Augustiläsningen:

I augusti månad har jag läst ut följande titlar:

Sammanlagt har jag läst ut 14 verk, varav det är många noveller, tre serieböcker och två barnböcker bland detta antal. Detta blir tillsammans med 117 sidor i Morgon i Jenin som påbörjades förra söndagen (och som är septembers bokcirkelbok) – 1691 sidor på ett ungefär. Recension på Christin Ljungqvists nya roman kommer komma i samband med recensionsdatumet den 8:e september här på bloggen! Och böckerna som Sven Nordqvist skrivit och illustrerats som lästs denna månad kommer att dyka upp imorgon på denna blogg!

Bästa novellen jag läste i augusti var utan tvekan Salamandertider och jag måste säga att jag faktiskt fått fler noveller lästa tack vare min läsplatta! Tre böcker jag tar med mig från augusti och gillar extra mycket är också utan större tvekan: Eleanor & Park, En man som heter Ove och Rävsång. Av dessa tre tror jag att jag bör nämna Backmans roman som den som överraskat mig allra mest. Ett tag trodde jag inte att jag skulle kunna känna minsta sympati eller att jag skulle gilla boken alls mycket tack vare den där Ove.

I september är det dags för en dag på bokmässan i slutet av månaden, det är också fram emot slutet av månaden som vi kommer ha bokcirkel i den bokcirkel jag är medlem i, på mitt lokala bibliotek. Jag hoppas hinna läsa en Gilla Böcker-bok, åtminstone, i Tre på Tre-utmaningen som drar igång med start imorgon. I övrigt hoppas jag hitta en del tid att läsa, även om jag misstänker att det kommer bli en ganska fullspäckad månad både vad gäller jobb och fritid.

Tre Mix-noveller

När jag fick hem min letto fanns det tre stycken noveller på den som jag läst ut på mycket kort tid. Den ena är en klassiker, nästa skräck och den sista en relationsnovell. Jag visste redan att jag skulle tycka om klassikern, i och med att den lästs och gillats redan när jag gick på högstadiet. Skräcken hoppades jag tycka om och jag hade inga direkta tankar eller förväntningar om relationsnovellen – även om jag var grymt nyfiken på författaren till den.

1d126f1fb2aa39b575a680222b1e02e8[1]Hjalmar Söderbergs Pälsen är en ögonblicksnovell som mer eller mindre, och minst sagt, presenterar ögonblicket som kom att förändra doktor Hencks liv – och ja, detta ögonblick innefattar en päls.

”- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.
– Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.
– Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet.” (sid. 4).

Pälsen är verkligen en kort novell värd titeln klassiker – Söderberg visar nämligen att man kan skapa något ytterst läsvärt på så få sidor som sju!

rovdjur-novell[1]Caroline L. Jensens Rovdjur berör flera personers livsöden som förr eller senare korsas, tyvärr till följd av en hajattack.

”Det hade inte gått lång tid sedan olyckan. Pojken hade alla förutsättningar att få sin arm på plats och fungerande igen.” (sid. 12).

Det märks att novellen är genomtänkt (och jag antar att den är inspirerad av amerikanska deckare eller dylikt), men jag kan inte för mitt liv riktigt falla för historien. Känns den för osannolik, eller vad är det? Ja, jag kan inte riktigt svara på saken.

det-ar-nog-dags-nu[1]Nanna Johanssons Det är nog dags nu handlar om ett jags obesvarade kärlek som hon bara inte kan släppa – fast hennes kärlek, Johan, har flyttat, hittat en ny som han dessutom har barn ihop med, och trots att de verkar lyckliga tillsammans.

”För två år sedan led jag av en sorts light-insomnia. (…) Jag satt uppe på nätterna och målade kvadratiska akrylmålningar med djurliknande människor. Och jag grät. Mycket. (…) Jag ringde till Johan varje kväll och grät. Det gör så ont, grät jag. Så förbannat jävla ont. Till slut började han sova hos mig.”

Citatet ovan pekar på hur det varit och varför det kanske har gjort så ont att Johan älskar någon annan på ett helt annat sätt nu. Det här är en novell man kan prata om, som väcker en hel del tankar – bland annat undrar jag om det är extra svårt att släppa taget för novellens jag i och med att Johan träffat någon som är så olik och ”bättre” än hon själv?

Strindberg, och två till…

Lyrans noblesser har i samband med August Strindbergs födelsedag (igår) öppnat upp en ny tematrio. Man ska berätta om tre stycken svenska klassiker man gillar, med eller utan Strindberg. Eftersom jag läst en Strindberg, hamnar han på listan, trots att jag hade ett sjå att komma in i boken… Sedan har jag faktiskt kommit fram till två namn till – en kvinna och en man.

1.

Hjalmar Söderberg. Första namnet värt att nämnas blir Söderberg. Jag tycker att Pälsen är en riktigt läsvärd novell. Jag minns att jag inte all förstod den i gymnasiet och ettan när jag kom i kontakt med den som först, men alla bitar föll på plats när jag läste den igen 19+ i ålder. Jag tycker Söderberg skriver med mycket känsla och Historietter innehåller både större eller mindre större pärlor till noveller, där Pälsen verkligen är väl förtjänt sitt goda rykte.

2.

August Strindberg. Det enda jag på allvar läst av Strindberg är vad som brukar kallas hans genombrottsroman, Röda rummet. Jag hade som sagt lite svårt att komma in i boken först. Både i berättandet och i alla olika perspektiv. Men när jag väl landade i det, måste jag säga att jag tycker att även denna roman är en riktigt läsavärd bok. Det krävs ju trots allt en del tålamod somliga gånger att ta sig an klassiker. Och Strindberg är en väldigt god berättare.

3.

Fredrika Bremer. Bremer fångade mig i Familjen H*** med klipska replikeringar. Hon skildrar en kvinnas vardag i den övre klassen. Giftemålets betydelse särskilt för kvinnan av lägre status, männens betydelse och litteraturen som uppenbarligen är ett samtalsämne med jämna mellanrum som verkar tyckas vara mest ämnat männen enligt männen själva… Jag använde faktiskt två replikeringar i min uppsats i svenskan från Bremers roman, där båda citaten handlade om just litteratur. Tack, än en gång, Bremer!