Rörgast

Jag tog mig till slut igenom Johan Theorins sista bok i Ölands-kvartetten. Jag tyckte jag var svårstartad när det kom till den här. Kanske för att jag inte hann läsa den innan flera recensioner kom om boken, och kanske också för att jag har haft svårt att få till den där läsningen utan tidspress eller tvång.

rorgast[1]Rörgast var precis som jag farhågade: okej. Jag har alla fyra böckerna i serien nu, men det är verkligen ingen av de kvartetten som kan mäta sig med Nattfåk fortfarande. Och utan boosten Sankta Psyko gav mig 2011, vet jag inte ens om jag hade fortsatt ge den här serien en chans. Jag gillar ju Theorin, men han kan vara så djävulusiskt mycket bättre och då kan jag inget annat än älska!

Jag tyckte alltså att Rörgast var okej. Storyn är noga bearbetad, spänningen finns där, men ibland tycker jag nog att jag blir lite skriven på näsan och jag saknar det där mystiska, övernaturliga och kusliga som Nattfåk gav mig och som jag inte upplevt i kvartetten sedan dess! Jag skulle nog också vilja påstå att den här romanen ger mig den där känslan av att det finns en viss osannolikhet i vissa saker – men jag kan inte säga vad det är exakt som framkallar den känslan. Det kan vara så att det där extra saknas någonstans i personbeskrivningen för att jag ska kunna köpa hela konceptet. Men jag vet faktiskt inte…

Jag har absolut inte gett upp hoppet för Johan Theorin och eventuellt kommande verk. Men jag hoppas ju såklart på något i stil med Sankta Psyko alternativt något i andan av Nattfåk. Jag hoppas nog även på fristående romaner snarare än en till serie, men det säger jag kanske mest för att jag hoppas att det är lättare att få inspiration till sådana.

Pythians anvisningar

Tjolahopp! Det var ett tag sedan jag inte skrev något på en hel vecka. Men ibland bara blir det så. Jag har haft högsta växeln i svenskan och på högskolan just nu, så det var inte förrän igårkväll jag kunde slappna av lite och läsa det jag själv ville, vilket var just boken som pausats sedan förra torsdagen: Phytians anvisningar, tredje delen om Victoria Bergmans svaghet och med detta sista delen i serien av Eriksson & Axlander Sundquist.

9789186969691_1_21370[1]Och vad ska jag säga om boken egentligen? För jag känner att jag inte får säga för mycket. Jag borde försöka hålla mig ganska allmänt sådär…

Till att börja med tycker jag att den här boken är en riktigt bra nummer tre i en triologi, även om en viss känsla jag återfann i ettan och tvåan inte innfanns när jag läste den här. Jag tror att jag tycker att författarna blev lite för berättande i den här – jag fick exempelvis en massa upprepningar av vad jag redan vet, vilket jag inte tycker om och tyckte att jag slapp i bok nummer två. Dessutom gjordes en del onödiga följmeningar att jag liksom förlorade lite av det där suggestiva och överraskande i berättelsen.

Men. Så är det också bara det som är min invändning. Lite mindre utskrivna självklarheter hade jag önskat. Och annars kan jag bara säga att Pythians anvisningar är så himla bra i det makabra och visst fanns det oväntade vändningar även i den här avslutande boken – tackar för det!

En bikaraktär man möter innan den här boken, men som jag tycker extramycket om i den här är Sofia Zetterlund, den äldre. Men mer än såhär vågar jag faktiskt inte säga, för då kommer jag väl in på handlingen illa kvickt…

Jag hoppas verkligen innerligt att de kommer med fler böcker i framtiden. Gärna i samma klass eller i högre klass!

Hungerelden

hungerelden[1]Hungerelden, andra delen i Eriksson och Axlander Sundquists triologi om ”Victoria Bergmans svaghet” lästes ut igår förmiddags. Och den är minst lika bra som ettan!

Jag vill inte säga för mycket, men än en gång känner jag att en del tankar som planteras tack vare väl valda ord, gör att jag stundom luras in på fel spår och stundtals känner jag att jag blir lite kittlad av tanken på att jag anade hur vissa saker hängde samman.

Språket lockar, är så välskrivet och berättelsen jag trodde att jag hade hyfsad koll på från ettan, visade sig kanske inte stämma helt. Allt är inte så enkelt som det först verkar.

Jag gillar också sättet de ömseside känslorna mellan två kvinnor förmedlas då det görs precis rätt. Förmedlandet blir inte annorlunda, utan något naturligt och jag tycker den känslan framkommer än mer i den här boken om man jämför med den första.

