Gick jag i mål med målen 2014?

2014 ÅRS MÅL VAR ATT:

  1. Jag ska försöka pricka av minst fem klassiker.
  2. Jag ska försöka läsa minst sex verk på engelska.
  3. Jag ska försöka fullfölja de utmaningar jag åtar mig:
    – Kaosutmaning 2.0.
    – Läsbingo.
    – Tre på Tre.
  4. Jag ska försöka läsa alla bokcirkeltitlar för 2013, samt 2014.
  5. Jag ska försöka läsa minst 60 verk – detta innan nyårsskiftet 2014/2015.

Klassikerna:

Vad det gäller klassikerna lyckades jag att läsa minst fem stycken. Om jag har räknat alldeles riktigt (för jag tycker ibland att det är svårt att vara helt säker), men jag har läst minst sju stycken. Sju av fem är ju mer än godkänt och jag tror nog att jag ska ha en liknande utmaning för i år. Jag vet till exempel att jag har fyra klassiker att läsa från Novellix vilket kanske gör att jag måste tänka över vilket antal jag vill klara – åtminstone – i år.

Böckerna på engelska:

Här kämpade jag ganska tappert och satsade på sex verk och läste fem (i ärlighetens namn väldigt mycket tack vare just denna utmaning). Fem av sex är nära, men nära skjuter ingen hare. I mål är jag inte med detta mål, men jag kämpade som sagt väl och jag är glad att det åtminstone blev dem verk lästa på engelska då jag inte planerar att tappa engelskan helt. Jag borde med detta sagt ha någon liknande utmaning för 2015.

Utmaningarna:

Här var jag också ganska smart. Jag övertygade mig själv om att jag var tvungen att endast välja utmaningar som jag trodde att jag skulle kunna klara av. Det blev således tre utmaningar 2014 och jag tror att det var helt rätt att inte hoppa på flera. Jag valde kaosutmaningen 2.0, sommarens läsbingo och Tre på Tre-utmaningen. Kaosutmaningen gick ut på att klara 20 av (2014) 40 punkter. Jag klarade därmed utmaningen i och med att jag fick 23 av 20. Jag gick alltså i mål. I läsbingon valde jag att satsa på i alla fall en rad och jag fick tre av en. Jag gick därmed i mål även med min andra utmaning. I Tre på Tre-utmaningen valde jag att läsa tre verk av Gilla Böcker och jag läste tre av tre och gick alltså i mål med alla tre utmaningar. De utmaningar jag antar 2015 vill jag välja med samma eftertanke.

Bokcirkelböckerna:

Ja, här låg jag efter med två verk från 2013: Alice Munro och Sami Said (som jag inte läst till stor del på grund av att jag fick de helt fel tid inför bokcirkelträffarna). 2014 har jag varit med på alla bokcirklar, men jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm då jag gick bet med Richard Fords Kanada. Jag har därför endast läst sju av tio böcker. Jag får med detta anse mig besegrad och jag kommer nog inte att kunna ta mig an varken Ford eller Said som jag testat att läsa i år, men inte kommit mig för att läsa ut av olika anledningar… Jag har eventuellt som mål i år att läsa de böcker som klubbas igenom i år, men jag kommer inte kunna läsa ikapp mig på alla titlar jag inte hittills läst… Det kan jag konstatera efter 2014.

Antal verk 2014:

Mitt mål var 60 verk (verk är ju ett ord jag valt med omsorg för att rättfärdiga alla noveller jag läser som jag inte vill kalla böcker). Och i år har jag både läst en hel del noveller och en del barnböcker dessutom. Tack vare novellerna och barnböckerna kom jag igång med läsningen på allvar vissa perioder i år och jag har läst 101 av 60. Jag gick med marginal i mål i år när det kommer till antalet verk. Det hade kanske kunnat bli 102 verk, men jag har inte kommit mig för att läsa (mer än två barnböcker) sedan dagen innan dagen (ja, julafton alltså) i och med att jag umgåtts en hel del med nära och kära!


SUMMAN AV KARDEMUMMAN:

Av fem mål, klarades tre av. Jag är mycket nöjd med det. Jag sitter i skrivande stund även och funderar på vad jag ska ha för mål med exakt i år! 2015 är ju trots allt redan här och jag kommer nog att komma igång med läsningen på allvar igen inom kort. Om inte annat hoppas jag få igång min egenhändiga tradition påbörjad 2014 med läsning till frukost innan jobbet. Och jobbet återgår jag till den 7:e januari.

Morgon i Jenin

fa5c8f2e75696da1e3b41b819d5950df-morgon-i-jenin[1]Jag hade ju hört ryktas att den här boken skulle vara en tung bok. Så jag började läsa den i tid för att förhoppningsvis ha läst ut den till slutet av månaden… Och ja – det här gick ju snabbare än väntat trots att den alltså var precis så tung på flera sätt som jag hade hört! Och jag tror verkligen att detta är en bok som kan göra sig utmärkt bra som bokcirkelbok (vilket jag får bevis på på riktigt i slutet av månaden när bokcirkeln jag är med i träffas för första gången sedan vårt sommaruppehåll)!

