Etikett: Bokcirkelbok
Gul utanpå
Jag som läst Patrik Lundberg förut, innan jag läste Gul utanpå, hade inte jättestora förväntningar på just den självbiografiska romanen, mer än att jag trodde och hoppades att den skulle vara läsvärd. Och little did I know hur mycket jag verkligen skulle komma att uppskatta och älska Gul utanpå.
Det här är en roman som jag kom in i direkt. Det var ingen uppförsbacke, ingenting att ta sig över, utan jag bara kom in i språket i kapitlen och sidorna bara flöt fram från första till sista. Sista tredjedelen av boken läste jag i badkaret och jag vet att jag tänkte att jag inte kunde sluta nu när jag bara hade så och så många sidor kvar, och så vidare… Sedan inföll även den där tomheten i att ha läst ut boken och att den nu var slut.
Vad var det då som ryckte med mig så mycket? Ja, först och främst språket som förflöt som en harmonisk sång, men det är också hela ärligheten i romanen – ärligheten till känslor, tankar, utanförskapet, identiteten, adoptionen, relationerna, i princip allt. Jag gillar också mycket att romanens huvudsakliga resa börjar med tankar:
”Tankarna kring mitt fosterland har alltid funnits där, men jag har aldrig hittat en god anledning att åka tillbaka. (…) Nu mitt i bakfyllan, börjar jag tänka tvärtom och så slår det mig. Jag har ingen god anledning att inte åka tillbaka till Korea.” (sid. 9-10).
Även om jag upplever att Patrik försöker förbereda sig på vad hans resa till Korea kommer att innebära, så kan varken han eller någon annan förbereda honom på vad som komma skall och vad som väntar. Först och främst tänker jag på kulturkrocken väl på plats i Korea, men det kommer också annat oväntat som har med Patriks utseende att göra och helt plötsligt förstår han att han kanske aldrig kommer passa in heller i Korea liksom han inte känner att han alltid passar in i Sverige. Hur andra bemött honom, vad andra sagt, vad andra frågat, det begränsas inte bara till Sverige, utan nu även till Korea, vilket kanske i alla fall till en början förstärker känslan av att inte riktigt passa in, men samtidigt gör det kanske Patrik till just denna Patrik och ingen annan Patrik?!
Jag slås av förståelsen Patrik bär på, både för sin egen del, men han hyser också stor förståelse speciellt för sin mamma. Hans mamma sitter med oro i kroppen hemma i Sverige och är rädd att hon kommer förlora sin son, men som läsare är jag hela tiden övertygad om att Patrik aldrig kommer att sluta se hennes som sin mamma.
Tack vare den svenska uppväxten, med Sveriges normer, värderingar och samhälle, så är Patrik feminist och vegetarian. Detta är två ställningstaganden han aldrig riktigt släpper taget om (om inte för någon kort stund), men jag tänker mycket på att detta är ställningstaganden som han kanske inte hade haft om han vuxit upp i Korea. Patrik hade inte varit den här Patrik utan sitt öde, som ledde honom till barnhemmet i Korea, från barnhemmet till Sverige och till just den familj som blev hans… Jag kan verkligen förstå hur komplexa alla sorters tankar, känslor och ställningstaganden därigenom blir vad gäller mycket, inte minst adoption.
Den här boken är en bok att sluka, att älska, en bok som väcker tankar, känslor och frågor. Jag tror också att det i grunden är en bok som kan passa många åldrar, många personligheter och en bok för i alla fall de flesta… Kanske skulle någon enstaka person tycka att Patrik ibland är för ärlig? Men jag tycker det är charmen med boken och det får mig att känna att Patrik försöker berätta allt så nära sanningen som han kan… Och jag är så oerhört tacksam för att han valt att göra detta!
