Tematrio: Titeladjektiv

tematrio[1]Den här veckan skriver Lyran att det fortsätter med grammatiskt titeltema: ”Berätta om tre bra böcker med adjektiv i titlarna!”

Och ser vi till vad ett adjektiv är, så är detta ett ord som beskriver substantiv (och som alltså beskriver den ordklass vi kan sätta en/ett/flera framför).

Jag tyckte inte att jag hade jättevalmöjligheter bland mina titlar (bättre var det verkligen förra veckan då jag ju slog på extra stort av denna anledning)! Men: jag har faktiskt hittat tre titlar som är både läsvärda och faktiskt åt det otäckare hållet (än dock på lite olika sätt):

1. John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna. Jag gillar ju den cirka näst mest hittills av JAL:s skräckromaner som jag kunnat läsa (traditionellt). Den är lite åt det overkliga hållet, men samtidigt bara en trådfin uns, och jag bara älskar hur romanen flirtar med ett av våra största familjeprogram i Sverige – Allsång på Skansen (ja, alltså förutom att han flirtar med vardagen, samhället och människan med olika önskningar, drömmar och drifter och massa mer!)!

2. Janet Fitchs White Oleander. Den mest gillade engelska romanen jag någonsin läst inom ramen för min skol- samt studietid (jag är ganska säker på att jag inte ljuger). Den tog mig med storm på ett ganska obehagligt och vardagsgrått sätt, kanske man kan säga. Men: den är omtyckt och faktiskt så pass omtyckt att jag inte vågat läsa den mer än denna enda gången. Jag är så rädd att jag inte ska gilla denna, tidvis vardagsotäcka, roman på samma sätt som den där första gången (det är nog 7 år snart sedan sist)…

3. Justin Evans En mörkrädd pojke. Jag kom att tycka om den här romanen mycket också. Fastän jag faktiskt köpt denna mer eller mindre som impulsköp och utan att veta så mycket mer än det som stått på baksidan. Men det här blev ett bra köp – ett riktigt kap! Den är otäck på ett så där vardagsnära och obehagligt sätt, samtidigt som man kan undra hur allt förhåller sig i relationen verklighet – övernaturligt slash verklighet – galenskap. Det här är en av få romaner som fått mig att vara oerhört rädd för mörkret…

Bokmärkts Tema Torsdag #3

Denna vecka bjuder Bokmärkt på följande tema ”Bok till film”:

”Att filmatisera böcker har alltid varit populärt och så kommer det väl att förbli. Just nu så går flera på vita duken, bl a Berättelsen om Pi och Hobbiten och fler är på väg. Det är nästan så att man undrar om det finns några böcker kvar att filmatisera. Detta leder oss till denna veckas TemaTorsdag som blir att ange fyra böcker som ännu inte funnits på vita duken, men som du skulle vilja se som film. (Det går bra att ange filmer som man vet att det ska filmatiseras, men det vore väldigt kul om det är någon bok som inte filmatiserats tidigare eller som du inte känner till om att den ska filmatiseras.)”

tema-torsdag-2[1]

De fyra böcker jag önskar se som film är följande:

En mörkrädd pojke som vad jag vet inte är filmatiserad. Den skulle kunna bli riktigt bra och otäck på en bioduk, eller hemma på tv-skärmen eller så. Lyckas man skapa den där känslan av att inte veta vad som är vad – verkligt och inbillat med mera, ja då har man absolut en bra historia enligt mig. Det skulle kunna bli en riktigt bra film om man fångar huvudkänslan helt enkelt, och visst skulle någon kunna lyckas med detta? Författaren till boken är Justin Evans.

Annars skulle jag verkligen vilja se Cirkeln filmatiserad precis som jag ville det för ett år sedan. Jag tror att det skulle kunna bli så bra, men som alltid när det gäller skräck eller fantasy så är jag också rädd att man som filmskapare inte ska lyckas med effekter och viss känsla somliga gånger. Men ändå vill jag! Jag tror på Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens historia på duk eller i tv-ruta!

En annan bok jag hört skulle bli film eller en tv-serie är Släktet. Jag gillade verkligen första boken i triologin när den kom och tvåan gjorde mig faktiskt inte besviken alls och jag inser ju att jag borde läsa tredje boken inom en ganska snar framtid. Jag gillar den här vampyrberättelsen som jag tror skulle kunna göra sig lika bra som tv-serie som exempelvis The Walking Dead. Guillermo del Toro och Chuck Hogan har gjort en historia som både ska fungera som bok och film eller serie, så då hoppas jag absolut att detta också testas.

