Kvinna inför rätta

9789175035222_200Louise Doughty hade jag aldrig hört talas om, what so ever, när mina andra bokcirkelhälft frågade mig om vad jag trodde om den! Vi stod och valde nästkommande två böcker till vår bokcirkelduo på en fysisk bokhandel och snart bestämde vi att det absolut kunde vara något att både läsa och sedan diskutera!

Kvinna inför rätta sägs enligt omslaget vara både ”årets (2015 års) bästa thriller”, ”en lysande roman, intelligent och skickligt byggd” och ”årets (2015 års) bästa spänningsroman”. Jag läser mig också till att romanen är författarens genombrottsroman och att den verkar ha gjort stor succé både inom och utanför Storbritannien.

I sanningens namn var jag i början lite skeptisk. Innan jag ens hade öppnat romanen så var jag rädd att den skulle vara för klassisk på fel sätt och att den om inte annat kanske skulle vara för högtravande i språket… När jag väl började läsa den var jag faktiskt aningen skeptisk till hur snabbt eller långsamt jag skulle komma in i sättet att skriva och komma in i det relativt tunga språket och jag beslutade snabbt att jag var tvungen att slalomläsa Kvinna inför rätta med en roman av en helt annan genre…

Sedan hände något efter cirka 150 sidors läsning. För helt plötsligt hade jag både kodat av och kommit in i sättet att skriva, språket och berättelsen i sig. Jag började vid detta lag att få svårt att läsa något annat än bara denna roman. Jag var nyfiken, kunde inte avläsa vad som komma skulle bakom varje krök, och detta trots många meningar som gav mig föraningar, men inga egentliga svar…

Jag funderade mycket på valet av att skriva i förstaperson och att medvetet kalla en av de viktigaste karaktärerna i berättelsen för ”du”. Det är något jag tycker ger en nästan oväntad effekt. Alla andra refereras till i tredjeperson som bikaraktärer, men en av de senaste bekantskaperna i huvudpersonens, Yvonne Carmichaels, liv kallas ”du”. Det sätter ett omedelbart fokus på just denna karaktär och jag förstår som läsare att det är här allt börjar, du:et är essentiell för berättelsen och du:et är helt klart speciell ur många hänseenden.

Jag känner mig också ganska befriande lurad på flera vis. Hur många gånger hann jag (i alla fall i början) tänka att ”du:et” kanske skulle vara offret i fråga? Hur många gånger hann jag tänka detsamma om Yvonne? Och hur många gånger pendlade inte dessa tankar innan jag insåg vem eller vilka offer historian verkligen hade..? Hur många gånger hann jag inte fundera över vem som skulle bli bragd om livet och hur många gånger funderade jag inte på under vilka omständigheter? För att sedan tänka att detta kanske inte alls handlade om någons död över huvud taget? Ja, den här romanen har lett mig på så många tankespår och så omväxlande att jag är positivt överraskad bara på denna punkt…

Den här romanen väcker så många känslor och tankar. Jag visste från sida ett att på något sätt och på grund av något kommer Yvonne att befinna sig i rättegång i ett rättssal. Någon omständighet eller några omständigheter kommer att leda henne hit… Från början misstänkte jag såklart att den triggande faktorn av någon anledning skulle komma att vara ”du:et”, men jag visste inte varför eller hur! Och allt eftersom jag läst har jag känt och tänkt så mycket…

…om Yvonne som person.
…om de som står Yvonne närmast.
…om Yvonnes profession och vad som avkrävs henne därigenom.
…om hur kvinnor i allmänhet betraktas och hur de behandlas.
…om hur män kan betraktas och behandlas på ett helt annat sätt i samma sammanhang som en kvinna.
…om du:et som person.
…om hur obehaglig jag som läsare ändå uppfattade vissa män i berättelsen.
…om hur tillfälligheter kan göra så stor skillnad i ens liv.
…om kärlek, vänskap, känslor och förlåtelse.
…om rättssystemet som sådant.
…om personlig fakta i relation till den inskränkta bilden av manligt och kvinnligt i utomståendes ögon.
…om människors oförmåga att ibland sätta sig in  andras perspektiv.
…om våldtäkt och samhällets oförmåga att gå till botten med problematiken kring synen på offret.