Jag och min andra bokcirkelduohalva, Sofia, träffades i fredags förra veckan för att diskutera Gul utanpå på fik efter ett restaurangbesök med våra sambos. Båda två kan vittna om att boken bara slukade en själv såsom man själv slukade boken. Båda två är helt överens om vad ärligheten, språket och hela boken uppgår i: att den är läsvärd, ett av de bästa läsen på länge, en passande bokcirkelbok och bara tummenupp och lovpris och så vidare! Ingen av oss ångrar en sekund att vi läst boken eller att vi i nästa led har den i vår ägo. Det här är också en bok vi båda garanterat kommer tipsa vidare om till andra. Så om någon nu inte läst den här boken (jag och Sofia är nödvändigtvis inte sist på bollen)? Läs, läs, läs!
Gul utanpå
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
ISBN: 9789129700749
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Att behöva pausa en bok…
Ja, nu är vi där igen. Jag har blivit bättre på att pausa böcker för stunden eller till och med för all framtid. Men det har verkligen tagit emot att få anse sig besegrad den här gången.
Jag har nu fått pausa Kristina Sanbergs Att föda ett barn och det har verkligen tagit emot! Delvis för att detta är nästa bokcirkelduobok. Jag ville ju läsa ut den och kunna diskutera den här boken med min andra halva i bokcirkelduon, men jag kommer verkligen inte längre in i boken än cirka 40 sidor. Sedan är det stopp och det är något jag inte lyckas komma överens med när det kommer till det språkliga. Jag kommer inte framåt och allt känns mer lockande (tyvärr) än att fortsätta läsa. En annan anledning till att jag hade velat läsa ut boken är också att jag haft den här boken på att-läsa-listan länge och väl och jag har verkligen trott och hoppats att jag ska tycka om den. Av denna anledning var det även jag som föreslog boken till bokcirkelduon… Men just nu i alla fall så går det bara inte. Det går bara inte att fortsätta… Och det tar emot även om det inte går att förneka dödläget jag och boken hamnat i.
Kvinna inför rätta
Louise Doughty hade jag aldrig hört talas om, what so ever, när mina andra bokcirkelhälft frågade mig om vad jag trodde om den! Vi stod och valde nästkommande två böcker till vår bokcirkelduo på en fysisk bokhandel och snart bestämde vi att det absolut kunde vara något att både läsa och sedan diskutera!
Kvinna inför rätta sägs enligt omslaget vara både ”årets (2015 års) bästa thriller”, ”en lysande roman, intelligent och skickligt byggd” och ”årets (2015 års) bästa spänningsroman”. Jag läser mig också till att romanen är författarens genombrottsroman och att den verkar ha gjort stor succé både inom och utanför Storbritannien.
I sanningens namn var jag i början lite skeptisk. Innan jag ens hade öppnat romanen så var jag rädd att den skulle vara för klassisk på fel sätt och att den om inte annat kanske skulle vara för högtravande i språket… När jag väl började läsa den var jag faktiskt aningen skeptisk till hur snabbt eller långsamt jag skulle komma in i sättet att skriva och komma in i det relativt tunga språket och jag beslutade snabbt att jag var tvungen att slalomläsa Kvinna inför rätta med en roman av en helt annan genre…
Sedan hände något efter cirka 150 sidors läsning. För helt plötsligt hade jag både kodat av och kommit in i sättet att skriva, språket och berättelsen i sig. Jag började vid detta lag att få svårt att läsa något annat än bara denna roman. Jag var nyfiken, kunde inte avläsa vad som komma skulle bakom varje krök, och detta trots många meningar som gav mig föraningar, men inga egentliga svar…
Jag funderade mycket på valet av att skriva i förstaperson och att medvetet kalla en av de viktigaste karaktärerna i berättelsen för ”du”. Det är något jag tycker ger en nästan oväntad effekt. Alla andra refereras till i tredjeperson som bikaraktärer, men en av de senaste bekantskaperna i huvudpersonens, Yvonne Carmichaels, liv kallas ”du”. Det sätter ett omedelbart fokus på just denna karaktär och jag förstår som läsare att det är här allt börjar, du:et är essentiell för berättelsen och du:et är helt klart speciell ur många hänseenden.