Dessutom hade framsidans bild än en gång med bokens innehåll att göra, men inte på samma nervkittlande sätt som med Kråkflickan. Jag ska absolut läsa tredje boken 2013. Det finns nämligen knappast en god anledning att låta bli!

Nu när jag tagit mig an Hungerelden, har jag samtidigt prickat av författarparet i mer-av-det-goda 2013. Att läsa tredje boken i serien skulle med detta bara bli än mer-av-det-goda, fastän vi i detta fallet talar om deckare, psykoterapi och mord. Det blir dock mer av det goda språket och berättandet!

Kråkflickan

krakflickan[1]Ännu en deckare att älska! Först upptäckten av Kepler, och nu det här? Kan det bli bättre? Inte vad jag vet, kan jag svara väldigt ärligt. Nu ångrar jag dessutom att jag inte köpte uppföljaren Hungerelden samtidigt som Kråkflickan. Jag funderade ju på det, men kände att det skulle kunna bli jobbigt om jag inte gillade den här. Och visst hade jag rätt, men samtidigt. Tänk om…

Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har verkligen lyckats att göra en riktigt läsvärd deckare, thriller, rysare, skräck – vad man nu väljer att benämna den som. Och de gör det så bra att jag tänker att många av de deckarna jag har läst genom åren kan släng sig i väggen.

Det jag gillar med boken är att den på ett sätt är brutal, vrickad och riktigt otäck, samtidigt som det är en välskriven roman som verkligen gestaltar något på ett äkta sätt – personligheter, förhållanden, känslor… Jag älskar huvudkaraktären Jeanette och det faktum att hon är en stark kvinna, tillika polis, och jag förstår verkligen varför hon känner som hon gör, gör som hon gör och känner verkligen med henne när hon inser att några av hennes kollegor antagligen kallar henne Janne för att hon är manlig, eller snarare har en manlig post.

Jag räknade ju ut en av skruvarna i romanen hyfsta snabbt, men känner att detta inte på något sätt stör. Jag gillar växlingarna mellan Jeanette, psykoterapeuten Sofia och perspektivet som upplevs som lite luddigt eller fragmenteriskt med tanke på hur man väljer att börja varje stycke i dessa delar… Jag tycker dessutom att det är obehagligt att höra vad Victoria berättar på inspelningarna Sofia lyssnar på, och det är obehagligt att få ta del av vissa tillbakablickar. Särskilt de med Victoria. Det mesta de gör ger effekt! Författarparet vet med detta sagt vad de jobbar med!

Hur länge ska jag kunna hålla mig borta från Hungerelden? Vem vet, vem vet…

Framsidan är ju dessutom helt fantastisk när man inser vad den har med historien att göra. Jag tycker bara den punkten fascinerar mig och jag vill ta reda på vad de andra böckerna eventuellt speglar med framsidorna. Sådant här går jag faktiskt igång lite på!

Fiktiviteters 24frågor, fråga 4-6

Fråga 4: Fördomar

Vad det gäller mina litterära fördomar hamnar jag i att jag generellt anser mig inte tycka om självbiografier, biografier och historiska romaner. Hade någon frågat mig mellan februari och augusti, skulle jag också ha svarat deckare, av den enkla anledningen att jag börjat komma på kant med många av de deckarklassade böckerna som jag hade läst under en period som kändes som böcker av kvalitén ”same shit different name”.

För om jag anser mig ofta älska, så är det noveller, ungdomsromaner, fantasy, rysare och skräck. Men ibland kan ju självfallet böcker under dessa benämningar eller genrer också göra mig besviken på samma sätt som Helena har så rätt i att bokgenrerna jag har fördomar om, kan visa sig vara helt i min smak.

Författarparet Kepler med Hypnotisören räddade för mig upp deckaregenren något enormt. Boken fick mig att inse att deckare kan vara grymt bra, helt i min smak och att man till och med kan avslöja mördaren i början av boken, utan att det känns annat än spännande, läskigt och fartfyllt ändå. Just nu känner jag att Eriksson & Axlander Sundquist med Kråkflickan har alla potential.

