Onda krafter i Sollentuna

onda-krafter-i-sollentuna[1]Jag har hört talas om Coco Moodyssons Onda krafter i Sollentuna, tänkt att jag ska läsa den, men inte kommit över den där tröskeln förrän för några dagar sedan när jag var med eleverna i biblioteket. Jag menar – lånar de böcker måste ju jag föregå med gott exempel och låna minst en bok jag också. Och det är ju faktiskt ganska sant. Och bra. För nu kommer jag kunna komma in i en bra låneflow tack vare jobbet jag har just nu.

Jag har hört mycket om boken och ett återkommande mantra har varit det magiska och det övernaturliga. Och visst finns det där, lite som en skugga, men jag tycker att realismen är det överväldigande med den här boken. Den känns. Och jag kan även medge att jag de första sidorna trodde att huvudpersonen var en tjej – jag vet inte varför? Kanske för att Alexander (som han heter) verkade tycka så illa om sin låtsassyster att jag liksom i förbifarten bara antog att det nog var en tjej (utan egentliga grunder).

Onda krafter i Sollentuna är påtagande, lite jobbig och ändå smilbandsrolig mellan varven. Det påtagande kommer av realismen, vari jag också kände att boken stundtals blev jobbigt ärlig. Alexander tänker ärliga tankar, han ljuger, orkar inte bry sig om mammans hund Bobby hela tiden (och här tycker jag som djurvän att det är som allra jobbigast) och det är som läsare jobbigt att inse att Alexander inte alltid gör val som gör hans liv lättare direkt.

Men jag gillar karaktärerna som är annorlunda, det där stereotypa är borta. Pappor kan vara flygvärdar, mammor kan vara psykiskt sjuka, kompisars brorsor kan vara handikappade… Och mitt i allt det realistiska (eller snarare i början) så har Alexander fått för sig att han kanske, kanske har något ont inom sig, en kraft som han inte kan bli av med utan en schaman… Och sade jag att pappor kan bli tillsammans med präster?

”Nu börjar Postkodmiljonären. Prästen säger att hon vill ringa in till programmet. Jag sa ju att det är något som inte stämmer, riktiga präster ringer inte in till lekprogram i tv.” (sid. 12).

Ni kan ju ana vad Alexander tycker om det!

Nattens cirkus

nattens_cirkus-morgenstern_erin-21219642-frntl[1]Äntligen är den här boken utläst (ja, det kommer låta såhär ett tag när jag har mycket med uppsatsen)! Och det där ”äntligen” syftar inte till att jag har haft svårt att tycka om boken på något sätt, att den varit dålig eller seg… Nej, nej, nej! Det är bara det att jag knappt haft tiden för att läsa den. Och vore det inte för den här boken, hade jag nog knappast fått lusten och knuffen att läsa det jag läste förra månaden då jag påbörjade den här och ändå lyckades trotsa lite trötta kvällar med bokläsning istället för dvala. Tack ändå, Morgenstern, för den saken till att börja med! Och jag vill också tacka Nelly, för att detta blev bloggbokcirkelns första bok (som jag i princip läst ut i sista minuten)!

På framsidan av min pocket återfinns en sekvens från Borås tidning om boken: ”Morgenstern låter realismens bojor lösas upp och kastar verkligheten överbord och jag njuter av varje sekund.”

Själv håller jag med om att magin i boken framkallar något inom mig, verkligen tilltalar mig. Men för mig känns det inte som om verkligheten kastas överbord, för mig känns det mer som att boken inbjuder mig att lockas in i en ståndpunkt där allt det här magiska, fantastiska och förtrollande, helt enkelt är en del av verkligheten, om än dold för många. Och det nervkittlar mig och jag skulle inte vilja vara utan detta perspektiv.

Sedan sitter jag genom boken och tänker att jag skulle velar besöka denna mystiska och originella cirkus, som bara dyker upp en dag och endast håller öppet nattetid… Där allt går i svart och vitt, och där allting i minsta detalj är utvalt för att förstumma, förtäta känslan av mystik och för att få till den där drömlika känslan som magin ändå verkar innebära. Jag hade så ohyggligt gärna velat vara en besökare (men observera: besökare).