Jag känner mig också ganska befriande lurad på flera vis. Hur många gånger hann jag (i alla fall i början) tänka att ”du:et” kanske skulle vara offret i fråga? Hur många gånger hann jag tänka detsamma om Yvonne? Och hur många gånger pendlade inte dessa tankar innan jag insåg vem eller vilka offer historian verkligen hade..? Hur många gånger hann jag inte fundera över vem som skulle bli bragd om livet och hur många gånger funderade jag inte på under vilka omständigheter? För att sedan tänka att detta kanske inte alls handlade om någons död över huvud taget? Ja, den här romanen har lett mig på så många tankespår och så omväxlande att jag är positivt överraskad bara på denna punkt…
Den här romanen väcker så många känslor och tankar. Jag visste från sida ett att på något sätt och på grund av något kommer Yvonne att befinna sig i rättegång i ett rättssal. Någon omständighet eller några omständigheter kommer att leda henne hit… Från början misstänkte jag såklart att den triggande faktorn av någon anledning skulle komma att vara ”du:et”, men jag visste inte varför eller hur! Och allt eftersom jag läst har jag känt och tänkt så mycket…
…om Yvonne som person.
…om de som står Yvonne närmast.
…om Yvonnes profession och vad som avkrävs henne därigenom.
…om hur kvinnor i allmänhet betraktas och hur de behandlas.
…om hur män kan betraktas och behandlas på ett helt annat sätt i samma sammanhang som en kvinna.
…om du:et som person.
…om hur obehaglig jag som läsare ändå uppfattade vissa män i berättelsen.
…om hur tillfälligheter kan göra så stor skillnad i ens liv.
…om kärlek, vänskap, känslor och förlåtelse.
…om rättssystemet som sådant.
…om personlig fakta i relation till den inskränkta bilden av manligt och kvinnligt i utomståendes ögon.
…om människors oförmåga att ibland sätta sig in andras perspektiv.
…om våldtäkt och samhällets oförmåga att gå till botten med problematiken kring synen på offret.
Efter att ha läst ut romanen är jag fullkomligt överraskad av den! Lite kunde jag ana vad jag skulle få uppleva, känna, tycka och tänka utifrån den här romanen. Jag måste säga att det här är en roman jag kommer både minnas länge och spara länge i min boksamling. Den är så mycket mer än vad jag vågat hoppas på och den inrymmer så mycket tänkvärt! Kvinna inför rätta är verkligen välskriven, väl genomtänkt och välarbetad. Jag är mycket imponerad och kan rekommendera den!
Med denna bok prickas punkt 34 av i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok med en ensam person på omslaget.”
Kvinna inför rätta
Författare: Louise Doughty
Förlag: Månpocket (2016)
ISBN: 9789175035222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tillägg efter bokcirkelduo:
För ett par veckor sedan träffades jag och en av mina bästa kompisar för att ha en bokcirkelduo över Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Innan bokcirkelduon sa jag detta om boken.
Över fika på ett café fördjupade vi oss i samtal kring Britt-Marie som person. Vi pratade om att vi både förstod, inte förstod henne och att det fanns en uns att relatera till, även om ingen av oss kunde relatera till många delar av Britt-Marie som person…
Vi diskuterade också hur Backman ändå lyckas måla upp en historia med karaktärer som känns lite som karikatyrer, men att det på något sätt också ger en viss effekt och lockar en till att känna och också lockar en att vilja läsa vidare…
Vi diskuterade även de två karlarna som båda två känner strakt för Britt-Marie. Kent som hon delat större delen av sitt liv med, och polismannen Sven som hon träffar i Borg. Vi diskuterade hur de är som personer och vi kom in på hur både lätt och svårt det kan vara med känslor. Inte minst då det man känner ibland inte behöver vara det kanske bästa för en ur en synvinkel, och ibland är inte hjärta och hjärna överens… I sammanhanget kom vi också in lite på tankar om Kents broder…
Och jag skrattade faktiskt ganska gott åt porträttet av polismannen Sven, där i Borg, som verkar ha läst varenda kurs han kunnat tänkas snubbla över i sitt liv… För även om han också är lite av en karikatyr, så finns det ju en sådan enorm igenkänning från mitt eget liv. Jag har som snart 27 år gammal inte slutat läsa en hel del extrakurser, distanskurser och framför allt alla dessa litteraturkurser…
Vi kom också in en hel del på bikaraktärerna i boken: alla barn och kvinnan på Arbetsförmedlingen. Vi pratade om Britt-Maries försök att vara social i förhållande till främst barnen och den här kvinnan, och alla hennes tafatta försök som egentligen blir med förolämpningar, men som är menade som komplimanger… Och alla Britt-Maries försök att inte försöka vara fördomsfull och hur hon på något sätt visar precis hur fördomsfull hon är… Men fördomar är till för att spräckas och vi var ganska överens om att vi tycker att Britt-Marie går ut i livet flera erfarenheter rikare och mindre fördomsfull!