Efter att ha läst ut romanen är jag fullkomligt överraskad av den! Lite kunde jag ana vad jag skulle få uppleva, känna, tycka och tänka utifrån den här romanen. Jag måste säga att det här är en roman jag kommer både minnas länge och spara länge i min boksamling. Den är så mycket mer än vad jag vågat hoppas på och den inrymmer så mycket tänkvärt! Kvinna inför rätta är verkligen välskriven, väl genomtänkt och välarbetad. Jag är mycket imponerad och kan rekommendera den!

Med denna bok prickas punkt 34 av i Kaosutmaning 2016: ”Läs en bok med en ensam person på omslaget.”


Kvinna inför rätta
Författare: Louise Doughty
Förlag: Månpocket (2016)
ISBN: 9789175035222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


3 × Agatha Christie

Hittills har jag läst tre stycken Agatha Christie-noveller, tillika de första Christie jag någonsin läst, och dessa har jag tänkt att jag ska mikrorecensera då jag trots allt inte vill avslöja för mycket då de ju trots allt är korta berättelser. Första jag läste var Döden i floden, andra jag läste var Den blå pelargonen och den senaste jag läst var Diomedes hästar. Jag kommer därför att recensera dem i den ordning de lästs.


indexI denna Agatha Christie bekantas jag med karaktären miss Marple. I Döden i floden möter vi, bland annat, miss Marple i samtid med ett aktuellt fall som rör en ung flickas förmodade självmord.

”‘Sir Henry – den här flickan – Rose Emmott. Hon dränkte sig inte – hon blev mördad… Och jag vet vem som mördade henne.'” (sid. 8-9).

Jag tycker detta var en angenäm berättelse i och med miss Marple som person och de fina replikeringarna som på något sätt ändå ger en viss stämning. Detta är också en ganska mysig och kort deckarhistoria, trots att mord såklart inte är mysigt i sig, vilket jag också gillade.


Döden i floden
Författare: Agatha Christie
Förlag: Novellix (2015)
ISBN: 9789175890753
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


den_bla_pelargonen_RGB-424x600Agatha Christies Den blå pelargonen kretsar också kring miss Marple som huvudperson. I den här novellen snubblar miss Marple över lite skvaller om ett förutspått dödsfall, eventuellt med övernaturliga kopplingar (förutspått av en spåkvinna)…

”‘Jag älskar spökhistorier.’
‘Jag vet inte…’ Överste Bantry tvekade. ‘Jag har aldrig trott mycket på det övernaturliga. Men det här…'” (sid. 7).

Även den här novellen gillade jag mycket utefter samma motivering som för första novellen av Agatha Christie. Det är något mysigt i det lilla, tack vare miss Marple, miljöerna, språkandet och även slutet….


Den blå pelargonen
Författare: Agatha Christie
Förlag: Novellix (2015)
ISBN: 9789175890760
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


diomedes_hastar_RGB-424x600Diomedes hästar introducerar mig istället för karaktären Hercule Poirot. Berättandet blir med huvudkaraktären lite annorlunda och stämningen och farten är något annorlunda i och med detta:

”‘Polisen kommer att vara intresserad av den här festen i kväll?’ sa han..
‘Det är just det…’ sa Michael Stoddart i olycklig ton.” (sid. 7).

Det tråkiga är att jag inte alls är lika förtjust i Hercule Poirot som person vid en jämförelse med miss Marple. Detta gör att jag trots att historien i sig kanske är ganska bra, inte kan tycka om den lika helhjärtat som de första två.


Diomedes hästar
Författare: Agatha Christie
Förlag: Novellix (2015)
ISBN: 9789175890777
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Stalker

9789100136741_200Jag väntade in att pocketen kom och tills jag på ett sätt kanske inte hade lika höga förväntningar längre. Detta delvis på grund av att jag aldrig tror mig någonsin igen få känna en sådan aha-upplevelse, eller ska man kalla det uhu-upplevelse, som med deras Hypnotisören

Men jag måste säga att Stalker kanske är den roman som tillsammans med just Hypnotisören är någon slags Kepler-topp-i-topp ändå… Åtminstone en del av min topp-tre av Kepler. Hypnotisören erhåller fortfarande första plats på listan, dock. Det vill jag poängtera i sammanhanget.