Det är så mycket i boken jag skulle vilja titta på, känna på, känna lukten och stämningen av. Jag hade velat se den där extraordinära klockan på cirkusen till exempel… Jag hade velat se allas storslagna klänningar och fått känna lukten av allt det söta och goda på cirkusområdet. Men det är inte bara det här, det är det mesta, nästan allt jag hade velat uppleva…

Spontana reaktioner är att det inte gjorde mig något att det hoppade i tid, jag älskar språket som framkallar en sådan stämning och jag tycker ändå att Morgenstern lyckas plantera ut vissa frön jag kan odla upp själv och som jag vet vad det kommer att bli, medan andra frön blir fullkomliga överraskningar. Jag älskar också hennes sekvenser med du-tilltalet…

Jag skulle vilja träffa bokens Celia, Marco, Bailey och tvillingarna Murray. Jag skulle vilja besöka de oändligt många tälten…

Så summan blir: I loved it! Jag uppskattade i princip varje sida, varje ord, varje händelse…

Med denna utläsning har jag också klarat av en av mina boktolva författare och har i dagsläget prickat av tre stycken på den listan. Jag tycker även att denna bok passar in på ”Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter” i punktutmaningen (som jag vet kallas kaosutmaningen av majoriteten bokbloggare).

Vätten

stromberg-mikael-vatten[1]Äntligen har jag läst ut Mikael Strömbergs Vätten. Missförstå mig rätt, den är bra. Det är bara det att jag har läst den här boken vid en tidpunkt jag ibland bara inte har orkat ta mig igenom kapitlen som jag tycker är så långa. Jag vet att det finns små fina asterixar som talar om för mig att det är någon form av paus mellan textstyckena inom kapitlet. Men. Det är något med de här asterixarna och den fortsatta texten sidan ut som gör att jag känner att det blir onaturligare att göra en paus, lägga i ett bokmärke och göra något annat… Detta har i sin tur helt enkelt resulterat i att jag valt bort läsningen av Vätten vissa kvällar (bara för att jag vetat att jag haft ett långt kapitel framför mig).

Nu när jag fått klaga lite, så kan jag gå tillbaka till det faktum att boken är bra. Jag tycker att jag lever mig in i boken och känslan från den läcker liksom ut i min verklighet… Jag fick senast igårkväll för mig att det fanns något i ögonvrån både en och två gånger… Och när jag släckte lampan var jag mörkrädd i min egen lägenhet för första gången på mycket länge. Så påståendet att det är en skräckroman kan jag säga stämmer. Det är precis vad den här romanen är. Den blir helt enkelt det då det vardagliga får mer och mer obehagliga inslag.

Peter misslyckas parera bilen på vägen hem från sina föräldrar med fru och två barn. Han går ut i natten för att kolla bilen när han inser att han inte verkar vara ensam:

”Han böjde knäna, utan att ta blicken från det som rörde sig, och kände på marken efter något att försvara sig med. En kantig sten, stor som en grapefrukt, var det han hittade. Han reste sig och gick försiktigt fram med tefatsstora ögon.” (sid. 32).

Peter möter vid detta tillfälle en varelse som är svår beskriva med ”vattniga, svarta ögon” och ”en ondskefull blick skar genom ben och märg.” (s. 32). Det är det här mötet som kommer förändra Peters liv för alltid, ett möte som orsakats av att han åkt hem tidigare än tänkt från sina föräldrar, nattetid…

Jag gillar den här boken. Om inte annat så för att den berättar något som jag inte hört förut… Jag har aldrig tidigare mött en sådan här varelse i en roman innan och den kryper mig in på bara skinnet. Det skickliga är även att Strömberg får mig att misstänka något speciellt, tre gånger i romanen främst, varav två misstankar egentligen inte besvaras (inte mer än indirekt)… Och sådant gillar ju jag.

Vi får se om det blir mer Strömberg för mig 2013. Jag har i alla fall klarat av min andra boktolva författare med den här boken, samtidigt har jag även prickat av en debutroman i ”punktutmaningen” (som jag vet egentligen heter något annat).

Kaninhjärta

ljungqvist - kaninhjaerta[1]Jag är så himla lycklig över att Christin Ljunqvists Kaninhjärta är min att ställa i bokhyllan. Jag fullkomligt älskade den här boken som både är ett bevis för mig att man som författare kan hitta sin väg och sin röst, men samtidigt är det här också en sjuhelsikes bra roman som väcker så mycket tankar och känslor. Den är nästan magisk ibland.

”Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar” läste jag på baksidan av boken och det är just det här som beskrivs i början av boken och som på ett sätt sätter en prägel på hur komplex relationen är mellan tvillingarna. Relationen känner jag delvis bygger på att alla ser hur lika de är och ser dem som en person snarare än två, vilket också märks när mamman ropar bådas namn som ett – Maryanne, Marianne… Relationen Mary och Anne har nuddar också andevärlden, då Anne kan se andar och Mary kan låna ut sin röst till dem. Tillsammans delar de på ett mediumskap där Mary kan låna ut sin röst, och Anne kan se men framför allt lyssna.

Det är ganska sorgligt men inte störande att veta att när Mary på ett sätt bestämmer helt sonika att de ska rymma in till stan, bo i pappans lägenhet medan han är på semester med sin nya flickvän, så gör de också ett vägval. Anne vet, men hoppas att det inte är sant, att detta vägval kommer driva Mary över kanten till slut.

Det som egentligen är snyggast med boken är att den på ett sätt hela tiden talar om vart allting är påväg, men att det inte stör. Det bygger snarare upp en spänning för mig som läsare där jag undrar när Mary inte kommer orka mer. Jag funderar också över hur detta kommer påverka Anne. Och Anne får hela tiden höra att hon är den rädda systern, systern med kaninhjärta, men jag känner också av Annes tysta styrka.

Historien: med situationerna, språket och sångtexterna känns bara rätt. Allt finns där av en anledning. Kent-raderna är inte malplacerade, alla meningarna känns avvägda och blir ibland poetiska i både den skönhet och det mörker man kan tyda ut. Briljant!

Jag väntar med spänd förväntan tills den dagen jag kommer läsa Ljungqvists andra roman som utkommer nu i vår. Fågelbarn lockar inte minst då Hanna som vi möter lite flyktigt i den här boken, är huvudkaraktären.

Med den här boken ha jag också prickat av min första boktolvaförfattare.

Litterära löften 2013:

Ja, de lyder som följer:

  1. Jag ska försöka pricka av minst fem klassiker.
  2. Jag ska försöka fullfölja de utmaningar jag åtar mig.
  3. Jag satsar på en boktolva även 2013.
  4. Jag ska läsa mer av det goda – alltså författare jag redan upptäckt.
  5. Jag ska försöka läsa minst 60 böcker innan nyårsskiftet 2013/2014.

Idén om boktolvan kommer från Enligt O.

Min boktolva 2013, består av följande författarnamn:

Litetäpple[1]– Veronica Roth
– Ester Roxberg
– Max Brooks
– Joseph Sheridan le Fanu
– J. R. R. Tolkien
– Mia Ajvide
– Donna Tartt
– Neil Gaiman
– Gillian Flynn
– Erin Morgenstern
– Susan Hill
– Mikael Strömberg
– Elisabeth Hand
– Coco Moodysson
– Elisabeth Östnäs
– Christin Ljungqvist

Min mer-av-det-goda-lista består i dagsläget av:

– Eriksson & Axlander Sundquist
– Lars Kepler
– Ingrid Olsson
– Jonas Gardell
– Jonas Hassen Khemiri
– Johanna Lindbäck
– Lisa Schroeder
– John Ajvide Lindqvist

Så nu får vi se vad som ros hem och ej, 2013 i all ära!

Hur har det gått med mina utmaningar 2012?

Innan 2012 kom, var jag fast besluten att alla utmaningar jag åtar mig ska vara genomförbara och genomföras utan omnejd. Men sedan har jag under året som gått kommit fram till att jag kanske snarare tycker att utmaningarna just är utmaningar, som jag ska bli triggad av, som jag ska upptäcka nya författare eller böcker igenom, och därmed ser jag numera utmaningarna som förebyggande, något att sträva emot och blir det för mycket av en måste-känsla, så får jag tillåta mig att misslyckas med utmaningen i sin helhet, men inte anse att jag misslyckats i långa loppet!

 

Målen 2012 såg ut på detta vis:

  • Jag ska läsa minst 5 stycken klassiker.
  • Jag ska fullfölja utmaningar jag åtar mig.
  • Jag ska pricka av minst 12 för mig okända författare.
  • Jag ska innan 2013 anländer läsa minst 50 skönlitterära böcker sammanlagt.