Vad gäller biografier, självbiografier och historiska romaner, känner jag att de säkerligen finns undantag, även om jag inte kan komma på något lysande exempel på en roman som fått mig att vilja ha mer av genren. Visst fascinerades jag av Marilyn Mansons självbiografi, men känner samtidigt att jag inte har ett behov av att läsa någons självbiografi just nu…

 

Fråga 5: Passion

Vad det gäller passion, är jag lika passionerat förälskad i Doktorn som Helena. Det är ju inte för intet jag var med och bidrog när hon höll sin Who-helg. Men annars är jag en sådan där kvinna som kan bli flyktigt förälskad väldigt ofta i litterära karaktärer, även om det oftast går över med tiden… Harry Potter, Ron Wesley, Sam Roth, Jacob, Sandor

Men som Helena faller jag kanske hårdast de gångerna jag möter karaktärer genom tv-rutan (Doktorn, den elfte, till exempel), även här förälskas jag i Harry Potter och Ron Wesley. Och en återkommande crush kan tillägnas Dr. Spencer Reid i Criminal Minds. There´s something about him… Kanske faller jag för att jag inte kan undgå dem lika mycket och för att de blir så tydligt gestaltade – inte bara i mitt huvud?

Och visst finns det fler…

 

Fråga 6: Tillgång

Visst har jag en hel del böcker olästa i hyllorna hemma, men det har faktiskt inte kommit så himla många nytillskott det sista halvåret, eller året heller för den delen. Och jag är ändå biblioteksbesökare på ett frekvent plan (vilket innebär att jag är där minst en gång i månaden, men ofta mer än det). Så jag äger böcker, köper böcker, får ibland böcker av familjen eller vännerna, lånar ibland böcker från biblioteket och väldigt och ytterst sällan lånar jag böcker från andra.

Egentligen kan man säga att lånandet av biblioteksböcker var som högst med Nordiska utmaningen, och att lånandet av andra är som högst just nu med min egna Nära och kära-utmaning. Och i och med att jag inte åkte på bokmässan i år, så har bokköpandet hållts på lagom låg kvot.

Filmatiseringen: Nobels testamente

Eftersom jag betalat för mycket på en annan film jag beställt från ett företag (no names), fick jag i veckan en kompensation i form av Nobels testamente med posten. Jag tittade på filmen igår och kan väl säga att jag inte är jätteimponerad.

Malin Crépin som spelar Annika Bengtzon vill jag inte riktigt acceptera, då jag har en annan bild av hur Annika är som person och köper nästan mer Helena Bergströms skådespel i Sprängaren och Paradiset som spelades in i början av 2000-talet. Jag tycker att den här Annika är lite för blyg på sitt sätt, även om hon också är sådär framfusig emellanåt som jag ser att Annika är i Marklunds böcker. Jag kan bara inte se Annika som både blyg och framfusig, utan känner att hon för mig är framfusig och tar plats utan att ursäkta sig … Den här Annika ursäktar sig lite väl mycket, om inte verbalt, så för mig, helt klart med kroppsspråket.

Däremot tycker jag att man speglar Annikas omedvetet flirtiga sida på ett bra sätt genom Crépins skådespel. Hon är charmig och man kan förstå varför hon hamnar i de spända situationerna hon ändå hamnar i med denna gestaltning.

Vad det gäller Annikas man, hade jag också efterlyst någon som påminner mer om den man jag upplever i böckerna. Jag kanske inte helt och hållet skriver under på att det är mannen i filmen, som jag ser framför mig i böckerna, varken utseendemässigt eller som person. Thomas är för mig någon annan.

Annars gillar jag polismannen – Q, som jag nog ändå kan skriva under på som karaktär. Men jag saknar den där skjortan jag har för mig att han har i många av böckerna? Eller är det bara jag som minns fel?

Någonstans, fast jag vet att boken kanske inte är den mest framåtskridande i handling och spänning, så tycker jag att filmen är lite väl långsam i takten emellanåt. I och med att boken ger fler inblickar i journalistyrket och Annikas jobb än filmen, tycker jag att man borde kunnat få upp tempot lite mer.

Jag gillar annars färgsättningen i filmen, som är lite mörkare, eller dovare i färgerna på ett sätt. Det får mig att känna årstiden om inte annat i och med att vi rör oss omkring Nobelfesten och vintertid.

Paganinikontraktet

Paganinikontraktet lästes ut denna morgon. Det är Keplers andra bok och som jag fastnade i den! Fast den inte är som debuten Hypnotisören på många sätt, men ändå följer samma anda och innehåller kommissarie Joona Linna. Det är inte alls samma känsla av att hamna mitt i en mardröm i den här boken, även om det inte dröjer särskilt länge innan man är där. Det är också mindre personligt på ett sätt i den här boken eftersom vi inte kommer någon riktigt så nära som i debuten och Erik Maria Bark. Men jag vet inte om det är medvetet att skapa en annan stämning i den här boken där allt blir personligt, men mindre personligt, bland annat för yrkesmördarens inblandning?

