Festlig fredag!

5 frågorJag välkomnar framöver ett antal festliga fredagar i fruktans anda, eller Fruktans… Det är nämligen så att jag har fått den stora äran att ha fått svar på mina Fem frågor av Fruktans fantastiska författare! Detta gör mig så innerligt lycklig! För det första upptäckte jag att Boel Bermann fanns förra våren och sedan fick jag nys om Stockholms undergång lagom till min första semester på åtta år. Novellsamlingen kom jag fullkomligt att avguda och älska. Och då kanske man kan förstå (i alla fall nästan) lyckan över deras medverkan?!

Ett par festliga fredagar i rad kommer en författare i taget att tillägnas uppmärksamhet! Det är samma Fem frågor som jag hittills fått äran att ställa till Lisa BjärboChristin LjungqvistHelena DahlbergNanna Johansson och Carol Rifka Brunt.

Utvärdering: Hösten, hösten, hösten

Fanny drog tidigt i höstas igång en höstenkät som hon samt andra börjat utvärdera nu när vintern är annalkande på allvar. Såhär gick det till exempel för Fanny själv. Jag nämnde en del titlar och författare i höstenkäten och frågan är därav – hur gick det? Läste jag någon av de nämnda titlarna eller ej?

För det första känner jag att jag är lite välsignad i sammanhanget i och med att jag i samband med att jag besvarade enkäten erkände att jag inte är den som storsonderar höstutgivningen. Detta gör att jag inte har stenkoll på allt för många titlar och det gjorde i sin tur att jag inte nämnde för många titlar eller författare i enkäten (jämfört med vissa andra).

En titel jag nämnde mer än en gång var Christin Ljungqvists Rävsång. Den har lästs och det handlar också om att jag verkligen, verkligen ville läsa den och med detta hade siktet helt inriktat på detta! Och det är ingen läsning jag har ångrat! Jag nämnde även Gilla Böckers snygga pocketar – och – även om jag inte nämnde någon specifik titel, så har jag läst en av dessa titlar: Låt vargarna komma. En annan titel jag var riktigt taggad på var John Ajvide Lindqvists Himmelstrand. Den har också lästs, även om den inte alls var vad jag trodde att den skulle vara och fortfarande har svårt att smala tankarna kring vad jag egentligen tycker om den.

Jag nämnde några fortsättningar att se fram emot – Stalker, Allegiant och Mãn. Ingen av titlarna har jag läst. Jag äger dem heller inte. Däremot är jag fortfarande lika nyfiken på dessa titlar, men jag inväntar rätt tillfälle och när lusten faller på och tiden är rätt så ska jag väl inom en snar framtid kanske har läst åtminstone någon av dessa titlar.

De novellixer jag också sett fram emot i höstens utgivning – som alltså dimper ner i min låda i och med att jag prenumererar – ja, de är också lästa! Den jag håller närmast hjärtat är utan minsta tvekan Speciella omständigheter. De andra tre hyser jag inte alls lika starka känslor för. Och i övrigt hoppades jag på bokläsning i sällskap av filt eller täcke och en kopp te. Och det har blivit en del sådana stunder, om än inte så många som jag hade hoppats!

Mitt i söndagslunken…

… vill jag önska alla en riktigt fin söndag!

Jag hoppas att ingen missat bloggens första Five Questions – ja, Fem frågor fast för första gången på engelska i och med att självaste Carol Rifka Brunt svarat på de fem frågorna! Det är oerhört stort för mig att hon svarat på mina frågor och jag kan inte nog beskriva vad jag kände den där fredagskvällen när jag fick hennes mejl med svaren på frågorna jag skickat några veckor tidigare. Har ni missat hennes svar – kika för bövelen i inlägget här nedanför! ↓

I övrigt har jag lite kvar i två böcker jag läser just nu… Och jag ska dessutom börja kika in lite noveller i novellantologin ”Prata om alkohol” som jag kommer försöka använda i undervisningen förhoppningsvis till våren (om inte förr). Jag tycker det är oerhört stort att läsa noveller som elever skrivit. Det känns så mäktigt att lyssna på deras röster och känna ordens makt att påverka läsaren. Alkohol är ett svårt ämne att prata om och att skriva om, men det beror på ett flertal komponenter som man antagligen också kommer åt just tack vare ordet, det fiktiva men ändå trovärdiga och en stark röst som bär.