Annars tycker jag att det finns en väldigt mysig deckarserie att ta vara på som startar med Kattjakt. Amanda Rönn som er huvudperson tyckte jag mycket om som karaktär när jag läste serien och jag tror att det skulle kunna bli en sådan där lagom mysig och händelserik serie att visa på tv, då den här serien inte innehåller för komplicerade händelser och parallellberättas på ett sätt som hämmar historien om man vill adaptera den från bokmediet till tvmediet. Emma Vall heter författaren, som egentligen består av tre kvinnor som skriver tillsammans – Eva, Maria och Annica.

Fiktiviteters 24frågor, fråga 10-16

Fråga 10: Filmtips

Oj, det här med film och filmtips är svårt, och jag känner liksom Helena att jag hamnat i en svacka vad det gäller långfilmernas underbara värld (för jag tycker ju så egentligen). Men jag har tappat det här lite och har kanske för stora förväntningar emellanåt. Vad jag har sett på bio i år: The Hunger Games och The Dark Knight Rises. Och jag gillade båda på sitt sätt, och gillade dem lite mindre på ett annat. Sedan finns det några filmer jag tänkt att jag skulle vilja se, men bara inte kommit mig för.

Ett filmtips ifrån i år blir annars The Beaver som jag köpte på skoj, men kom att gilla väldigt mycket. Den är regisserad av Jodie Foster, som också spelar en av huvudrollerna, och Mel Gibson är med. Det är drama, inte så amerikanskt som man skulle kunna förvänta sig (snarare mer ”franskt”) och jag gillar att den är lite dovare, men ändå andas hopp emellanåt:

 

Fråga 11: Barndom

Av min barndoms läsning, så minns jag både att mamma brukade läsa högt för mig och min syster ur sagoböcker, och att jag hos farmor fick bekanta mig med hennes gamla skolböcker och att vi tillsammans bekantade oss med bland annat hunden Karo… Jag minns också att jag lärde mig läsa på riktigt efter bara nångra veckor i klass ett och att jag sedan alltid hade en bok på g.

Kitty (överlag) är det tydligaste läsminnet, eftersom det var den första boken jag läste utan bilder själv (någon av alla dessa Kitty-böcker jag har hemma) och jag plöjde och samlade verkligen på Kitty-böcker efter det här. Jag fick mammas gamla böcker, jag ägnade mina veckopengar åt att till slut omfatta en sådan här bok och jag behandlade dem som mina allra bästa vänner…

 

Fråga 12: Omslag

Som man hört oerhört många gånger ska man inte döma boken efter dess omslag. Det är såklart sant, men jag håller också med Helena om att det är mycket tyngre att läsa en bok med mindre vackert eller tilltalande omslag, än de där magiskt vackra. Och att en bok bara råkar vara sliten och nött, kan också göra en hel del för lusten…

Några av mina favoritomslag blir med detta sagt:

682908_190_300[1]

8c49ab572c0162b40042740788efc643-theorin-johan-sankta-psyko1[1]

9789170374036_large[1]

Som ni ser gillar jag ganska rena, stilfulla omslag och jag verkar ha en dragning till just ansikten av den typ som återfinns just på Lilla stjärna och En mörkrädd pojke. Sedan gillar jag oftast omslag som inte är för färgglada, men denna regel har många undantag.

 

Fråga 13: Katter!

Hemma hos mig huserar katten  Tuva. Jag brukar ju kalla henne för mitt bokmärke, i och med att hon är proffs på att lägga sig i bokuppslag av alla de slag, i alla fall om jag verkar rikta min uppmärksamhet åt det här hållet…

001

 

Fråga 14: Platsen

När jag läser blir det i soffan, sängen eller i en av föräldrarnas fotöljer om jag är på besök där. Jag och katten fick ta över familjens hundfotölj (den som mammas och pappas hund sovit i under en längre period) och den gillar katten och kanske jag. Anledningen till att jag säger kanske är nämligen att fotöljen i dagsläget står i ett hörn i behov av ljus, så jag måste bara fixa detta först…

I dagsläget är sängen ändå min favorit. Med ett par sköna kuddar bakom min rygg.

 

Fråga 15: Omläsning

Jag verkar inte vara en omläsare, om det inte handlar om något enstaka stycke jag letar mig till eller liknande… Men i år har jag läst om ett verk en gång – Mare Kandres Hetta och vitt och läste även om en barndomsbok i R. L. Stines Kalla kårar-serie. Och annars kommer jag då och då tillbaka till J. K. Rowling med Harry Potter, John Ajvide Lindqvist med bland annat Låt den rätta komma in i fokus och med tanke på hur mycket jag kom att digga Kråkflickan, så lär jag ju läsa om serien och pussla i tanken… Det är jag nästan säker på!

