fall var det ju så otroligt mitt i prick!

Och på grund av denna mitt i prick blev jag mer och mer positivt inställd till hypar och det populära. Men ibland känns det som att jag har börjat få ett litet återfall av allergi mot hypade böcker och serier. Detta på grund av att jag blir rädd för att jag går in med för mycket förväntningar. Jag blev visserligen till exempel inte helt besviken på Meyers ”Twilight” eller Collins ”Hunger Games” (även om jag endast läst första delen)… Men problematiken för mig just nu är att hypade böcker riskerar att bli filmatiserade och jag har så svårt att få orken och lusten att både läsa boken och se filmen, eller se filmen och läsa boken, för risken blir ju att man nöjer sig med den ena eller andra, delvis tack vare ”so many books, so little time”.

Senaste tidens hypar jag läst och verkligen tyckt om får jag väl ändå säga är Roths ”Divergent”-serie (där del tre är kvar att läsa), Greens The Fault in Our Stars och även Rowells Eleanor & Park. Det mest fantastiska i denna ekvation är dessutom att jag läst två ”bok blir film”-böcker och att jag har filmen kvar att se inför framtiden.

Jag är fortfarande alltså rädd för det populära, men jag blir bättre och bättre på att hantera det och jag läser till exempel ofta inte böcker när de är som mest sönderhypade för min egen skull. Just nu testade jag att läsa Clares ”The Mortal Instruments”-seriens första bok på svenska, men kommer hittills inte in i den till hundra procent eller finner lusten. Så där får vi se hur det utvecklas… Allt hypat är ju faktiskt inte fruktansvärt bra – så mycket har jag ju lärt mig genom åren.

O som i Overkligt

imageJag väljer att tillägna O ordet overkligt. Det är ett ord vi ibland slänger oss med när vi talar om böcker. Och jag tycker nog att det kan betyda olika saker. När man använder ordet overkligt kan man nämligen å ena sidan referera ordet till overkligt som i osant eller högst osannolikt, eller å andra sidan som mer övernaturligt eller fantastiskt.

Till den första kategorin av overkligt, kan man tala om de där verken som bara inte känns trovärdiga, i alla fall för sig själv personligen, på grund av att det känns som om en pusselbit kanske saknas för att man ska ta historien för sann eller sannolik. Jag har läst ett par sådana böcker genom åren, även om jag glömt av i princip alla för att jag faktiskt inte har känt behovet att minnas dem för min egen del. Jag tror ofta att en historia känns just osann eller högst osannolik för att det är något som inte känns trovärdigt hos karatärerna, deras sätt att vara eller karaktärerna i relation till omgivningen. Men det kan nog i somliga fall också handla om att man till exempel inte kan köpa en värld med fantastiska inslag, även om jag inte kan relatera till detta såvida inte det är något som känns icke trovärdigt av det jag innan räknade upp.

Till den andra kategorin hör många av de böcker jag tycker mycket om. De kan ha fantastiska och övernaturliga inslag, utan att det känns osannolikt historian. Saker och ting kan ju vara ”overkliga” för vår värld och vår miljö så som vi känner den just precis nu, men det behöver ju inte betyda att en berättelse känns overklig som sådan. Jag fascineras otroligt mycket av historier med overkliga inslag à andra kategorin. Jag återfinner många bra exempel hos Fruktan, John Ajvide Lindqvist och även hos till exempel Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt Kenneth J. Harvey som några exempel.

N som i Namn

imageEfter gårdagens miljö, vill jag idag tala om N som i namn. Namn möter vi hela tiden i verk – på personer, städer, länder, världar. Listan kan göras lång och jag tror nästan aldrig jag har läst ett verk förutan detta – jo, kanske några dikter och även enstaka noveller (kanske lurar ni på någon roman som avsaknar namn?!), men till vanligheten hör absolut en historia kantad med namn.

Vissa författare strävar efter att ge karaktärerna mycket ovanliga namn. Ibland kanske det krävs för att det handlar om till exempel fantasy och en framtidsvision, men jag kan ofta inte låta bli att tycka att det ofta finns mycket mer gratis att hämta i engelskan. I många ungdomsromaner känns det dock som att man försöker spegla världen av idag: där man kan heta både ovanligare namn, men också mer vanliga. En sak måste jag dock erkänna – jag är väldigt dragen till olika namn, men är dålig på att försöka finna om de har någon speciell betydelse – detta delvis då jag anser att en person är en individ och så mycket mer än sitt namn… Men någonstans tror jag nog att många författare väljer namnen på karaktärer med omsorg.

Ett namn jag kommit att tycka mycket om upptäckte jag tack vare Emma Vall (författarkvartetten bakom ett par fina ungdomsromaner, bland annat). En av deras huvudpersoner heter nämligen Svala. Det finns en stor risk att något framtida husdjur får detta vackra namn… Inte minst för att det klingar fint med mina två katters namn – Tuva och Reva. Tack vare Harry Potter och den återkommande fenixen, så har jag även haft lite funderingar på Fenix – som husdjursnamn åtminstone…