Vår förlorade heder är författad av Calixthe Beyala.
Den innehåller ”(s)anslösa överdrifter, ett färgstarkt persongalleri och giftig humor.”, säger Leopard förlag själva. Och det tycker jag stämmer bra på ett sätt, fastän jag tycker att humorn och överdrifterna bara får mig att gråta istället för att skratta, och frågan är om det är humor just för min del då?
Boken behandlar ett tungt ämne, då den både skildrar Kamerun från ett förortsperspektiv då kolonisatörerna har vänt upp och ner på landet och vita är de ”nya afrikanerna”, men också ger en bild av hur det är att leva i Paris som invandrad. Om vi börjar i Kamerun, så är mat, pengar och kärlek är en bristvara. Prostitution krockar med religiösa övertygelser som rör fruarna där hemma mer än männen. Blandkulturen är stark på förorten och krockarna i stort och litet ofrånkomliga …
Saïda föds i bokens början. Det är hon som är ”jaget” vi får följa. Från födelsen i förorten, där pappan bett om att få en pojke, men får en oönskad flicka. Mamman har det inte lätt, pappan är fast i sina envisa tankar och Saïda har det därför heller inte lätt. Oskuld är något pappan förutsätter att hon ska vara tills den dagen hon gifter sig. För det måste hon om hon ska bli något. Men Saïda vill ingen gifta sig med … Hon blir äldre, och äldre, och snart är hon fyrtio år och fortfarande ogift, oskuld och har sin döda pappas övertygelser hårt hållna i kroppen. Det är då hennes mamma bestämmer åt henne att det är dags att försöka hitta lyckan, och det är då hon far till Frankrike.
Boken behandlar som sagt något viktigt, men eftersom jag tar åt mig av överdrifterna och ser humorn som en sorglig satir, så känner jag att boken någonstans ändå inte tilltalar mig. Replikeringarna är kvicka och jag kan inte med att de inte känns äkta i längden. Jag är bara inte rätt pubik hela vägen.
Detta är en okej bok, men inte mer. Det är heller inte en bok jag rekommenderar nära och kära.