Och så får vi inte glömma råttan. Den nämnde vi några tankar om.
Vi diskuterade också slutet och på något sätt tycker jag nog att jag gillade berättelsen i sig och slutet än mer efter en fördjupad diskussion över fikat med min andra bokcirkelhälft! ♥
Jag bokcirklar just nu…
…med Kulturkollo om Jessica Schiefauers När hundarna kommer på Facebook! Bokcirkeln drog igång igår och jag skulle rekommendera alla som läst detta Augustnominerade mästerverk att delta! Det är så oerhört värdefullt att få diskutera, vrida och vända på verk tillsammans med andra, då alla faktiskt inte ser samma saker och då det kommer fram en hel del som man för egen del inte skulle detekterat i sin ensamhet!
Jag har redan fått ta del av en hel del kloka tankar och det finns med det sagt mycket mer att säga, att diskutera och upptäcka då bokcirkeln just börjat!
Mikrorecension: Mary Jones historia
Oktobers bokcirkelbok kan beskrivas som en stundom vacker och vemodig dagboksberättelse berättat av just Mary Jones, en ung, vilsen, men stark kvinna. Dagboken är skriven av henne, för henne och om hennes liv, där också John Long Silver från Skattkammarön figurerar:
”Inte mer än tolv på det trettonde var jag när jag stod på deras tröskel i Bristol, utan stort hopp om annat svar än det jag redan fått en massa gånger.” (sid. 16)
Jag gillar idén och mycket i själva boken som sådan, men har svårt att köpa dagboksskrivandet i sin helhet och boken som en dagboksroman. Det är något med alla långa utläggningar, språket och den tid det tordes ha tagit att skriva allting och lite andra tankar som spökar tillräckligt för att skapa denna känsla.
Mary Jones historia : nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig : om mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva : roman
Författare: Elin Boardy
Förlag: Bonnier Pocket (2014)
ISBN: 9789174294330
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Siddharta
Månadens bokcirkelbok var Hermann Hesses Siddharta. Jag läste ut den söndagen innan bokcirkeln (som inföll denna onsdag) och hade den både i färskt minne och sådär känslomässigt rörigt flytande i mitt huvud. Tack vare bokcirkeln fick jag dock ordning på mina tankar lite mer.
Jag kan absolut hålla med om, som många andra hade upplevt i cirkeln, att det är en bok som man måste komma in lite i för att sedan kunna läsa boken och läsa av den språkliga takten som hela boken är uppbyggd av utan större problem.
Det är också en bok som är högst filosofiskt, djupt grävande och grubblande kring meningen med livet, sökandet efter jag:et och sökandet efter sin plats.
