Tionde utlästa 2018

Oktoberläsningen:

I oktober månad lästes följande verk:

• Johan Theorin – Knackningar
• Anna Jansson – Farlig sanning
• Kristina Ohlsson – Ett testamente från helvetet
• Agnes-Margarethe Bjorvand & Lisa Aisato – Astrid Lindgren
• Sir Arthur Conan Doyle – Baskervilles hund
• Mats Strandberg & Sofia Falkenhem – Monstret i natten
• Mats Strandberg & Sofia Falkenhem – Monstret på cirkusen
• Emelie Schepp – Märkta för livet
• Jenny Jägerfeld – Brorsan är kung

Nio verk består oktober månads läsning av och 1153 sidor.

Och jag tycker att oktober månad har bestått av överlag riktigt bra läs. De tre första novellerna kanske var de läs jag gillade minst, och då är det bra noveller. De verk jag således gillade mest kan ses som resterande verk:

Astrid Lindgren är en fin faktabok för alla åldrar, Baskervilles hund är en läsvärd och deckarmysig klassiker, Monstret i natten och Monstret på cirkusen är båda riktigt fina barnböcker som lämpar sig som högläsningsböcker, Märkta för livet är bästa spänningsromanen jag läst på ett tag och Brorsan är kung är en oerhört läsvärd barnbok om att få vara den man är. ♥

Nu ligger jag efter en hel del med recensionerna, men jag tänker inte låta det stressa mig. Snarare känner jag kanske att jag måste se över bloggen och bloggandet med detta i åtanke. Vad vill jag? Ska jag tänka om angående hur jag bloggar, när jag bloggar och varför jag bloggar? Ska jag fortsätta blogga alls? Ska jag blogga här eller else where? Gör det något om jag bloggar då och då och när andan faller på? Jag fortsätter känna efter och fundera på detta 2016 ut…

 

Januariläsningen

Första månaden 2014 är redan förbi, och jag kan konstatera att jag har läst fem verk och 1202 sidor i januari. Antalet sidor omfattar även sextio sidors läsning i Dash & Lily’s Book of Dares, som jag funderar på att pausa tills november/december i år när bokens stämning kommer passa sig ännu bättre än nu. Hur som haver, blev det fem hela verk lästa i januari:

• Klara Krantz – Ge mig arsenik
• Katarina Sandberg – Vi är inte sådana som i slutet får varandra
• P. C. Jersild – Författarnas himmel (novell)
• Johan Theorin – Rörgast
• Julie Otsuka – Vi kom över havet

De bästa två böckerna i januari är helt klart Vi kom över havet och Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Resten av böckerna blev mer eller mindre sådana där ”okej” böcker… Det kommer komma en recension av Otsukas roman idag eller imorgon (hoppas jag). Och på onsdag bokcirklar jag om Otsukas roman med andra biblioteksglada bokcirklare. Jag ser fram emot den här cirkeln mycket. Jag hoppas att det är fler som har tyckt om boken och jag hoppas att det kan komma en hel del intressanta tankar och aha:n av att diskutera den här tillsammans med andra!

Rörgast

Jag tog mig till slut igenom Johan Theorins sista bok i Ölands-kvartetten. Jag tyckte jag var svårstartad när det kom till den här. Kanske för att jag inte hann läsa den innan flera recensioner kom om boken, och kanske också för att jag har haft svårt att få till den där läsningen utan tidspress eller tvång.

Rörgast var precis som jag farhågade: okej. Jag har alla fyra böckerna i serien nu, men det är verkligen ingen av de kvartetten som kan mäta sig med Nattfåk fortfarande. Och utan boosten Sankta Psyko gav mig 2011, vet jag inte ens om jag hade fortsatt ge den här serien en chans. Jag gillar ju Theorin, men han kan vara så djävulusiskt mycket bättre och då kan jag inget annat än älska!

Jag tyckte alltså att Rörgast var okej. Storyn är noga bearbetad, spänningen finns där, men ibland tycker jag nog att jag blir lite skriven på näsan och jag saknar det där mystiska, övernaturliga och kusliga som Nattfåk gav mig och som jag inte upplevt i kvartetten sedan dess! Jag skulle nog också vilja påstå att den här romanen ger mig den där känslan av att det finns en viss osannolikhet i vissa saker – men jag kan inte säga vad det är exakt som framkallar den känslan. Det kan vara så att det där extra saknas någonstans i personbeskrivningen för att jag ska kunna köpa hela konceptet. Men jag vet faktiskt inte…

Jag har absolut inte gett upp hoppet för Johan Theorin och eventuellt kommande verk. Men jag hoppas ju såklart på något i stil med Sankta Psyko alternativt något i andan av Nattfåk. Jag hoppas nog även på fristående romaner snarare än en till serie, men det säger jag kanske mest för att jag hoppas att det är lättare att få inspiration till sådana.

Lässtatus:

~ Jag lektionplanerar mycket och läser olika böcker och texter inför bland annat näringslära.
~ Jag pluggar filmvetenskap och läser därmed tung filmvetenskaplig litteratur på engelska.
~ Jag försöker komma några sidor per dag i Theorins Rörgast och inser att Dash & Lily’s Book of Dares kommer bli en långtgående slalombok (om jag inte till och med pausar den tills november för stämningens skull).
~ Jag bör påbörja bokcirkelboken till 5:e februari på måndag…

Min bokreahög

Idag hämtade jag ut min bokreakartong efter föreläsning och en liten promenad i solen. Jag hade planer på att hämta paketet redan igår, men självfallet fick jag min sms-avi väldigt sent och hann därför inte hämta ut mitt paket. Fåglarna kvittrade idag när jag traskade till och från kiosken, så paketet jag hämtade ut och bar på ett par hundra meter kändes extra lätt just idag. Och som Anna på Bokstävlarna vittnade om igår, så är ju kartongen alltid extra rolig för fyrbenta sambos…

Min bokreahög består av nio böcker, två lästa, en synonymordbok och fem olästa böcker. Nedifrån i bokhögen återfinns Johan Theorin med Sankta Psyko som jag har läst. Mikael Strömberg är nästa man som jag vill läsa och boken heter Vätten. Näst i högen är en Svensk synonymordbok. Kaninhjärta av Christin Lindqvist följer, tillsammans med lästa Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. Sedan återfinns tre stycken böcker tillika klassiker av Reidar Jönsson – Mitt liv som hund, En hund begraven och Hundens paradis. Sist men inte minst finnes Mia Ajvide med Mannen som föll i glömska som jag velat läsa länge, sneglat på, men liksom inte kommit mig för att varken låna eller köpa – förrän nu!

Imorgon efter ett träningspass med kompisen har vi sagt att vi eventuellt ska ta en sväng på den fysiska bokrean. Och jag har sagt till mig själv att jag inte får köpa något onödigt och gärna inte överstiga tvåhundrakronorssträcket om jag nödvändigtvis känner att jag måååste köpa några böcker imorgon. Vi får se hur det går med det!

Förhandsbokning…

Japp, jag förhandsbokade nyss lite böcker i årets bokrea hos adlibris. Under femhundra kronor kommer jag undan med nio böcker. Av dessa har jag läst två – Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld och Sankta psyko av Johan Theorin.

Sedan kommer det komma tre klassiker, en synonymbok och tre böcker jag spanat in ett bra tag. Kanske, kanske faller jag för trycket och köper på mig fler böcker (som jag inte kommer hinna läsa kanske, men kommer älska att äga) inom ramen för bokreans fysiska dimensioner. Det är ju så svårt att låta bli när man bor i en stad och när dessutom mataffärerna brukar ha bokrea… Hm, hm…

Jag vill inte skriva för mycket om mina förhandsbokade böcker med tanke på att jag förra året fick besked om att någon bok eller två inte skulle nå mig. Så nu ska jag inte presentera böckerna något närmare innan de dimper ner i mitt hem.

Toppitopp 2012

Min topp-i-topp 2012, består av tio punkter, varav de fem bästa böckerna under mitt 2012 blev följande:

1.

Kråkflickan av Eriksson och Axlander Sundquist.

Boken bara slog mig av stolen och jag måste 2013 läsa fortsättningen. Jag har aldrig känt mig såhär galet lustfylld av tanken att fortsätta läsa en sådan här hemsk historia som Kråkflickan ändå är, men ändå är det precis vad jag känner. Jag bara vill läsa mer, uppfyllas, förundras och ha mer av författarparets fantastiska upplägg av historia, formulering och någonstans den ofantliga känslan och atmosfären som man sugs in i…

2.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Författarpar verkar vara det nya inne? Ännu en duo som öppnar upp för en historia jag inte vill släppa, och skapar något som räknas som ungdomsbok, men som lika gärna kan läsas av vuxna. Fantastiskt. Helt klart blir detta den bästa ungdomsboken jag läst i år. Inte minst för att den just balanserar fantasy och reality på ett väldigt bra sätt. Inte undra på att många ungdomar i klasserna gillar den…

3.

Hypnotisören av Kepler.

Oj, oj, oj, med vilken slam den här boken fick mig att gå från misstänksamhet gällande deckare till ett helt nytt nyfiket och öppet tillstånd av ”vill ha mer”. Det här är precis vad jag vill ha för typ av deckare. Och det är svårt att förstå hur fantastisk boken är om man inte inser att man faktiskt vet vem mördaren är från start, men ändå aldrig ledsnar eller tycker att boken tappar tempo. Jag gillar den här så himla mycket och kanske mest för att den är mer skräck än renodlad deckare…

4.

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling.

En av de mest orginella böckerna jag läst i år, som med en poestisk klang öppnar dörren för en typ av ungdomsbok jag verkligen diggar. Jag kan bara inte släppa att jag får både en känsla för språket, för historien och känner så himla mycket på grund av allt det osagda. Har jag till exempel fortfarande fått bukt med hur romanen verkligen slutar? Jag är fortfarande inte helt säker och kommer kanske aldrig vilja bli helt säker heller. Jag vill ha mer av Näsling!

5.

Hetta och vitt av Mare Kandre.

Boken blev en total överraskning och en förälskelse utan dess like! Jag älskar poesi, den gotiska undertonen och den här fina balansen mellan novellerna som liknar kapitel vid en första anblick… Var hör novellerna ihop? Vad säger egentligen novellerna och vad känner man att de säger trots att det inte beskrivs med ord? Det är inte för intet jag valde att analysera några av dessa noveller i svenskan nu i höstas…

Mina andra fem favoriter blir:

Darling River av Sara Stridsberg, Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo, Nattfåk av Johan Theorin, Ung poesi och serien Bortom Spiderwick av Di Terlizzi och Holly Black.

2012 var annars året jag upptäckte serietecknandets världar och värda att nämnas är absolut svenskorna Liv Strömquist och Sofia Olsson.

Fiktiviteters 24frågor, fråga 10-16

Fråga 10: Filmtips

Oj, det här med film och filmtips är svårt, och jag känner liksom Helena att jag hamnat i en svacka vad det gäller långfilmernas underbara värld (för jag tycker ju så egentligen). Men jag har tappat det här lite och har kanske för stora förväntningar emellanåt. Vad jag har sett på bio i år: The Hunger Games och The Dark Knight Rises. Och jag gillade båda på sitt sätt, och gillade dem lite mindre på ett annat. Sedan finns det några filmer jag tänkt att jag skulle vilja se, men bara inte kommit mig för.

Ett filmtips ifrån i år blir annars The Beaver som jag köpte på skoj, men kom att gilla väldigt mycket. Den är regisserad av Jodie Foster, som också spelar en av huvudrollerna, och Mel Gibson är med. Det är drama, inte så amerikanskt som man skulle kunna förvänta sig (snarare mer ”franskt”) och jag gillar att den är lite dovare, men ändå andas hopp emellanåt:

 

Fråga 11: Barndom

Av min barndoms läsning, så minns jag både att mamma brukade läsa högt för mig och min syster ur sagoböcker, och att jag hos farmor fick bekanta mig med hennes gamla skolböcker och att vi tillsammans bekantade oss med bland annat hunden Karo… Jag minns också att jag lärde mig läsa på riktigt efter bara nångra veckor i klass ett och att jag sedan alltid hade en bok på g.

Kitty (överlag) är det tydligaste läsminnet, eftersom det var den första boken jag läste utan bilder själv (någon av alla dessa Kitty-böcker jag har hemma) och jag plöjde och samlade verkligen på Kitty-böcker efter det här. Jag fick mammas gamla böcker, jag ägnade mina veckopengar åt att till slut omfatta en sådan här bok och jag behandlade dem som mina allra bästa vänner…

 

Fråga 12: Omslag

Som man hört oerhört många gånger ska man inte döma boken efter dess omslag. Det är såklart sant, men jag håller också med Helena om att det är mycket tyngre att läsa en bok med mindre vackert eller tilltalande omslag, än de där magiskt vackra. Och att en bok bara råkar vara sliten och nött, kan också göra en hel del för lusten…

Några av mina favoritomslag blir med detta sagt:

Som ni ser gillar jag ganska rena, stilfulla omslag och jag verkar ha en dragning till just ansikten av den typ som återfinns just på Lilla stjärna och En mörkrädd pojke. Sedan gillar jag oftast omslag som inte är för färgglada, men denna regel har många undantag.

 

Fråga 13: Katter!

Hemma hos mig huserar katten  Tuva. Jag brukar ju kalla henne för mitt bokmärke, i och med att hon är proffs på att lägga sig i bokuppslag av alla de slag, i alla fall om jag verkar rikta min uppmärksamhet åt det här hållet…

 

Fråga 14: Platsen

När jag läser blir det i soffan, sängen eller i en av föräldrarnas fotöljer om jag är på besök där. Jag och katten fick ta över familjens hundfotölj (den som mammas och pappas hund sovit i under en längre period) och den gillar katten och kanske jag. Anledningen till att jag säger kanske är nämligen att fotöljen i dagsläget står i ett hörn i behov av ljus, så jag måste bara fixa detta först…

I dagsläget är sängen ändå min favorit. Med ett par sköna kuddar bakom min rygg.

 

Fråga 15: Omläsning

Jag verkar inte vara en omläsare, om det inte handlar om något enstaka stycke jag letar mig till eller liknande… Men i år har jag läst om ett verk en gång – Mare Kandres Hetta och vitt och läste även om en barndomsbok i R. L. Stines Kalla kårar-serie. Och annars kommer jag då och då tillbaka till J. K. Rowling med Harry Potter, John Ajvide Lindqvist med bland annat Låt den rätta komma in i fokus och med tanke på hur mycket jag kom att digga Kråkflickan, så lär jag ju läsa om serien och pussla i tanken… Det är jag nästan säker på!

För ett par år sedan läste jag en sommarkurs där jag läste om några av mina Kitty-böcker, men det borde jag kanske inte gjort…

 

Fråga 16: Harry Potter

Jag var en av de som var anti Harry Potter, utan att ha testat att varken läsa eller se filmerna, och jag motarbetade detta länge, länge och väl. Men sedan kom den där dagen när en kompis sa till mig på skarpen och jag lånad Harry Potter och den Flammande Bägaren och jag bara fastnade! Jag kan fortfarande inte sätta fingret helt på vad – men det är något med den magiska världen, tanken som nervkittlar och man skulle ju nästan, nästan ha velat byta sin egen skolgång mot en skolgång på Hogwarts… Det var också i den här vevan jag började kolla på filmerna och fastnade även för dem.

Jag tror att det är världen som lockar mig mest, fast sedan språket också är riktigt bra i sammanhanget. Jag började alltså inte läsa första boken, utan med fjärde och har numer läst också första boken som är bra, men bara en start, inte alls lika nervpirrande eller medryckande som de böckerna jag kastades in i… Samtidigt tror jag att J. K. Rowling med detta har gjort ett fantastiskt drag. För hon skapade en karaktär och en värld som har utvecklats jämsmed de unga läsarna. Hon börjar lite oskyldigt och allting liksom växer… Hm, det är så svårt att förklara.

Jag kommer nog alltid att älska Harry Potter, både filmerna och böckerna.

De odöda

En samling skräcknoveller är vad De odöda marknadsförs som och jag kan väl gå med på det eftersom det är svårt att säga vad som är skräck för vem – det är ju änna olika. Så med det har författarna fått göra sin tolkning av skräck, och man har också valt att lägga in tre klassiker, vilka passar jättebra i sammanhanget.

Jag är överraskad en gång, fullkomligt nöjd en annan och lite besviken på några av bidragen av olika anledningar. Klassikerna gör sin rätt och är jättebra. Vad kan man förvänta sig av Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och själva Selma Lagerlöf? Inget annat, indeed.

Johan Theorin är först ut med Hål. Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken bara för att jag hade velat ha lite skräckkänsla som i Sankta Psyko eller åtminstone den där underbart rysliga och vackra känslan som träffade mig i Nattfåk, men nej. Jag förstår helt hans idé och gillar att vi färdas mellan nuet där Vasa sitter i en bil hängandes ner för ett stup och tillbaka några dagar för att vi ska förstå varför. Men jag tänker inte wow eller blir på riktigt berörd eller rädd … Bra måste jag ändå säga att novellen är.

Sedan kom Caroline L. Jensen, som jag aldrig har läst och inte lagt märke till sådär märkbart heller, och baaam! Hon är för mig den riktiga stjärnan i sammanhanget som har levererat en novell jag bara fullkomligt älskar! Sju års olycka är den moderna pärlan i novellsamlingen enligt min smak! Det här är skräck för mig – det absurdt overkliga inslaget i vår verklighet – men kusligt och precis som jag vill att det ska vara! Det här kanske inte är vad hon normalt brukar skriva, så som jag har uppfattat det – men jag skulle köpa en roman av Jensen om den var av den här kalibern – right on the spot! För den här novellen fick mig att haja till, och även fast jag kanske visste mer än huvudkaraktären om situationen (en replik fick mig att ana), så gjorde det mig detsamma – historien är så himla kuslig och bra med eller utan den glimten! Loved it!

Edgar Allan Poe och Den svarta katten har jag läst förut på engelska. Den är bra, mysryslig och skräckkänslan återfinns i berättarstilen på något sätt. Jag gillar hans noveller och även om jag kanske tycker om dem på orginalspråket, så är ju kontentan och historien densamma på svensk översättning – mycket bra!

Amanda Hellberg med Sparven och svärdet och Anders Fager med Vilen och jätten hade jag tyvärr kunnat klara mig utan. Hellberg gillar jag som bäst i ett nutidsberättande, det här med en ryslig liten novell i 1600-talsmiljö fungerade inte alls bra för mig. Värre var dock Fagers asagudsrelaterade historia som bara inte är något jag kan ta till mig alls. Men självfallet måste det finnas någon annan som kan ta till sig dessa historier och det är väl jättebra.