Av dessa punkter blev resultatet följande:

  • Jag läste fyra klassiker av fem tänkta.
  • Jag fullföljde två utmaningar fullt ut av sju åtagna. Nordisk utmaning och Prisbelönt utmaning var de jag rodde hem helt och de andra fyra rent bokliga utmaningarna öppnade för läsning jag kanske inte annars hade valt just där och då, och den sjunde utmaningen, 15 böcker, har jag bara ett till inlägg att publicera och det kan jag göra i princip när jag vill eftersom den utmaningen inte är bunden till just 2012…
  • Boktolvan, som också räknades som en utmaning, resulterade i att jag läste elva nya författare av tolv föreslagna… Inte alls långt från målsnöret med andra ord.
  • Och 2012 läste jag sjuttiofyra böcker av de femtio jag ville uppnå. Av dessa böcker räknar jag inte ett seriealbum med endast bilder, heller inte sju tvättäkta noveller.

 

boktolva20121[1]De namn som prickades av tack vare just boktolvan blev följande namn: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Suzanne Collins, Åsa Anderberg Strollo, Jonas Hassen Khemiri, Andreas Roman, April Lindner, Maths Nilsson, Jack Andersson, Lisa Schroeder och Johanna Lindbäck.

Bryta om

Jag lånade Åsa Anderberg Strollos debutroman Bryta om på biblioteket. Det är alltid lika intressant att se i vilket skick böckerna är i och jag kan säga att om boken hade varit i något sämre sådant… Ja, då vet jag inte om jag hade tagit mig an sidorna som i dagsläget är gulnade, krullade av fukt längst upp och missfärgade av diverse tumtryck i olika nyanser … Lite ”allergisk” blir jag när böckerna är i sämre skick. Illisionen om att boken är ”min” för stunden raseras – jag ser för mycket spår av tidigare låntagare. Kanske hade också bokens skick i dagsläget hindrat mig från att läsa om klart boken om historien och huvudpersonen nu inte fångat mig ganska direkt. Jag skulle inte kunnat bry mig om bokens skick fyrtio, femtio sidor in i boken, för jag visste att jag skulle läsa ut boken och att det inte fanns ett annat alternativ.

Bryta om är en omskakande roman på sitt sätt, den är ärsligt skriven på det sättet att smutsen finns med. Den är inte polerad på det sättet att den är mer sockersöt än vad den behöver vara. Den behandlar något väldigt viktigt när Minna, huvudpersonen, är en sextonårig tjej som i över tio år har levt själv med en psykiskt sjuk mamma. Det är inte det första man får reda på, men man anar att Minna inte har det så lätt varken ekonomiskt, socialt eller emotionellt. Hon har Eddie, som typ är hennes pojkvän, men han har det svårt på samma sätt som Minna. Visserligen har han jobb, men likt Minna som börjar ettan på gymnasiet, så har han svårt att hålla i de små summor pengar han får och de flyr gärna verkligheten ibland med hjälp av alkohol eller droger. Även om de har varandra och älskar varandra, så känner man ganska fort som läsare att de kanske inte alltid är bra för varandra, fastän de någonstans och utan tvekan behöver varandra … Det känns också någonstans som att Minnas och Eddies förhållande bygger på ett beroende till varandra i den livssituationen de befinner sig i och med det blir kärleken en typ av hatkärlek.

Minna älskar inte bara Eddie, utan också sin mamma. Men den här boken handlar om att hon måste börja tänka och känna på bokens titel… Hon måste bryta på ett eller annat sätt. Att börja på en ny gymnasieskola tror och hoppas Minna är ett första steg, men med det visar sig vara mycket svårare att bryta om i verkligheten jämfört med i tanken. Minna gör så mycket dumt, men som läsare både förstår jag och inte förstår varför hon gör som hon gör. Hon är så himla smart, men verkar inte inse det. Hon är så stark och samtidigt så sårbar…

Bryta om är en riktigt bra debutroman och jag tror att det är en bok som når många oavsett vilken livssituation man själv befinner sig i. Bokens sista sida innehåller nummer och adresser för ungdomar som behöver prata eller söka någons hjälp för att man kanske, kanske känner igen sig i Minnas situation … Det är bra såklart, fastän jag någonstans kan känna att det också gör att jag som läsare känner att syftet med boken blir så självklar än utan denna sida. Kanske skulle man som läsare kunna känn sig lite – i brist på bättre ord – lurad ..?!

Med denna bok prickar jag av ännu ett författarnamn i Boktolvan.