Vad gäller Siddharta, hade jag faktiskt inte reflekterat alls över hur han skulle kunna uppfattas av andra och det var därför intressant att det kom upp på bokcirkeln. Jag hade inte alls tänkt på att han skulle kunna uppfattas lite förmer, eller lite högfärdig i vissa bemärkelser, men kan absolut se det när jag tänker efter. Jag hade nog mest bara tänkt på att han var sökande, lite grubblande och en man som verkligen gör det han tänkt att han ska göra…
Det är kul att kunna säga att man har läst denna klassiker av Hermann Hesse. Men jag skulle kanske inte direkt höja den till skyarna, rekommendera någon annan att läsa den, eller liknande. Jag tyckte den var ganska okej, men inte så mycket mer. Den hade inte behövt vara längre. Den hade inte behövt berätta mer. Den ger mig inga direkta tankeställningar som påverkar mig märkbart vad gäller meningen med livet, sökandet efter jag:et eller sökandet efter sin plats… Eller jo, kanske att man kan vara bättre på att göra det man tänkt att man vill göra, och kanske modet att ändra riktning i livet när allt inte känns helt meningsfullt.
Siddharta
Författare: Hermann Hesse
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2012)
ISBN: 9789174292374
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Kallocain
I onsdags gick jag på sista bokcirkeln innan sommaren. Vi hade läst klassikern Kallocain av Karin Boye. Den här romanen hade jag egentligen läst ut för ett tag sedan, men jag behövde faktiskt skapa lite distans innan jag över huvud taget tänkte till om den. Så numer har jag också tänkt till två gånger: en gång någon vecka innan bokcirkeln då jag samlade mina egna tankar, och efter bokcirkeln har jag även fått med mig lite kloka tankar från mina cirkelkamrater.
Jag fascineras av hur man ändå kan beskriva en dystopisk framtid med sådan övertygelse. Jag har inga sympatier direkt för Leo Kall när jag i början bekantar mig med honom, men det är också för att jag är en läsare som lever i en värld där den fria viljan inte är kvävd, vilket den absolut är i Kalls militärstat. Leo Kall är nämligen ett övertygande exempel på en person som vuxit upp i en värld där allting kontrollerats och noga implementerats sedan invånarnas, eller medsoldaternas, födsel – till och med deras tankar och känslor. Familjen är bara en ram vari nya medsoldater kommer till världen – det är inte en relation byggd på kärlek, trygghet och värme. Tanken är inte att man på något sätt ska älska sin hustru eller sin man, utan det anses som ett problem att utveckla starka känslor för varandra. Äktenskapet byggs endast upp av en drivkraft: att avla barn. Känslor skulle kunna ställa sig i vägen för denna drivkraft då staten verkar rekommendera både att man byter partner om inga barn sätts till världen inom ramen för var äktenskap, man verkar också se det som något eftersträvansvärt att lämna varandra när barnen uppnått en bra ålder. Inom ramen för militärstaten flyttar barnen hemifrån och sätts på internatskola vid sju års ålder. Man säkrar helt enkelt värdena hos statens medsoldater denna väg: eller stöper alla i samma form?
Så det är inte undra på att Leo Kall är den han är, sätter så stor tilltro i staten, känner en trofasthet inför staten och alla de regler som rymmer den. Leo är ett praktexemplar av vad staten kräver och vill se hos en medsoldat. Han är till och med så hängiven staten att han forskar i statens namn och han lyckas skapa kallocainet – ett tänkt sanningsserum som ska kunna tjäna staten och skilja statens trogna mot de mer otrogna…
I en värld av detta slag är det självklart att man försöker smälta in. Man vill för något i världen självfallet och absolut inte bli avslöjad som en förrädare. Staten följer upp tips angående otrogna staten – människor anger varandra och detta stärker känslan av att man såklart vill smälta in. Man vill inte ens bli påkommen med att sitta på fel sätt, gå på fel sätt eller säga något som kan misstolkas. Självklart finns det alltså dem som inom ramen för staten försöker styra sin tankar och känslor. Och precis lika svårt som vi vet att det kan vara att styra sina tankar och särskilt känslor, så är det det för Leo Kall, hans fru och självfallet också hans medsoldater, vilket tiden utvisar.