För ett par år sedan läste jag en sommarkurs där jag läste om några av mina Kitty-böcker, men det borde jag kanske inte gjort…

 

Fråga 16: Harry Potter

Jag var en av de som var anti Harry Potter, utan att ha testat att varken läsa eller se filmerna, och jag motarbetade detta länge, länge och väl. Men sedan kom den där dagen när en kompis sa till mig på skarpen och jag lånad Harry Potter och den Flammande Bägaren och jag bara fastnade! Jag kan fortfarande inte sätta fingret helt på vad – men det är något med den magiska världen, tanken som nervkittlar och man skulle ju nästan, nästan ha velat byta sin egen skolgång mot en skolgång på Hogwarts… Det var också i den här vevan jag började kolla på filmerna och fastnade även för dem.

Jag tror att det är världen som lockar mig mest, fast sedan språket också är riktigt bra i sammanhanget. Jag började alltså inte läsa första boken, utan med fjärde och har numer läst också första boken som är bra, men bara en start, inte alls lika nervpirrande eller medryckande som de böckerna jag kastades in i… Samtidigt tror jag att J. K. Rowling med detta har gjort ett fantastiskt drag. För hon skapade en karaktär och en värld som har utvecklats jämsmed de unga läsarna. Hon börjar lite oskyldigt och allting liksom växer… Hm, det är så svårt att förklara.

Jag kommer nog alltid att älska Harry Potter, både filmerna och böckerna.

Tematrio i monster

Jag har verkligen tagit mig en funderare över vilka monster jag har mött i litteraturen. Jag har också kikat en del på hur olika bokbloggare har valt att lägga upp tematrion och jag kommer lägga upp det efter monster och inte verk. Lyrans tematrio är alltid lika rolig att komponera, samtidigt som hon sätter fingret på ett av de verk jag inte läst ännu – Frankenstein.

1.

Skuggor/det osynliga monstret kommer först på listan av otäcka monster. Jag tycker idén om att knappt mer än ana ett monster är något av det otäckaste. Det kan nästan inte bli mer obehagligt eftersom man känner att det är ett stort hot med skuggor/osynliga varelser. Vi hittar dessa monster i Andreas Romans Mörkrädd, till viss del också En mörkrädd pojke av Justin Evans och Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Spöke, demon, skulle kunna gå in under denna kategori av monster …

2.

Vampyren i form av den hänsynslösa vampyren, som inte är densamma som den fredligare och godhjärtade Cullen. Nej, jag tänker Dracula, Dr. Weyland i The Vampire Tapestry (Suzy McKee Charnas) eller de flesta vampyrerna i En vampyrs bekännelse (Anne Rice). Vill man ha Meyers Twilight-serie som måttstock hittar vi även de hänsynslösa vampyrerna där i form av the Volturi, exempelvis. Fler vampyrer på gott och ont kan man läsa mer om i ett av mina tidigare tematrio-bidrag.

3.

Det mänskliga monstret som jag helt enkelt kallar de där människorna som jag skulle kunna anses vara monster på grund av sitt handlande som leder till mord och övergrepp som kan förstöra någons liv för alltid. Här kan deckare, självbiografier och skräck/rysare bidra med sina monster. John Ajvide Lindqvist och Lilla stjärna är ett exempel. Beroende på vems perspektivet är eller hur romanen är skriven kan man tolka det här med människan som monster väldigt olika. Men många gånger kan man känna att vissa typer av människor verkligen är monster.

 

Andra monster är naturligtvis zombien (som jag har tänkt möta mer i litteraturen och inte bara i film) och Anders Fager bjuder på monster i en riktigt grotesk öppningsnovell i Svenska kulter, som gjort att jag faktiskt knappt vågade bläddra vidare för att veta vad mer Fager hade att erbjuda.

 

Mörkrädd

Mörkrädd är verkligen en bok som gör mig som läsare lite mörkrädd och också aningen igenkännande och med det tvekande för sanning – hjärnspöken. Själv känner jag igen att ha varit mörkrädd perioder som barn och varit livrädd för att sova ensam på mitt rum i mörkret varav jag ofta sökte mig gråtande till mamma och pappa. I mitt fall var jag helt säker på att det bodde ett spöke i garderoben och obehaget kan komma tillbaka med jämna mellanrum om jag varit dum nog att se en skräckis eller läsa en sådan här typ av bok då och då, fast jag egentligen ser mörkret som en vän numer.