H. P. Lovecrafts Återkomsten är en favorit, också sedan innan och den har jag också läst på just engelska. Det är något med klassikernas engelska språkande och deras stil i det kusliga skräckförfattandet, det går inte att komma bort ifrån! Men även om jag tycker att även den här är bättre på orginalspråk, så tyckte jag att den var väldigt fin och rysligt vacker även på svenska. Den är läsvärd, framkallar något och jag gillar sättet den är uppbyggd på och hur vackert han travar fram med språket. Lovecraft är jättebra!

Och Selma Lagerlöf, vår egna berätterska från Värmland. Frid på jorden finns med i samlingen och den har jag inte läst förut. Den var bra, kanske inte den bästa Lagerlöfberättelsen jag läst, men jag gillar den mycket ändå. Det är något mysigt över Lagerlöfs berättelser, trots att de innehåller rysliga drag. Jag gillar reaktionerna som framkallas i novellens början när en kvinna som ser ut som om hon ”är täckt med näver och skinnflikar” (sid. 92), liknas vid en stubbe vid en första anblick, men är en människa, en kvinna som både är välbekant, men främmande …

Andreas Roman står för nästa pärla och han gjorde mig inte besviken med Alla sorters monster. Jag blev ett tag lite orolig när det började med att fyra män hade hyrt en stuga, för jag var rädd att han skulle komma in och göra något som liknade Mörkrädd alldeles för mycket. Sedan undrade jag ett tag om det var samma stuga som i Mörkrädd, men släppte detta sedan. För det briljanta med stugan som sådan är att den ger en falsk trygghet av att vara ett skydd, vilket den kanske inte är – även om det i detta fall är sjön som är det verkliga hotet. Jag gillar Romans ganska rättframma språk och titeln är väldigt bra i sig eftersom man kan fundera mycket på den i sammanhanget. Mycket bra!

Och Åke Edwardson, som jag bara läst en eller två gånger och då med Winter som huvudperson, levererar en novell jag tycker om i form av Fönstret. Den är lite mysryslig och jag gillar slutet, även om jag kan känna att han kanske var lite väl övertydlig med en eller två punkter innan novellen tagit slut på riktigt – men det är nästan en parentes. Jag gillar mer öppna slut, eller vill ibland kunna konstruera en egen liten slutscen, och det hade jag på ett sätt velat göra här. Jag gillar den här novellen annars – den är vacker någonstans och bra.

Sedan kommer vi till den verkliga besvikelsen med samlingen vilket var John Ajvide Lindqvist bidrag som är det enda moderna bidraget som varit publicerat innan. Nämligen i hans novellsamling Papperväggar. Equinox har jag med detta sagt alltså läst förut. Jag tycker verkligen om den, just för att den är sådär absurdt och nervkrypande ryslig och med det verkligen skräck. Men jag trodde ju det här var NYA BERÄTTELSER från de moderna författarna och jag grämmer mig för att jag inte såg att jag kände igen titeln när jag öppnade boken, för jag kunde inte låta bli att känna mig lite lurad bara för att …

Sammantaget gillar jag samlingen som är något som passar många i och med att det är varierade skräcknoveller  som är mer eller mindre kusliga och skrivna på olika sätt. Det är olika miljöer, olika tids-, och rumsaspekter och vissa är mer verklighetstrogna än andra som gränsar till det övernaturliga och tänjer gränsen mellan verklighet och fantasi. Samlingen hade inte alls varit lika bra utan klassikerna och jag måste säga att det enda som riktigt, riktigt irriterar mig är just det sista gällande John Ajvide Lindqvists Equinox som varit publicerad förut och därmed antagligen läst om man älskar skräck och älskar John Ajvide Lindqvist! Hans namn kanske inte borde stå först med detta sagt, egentligen. Även om han nu är en av svenskarnas största skräckförfattare …

Det jag försöker säga är att detta är en bra samling skräcknoveller, även om jag har en och annan personlig invändning …

Tack, Semic!