Jag gillar att det är så mycket som ryms inom en lite kortare roman. Denna dystopi är enkel att ta till sig på så sätt, men samtidigt är språket väldigt vackert och tungt, så jag känner att romanen trots allt skulle kunna vara värd att läsas om (för jag misstänker att jag inte upptäckt allt inom ramen för den). De känslor som kläs med ord i Kallocain är som poesi. Avsaknaden av känslor kläs istället av och är kala. Även detta berör och ger effekt.
Mer vill jag nog inte säga om denna roman. Den är mäktig i det lilla och även om det är en dystopisk berättelse om en framtid, så kan man med lätthet applicera den på 1900-talets historia och även 00-talets på flera sätt. Romanen talar om polisöron, polisögon och med vår världs digitala och tekniska framgångar vågar jag påstå att det här blir enklare och enklare att sköta diskret, vilket är skrämmande…
Kallocain [Elektronisk resurs]
Författare: Karin Boye
Förlag: Bonnier Pocket (2010)
ISBN: 9789174290875
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Stoner
Ja, nu känner jag att det är dags att skriva ihop någon form av recension av Stoner av John Williams. Jag har haft så svårt att skriva ihop den att jag väntade in bokcirkeln som var i torsdags… Och nu är det alltså dags att lämna mina tankar om boken här på bloggen.
Jag har länge hört så himla mycket ros riktat till den här boken och jag har varit så peppad att få läsa den och själv få uppleva det där som så många verkat älska, tokgilla och höja upp till skyarna… Men alltså: jag kan inte!
Stoner må vara en av de tråkigaste böckerna jag har orkat ta mig igenom (visserligen med ett flyt och utan större problem), men jag har tyckt att den har varit väl vardagstrist, grå och faktiskt ganska platt. Och det är på rund av detta jag inte kan tycka alls särskilt mycket om den. Jag känner mig mycket svagt inställd till den efter att ha läst den. Det är som att jag har väntat på den där aha-upplevelsen och som att jag kanske hade hoppats att den skulle komma snart, snart, snart… Men för mig kom den aldrig.
Språket är bra och det måste ju uppenbarligen finnas något i det som hjälpte mig att läsa ut boken med ganska stor lätthet: det finns ett flyt och det finns något där som ändå gör att man läser vidare hela tiden. Men jag kan inte känna särskilt mycket för historien som sådan (eller jo, men inte på så vis och inte i goda känslors lag). Jag kan inte heller känna så mycket för huvudpersonen William Stoner. Jag sa på bokcirkeln att det är sådant man annars kan leta efter och som väcker känslor hos en som läsare, att man känner igen sig på något sätt i huvudpersonen… Men jag gör inte det. Och tur är väl kanske det på flera vis… För jag hoppas inte att jag är särskilt lik denna man.
Det känns som att Stoner är en man som har levt ett liv där inte så mycket betytt något. Jag kan se ett fåtal ljuspunkter i hans liv och det är inte hans uppväxt, inte jordbruket, hans giftermål och inte direkt stunderna utanför jobbet. Hans ljuspunkt är väl litteraturintresset som han upptäcker som student och som han sedan håller fast vid och senare också arbetar med… Det är till litteraturen han visar de kanske starkaste och mest positiva känslor en man som han kan visa – så litteraturen blir väl också hans tillflyktsort när annat i hans liv tär…
Som läsare märker jag ju att det inte står helt rätt till med Stoners första kärlek, Edith, senare hans fru. Jag blir faktiskt mer uppslukad av tankar om hur hon egentligen mår psykiskt och om vad som rör sig i hennes tankar när hon gång på gång beter sig så olika i olika perioder av sitt liv…
Sammanfattningsvis kan konstateras: Nej, Stoner var inte direkt något för mig. Jag tror att den får ta en tur till en secondhand-hylla om förhoppning om en annan läsare!
Jag anser mig med denna bok uppfylla punkt 16 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok vars omslag är till största del grått”. Ja, för jag ser många nyanser grått (och nästan bara grått) på omslaget!
Stoner
Författare: John Williams
Förlag: Natur & kultur (2014)
ISBN: 9789127137998
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
i elinas hylla 