Detta är ytterligare en bladvändare och än en gång – med risk att låta oerhört tjatig – k.a.p.i.t.e.l.l.ä.n.g.d.e.n – den är så jag! Jag älskar de korta kapitlen som på något sätt bara bevisar för mig hur lagom långa de i själva verket är. Jag hinner på denna perfekta längd att läsa så mycket på så kort tid för att jag har ”råd” tack vare kapitellängden. Jag behöver inte ha ångest över att kanske tvingas sluta läsa mitt i en sida, mitt i ett kapitel, för att jag kan, tack vare kapitlens längd, alltid sluta läsa efter avslutat kapitel!

Den här romanen är en bladvändare både på grund av kapitlen, som fysiskt hjälper en på traven. Dock är boken sannerligen, och främst, en bladvändare också med tanke på dess innehåll! Det är spännande, högt tempo och mord direkt från start… Polisen arbetar från början i motvind och jag kände stressen som läsare och frustrationen över att ha både klockan, och delvis tekniken, emot sig när man önskar rädda liv, önskar ett avslut på de brutala morden som uppenbarligen utförs en kort tid efter att filmer postats på samma välmående kvinnor som sedan hittas bestialiskt mördade…

Det finns en hel del ingredienser som hettar upp spänningen, samtidigt som jag har lite invändande tankar främst om Bark och Linna som karaktärer. Jag är ganska trött på båda dessa män, måste jag säga. Det känns som om de aldrig tar sig upp riktigt och jag känner väl att jag egentligen mest ser dem sjunka djupare och djupare ner i olika hål som de grävt eller fortfarande gräver… Men, men… Margot Silverman tar som tur är en hel del plats i även denna roman, och henne kan jag leva med bättre (trots att jag känner att även hon börjar gräva en del hål…)!

Eventuellt upplever jag Stalker mot slutet som lite väl överdriven. Samtidigt kanske det ter sig så överdrivet för min del för att jag inte riktigt var beredd på det och inte vet vad sannolikheten skulle vara för ett liknande utfall? Jag vet inte…

Nu har Kepler i alla fall bevisat många gånger att de kan skriva riktigt spännande bladvändare! Det är inget jag kommer betvivla någonsin inför framtiden.


Stalker
Författare: Lars Kepler
Förlag: Månpocket (2015)
ISBN: 9789175034539
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kollotävling

Kulturkollo har deckarvecka och med det är det utlottning/tävling i deckaranda (och deckare har har åtminstone jag blivit lite extra sugen på att läsa tack vare, bland annat, svt:s Deckarna)…

Jag läste förr deckare i Marklund-anda och jag läste mycket Peter Robinson (ja, förutom ”Kitty” som helt klart är min absolut största barndomsserie)… men nu för tiden blir det kanske lite väl lite deckare emellanåt även om jag har en storfavorit:

image

Jag gillar Kråkflickan mycket (och överlag också hela serien boken ingår i) av Erik Axl Sund (Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist) och kände mig faktiskt ganska knockad av berättelsen när jag läste den här. Det lockade mig, utan att ens blinka, till att läsa resten av serien!

Den här boken känns för mig både nyskapande och lite mer oklassisk. Det här är inte bara en deckare – utan lika mycket en rysare eller skräck. Historien är spännande, ramarna är spännande och att inte kunna räkna ut allt på egen hand är helt klart spännande (i min värld)… Har man av någon  anledning därför missat denna bok/serie så tycker jag absolut att man ska testa (dock kräver det sin läsare och man får inte vara för känslig)!

Tematrio: Deckare

temadeckareLyran skriver kort och gott denna vecka: ”Berätta om tre favoritdeckare!” Detta för att inspirera varandra (jag väljer att tolka denna trio så, delvis i och med att jag själv inte läst många deckare det senare).