Fem frågor: Carol Rifka Brunt

5 frågorDenna festliga fredag är det dags för första engelska Fem frågor – Five Questions. Dagen i ära är det Carol Rifka Brunt som står fokus! Ja, ni läste rätt: Carol Rifka Brunt. Jag har ju läst Låt vargarna komma (läs mer om vad jag tyckte här) samt fått den signerad av Carol. Och jag är så glad att jag för det första fått träffa henne kort och bytt några ord – och – att hon ville vara med i detta inslag! Det är mycket kärlek i mejlen mellan oss kan jag säga, och här kommer hennes svar:


 

Five Questions to Carol Rifka Brunt:

1. Which three words describes you best as an author?
Hmm, how about slow, honest and emotional.

2. Which is your most important ingredient to a successful writing process?
Time is very important. Ideas need time to play around in my mind before I find the right way to deal with them. I also try always to write for my reader self rather than for my writer self. I try to write the kind of thing I love to read.

3. Which of your works will you never forget?
Since I only have one book so far, I’d have to say that one! Tell the Wolves I’m Home.

4. Which work do you wish you had written yourself (and not the actual author)?
I don’t have an answer for this. I think the best stories are the ones that only that author could have written. Stories that are a mix of a writer’s strange preoccupations, interests and experiences are the best. Another writer’s stories aren’t mine.

5. Which book are you talking about, over and over again, right now (not being able to stop yourself)?
I liked Marisha Pessl’s Night Film a lot recently.

 


Foto: Rose Cook


Oktoberläsningen

Oktober månad är redan till ända. Den har gått väldigt fort känner jag och jag känner att jag sovit bort stor del av den då jag varit mycket trött. Jag är dock glad att jag hunnit läsa lite till frukost och i alla fall några sidor innan läggdags, för det har faktiskt blivit åtta titlar utlästa:

Oktober månad består alltså av 8 verk och cirka 1652 sidors läsning. I detta räknar jag de sidor jag hittills kommit i Richard Fords Kanada. Men i sanningens namn vet jag inte alls om jag orkar fortsätta kämpa med denna titel i november månad. Det är onsdagens bokcirkelbok, och jag hade ambitionen att läsa ut den, men jag vet ärligt talat inte om jag förmår mig att läsa ut den.

Men trots tankarna om Richard Fords Kanada måste jag säga att jag har kommit att tycka om de flesta av titlarna jag faktiskt läst ut – mycket – den här månaden. Läsvärda är absolut både Otsuka, Ajvide Lindqvist, Rifka Brunt och Martin Jern… Och inte minst Lundberg Hahn. Det blir topp fem den här månaden kan jag ju sammanfatta. Och idag tänkte jag tappa upp ett bad och ta mig an Amanda Hellbergs Styggelsen som titel tre i Skräckläs-utmaningen. I Tre på Tre-utmaningen har jag en titel kvar och den inväntar läsning inom kort.

Och i oktober startade jag upp ett nytt inslag som kommer dyka upp utvalda festliga fredagar framöver – nämligen Fem frågor!

Tre på Tre: Låt vargarna komma

Den här boken har jag faktiskt tagit lite tid på mig att läsa ut. Den har känts väldigt speciell – inte minst då jag fick den signerad av Carol Rifka Brunt på bokmässan och då den har känts som en sådan där bok som man bara måste läsa inom en hyfsat snar framtid (och det har dessutom känts som en bok som jag skulle kunna tycka mycket om).

Låt vargarna komma visade sig också bli just en sådan bok jag hade tänkt. Den känns speciell, det är en sådan där långkaramell som man inte vill äta upp på en gång, det visade sig också vara en bok jag tycker väldigt mycket om. Den är svår att prata om på ett sätt, bara på grund av att den känns speciell, är en långkaramell och det finns så mycket att gilla (även om ämnet i sig är tungt och så vidare). Men trots att långkaramelleriet ligger i så mycket kan jag i alla fall konstatera:

1. Jag gillar huvudkaraktären June Elbus väldigt mycket. Jag kommer in i hennes liv inför, och i, en svår period då hennes älskade morbror som hon har ett alldeles unikt och vackert band med har AIDS och är inne på sluttampen av sjukdomen. Det finns inget mer att göra och döden närmar sig och är ett faktum. Jag upplever June som en tjej som tror att hon är ganska osynlig och trist, där morbor Finn liksom får henne att känna sig speciell, utvald och värdig. Hon verkar ha hittat sig själv på flera sätt, där hennes morbror (tänker jag) hjälpt henne att stolt vara just det här som gör June till June: historieintresset och med det hennes viktorianska klänning och kängor, hennes oförmåga att bry sig så mycket om vad andra tycker om henne (förutom kanske de där som betyder mycket för henne), hennes konstintresse (delvis genom Finn) och hennes ärliga sida gentemot sig själv och hennes förmåga att känna, ta in andras perspektiv och inte döma någon utifrån vad andra säger…

