Det här är på något sätt en av de kanske mer vrickade, men ändå vemodig och vacker, seriealbumen jag någonsin läst och ändå tyckt om. Det känns som om man kastas in i allt, kanske mycket tack vare vem som råkar vara berättaren – den lilla flicka som föds i albumets volym ett. Denna lilla berättare säger saker såsom: ”Anyway, this is the day I was born.” (chapter one).
Det är något jag verkligen gillar med berättaren. Jag gillar sättet Hazel berättar först och främst, det språkliga, alla val av att säga saker och ting på just ett visst sätt. Jag gillar även greppet om att berättaren ändå måste ha överlevt över åtminstone en viss tid för att kunna berätta den här historien? Det ger också på något sätt en extra liten krydda. Så länge jag fortfarande befinner mig i berättelsen och vet om att Hazel är bebis såsom i både volym ett samt två, kan jag ändå vara säker på att Hazel kommer överleva ett bra tag till..?!
Kärleksparet som skapat berättaren är ett osannolikt par på så vis att deras folkslag krigar och de är uppvuxna med att hata varandra bara på grund av deras ursprung. Det är något jag som läsare inser tidigt, men jag inser inte direkt när, var eller hur, kärleken sedan har kunnat uppstå dem emellan. Jag tvekar dock inte på att deras kärlek är stark. Och på tal om styrka tvivlar jag inte heller på att kärleksparet i fråga är ett par med styrka på vart håll. Detta är en stark kvinna, och en stark man. Tillsammans utgör de en trygg och solid grund för deras gemensamma barn – ett barn som kanske inte kunnat komma så mycket olägligare – men som samtidigt är så oerhört älskat och beskyddat från första stund.
Både volym ett och två fokuserar på den första tiden med Hazel, med vissa tillbakablickar bakåt i tiden för att på sikt och då och då ge svar på eventuella frågor och ge en helhetsbild av det nu de lever i. Som berättare bör Hazel inte veta så mycket som hon vet, men jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om hon faktiskt är en mer allvetande berättare, eller om jag som läsare ges ett mer allvetande perspektiv än vad Hazel faktiskt har… Som läsare stöter vi nämligen inte på endast ett perspektiv på historien, utan snarare flera…
Kärleken mellan detta osannolika kärlekspar är inte bara deras vetskap. De är jagade av flertalet parter som inte kan tillåta dem att vara tillsammans och barnet (som är ett fåtals vetskap) de skapat är av stort intresse för de parter som vet att barnet finns, vad jag som läsare förstår. Om kärleksparet var jagade innan Hazels födelse, är det inget jämfört med vad de är efter hennes födelse…
Det är en del sex i den här serien och ännu mer sexualiserade inslag här och där (bland annat i tecknandet). Mycket vrickat kommer också utav en del av det sexualiserade och det är ganska mycket naket och även en hel del groteskt. Samtidigt kan jag på något sätt köpa konceptet även om det är vissa saker som blir nästintill för mycket för mig personligen… Och trots allt är det så mycket mer som händer inom ramen för de här seriealbumen!
Jag vill på grund av lagom doser av avslöjanden i berättelsen, samt på grund av otaliga cliff hangers, fortsätta läsa. Det kan jag inte förneka. Så det finns stora chanser för att jag slukar volym tre till fem framöver tack vare biblioteket…
Saga: Volume one
Författare: Brian K. Vaughan
Förlag: Image comics (2013)
ISBN: 9781607066019
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Saga: Volume two
Författare: Brian K. Vaughan
Förlag: Image comics (2013)
ISBN: 9781607066297
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Numer är även Siri Pettersens Röta utläst och jag har med avsikt lite väntat med att skriva recensionen för att få andas lite, få tänka och få känna.
Det känns lite halvkonstigt att försöka göra en recension av Siri Pettersens Odinsbarn i och med att jag deltagit i en Read-a-long kring den. Men jag kan ändå försöka sammanfatta det jag delvis redan sagt 
De tre första böckerna i serien är: Eldprovet, Viridians blod och Kimeras hämnd. Clara är seriens huvudperson, högst omedveten om att hon är en vildhäxa precis som hennes moster i bok ett, men hon blir väldigt snart varse om att det är vildhäxa hon är. Oavsett om hon egentligen inte vill veta, eller vara, just det. Clara vill vara som alla andra i hennes ålder – så normal som möjligt – och hon vill till en början slippa oroa sig för saker som ingen annan i hennes ålder gör…
Att vara vildhäxa är till stor del inget som kommer naturligt för Clara. Hon har uppenbart vildhäxa-blod i sina ådror, men i början är hon inte riktigt beredd att kämpa för att hitta den här delen av sig själv och lära känna den. Som läsare upplever jag att ju mer Clara till slut lär känna vildhäxa-delen av sig själv, desto mer blir Clara den hon egentligen är eller är ämnad att vara. Jag tror att hennes moster Isa kan se detta, men Claras mamma som tycker att mostern har en hel del fasoner för sig, vill inte riktigt se att Clara utvecklas som person, att hon blir starkare och att tron på sig själv dessutom blir starkare…
Varje bok är som ett litet äventyr. Det är också ett lagom äventyr och det rymmer nog ganska exakt med det som behövs. Det är inte för mycket och det är samtidigt inte för lite heller… Böckerna innehåller en hel del vänskap, sökande, det goda mot det onda (och på ett komplext plan), relationen till andra människor, till djur och natur. Det goda och den onda är på ett komplext plan beskrivet som något som inte är genomont eller genomgott, utan som något som existerar hos alla, även om det onda sidan av olika anledningar kan vara det enklaste att låta ta över… Böckerna innehåller också en del död och förlust, förutom liv och vinst.
i elinas hylla 