Den här boken är mer politisk än ”bara” samhällskritisk, i och med att generaldirektörens självmord, förföljelsen av Svensk freds- och skiljedomsföreningensordförande och debatten om den svenska vapenexporten. Den lägger bland annat vår vapenexport i ljuset och väcker en hel del tankar hos mig som gärna låtsas att det är sådant som Sverige inte gör…

Jag kommer fortfarande inte riktigt Joona Linna nära, knappt något närmare alls än i Hypnotisören där han är en av huvudkaraktärerna men inte släpper en in på livet. Jag kanske får acceptera att det är så det kommer vara även när jag läser tredje boken och fjärde som man kan boka nu…

Bokens baksida berättar att ”VISSA KONTRAKT KAN MAN INTE BRYTA ENS GENOM SIN EGEN DÖD…”, vilket i det här fallet visar sig vara sant. Och visst är det konstigt att generaldirektör Palmcrona hittas hängd i sin våning i ett omöblerat rum med ett försök att lyckas med hjälp av sin portfölj … Och visst är det väl underligt att ordförandet för Svensk freds- och skiljedomsföreningen är försvunnen tillsammans med sin pojkvän, att hennes syster hittas dränkt i båten alla tre åkt iväg med samma förmiddag och – hör och häpna – det finns inga rester av havsvatten på systerns kläder där hon sitter på en av båtens sängar, uppenbart dränkt, med bräckt vatten i sina lungor.

Joona Linna är smart och kan lägga ihop pusselbitar ingen annan kan, vilket han bevisar än mer i den här boken. Han går fortfarande på en känsla emellanåt som oftast visar sig vara alldeles riktig. Den egenskapen älskar jag hos honom eftersom den inte känns typisk manlig utan liknar den kvinnliga intuitionen på många sätt.

Har jag några invändningar? Ja.

Första invändningen handlar om vissa passager som återberättar saker som redan har hänt. Det har visserligen antagligen en funktion av att tala om för läsaren vart man befinner sig i tid, men jag kan känna att man hade förstått ändå, även om man kanske hade fått tänka någon extra sekund eller två. Det hade inte behövs sådana förtydliganden för min del och de stör därför mig. Jag tycker att det oftast är bättre att säga lite mindre än för mycket eller för tydligt.

Min andra invändning handlar om att jag saknar känslan av absurditet som finns i Hypnotisören och som fick mig att känna av en skräckkänsla och en rysligare anda än den jag återfinner här. Visst är den här boken otäck och nervkrypande på sina ställen, men det är mer en deckare än en skräckis, och sist gillade jag att det snarare kändes tvärt om. Den här är mer ”verklig” än förra boken, mindre absurd.

Jag ser också att paret Ahndoril valt att sätta kapitelnamn på alla kapitel i den här boken. Jag kan erkänna att jag ibland envist vägrade läsa dem av rädsla för att få veta något eller få något hintat, men inser väl såhär i efterhand att det inte var så befogat. Jag hade kunnat läsa kapitelnamnen, men som debutromanen klarade sig utan, hade den här romanen klarat sig likväl utan som med en underrubrik.

Jag rekommenderar boken, för det här är en genial och välskriven deckare som har fart, spänning och ett lockande språk! Och det är ju så att den här boken bara är snäppet sämre än Hypnotisören som jag älskade. Eftersom snäppet dessutom inte är jättestort – så är det här fortafarande en av de bättre deckarna jag någonsin läst och boken är riktigt bra!

Hypnotisören

Lars Keplers Hypnotisören är mammas andra boktips och således ett andra bidrag i Nära och kära-utmaningen. Jag minns att jag hört mycket om Kepler och minns mycket väl spekulationerna kring vem eller vilka författare som skulle ligga bakom detta pseudonym innan det kom fram att det var makarna Ahndoril. Jag missade med det inte allt buller och bång kring deckaren, men kom bara aldrig för mig att läsa.

Mamma lämnade över en pocketversion av Hypnotisören för utmaningen. Jag får behålla den, och som alltid när jag har godkänt och tänker behålla en bok, så står min namnteckning nu på insidan av boken på titelsidan och jag har också skrivit att den ingått i denna utmaning (ifall minnet skulle brista en vacker dag) …

Och det här är så mycket mer än bara en deckare. Den är nervkrypande – en rysare, en skräckis och en bok som man verkligen kommer ihåg. Den är inte alls som många andra böcker, eller som andra deckare. Den utmärker sig och är inte så kall som jag upplevde Tre sekunder jag tog mig an av Roslund & Hellström (som jag dessutom inte tyckte så mycket om). Den är heller inte så saktgående eller alldeles för vardaglig och platt, som så många andra deckare blir vid en jämförelse. För om det är något som utmärker Hypnotisören, så är det farten, som finns med från början. Det händer saker. Och det händer hemska saker. Tempot finns med från början. Boken har absolut action utan att det känns som en thriller eller en vanlig deckare – det här är nästan mer en skräckroman för mig.

