Namnsdagsflickan

namnsdagsflickanDet här är också en bok jag länge velat läsa och som jag dragit mig för att ta mig an. Författare är (kanske) som bekant Kristoffer Leandoer och illustratör Åsa Ekström.

Jag var till en början (de första sidorna) lite kritiskt till boken. Den kändes lite rörig vid en första anblick, men sedan upplevde jag den inte alls rörig. Den var lätt att komma in i och det flöt på bra med läsningen, läsningen också av bilderna och jag började undan för undan se ett mönster och en större historia växa fram.

Jag undrade först varför boken fått sin namn Namnsdagsflickan. Snart fick jag dock bukt på det hela och också bukt på Robin, hennes lillasyster Hariett (Namnsdagsflickan) och deras kompis Kim. Jag ser framför mig hur de bygger upp fantasivärlden Berghendia, hur de lever sig in i den och skapar mer och mer, tills Robin och Kim börjar bråka sönder deras skapelse…

Jag ser också framför mig hur Robin, Namnsdagsflickan och Kim inte har det så lätt hemma alltid, hur de kämpar emot sina känslor och tankar, i Robins och Namnsdagsflickans fall på grund av en mamma och pappa som bråkar med varandra och inte visar varken varandra eller barnen kärlek…

Att Namnsdagsflickans koma kan vara en bieffekt av allt det jobbiga i vardagen och att hon kanske rest till landet Berghendia istället för att komma tillbaka till verkligheten, ter sig inte så konstigt ändå.

Jag gillade den här boken. Illustrationerna tillför mycket och det är en bok man kan prata om. Den är djupare än vad man först tror och jag tycker om den väldigt mycket.


Namnsdagsflickan
Författare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
ISBN: 9789163869150
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Bilbo – En hobbits äventyr

9789172632226_200[1]Jag har sett filmerna och jag har trilogin i min ägo (vilken jag aldrig läst) och tänkte att nu, äntligen, skulle jag få igång läsningen av alla böckerna tack vare att Bilbo ingick i kurslitteraturen för sommarkursen… Och visst har jag läst boken och visst kom jag igång med läsningen av den, men det verkar inte riktigt vara en bok för mig.

Jag tycker att J. R. R. Tolkien har fantasi och jag ser också en humor jag inte sett på samma sätt i filmerna. Men i övrigt tycker jag att det är en ganska långsamtgående historia och den blir kanske inte mer spännande av att vi just följer Bilbo Baggers perspektiv (tyvärr).

Det som ändå finns i romanen och som jag tycker om är Baggers litenhet och hans feghet. För även om det är två av hans egenskaper som kan anses vara de sämsta, så blir det också de egenskaperna som gör att han lyckas komma undan samma direkta öde som sina medkamrater och som tvingar honom att istället plocka fram listen och modet och bli en blygsam hjälte.

För min egen del tycker jag nog att jag kanske kan låta de andra böckerna vara olästa. Jag älskar filmerna (särskilt trilogin) och jag tycker att jag kommer närmare karaktärerna genom filmerna än vad jag upplevde att jag gjorde i den här boken (men jag vet inte om trilogin är annorlunda mot detta verk?). Filmerna bygger också upp spänningen på ett annat sätt och vissa delar blir mindre löjliga för mig i filmerna – såsom sjungandet medan de vandrar. Jag tycker också att miljön och världen de vistas i blir så mycket mer påtaglig i filmerna då jag inte upplever miljön som sådär medryckande detaljerad i boken… Det enda jag får bäst bild av är egentligen Baggers grönskande hemvistsort.

Jag tycker det är kul att jag har läst och testat något av J. R. R. Tolkien, men jag är inte tillräckligt imponerad för att fortsätta.

I kaos-utmaningen i år prickar jag med denna titel av punkt 2: ”Läs en bok vari det inte finns någon telefon.”


Bilbo : en hobbits äventyr
Författare: J R. R. Tolkien
Förlag: Rabén & Sjögren (1979)
ISBN: 9129537622
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Kulturkollos tisdagsutmaning: Fantasy

Den här veckan har jag både tiden att delta, och lusten därtill, att delta i Kulturkollos tisdagsutmaning. Temat denna vecka är ju fantasy, och även om det emellanåt är så att jag tar lite pauser från fantasyn, så ligger det ju på ett sätt nära mitt hjärta (även om jag har en förkärlek för fantasyromaner som flirtar med den verkligheten vi lever i).


Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?

Oj, vad denna fråga är svår (fast ändock inte alls). Jag vet ju redan vilken värld jag är dunderkär i miljömässigt och kanske inte främst med tanke på diverse faror eller ovänner, men: Hogwarts! Jag är ju en av de där som misstänker att mitt brev med min kallelse måste ha kommit bort med posten (host).

Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur – vilket skulle du ta? Och varför?

Fastnar jag i Harry Potter-träsket igen tro? Ja, kanske… Jag vet inte om jag får räkna husalferna i Harry Potter som just ett husdjur, men de är ju helt klart varelser i alla fall. Och hade jag fått välja fritt (och utan tanke på saker jag redan vet om som inte gör detta möjligt) så skulle jag vilja ha Dobby! Jag hoppas han hade kunnat komma överens med mina katter bara!

Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

En alldeles egen trollformel? Oj, oj… Då hade jag nog velat hitta på en trollformel som gjorde att jag hade kunnat få ihop det där med läsningen lite bättre tidsmässigt. Kanske hade denna trollformel kunnat innebära att jag läser snabbare än någonsin (men med den positiva bieffekten att jag tidsmässigt skulle uppleva stunden med boken längre än vad det i verklig tid egentligen skulle ta). Jag vill uppleva känslan av att läsa en hel bok på några sekunder i realtid. Legeresecundus, skulle kanske trollformeln kunna lyda (dock kan jag ju inte grammatiken vad gäller latin, så ha överseende med det)?

F som i Fantasy

wpid-2014-07-10-19.59.59.jpg.jpegJag brukar oftast se somrar som perfekta för läsning av fantasy som får bli ämnet på bokstaven F. Men i år har jag endast testat en fantasy-serie som jag inte gillade… Och i övrigt vet jag inte vad jag skulle kunna läsa om jag älskar ”Harry Potter” samt ”Spiderwick” som jag plöjt tidigare somrar… Har någon några tips? De mottages tacksamt kan jag säga!

I övrigt kan jag egentligen bara säga att jag är så glad att jag en dag testade att läsa J. K. Rowlings serie då jag innan detta var ganska anti-fantasy och bara ville läsa verklighetstrogna och gärna verklighetsbaserade böcker. För allvarligt talat: vilken värld som har öppnats för mig (som är verklighetstrogen trots de fantastiska inslagen!)! Jag hade aldrig trott mig själv om jag hade försökt att förklara detta för mig själv, cirka tolv, tretton år gammal. Men: tack till mig själv för att jag svalde envisheten och till slut testade!

Kanske finns det fler som tagit samma resa som mig? Eller kanske är det någon här som är den där kompisen som fått en boktokig vän att testa fantasy trots att denne tror att han/hon aldrig kommer att gilla det?

Fiktiviteters 24frågor, fråga 4-6

Fråga 4: Fördomar

Vad det gäller mina litterära fördomar hamnar jag i att jag generellt anser mig inte tycka om självbiografier, biografier och historiska romaner. Hade någon frågat mig mellan februari och augusti, skulle jag också ha svarat deckare, av den enkla anledningen att jag börjat komma på kant med många av de deckarklassade böckerna som jag hade läst under en period som kändes som böcker av kvalitén ”same shit different name”.

För om jag anser mig ofta älska, så är det noveller, ungdomsromaner, fantasy, rysare och skräck. Men ibland kan ju självfallet böcker under dessa benämningar eller genrer också göra mig besviken på samma sätt som Helena har så rätt i att bokgenrerna jag har fördomar om, kan visa sig vara helt i min smak.

Författarparet Kepler med Hypnotisören räddade för mig upp deckaregenren något enormt. Boken fick mig att inse att deckare kan vara grymt bra, helt i min smak och att man till och med kan avslöja mördaren i början av boken, utan att det känns annat än spännande, läskigt och fartfyllt ändå. Just nu känner jag att Eriksson & Axlander Sundquist med Kråkflickan har alla potential.