1. En deckarförfattare jag tyckte om som (ja, jag vet inte vad) när jag var yngre – Liza Marklund. Jag vet inte om jag är lika förtjust i henne längre, men jag har nästan alla böcker hemma om Annika Bengtzon (det är väl den senaste jag inta har köpt ännu på grund av att jag inte har läst boken dessförinnan). Liza har även gjort ett samarbete med James Patterson som jag tyckte var intressant för ett par år sedan (den står också i hyllan)!

2. Sedan är jag ju mycket förälskad i de där ”deckarna” som både är och inte är deckare i samma andetag och jag tänker främst på Erik Axl Sund (jag måste lära mig att använda detta pseudonym). Jag gillar kombinationen av skräck och rysare som kommer in så tydligt och särskilt i trilogin om Victoria Bergman. Samtidigt känner jag ofta att de har satt ribban oerhört högt med denna trilogi (där bok ett och två nog är allra bäst rent språkligt).

3. Och för att ta vid ett lite mer oklassiskt deckarpar till, så måste jag säga Kepler (jag tycker bättre om att bara säga Kepler än Lars Kepler). Egentligen är jag lite besviken på språket emellanåt och blir inte alltid lika medryckt i deras böcker, men ändå vill jag slå ett slag för deras deckarromaner som är nytänkande ibland och som ändå lockar en att läsa. Jag har inte vågat mig på Stalker ännu, och är nog fortfarande mest imponerad av Hypnotisören (som ju bryter med ganska många klassiska deckarberättelser genom att från början ange mördaren – utan – att det blir ospännande).

Lämna gärna fler deckartips i kommentarerna (om ni ändå råkat trilla in och läsa mitt inlägg)!

Öga för öga, tass för tass

Jag var i höstas en av vinnarna i en tävling på Adlibris där man skulle skicka in en valfri kattbild som man hoppades skulle kunna vara en vinnarbild. Man hade då chansen att vinna Maria Ernestams Öga för öga, tass för tass. Jag och mitt bokmärke (ja, det är ju faktiskt så jag kallar katterna med anledning) Reva var en av vinnarna med den här bilden:

wpid-20140702_114839.jpg

Nu har jag också hunnit läsa vinsten. De 125 sidorna är snabblästa – jag läste halva boken strax innan läggdags och läste sedan nästa halva till ett varmt bad. Boken kommer både i ett format och ett sidantal som inbjuder till att läsa boken på ganska så kort tid (boken är lite mindre i formatet än många inbundna böckerna brukar vara). Jag skulle tro att de flesta kan läsa boken på ungefär någon timma. Det här är enligt mig därför en mycket passande ”mellanbok” om man exempelvis står mellan två tegelstenar och vill läsa något kortare för att bryta av det hela lite…

Baksidan utlovar ”en annorlunda spänningshistoria för kattälskare” främst men också ”andra”. Jag kan både hålla med och inte hålla med i samma andetag. Det är absolut något jag inte direkt har läst innan bland annat och i och med att man både levereras en historia med kattperspektiv (som i förstaperson) i början av romanen samt slutet. Katten är dessutom hela tiden närvarande i berättelsen eftersom huvudpersonen Sara är hängiven kattägare till sin älskade Miszka. Katten och omsorgen för katten blir därför mer påtagande i den här romanen än vad jag har sett den ha i många andra verk – och jag känner igen mig som kattägare i berättelsen. Det är heller inte så konstigt att mycket av fokuset ligger på Miszka i och med att Sara och hennes Björn precis flyttat till sitt drömhus och Miszka är en viktig del av deras familj! Men frågan är om boken verkligen tilltalar någon som inte åtminstone gillar katter en del? Jag tänker nämligen att romanen kan bli lite väl tjatig annars.

Romanen är som baksidan utlovar lite annorlunda. Jag tänker inte avslöja för mycket om på exakt vilka sätt, men kattperspektivet och kattnärvaron är ju en del i det hela som jag nämnde innan… Men ändå kan jag känna att den också känns lite vanlig eller vardaglig och det känns som om det finns många fler som skulle kunna skriva liknande historier och frågan är om boken överlag verkligen blir så annorlunda då?