Jag hade lite svårt att komma in i dialogväxlingen till en början. Vilket är min egentligt enda invändning. Det var något där jag var tvungen att koda av, i och med att det var ganska pang på och i och med att det är något slags tempo även här. Jag tror också att jag hade förväntat mig en deckare som makade på i lugn takt, vilket jag blev lite chockad över att inte få på ett sätt. Så jag var tvungen att övertala hjärnan att det var det här tempot och nej, jag läste inte fel …

Beskrivande delar med presenterad information av huvudkaraktärerna Erik Maria Bark och Joona Linna, bland andra finns, men även att det ligger i ett schok så tycker jag att det fungerar i den här romanen (trots att jag föredrar att inte ha det så i vanliga fall).

Det känns som om romanen är genialisk på sitt sätt. Bisarra växlingar och kopplingar vecklas ut medan historien fortskrider. Jag blir förvånad, kan inte räkna ut saker på egen hand som i många andra deckare. Och visst att det skulle vara positivt att emellanåt låta läsaren få känna sig smart, men jag föredrar alla gånger Keplers överraskningar där jag motbevisas i mina tankegångar om och om igen. Jag känner dessutom att jag accepterar och köper alla sanningar som dyker upp under romanens gång och jag godkänner också några obesvarade frågor. Det passar in.

Titeln Hypnotisören syftar till Erik Maria Bark. Han är traumaläkare och har tillbaka i karriären intresserat sig av och utövat hypnos som en terapiform för traumatiserade patienter. Vi kastas direkt in i en situation där kriminalkommissarie Joona Linna står med en svårt skadad pojke på sjukhuset, där pojkens pappa, mamma och lillasyster hittats grovt mördade med antalet sticksår, stympningar och alla tecken på raseri och njutning från förövarens sida. Vad som hänt eller inte hänt storasystern är oklart och Erik uppmanas och ombeds att hypnotisera pojken för storasysterns skull. Erik Maria Bark har lovat att aldrig mer utöva hypnos och vi får inte veta varför från början – men det vi vet säkert är att han till slut fattar beslutet att, trots sitt löfte till sig själv och sin familj, göra det …

Och det är bara en utlösare för många andra reaktioner och händelser i romanen.

Jag vill inte gå in för mycket på handlingen. Så jag kommer faktiskt inte ens säga mer om den. Boken är för genialisk för att börja tjata sönder eller på annat sätt vanhedra genom att säga för mycket. Jag förstår inte hur paret Ahndoril har lyckats uppbåda en sådan historia – med alla dessa tvister, växlingar och dolda intriger. De måste vara ett radarpar på att fantisera, knyta ihop trådar och pussla på ett sätt som skapar spänning och som chockar mig åter och åter igen. De måste ha tänkt till både en, två och tre gånger för att lyckas skriva en sådan här roman. Hypnotisören är briljant och nu återstår det att i framtiden ta reda på om Keplers övriga romaner håller måttet, eller kanske till och med är ännu bättre ..?!

Den påverkade mig också till den grad att jag fällde någon tår här och var, och jag inbillade mig en massa saker när romanen följde med mig till jobbet. Den kryper under skinnet, påverkar och jag tror att upplevelsen av boken tillsammans med alla ljud på kortis (trots att den skrämde skiten ur mig emellanåt) någonstans också gjorde läsningen så mycket mer nervkittlande och bra!

Passagen med Erik Maria Barks tillbakablick med minnen från förr stör inte ens – för det hör hemma just där den är placerad och den både reder ut en del och skapar ytterligare frågor.

Briljant!

Upplevelser…

image

… blir alltid så starka när man inbillar sig saker. Jag är fortfarande inte van vid alla ljud i huset jag jobbar i – och i natt när jag läser Keplers Hypnotisören märks det tydligt. Jag får för mig att knäppandena i huset är knackningar… Och att ljuden i taken är ljudet av någon som försöker ta sig in. Även om detta upplevs som verkligt bara en millisekund, så är det en millisekund för mycket.

Inga fler deckare bör följa med till kortis om nätterna. Det bestämmer jag för att det påverkar min sömn. Jag har slumrat till några korta ögonblick, men hoppas kunna sova några timmar innan morgonen kommer.