2. Jag gillar det verkliga i familjekompositionen: familjen Elbus med en mamma och en pappa som känns äkta, en storasyster som känns äkta, även om man känner att man har svårt att få en helhetsbild utav henne… En familj som hanterar en stor sorg i och med Finns AIDS och hans oundvikliga bortgång… En vilja att skylla Finns död på någon – en (för June) okänd man som skymtar på håll vid begravningen och som hennes syster menar är Finns pojkvän, hans mördare, hans död…

3. Jag gillar också Toby (Finns pojkvän). Han känns också på flera sätt äkta, han är alltifrån perfekt och han försöker också uppenbart att hantera förlusten av Finn, kanske med alla odds mot sin sida med tanke på vilken skuld andra lägger på honom! Han vill så gärna lära känna den June Elbus som han hört så mycket om i så många år, men vägen dit är inte lätt (delvis tack vare förutsättningarna). Jag upplever en självdestruktiv sida hos Toby som inte känns helt frånvänd (och en även hos Junes syster)…

4. Jag gillar också mycket med språket, även om jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. Det är något med val av berättande, det är något med valet av att berätta en äkta historia med de skavanker och de med- och motgångar i olika möten som faktiskt är sanningsenlig i fler fall. Allting är inte solskenshistorier från punkt till pricka, de flesta historier mellan människor är nog ärligt talat ganska fläckig också (men det är inte säkert att vi minns).

5. Jag gillar tavlan (utan att gå in på exakt på vilka vis).

6. Jag gillar tanken om vargarna i Junes skog, hennes favoritplats.

Det här är en vemodig, en hoppfull, en vacker, men fläckig historia. Den känns och den kommer en nära. I början anar man kanske inte ens på vilket plan den kommer komma en nära eller i vilken utsträckning den kommer kännas. Men det känns. Så fruktansvärt mycket och det går liksom inte att undkomma den. Den är där. Både det fina och det fula, det lättare och det jobbigare. Det här är en vänskapsskildring, en kärleksskildring och en familjeskildring. Det handlar mycket om tankar, relationer och känslor – och – trots att det är Junes perspektiv så förstår jag de andra också: jag förstår ändå mamman, pappan, systern, Finn och Toby. Jag förstår såklart framför allt June (men inte bara).

Och vad jag än försöker skriva eller vad jag än försöker säga, så gör jag inte romanen rättvisa. Jag visste inte jättemycket om handlingen när jag läst den (jag visste lite om olika teman och att den skulle vara så bra), och jag behövde faktiskt inte veta så mycket mer. Att inte veta för mycket är också befriande.


Låt vargarna komma
Författare: Carol Rifka Brunt
Förlag: Gilla Böcker (2014)
ISBN: 9789186634599
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Bokmässan för tredje gången…

…gjordes igår, lördag, i sällskap av en sambo och en syster. Jag var väldigt glad över sällskapet och om sanningen ska fram kanske jag hade roligast av oss alla tre – det vill säga: tills en oerhörd huvudvärk gjorde sig gällande och kom och knockade mig på tillbakavägen hem. Jag kunde varken öppna ögonen eller orka vara särskilt social, men jag överlevde även huvudvärken till slut (och vi som åt och drack så noggrant medan mässdagen fortskred).

Mässdagen som sådan blev mycket lyckad och jag fick äran att hälsa på två av de bokbloggarna som jag följer flitigt: både Emilia på Emilias bokstäver och även Paula på Prickiga Paula och böckerna. Jag såg även en del bokbloggar-kändisar på håll (och en hel del författare med, såklart)!

Dagens två signeringar fick jag i Gilla Böckers monter:

image

image

Jag är bara så himla nervös när jag ska fråga om signeringar för att jag inte vill ”tränga mig på”. Jag vet inte varför jag alltid fastnar i detta läge – men det gör jag. Sedan kommer jag ju visserligen också ur det, vilket är skönt. Christin Ljungqvist och Carol Rifka Brunt var båda riktiga pärlor och jag hann i alla fall utbyta någon mening eller åtminstone två med dem bägge.

Jag tittade också på podden Allt vi säger är sant tillsammans med min syster och såg Prickiga Paulas gästande i podden. Det var mycket trevligt och alla tre – Lisa Bjärbo, Per Bengtsson och Paula Högström – skötte sig exemplariskt:

image

image

Jag fångade mestadels Bjärbo och Bengtsson i sina lyssna-poser alltmedan Prickiga Paula gästade. Jag skrattade lite åt att jag faktiskt inte lyckades ta en enda bild på gänget utan att Lisa eller Per har en hand fångad på bild i just ansiktshöjd. Jag inspirerades också så pass av podden att jag kom hem med två böcker som nämndes i den när…

…jag kom hem 7 böcker tyngre:

image

(Ljungqvists bok tog jag med hemifrån och den hoppades jag skulle bli signerad, med eventuellt sällskap av två andra romaner som jag aldrig kom att plocka upp!)