Baksidan utlovar även en spänningshistoria och det är den också både och också inte… Det är absolut lite spännande emellanåt, och särskilt när berättelsen når en slags kulmen, men jag som läser en hel del annan litteratur som jag skulle säga är mycket mer spännande av olika anledningar, tycker att det hela känns lite forcerat på något sätt… Och slutet känns så kort och lite abrupt på något vis och jag har svårt att samla ett utlåtande om vad jag egentligen anser om det.

Trots en del tankar och trots att jag absolut inte tycker det här är jättebra, så är det ändå lite mysläsning. Det känns trots allt mysigt att känna igen sig i kattägarperspektivet och att få ta del av en kort berättelse som alltså går att läsa på kort tid… Det finns saker att gilla även om jag är lite av en kritiker ibland.

Fokuserar vi på omslaget ser vi att det är en katt på det. Med detta avklaras ytterligare en punkt i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok med ett djur på omslaget”. Det är närmare bestämt punkt 1 i listan som avklaras. Och illustrationerna som Lina Bodén gjort till boken (ja, för det finns kattillustrationer i denna roman), de är riktigt fina.

Den osynlige mannen från Salem

Jag har äntligen både testat och läst ut en bok på min läsplatta. En roman. Som en roman på fler än cirka 35 sidor som novellerna max legat på som jag här innan har läst ut på min platta. Och jag gillar att läsa på platta, mer än vad jag trodde. Men tycker däremot att jag stör mig en del på att jag inte kan just bläddra igenom på samma sätt som i en bok och liksom i nuet minnas vad boken handlar om – och – det är svårare att i efterhand hitta vissa stycken man har kommit på att man nog vill går tillbaka till…

8798965[1]Hur som helst. Boken jag läst ut är Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson – dessutom alltså en av mina nyfikenheter! Jag är inte besviken på den här deckaren som både är just en deckare i mängden, men samtidigt inte bara. Jag gillar Carlssons sätt att berätta, lite fragmentariskt om Leo Junker som är huvudperson:

Minnen blandas med nutid och det är dessutom så att man faktiskt råkar veta en hel del mer än vad man kanske klassiskt sett brukar göra i en deckare i den här romanen, men utan att det stör. Det blir som en naturlig del av boken och man tappar inte intresset för den sakens skull… Berättandet är någonstans lite mörkt eller disigt, och på samma gång kort och rakt. Och (!) istället för en alkoholiserad poliskommissarie följer vi en avstängd polis i form av Leo Junker, som har en mer drogrelaterad problematik i bagaget. När vi möter honom är han beroende av sin medicin, till viss del sin absint, till exempel…

Jag gillar utgångsläget. Historien börjar med Leo Junker delvis i periferin på flera sätt – jag tänker mig just hans situation: han är avstängd, han är ensam och medicinerande… Mordet som råkar ske i hans trappuppgång gäller inte honom ur en första synvinkel. Dock kan inte Junker motstå frestelsen att lägga sig i – han lyckas komma nära liket, han stör sig på en detalj… Och det är liksom där man på något sätt inser att den här störande detaljen, det lilla frö som sås även om Junker inte kan sätta fingret på exakt vad det är: det säger mig som läsare att nu kommer jag inte undan i och med att Junker kommer dras in i något… Och känslan både han och jag som läsare har … ja, den är så rätt så rätt!

Jag rycks med och jag har läst, läst, läst ganska snabbt dessutom. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka att jag inte kan gilla den sådär mycket som vissa andra deckare med något oklassiskt drag, eller flera. Jag är inte besviken, men heller inte överexalterad! Jag kommer antagligen att läsa fler böcker av Christoffer Carlsson. Dock har jag ingen direkt brådska då den där slutliga ”måste-läsa-känslan” inte infunnit sig. Det finns ju samtidigt något där – det lockar ändå lite att Carlsson på något sätt skriver rakt, utan för mycket utmålningar och ändå lyckas förmedla den där grådisiga känslan…


Den osynlige mannen från Salem [Elektronisk resurs]
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Piratförlaget (2013)
ISBN: 9789164242174
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris