Evig natt

ladda nedAlla dessa trilogier som man påbörjar, men som man ibland nästan drar sig för eller är nära på att glömma att avsluta. Men nu är jag även i mål med Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrtrilogi – Evig natt är nämligen den tredje och sista boken i serien.

Ja, så för ett par år sedan började jag bekanta mig med denna dystopiska vampyrtrilogi. Vampyrerna är verkligen inte som de klassiska vampyrerna är i Dracula eller liknande verk… Nej, det är de sannerligen inte. De har ju för det första en gadd och inte vampyrtänder och det hela är dessutom ganska motiverat, men invecklat och jag påminns även i denna del om vampyrernas historia fram tills romanens nutid som utspelar sig i modern tid.

Kampen mot blodsugarna fortsätter i denna roman. Evig natt beskriver hur långt vampyrerna kommit i sitt vidareutvecklade och mer vampyrvänliga samhälle. Jag ryser vid tanken på blodlägren vari man placerat stor del av den överlevande befolkningen: den som ska agera föda för vampyrerna och som dessutom ska avla nya ”boskap”… Föroreningarna i luften är påtagande, men det ger också en något vampyrvänligare himmel då solen helt enkelt inte kan tränga in på samma sätt längre…

Det konstiga är att det var så pass länge sedan som jag läste de föregående böckerna, men ändock minns jag så mycket. Jag tror därför att del Toro och Hogan berättat denna historia på ett minnesvärt sätt, och att de dessutom  eventuellt skriver något upprepande, men inte på ett sådant sätt att det direkt stör mig. Jag kan fortfarande se upplösningen framför mig i andra boken, men jag minns lika tydligt öppningen och de större vändningarna ifrån första romanen. Det måste jag ge dem credit för!

Så utan att spoila än mer, måste jag säga att jag ändå är ganska nöjd med att ha läst hela serien. Slutet är något utdraget, men känns okej för serien som sådan och jag accepterar det. Jag är numer också beredd och i allra högsta grad nyfiken på att kika närmare på filmatiseringen av serien i form av tv-serien (The Strain) som gått på sexan om jag är rätt informerad (?)!


Evig natt
Författare: Guillermo del Toro
Förlag: Bra böcker (2013)
ISBN: 9789175130477
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kallocain

boye-karin-kallocainI onsdags gick jag på sista bokcirkeln innan sommaren. Vi hade läst klassikern Kallocain av Karin Boye. Den här romanen hade jag egentligen läst ut för ett tag sedan, men jag behövde faktiskt skapa lite distans innan jag över huvud taget tänkte till om den. Så numer har jag också tänkt till två gånger: en gång någon vecka innan bokcirkeln då jag samlade mina egna tankar, och efter bokcirkeln har jag även fått med mig lite kloka tankar från mina cirkelkamrater.

Jag fascineras av hur man ändå kan beskriva en dystopisk framtid med sådan övertygelse. Jag har inga sympatier direkt för Leo Kall när jag i början bekantar mig med honom, men det är också för att jag är en läsare som lever i en värld där den fria viljan inte är kvävd, vilket den absolut är i Kalls militärstat. Leo Kall är nämligen ett övertygande exempel på en person som vuxit upp i en värld där allting kontrollerats och noga implementerats sedan invånarnas, eller medsoldaternas, födsel – till och med deras tankar och känslor. Familjen är bara en ram vari nya medsoldater kommer till världen – det är inte en relation byggd på kärlek, trygghet och värme. Tanken är inte att man på något sätt ska älska sin hustru eller sin man, utan det anses som ett problem att utveckla starka känslor för varandra. Äktenskapet byggs endast upp av en drivkraft: att avla barn. Känslor skulle kunna ställa sig i vägen för denna drivkraft då staten verkar rekommendera både att man byter partner om inga barn sätts till världen inom ramen för var äktenskap, man verkar också se det som något eftersträvansvärt att lämna varandra när barnen uppnått en bra ålder. Inom ramen för militärstaten flyttar barnen hemifrån och sätts på internatskola vid sju års ålder. Man säkrar helt enkelt värdena hos statens medsoldater denna väg: eller stöper alla i samma form?

Så det är inte undra på att Leo Kall är den han är, sätter så stor tilltro i staten, känner en trofasthet inför staten och alla de regler som rymmer den. Leo är ett praktexemplar av vad staten kräver och vill se hos en medsoldat. Han är till och med så hängiven staten att han forskar i statens namn och han lyckas skapa kallocainet – ett tänkt sanningsserum som ska kunna tjäna staten och skilja statens trogna mot de mer otrogna…

I en värld av detta slag är det självklart att man försöker smälta in. Man vill för något i världen självfallet och absolut inte bli avslöjad som en förrädare. Staten följer upp tips angående otrogna staten – människor anger varandra och detta stärker känslan av att man såklart vill smälta in. Man vill inte ens bli påkommen med att sitta på fel sätt, gå på fel sätt eller säga något som kan misstolkas. Självklart finns det alltså dem som inom ramen för staten försöker styra sin tankar och känslor. Och precis lika svårt som vi vet att det kan vara att styra sina tankar och särskilt känslor, så är det det för Leo Kall, hans fru och självfallet också hans medsoldater, vilket tiden utvisar.

Jag gillar att det är så mycket som ryms inom en lite kortare roman. Denna dystopi är enkel att ta till sig på så sätt, men samtidigt är språket väldigt vackert och tungt, så jag känner att romanen trots allt skulle kunna vara värd att läsas om (för jag misstänker att jag inte upptäckt allt inom ramen för den). De känslor som kläs med ord i Kallocain är som poesi. Avsaknaden av känslor kläs istället av och är kala. Även detta berör och ger effekt.

Mer vill jag nog inte säga om denna roman. Den är mäktig i det lilla och även om det är en dystopisk berättelse om en framtid, så kan man med lätthet applicera den på 1900-talets historia och även 00-talets på flera sätt. Romanen talar om polisöron, polisögon och med vår världs digitala och tekniska framgångar vågar jag påstå att det här blir enklare och enklare att sköta diskret, vilket är skrämmande…


Kallocain [Elektronisk resurs]
Författare: Karin Boye
Förlag: Bonnier Pocket (2010)
ISBN: 9789174290875
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Champion

champion-lu_marie-27309787-4100119019-frntlJag kan knappt förstå att det är slut nu… Att jag lyckats plöja en hel trilogi på så kort tid! Vad nervös jag var när jag började läsa Legend, men det räckte för att jag skulle vilja läsa Prodigy så att jag fastnade mer och så nu har jag också läst ut tredje och sista delen i Legend-trilogin – Champion.

Nu när jag har hela trilogin bakom mig kan jag säga att Legend är den kanske mest ointressanta boken av dem alla tre på ett sätt. Mellanboken i en trilogi brukar vara ganska genomskinlig jämfört med första och sista boken (den kan lätt bli en transportsträcka), men här är fallet verkligen inte detsamma! Varje enskild bok i trilogin har sin egen starka ram, samtidigt som hela trilogin ramar in en huvudhistoria! Och det gillar jag något extremt då det verkligen känns som om detta är en riktigt genomtänkt trilogi och jag måste säga att jag överraskades flera gånger, och framför allt, i Prodigy och Champion.

Jag vill verkligen inte säga för mycket om denna trilogis sista roman, mer än att det är ett fortsatt utrymme för sorg, kärlek, vänskap, fiendeskap, död, liv, hopp, våld, makt, maktlöshet (men inte med exakt samma mått per ingrediens böckerna emellan). Champion rymmer även den en del lögner, sanningar och sjukdom. Min bild av Republiken fördjupas och detsamma gäller Anden som jag alltså får äran att lära känna mer i Prodigy. Jag får en fördjupad bild av Kolonierna och en mer komplex bild av Patrioterna.

Jag måste också säga att jag gillade slutet som lämnas lagom på glänt (vilket jag föredrar framför för låsta slut). Det här blir absolut en serie som får flytta in i någon av ungdomshyllorna! Där kan trilogin känna sig hemma med andra bra ungdomsromaner (en hel del dystopier och flera andra trilogier)!


Champion
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174995886
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Prodigy

prodigy-andra-boken-i-legend-triloginOj, oj, oj, vad jag har fastnat för denna serie! Andra boken (alltså Prodigy) i Legend-trilogin är numera utläst och jag har endast en bok kvar som förhoppningsvis dyker upp nu i veckan då jag klickade hem hela serien för ägande i lördags.

Till skillnad från Legend så känner jag att Prodigy absolut inte är lika förutsägbar som första boken! När jag läste bok ett i serien kunde jag ändå tänka att jag visste ungefär vad som skulle hända även om annat även var oförutsägbart även i den. Men med en jämförelse blir Prodigy mer eller mindre oförutsägbar rakt igenom! Jag hade två tankar som visade sig besannas (samtidigt som jag misstänkte att det likväl kunde vara helt fel) och i övrigt tycker jag att jag serverades ganska många tvistar.

Jag vill verkligen inte avslöja för mycket! Även denna roman inrymmer sorg, kärlek, vänskap, fiendeskap, död, liv, hopp, våld, makt, maktlöshet. Den rymmer också en hel del lögner och också sanningar och sjukdom. Bilden av Republiken förändras i denna roman, också bilden av Kolonierna.

En ny bekantskap (som man träffar på som läsare flyktigt i Legend) är Anden. Jag gillar kontrasten som han kommer att utgöra på många sätt!

Nu känns det som en mindre evighet tills jag ska få sätta ögonen i Champion (fastän det ju absolut inte är så!)!


Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994209
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Legend

Marie Lu har jag ju hört många tala om över en mycket lång tid! Och jag har tänkt att jag ska läsa Legend någon gång, men det blev inte av förrän nu när jag ju hade klickat hem den på bokrean (som den enda bok från rean som jag inte innan hade läst). Och: Vilket bokreafynd!

Legend är riktigt spännande! Det är en dystopi som är skriven med en väl avvägd dos av händelser, information och vardag. June och Day som man följer i kapitlen (antingen den ena eller den andra) känns också som en väl vald detalj som passar. Sedan kan jag ju visserligen lista ut ungefär exakt vad som kommer att hända ganska snabbt i första boken i Legend-trilogin, men det finns också saker jag inte kan förutspå på förhand…

Jag gillar utgångspunkten för trilogin: det är någon gång i framtiden och det USA vi känner till i vår nutid är ett minne blott och mer eller mindre en skröna. Den amerikanska västkusten kallas numer Republiken och är en militärstat med Elektorn vid makten. Republiken för krig mot sina grannar som kallas Kolonierna och det finns klara och tydliga riktlinjer för hur man får och inte får bete sig i Republiken. Militärer marscherar gatorna, håller ständig koll och de försöker utröna vem som skulle kunna vara en del av den motståndsrörelse som även existerar… Inom Republiken finns stora klasskillnader och många lever praktiskt taget på gatan. Olika former av pest härjar i staten. Alla barn genomgår dessutom en Prövning för att man ska kunna utröna vilka medborgare som har särskilda förmågor staten kan ha nytta av…

June är ett underbarn sett till sin Prövning. Hon är den enda i Prövningens historia som kammat hem full poäng och hon har också särskilda förmågor som gör henne till en av de bästa militärerna Republiken har. Day är uppenbart intelligent, men lever i ett av slumkvarteren i Republiken, han har inte ett hem sedan hans egen Prövning, då han var en av dem som inte nådde upp till önskad poäng och därför fördes från sin familj…

Det låter till en början ganska osannolikt att June och Day skulle mötas någon dag eller av en endaste anledning. Men det gör de! Men med ett tillägg i ekvationen: att Day råkar vara en av de mest eftertraktade brottslingar Republiken har. Ja, då förstår man ju som läsare att Junes och Days vägar kommer att mötas förr eller senare!

Legend rymmer mycket: sorg, kärlek, vänskap, fiendeskap, död, liv, hopp, våld, makt, maktlöshet. Bilden av Republiken vidgas mer och mer, också bilden av Kolonierna och motståndsrörelsen.

Jag är så inne i den här serien nu att jag ska ta vara på den möjlighet som ges mig som läsare som är sen på bollen. Jag ges nämligen den oerhört delikata tillfredsställelsen, och möjligheten, att sluka seren i ett svep: Legend, Prodigy och Champion – alltså – i ett nafs! Jag är redan halvvägs i andra boken i serien!

För övrigt prickar jag av punkt 27 i Kaosutmaningen 2015: ”Läs en bok med en hund i”. Junes familj har nämligen en hund, Ollie.


Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2013)
ISBN: 9789174992892
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Allegiant

allegiant-roth_veronica-27309868-1008125923-frntl[1]Veronica Roths serie har jag alltså läst ut. Den lästes ut i år och sista, Allegiant, lästes ut innan julafton, men jag har inte riktigt vetat vad jag vill skriva om den förrän (i alla fall nästan) nu. Jag kan inte på långa vägar förstå att Roth faktiskt författat den här serien då hon endast  är ett år äldre än mig. Jag hade inte lyckats att pussla ihop både studier och författande, men det har Roth sannerligen gjort.

Jag trodde att Allegiant skulle vara en ganska typisk nummer tre i en trilogi. Men det är den på flera sätt inte – och – det är nog nästan det jag gillar allra mest. Jag kunde inte alls ana vart trean skulle leda och det uppskattar jag verkligen. Jag är därmed inte så irriterad eller besviken som jag sett att vissa varit på hur exempelvis boken slutar…

Jag tycker att jag får de flesta frågor besvarade sett till hela trilogin. Som läsare får man många frågor medan man läser böckerna, men de flesta lösa knutar knyts ihop. Och det jag inte får svar på i samtliga böcker, tycker jag inte att jag kan störa mig märkbart på i och med att jag följer en huvudperson i Divergent och Insurgent som är född i den dystopiska värld som är ny för läsaren, men inte för Tris. Hon kan inte ställa alla frågor som vi som läsare av denna värld ställer…

I Allegiant får läsaren två perspektiv, vilket jag på många sätt kan förstå. Huvudpersonerna är både Tris och Four – det ger mycket för berättandet, på gott och på ont. Det finns nämligen en uns irritationsmoment i det hela då det känns som att Tris och Four beter sig som tjuriga småbarn emellanåt, men å andra sidan tror jag nog att vi till mans kan vara likadana … kanske främst när det kommer till just nära och kära.

Mer kan jag inte skriva för att inte spoila läsningen för dem som kanske inte ännu har upptäckt denna serie eller läst den sista boken.

Överlag gillar jag Allegiant mycket, och för serien i sig känner jag detsamma. Nu är jag dessutom lite, lite mer sugen på att läsa novellerna som kretsar kring Four. Men jag lovar inte mig själv att jag kommer att läsa dem snart då tiden och framtiden helt enkelt får avgöra… Och i samma veva (då jag sett trailern för film två ett par gånger nu) känner jag mig inte jättesugen på att se Insurgent som film, trots att jag tyckte att Divergent var ganska bra som filmatisering…

Bok blir film: ”Divergent” och ”Catching Fire”

Nu har jag sett två filmer baserade på böcker den senaste tiden. Jag har sett Catching Fire (”Hunger Games”) tillsammans med min lillasyster och jag har också sett Divergent med sambon. Jag har inte läst alla böcker i ”Hunger Games”-trilogin – endast den första. Och i ”Divergent”-trilogin har jag läst två av de tre böckerna som finns, vilket alltså innebär att jag har läst boken som filmatiserats i fall två, men alltså inte i fall ett.


Catching-Fire_poster[1]Catching Fire kan jag inte relatera till boken. Men jag kan säga att jag tycker att det är en film som lockar in mig och som fortsätter i samma anda som Hunger Games.

Jag tycker om skådespelarna och känner att alla spelar sin roll väl, särskilt med tanke på den ram som ges i den dystopiska värld som allt utspelar sig i. Jag tycker också att filmen presenterar något som passar även oss som inte läst boken innan vi sett filmen. Det är inte alltid man känner det när det är frågan om en film baserad på en bok.

Jag ser verkligen fram emot nästkommande film, men känner att jag personligen har blivit för lat för att läsa ikapp mig vad gäller böckerna. Min lillasyster håller tummarna för att hon ska få gå på bio och kunna se film tre (då hon hoppas på 11-årsgräns). Jag kan även meddela att denna trilogi (och film ett och två) fått henne att börja läsa trilogin på svenska (till skillnad från mig).


Divergent[1]Divergent har jag läst. Det gjorde jag redan i somras (jag läste också Insurgent). Och med detta kan jag relatera till boken och filmen.

Jag tycker med detta sagt att filmen är en bra tolkning av boken. Jag var först lite kritisk till skådespelarna då jag delvis inte kunnat se framför mig om de skulle passa – främst Tris. Men jag tycker också att jag köper valen av skådespelare trots allt när jag nu sett filmen. Jag ser en del olikheter mellan boken och filmen, som sig bör… Men det känns ändå som okej avvägningar och jag kan se att valen man gjort antagligen har varit för spänningens vinning, för att göra filmen raskare än boken.

Jag har läst att det finns vissa tankar om att man inte förklarar samhället i Divergent särskilt mycket i filmen. Och så kan det möjligtvis vara, men jag tycker samtidigt att man inte riktigt förklarar så mycket i boken heller (egentligen) och mig stör det inte personligen. Jag kan tycka att det är skönt att inte veta för mycket. Sambon hade inga problem att förstå ramberättelsen och han frågade faktiskt om det kommer komma fler filmer i serien…

Här ser jag också fram emot en fortsättning.