Men jag kan liksom inte låta bli att tänka… Tänk om det faktiskt finns något i mörkret som David fortfarande känner av, men som vi andra vuxna lärt oss att inte längre se? Sådana där tankar är inte nyttiga för sömnen, men kittlar lite sådär nervpirrande i kroppen för att det är en skrämmande liten tanke, som jag egentligen inte tror så mycket på.

Andreas Romans handling lät lite som den i En mörkrädd pojke av Justin Evans. Och böckerna påminner lite om varandra. Det handlar i båda fall om en mörkrädd man som lidit av rädsla för mörker av någon anledning sedan de varit barn. I båda fallen nämns också demoner… Men David tar i den här boken ett riktigt stort steg när han åker upp för att bo i all ensamhet i en ödslig stuga i Norrland. Han kommer tvingas möta mörkret så gott som ensam, utan möjlighet att använda telefonen eller internet. Hans katt Trassel är i alla fall med honom upp. Allt detta på inrådan av hans psykolog, som säger att allt kommer bli bättre bara han tvingas möta mörkret och sin rädsla. David är också fast besluten, om än vacklande vissa stunder, i att uppnå ett vägskäl som psykologen pratar om som består i att han kommer veta när han längre inte är rädd och kan åka hem…

Innan den här biten får vi följa Davids liv som mörkrädd i storstan. Vi vet hur mycket hans rädsla styr hans liv, hans invanda vanor som innebär att han helt enkelt försöker undvika att sova på natten, i mörkret och allra helst ensam. Med det förstår man att han verkligen vill försöka ändra på sitt liv. Inte minst för hans syster Annas skull.

Språket är ganska lätt, men medryckande och med tanke på smakprovet längs bak i boken gällande Romans Någon i din säng, så undrar jag om David som omnämns i den boken är samma David som i den här boken. I så fall tror jag att jag har en riktig nagelbitare att ta mig igenom… Och den boken verkar ännu bättre språkligt sett.

Första boken i boktolvan är avklarad med namnet Andreas Roman att pricka av på listan. Och boken är riktigt bra och läsvärd, även om jag ändå tror att jag gillade En mörkrädd pojke något snäpp mer tack vare det språkliga, trots att jag måste säga att den här boken gjorde mig lite mörkräddare… Och jag är säker på att det inte bara handlar om att jag känner Sverige i boken…

Oktoberläsning…

Oktoberläsningen består av följande böcker:

”Du vet var jag finns” – Rachel Cohn
(som lästes i skarven september, oktober)
”Ursäkta att man vill bli lite älskad” – Johanna Thydell
”De vassa tändernas skog” – Carrie Ryan
”Flickan med glasfötter” – Ali Shaw
”Rika flickor” – Silke Scheuermann
”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” – Sara Ohlsson
”Jag är kvar hos er” – Peter Pohl
”Pappersväggar” – John Ajvide Lindqvist
”Barnflickan” – Hanna von Corswant
”7 rysare” – Bengt-Åke Cras
”Sju hiskliga historier” – Heddi Böckman
”En mörkrädd pojke” – Justin Evans
”Han tänkte på dem som färger” – Johanna Thydell

Sammanlagt blir oktoberläsning cirka 2880 sidors läsning, då är hundra sidor inte medräknat i Pappersväggar, eftersom jag inte läste sista novellen… Jag förutspår att jag inte kommer läsa lika många sidor i november i och med NaNoWriMo som startar upp idag… Ikväll kommer jag också att lägga upp något i kreativt skrivande-anda. Jag kan avsluta inlägget genom att säga att oktoberläsningens besvikelse är Pohls Jag är kvar hos er, medan Evans En mörkrädd pojke var månadens överraskning!

Inlägg tillägnat Beas bokhylla!

Bea och Syster S à la Beas bokhylla har startat ett nytt inslag som kommer kallas ”fem snabba”. Därför svarar jag som läsare på dessa fem frågor, eller rättare sagt, fyller i det som passar på de fem följande punkterna:

Läser just nu: Just nu läser jag (eller har egentligen precis börjat på) Svindlande höjder av Emily Brontë.

Författare jag gillar:
Jag tror ingen som läser bloggen har undgått min kärlek till Johanna Thydell, Jenny Jägerfeld eller John Ajvide Lindqvist? Jag har ju nämnt dem ett antal gånger. Annars gillar jag särskilt J. K. Rowling och Liza Marklund, för att nämna två till.

Läser jag helst:
Jag läser gärna ungdomsromaner, men gillar också skräck och övernaturliga historier särskilt mycket!

Ett bokminne:
Det starkaste bokminnet jag har är när jag läste en kort text till en litteraturkurs som handlade om hin onde – djävulen, och när jag satt i novembermörkret med svag belysning började ett blått sken göra sin synligt i samma veva som jag läste om ett blått sken i berättelsen, och jäklar vad nojig jag blev! Ibland minns man lässtunderna mycket om man råkar få oväntade ljud-, och ljuseffekter..!

Ett boktips:
Ett boktips att döma av den här månadens läsning är Justin Evans En mörkrädd pojke. Jag var inte förvånad över att jag diggade Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad eller Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag… Så jag väljer att tipsa om mitt rea-kap, och min oväntade förälskelse den här månaden…

Jag tackar också väldigt mycket för Liebster Blog Award! Precis när jag började blogga fick jag samma award av Bara en sida till. Nu ser jag min chans att ge ytterligare fem bloggar samma award. Sist såg det ut så här.

Nu vill jag ge Liebster Blog Award till följande fem:

1. Bara en sida till
2. Beas bokhylla
3. Bokmilaskogen
4. Bokstävlarna
5. Fiktiviteter

Det är fortfarande så att jag vill säga: ”Stor kärlek till böcker, alla bokbloggare och inspiration!” För det är delvis det det handlar om i bokbloggsvärlden!

Jag vet inte om det är otillåtet att ge awarden till den man fått den av, men vad jag kan utläsa, så står det inget om att det inte är det…

Sist vågade jag inte ge det till Bara en sida till, men nu passar jag på! Och nu har jag slängt de funderingarna åt skogen och ger Beas bokhylla awardet, för att Bea och Syster S förtjänar det!

En mörkrädd pojke

Jag köpte boken på cdon:s höstrea. Jag har aldrig hört talas om den, eller på annat sätt blivit tipsad om boken, men tyckte att det lät som en bok som skulle kunna falla mig i smaken:

”George Davis sitter hos en terapeut i New York. Hans fru har tvingat dit honom, deras äktenskap är på väg att spricka. Orsaken är att George inte kan hålla i sin nyfödda son. snart framkommer det att George besökt en terapeut tidigare. Då var han elva år.” (beskrivning, cdon)

För övrigt verkar det som att bokrean har sålt slut på En mörkrädd pojke i inbunden variant, och jag hittade endast länken till pocketen… Men jag tror väl att det är samma berättelse i båda! Så det ska nog inte vara några problem direkt…

Baksidan avslöjar att boken ”är en litterär thriller som befinner sig i gränslandet mellan det övernaturliga och den subjektiva suggestionen.” Och ja, det kan man absolut säga! Jag trodde inte att jag skulle tycka om boken så mycket som jag nu gör! Det kan vara skönt att läsa en bok utan större förväntningar.

Justin Evans är författaren. Detta är hans debutroman, och jag kan endast säga: Wow! Han kan verkligen skapa stämning och kan bygga upp en historia som är riktigt obehaglig och där man som läsare är minst lika förvirrad som alla inblandade!

När George är elva år förlorar han sin far, han har haft en ganska tuff uppväxt med två akademiker till föräldrar och han börjar höra, och också se någon som ingen annan verkar se – en ”vän”. I skolan har han inga vänner, då han är överviktig, och många tycker han är ganska speciell, eftersom han pratar mer som sina föräldrar än sina jämnåriga…

Hans ”vän” visar sig snart kanske inte stå på hans sida. Han har påverkat George så pass att George utsätter en av hans fars bästa vänner för fara. Det är detta som utlöser besöken hos terapeut och universitetssjukhusets psykiska avdelning på allvar, och det dröjer inte länge förrän konflikten sjukdom/vanföreställning – besatthet/demon börjar förvirra, inte minst George!

Är han utsatt för en demon? Är han besatt? Eller är det ytterligare en ingrediens som gör honom förvirrad i frågan om verklighet och icke-verklighet..?

Andra frågor man kan ställa sig är: Finns ondska? Var kommer den i så fall ifrån..?

Jag var faktiskt lite rädd igårkväll när jag skulle släcka lampan…

Jag rekommenderar En mörkrädd pojke till den som vågar… För det här är verkligen en litterär thriller, eller en psykiskt påfrestande rysare eller skräckis. Den är ganska mörk och dämpad i tonen, eller sättet att berätta, och det passar ju fruktansvärt bra i sammanhanget! Tänka sig vilket rea-kap!