Vad gäller biografier, självbiografier och historiska romaner, känner jag att de säkerligen finns undantag, även om jag inte kan komma på något lysande exempel på en roman som fått mig att vilja ha mer av genren. Visst fascinerades jag av Marilyn Mansons självbiografi, men känner samtidigt att jag inte har ett behov av att läsa någons självbiografi just nu…

 

Fråga 5: Passion

Vad det gäller passion, är jag lika passionerat förälskad i Doktorn som Helena. Det är ju inte för intet jag var med och bidrog när hon höll sin Who-helg. Men annars är jag en sådan där kvinna som kan bli flyktigt förälskad väldigt ofta i litterära karaktärer, även om det oftast går över med tiden… Harry Potter, Ron Wesley, Sam Roth, Jacob, Sandor

Men som Helena faller jag kanske hårdast de gångerna jag möter karaktärer genom tv-rutan (Doktorn, den elfte, till exempel), även här förälskas jag i Harry Potter och Ron Wesley. Och en återkommande crush kan tillägnas Dr. Spencer Reid i Criminal Minds. There´s something about him… Kanske faller jag för att jag inte kan undgå dem lika mycket och för att de blir så tydligt gestaltade – inte bara i mitt huvud?

Och visst finns det fler…

 

Fråga 6: Tillgång

Visst har jag en hel del böcker olästa i hyllorna hemma, men det har faktiskt inte kommit så himla många nytillskott det sista halvåret, eller året heller för den delen. Och jag är ändå biblioteksbesökare på ett frekvent plan (vilket innebär att jag är där minst en gång i månaden, men ofta mer än det). Så jag äger böcker, köper böcker, får ibland böcker av familjen eller vännerna, lånar ibland böcker från biblioteket och väldigt och ytterst sällan lånar jag böcker från andra.

Egentligen kan man säga att lånandet av biblioteksböcker var som högst med Nordiska utmaningen, och att lånandet av andra är som högst just nu med min egna Nära och kära-utmaning. Och i och med att jag inte åkte på bokmässan i år, så har bokköpandet hållts på lagom låg kvot.

Nordisk utmaning – Underfors

Mitt finska val av den nordiska utmaningen föll på Maria Turtschaninoff och hennes urban fantasy-roman Underfors. Den är skriven på svenska, vad jag förstått och berättelsen är skriven på ett väldigt vackert sätt. Det är helt klart en ungdomsroman, som samtidigt inte är endast en ungdomsroman eftersom den innehåller fantastiska inslag… Allt utspelas huvudsakligen i Helsingfors. Underfors är staden under Helsingfors, där det bor alla möjliga mytiska varelser, såsom troll och häxor. Det som vi kallar för folktro, är högst verkligt i boken.

Alva, eller Umbra, som är huvudperson är den som drabbas av en viss identitetskris, där hon konfronteras med de minnen hon inte kunnat minnas när hon nu levt med sina adoptivföräldrar i flera år. Hon kallas er höghet av underjordens varelser… Och hon inser snart att hon är dotter till underjordens Väktare. I Underfors kommer minnena gradvis tillbaka, där släktband, skuggomvandling och en ruvande ondska är delar av virrvarret av sanningar.

Joel, som är kär i Alva, snubblar mer eller mindre av en händelse ner i Underfors, och är kanske den enda som kan hjälpa henne att förstå vilka man kan faktiskt kan lita på och inte. Berättelsen är också en kärlekberättelse, där känslor på ett omåttligt sätt sätts på prov. Har Joel de känslorna som krävs för att offra sitt liv för Alva? Vad känner Alva för Joel? Och för Nide som också finns med i känslosfären?

Det är äventyr, spänning och en hel del högtravande språk när Underfors visar en helt ny värld av den vi tror oss leva säkra i.

På Maria Turtschaninoffs hemsida kan följande läsas: ”Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.” Sant, så sant.

Glömmer man bort att vi har fantasyförfattare i Norden? Jag gör nog det i alla fall… Men nu måste jag ju ha gnuggat dimman ur ögat och sett att så kanske fallet inte alls är!