Louise Doughty hade jag aldrig hört talas om, what so ever, när mina andra bokcirkelhälft frågade mig om vad jag trodde om den! Vi stod och valde nästkommande två böcker till vår bokcirkelduo på en fysisk bokhandel och snart bestämde vi att det absolut kunde vara något att både läsa och sedan diskutera!
Kvinna inför rätta sägs enligt omslaget vara både ”årets (2015 års) bästa thriller”, ”en lysande roman, intelligent och skickligt byggd” och ”årets (2015 års) bästa spänningsroman”. Jag läser mig också till att romanen är författarens genombrottsroman och att den verkar ha gjort stor succé både inom och utanför Storbritannien.
I sanningens namn var jag i början lite skeptisk. Innan jag ens hade öppnat romanen så var jag rädd att den skulle vara för klassisk på fel sätt och att den om inte annat kanske skulle vara för högtravande i språket… När jag väl började läsa den var jag faktiskt aningen skeptisk till hur snabbt eller långsamt jag skulle komma in i sättet att skriva och komma in i det relativt tunga språket och jag beslutade snabbt att jag var tvungen att slalomläsa Kvinna inför rätta med en roman av en helt annan genre…
Sedan hände något efter cirka 150 sidors läsning. För helt plötsligt hade jag både kodat av och kommit in i sättet att skriva, språket och berättelsen i sig. Jag började vid detta lag att få svårt att läsa något annat än bara denna roman. Jag var nyfiken, kunde inte avläsa vad som komma skulle bakom varje krök, och detta trots många meningar som gav mig föraningar, men inga egentliga svar…
Jag funderade mycket på valet av att skriva i förstaperson och att medvetet kalla en av de viktigaste karaktärerna i berättelsen för ”du”. Det är något jag tycker ger en nästan oväntad effekt. Alla andra refereras till i tredjeperson som bikaraktärer, men en av de senaste bekantskaperna i huvudpersonens, Yvonne Carmichaels, liv kallas ”du”. Det sätter ett omedelbart fokus på just denna karaktär och jag förstår som läsare att det är här allt börjar, du:et är essentiell för berättelsen och du:et är helt klart speciell ur många hänseenden.
Jag känner mig också ganska befriande lurad på flera vis. Hur många gånger hann jag (i alla fall i början) tänka att ”du:et” kanske skulle vara offret i fråga? Hur många gånger hann jag tänka detsamma om Yvonne? Och hur många gånger pendlade inte dessa tankar innan jag insåg vem eller vilka offer historian verkligen hade..? Hur många gånger hann jag inte fundera över vem som skulle bli bragd om livet och hur många gånger funderade jag inte på under vilka omständigheter? För att sedan tänka att detta kanske inte alls handlade om någons död över huvud taget? Ja, den här romanen har lett mig på så många tankespår och så omväxlande att jag är positivt överraskad bara på denna punkt…
Den här romanen väcker så många känslor och tankar. Jag visste från sida ett att på något sätt och på grund av något kommer Yvonne att befinna sig i rättegång i ett rättssal. Någon omständighet eller några omständigheter kommer att leda henne hit… Från början misstänkte jag såklart att den triggande faktorn av någon anledning skulle komma att vara ”du:et”, men jag visste inte varför eller hur! Och allt eftersom jag läst har jag känt och tänkt så mycket…
…om Yvonne som person.
…om de som står Yvonne närmast.
…om Yvonnes profession och vad som avkrävs henne därigenom.
…om hur kvinnor i allmänhet betraktas och hur de behandlas.
…om hur män kan betraktas och behandlas på ett helt annat sätt i samma sammanhang som en kvinna.
…om du:et som person.
…om hur obehaglig jag som läsare ändå uppfattade vissa män i berättelsen.
…om hur tillfälligheter kan göra så stor skillnad i ens liv.
…om kärlek, vänskap, känslor och förlåtelse.
…om rättssystemet som sådant.
…om personlig fakta i relation till den inskränkta bilden av manligt och kvinnligt i utomståendes ögon.
…om människors oförmåga att ibland sätta sig in andras perspektiv.
…om våldtäkt och samhällets oförmåga att gå till botten med problematiken kring synen på offret.
Efter att ha läst ut romanen är jag fullkomligt överraskad av den! Lite kunde jag ana vad jag skulle få uppleva, känna, tycka och tänka utifrån den här romanen. Jag måste säga att det här är en roman jag kommer både minnas länge och spara länge i min boksamling. Den är så mycket mer än vad jag vågat hoppas på och den inrymmer så mycket tänkvärt! Kvinna inför rätta är verkligen välskriven, väl genomtänkt och välarbetad. Jag är mycket imponerad och kan rekommendera den!
Med denna bok prickas punkt 34 av i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok med en ensam person på omslaget.”
Kvinna inför rätta
Författare: Louise Doughty
Förlag: Månpocket (2016)
ISBN: 9789175035222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Johannes Pinters roman 1007 tycker jag att jag ändå har haft en del förväntningar på innan jag äntligen satte mig tillrätta och började läsa den. Och jag vet inte om det är dessa förväntningar som lite spökar för mig, eller om det helt enkelt är så att jag inte riktigt kan landa i lite motstridiga känslor jag har inför romanen på något sätt som gör att jag sammantaget landar i någon mellankänsla.
Elin Wägner är en författare jag har stött på och läst innan (i det ofta så fantastiska klassikerträsket) och gillat. De blå silkesstrumporna, som handlar om ett modigt kvinnligt försök att vara lite rolig, men ändå allvarlig, i ett mansdominerat samhälle, är inget undantag:
Agatha Christie har jag numer bekantat mig med genom en fjärde novell – Ett vattentätt alibi. Det här är en novell i klass med Marple-upplevelsen jag fått hittills: Alltså att det handlar om en spännande historia som samtidigt är mysig.
Ja, sedan vi en helt ny bekantskap för min del – Agnes von Krusenstjerna med novellen Snigeln och flickan. Flickan Rosa är huvudpersonen i novellen, och jag gillar inte minst skildringen av Rosas relationer på olika vis (till föräldrarna, syskonen, inte minst till sin docka), som vi får ta del av en höstdag på lantstället:
Stig Dagerman är ytterligare en författare jag stött på och läst något av innan – och – i just Dagermans fall så har jag läst fler av hans noveller tidigare. Snöblandat regn är ny för mig. Novellen berättas ur ett barns perspektiv, men man ser mycket outtalat som en vuxen läsare:
Luise Justine Mejer har undertiteln ”En kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland”, och det är precis vad det är. Det här var kanske det verk jag minst trodde (av de fem verken) att jag skulle få läsa av Astrid Lindgren.
Lindgrens Prinsessan som inte ville leka är däremot en novell jag absolut misstänkt Astrid för. Inom ramen för berättelsen har vi en prinsessa, som till synes har allt, men ändå inte vill leka:
Tu Tu Tu! är av en lite mörkare karaktär, även om det är upp till den som läser att tolka huruvida det är med den saken. Jag skulle också vilja mena att den är inspirerad av sägner:
I Skymningslandet är också sådär typisk Astrid Lindgren på många vis: bland annat ett litet barns sårbara ensamma själ som ges en tillflykt undan verkligheten (eller hur man nu ska tolka det hela):
Sista novellen att presentera, men absolut inte minsta, är Lindgrens Märit. Den här novellen har jag ett vagt minne om att jag hört talas om innan, men sedan är den också välskriven och lite otäck då den bland annat handlar om död (detet i citatet nedan), och som det låter är huvudpersonen Märit:
i elinas hylla 