U som i Utopi

imageNär jag ändå har tagit upp dystopier som genre undrar jag – finns utopier (alltså som bokgenre)? Eller är utopier i själva verket aldrig möjliga och därav omöjliga att skriva? Det är en sådan fråga bokalfabetets U får mig att undra. U som i utopi… Vet ni något om detta? Jag tänker ju för egen del att utopier just bör vara omöjliga (i en mening), men det kan ju vara så att vi i alla fall kan sträva efter ett så idealt samhälle som möjligt genom att ta lärdom av snedsteg i historien?

Insurgent

9789174993813_200[1]Divergent var så pass spännande att jag nu även har läst Insurgent, bok nummer två i Divergent-trilogin. Eftersom jag nu har börjat läsa på svenska, vill jag läsa klart serien på svenska och får helt enkelt invänta den tredje boken som kommer ut i svensk översättning i höst… Den som väntar på något gott, hoppas jag att jag kommer kunna säga och skriva under på när hela trilogin är utläst. Och som vanligt försöker jag att säga ”så lite som möjligt” för att försöka minska risken för spoilers…

Precis som Divergent, är Insurgent spännande. Det här är en sådan där bok jag verkligen känner är en mellanbok, utan att den för den sakens skull känns lite som en parentes. Den bygger verkligen upp någonting inför tredje och avslutande delen, utan att kännas sådär halvoviktig. Jag slås av att Tris är ganska mångsidig, nästan mer mångsidig än vad jag tänkte i första romanen. Detta på grund av att hon visar sig föränderlig och hon visar att hon försöker lära av sitt förflutna, även om detta inte nödvändigtvis behöver betyda att hon till exempel inte ger sig in i kamp för andra människors skull. Jag ser divergensen hos henne så mycket tydligare, delvis för att hon inte behöver dölja den på samma sätt längre, vilket gör att jag kan se falangerna hon visat lämplighet för på ett klarare sätt…

Egentligen hade jag en del frågor från första delen som jag hoppades skulle bli besvarade i roman två. Fortfarande har jag frågor kvar, vilka till viss del nog kommer bevaras i tredje och sista delen har jag starkt på känn. Men någonstans är det ett smart drag (tillsammans med slutet i en här romanen) för det får mig utan tvekan att sukta efter Allegiant. 

D som i Dystopi

imageDet finns oerhört många genrer att tycka om har jag lärt mig under åren. Vissa genrer gillar jag bara att läsa i perioder, men hittills är dystopin, en genre på D, ändå en genre som jag inte har tröttnat på och en genre jag är mycket fascinerad av. Och man kan ju på ett sätt undra varför när det ju handlar om negativa samhällsvisioner…

Men det är något visst med dystopier och något som jag verkligen gillar med dem. Jag tror att det handlar mycket om att dystopierna presenterar världar jag inte skulle vilja leva i, av olika anledningar. Och för min del handlar känslorna som kommer ur dystopierna om att jag faktiskt försöker leva mig in lite i hur dessa världar ser ut, och jag analyserar och reflekterar över vad som är så hemskt med dem med vårt nutidsperspektiv. Vårt samhälle är långt ifrån perfekt, men jag tror dystopierna lär oss att uppskatta, att kämpa i våra nutida samhällen för rättigheter och skyldigheter för att motverka ett försämrat samhälle och förstärka det som är bra idag.

divergent-forsta-boken-i-divergent-trilogin_150[1]Jag tror att dystopier är bra för perspektivtagande. Jag lär mig att försöka delvis bortse från mitt egna samtidsperspektiv, till exempel för att gå in i en värld där kärleken anses vara en sjukdom (Olivers Delirium) eller för att kliva in i världar med falanger och uppstyrda livssituationer (som i Collins Hunger Games eller i Roths Divergent). Och någonstans måste jag kunna bortse från mitt samhälle för att försöka acceptera deras… Och jag måste samtidigt kunna relatera till viss del till det jag har och vet för att se varför jag inte är intresserad av samhällsvisionen som framställs i dystopierna jag läser.

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D-663x1024[1]Dystopitips mottages tacksamt. Jag kan varmt rekommendera Boel Bermanns Den nya människan till exempel. Och just Bermanns dystopi är sådana dystopier som skrämmer mig kanske mest. Bermann har nämligen lyckats leverera en extra läskig roman på så sätt att den presenterar en samhällsvision som är till viss del slumpmässig – och hur skulle man kunna motverka en sådan. Av exakt samma anledning är jag just livrädd för de flesta zombie-dystopier (exempelvis Carrie Ryans De vassa tänderna-serie)!