Jag har även konfererat lite med en kompis som sagt att detta var en av deras bästa bokcirkelböcker hittills och kan nog förstå varför både hon säger detta och jag tror detta (för detta är inte första gången jag säger det)…

Morgon i Jenin berör mig något fruktansvärt (och jag brukar välja bort detta ordval i vanliga fall – men det passar för bra för att inte användas i sammanhanget)! Detta är nämligen en av de mest hjärtskärande, sorgliga, dystra, verklighetstrogna, fruktansvärda och även viktigaste böcker jag har läst på mycket, mycket, mycket länge! Den slår ut mycket som liksom bleknar i jämförelse… Och ja, visst vet jag att detta inte är en verklighetsbaserad roman i den bemärkelsen – men: den är inte osann heller och det ska man absolut komma ihåg!

Jag har så länge försökt sätta mig in i, och förstå, Palestina- och Israel-konflikten utan att lyckas. Det är så mycket att greppa, så många perspektiv och så mycket ord mot ord… Ofta har texter varit invecklade och det har varit svårt att säga hur något börjat eller inte börjat och det ena med det tredje… Men bara genom denna roman tycker jag att jag får många svar – konflikten är både enkel och komplicerad – det är också svårt att anklaga någon för dess uppkomst eller konsekvenserna av kriget. Jag vet fortfarande kanske inte vad som lett fram till det i detalj eller liknande, men jag inser att det någonstans ändå handlar om tillfälligheter som i längre lopp lett till olyckligheter. Båda sidor har intentioner och det är så svårt att bara säga att den eller den är bov!

Och detta med att konflikten har olika perspektiv: det märks i sättet Susan Abulhawa skriver då hon utgår från ett visst släkte när hon berättar om konflikten, men på samma gång ger fler och komplexa perspektiv. Detta syns inte minst i språket och sättet att ibland skriva stycken eller kapitel i förstaperson och andra i tredje. Detta ger fler dimensioner till berättelsen och ger ett allsidigt berättande. Båda berättarperspektiven har ju nämligen sina fördelar där jag:et är mer personligt och tredjeperspektivet ger mer bredd. Det är också så oerhört vackert och vemodigt att berätta om vänskapen, och samtidigt och till viss del rivaliteten, mellan palestinier och israeliter, mellan muslimer och judar… Jag tycker också att Abulhawas sätt att skriva ger en känsla av krigets skugga: i form av en igenkännbar distans till känslor med mera som jag tolkar som ett sätt att gestalta den avtrubbning som inte helt förvånande inkräktar individer med alla minnen, med sina öden och med sin stora sorg och förtvivlan i att leva under de förhållanden som råder…

Jag kan till exempel tacka denna roman för att ha gett mig ett tydligt argument i ställningstagandet till hjälp på plats för flyktingar. Jag har en bestämd åsikt efter att ha läst den här boken: det fungerar sannolikt inte! Med största sannolikhet kanske det snarare försämrar oskyldigas säkerhet. Och vad är det som säger att man är säker om man lämnat ett krigsdrabbat landsområde för ett grannland? Jag förstår plötsligt hur lätt det kan vara att snarare kanske bredda kriget geografiskt, framför att centrera det!

Denna bok har faktiskt hundöron! Det är inte alla mina böcker som har det! Men Morgon i Jenin är en sådan bok jag har varit tvungen att göra detta i. För att inte glömma olika stycken, för att lätt kunna gå tillbaka till dessa sidor, och till viss del citat, senare när det äntligen är bokcirkeldags!

Jag tackar Susan Abulhawa för en stark och viktig roman! Jag skulle också vilja rekommendera SD att bokcirkla om denna!

Denna bok räknar jag även in i kaosutmaningen 2.0 under punkt 24: ”Läs en bok om krig”.


Morgon i Jenin
Författare: Susan Abulhawa
Förlag: Norstedt (2011)
ISBN: 9789113035666
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Rävsång

Christin Ljungqvists Rävsång lästes ut på några mornar till frukosten. Och min första tanke när jag började läsa den var att den, liksom båda föregångarna i denna fristående trilogi, är ”egen”. Den är en egen roman med sin egen röst, precis såsom Kaninhjärta och Fågelbarn. Det tycker jag är riktigt snyggt och faktiskt också skickligt gjort, för jag tycker inte alltid att författare egentligen lyckas med detta fast det är avsikten!

Jag måste också säga att jag tycker att det görs en del modiga val som skulle kunna tappa en läsare: romanen är ganska tung textmässigt då den inte direkt har kapitel i den luftigare meningen (då boken endast har tre delar som ger lite mer luft i texten) och huvudpersonen Finn stammar (vilket skrivs ut i dialogerna). Men: Jag störde mig faktiskt inte på dessa saker mer än någon millisekund, sedan kom jag liksom över det, eller snarare in i det och det kändes inte konstigare än någon annat! De facebookstatusar som återfinns med jämna mellanrum är det som också ger paus, på ungefär samma sätt som ett kapitel eller ett mellanslag…

ravsang-ljungqvist_christin-27314568-2379853110-frntl[1]Finn möter jag som läsare när han avrundat den ett och ett halvt år långa resan han känt sig tvungen att göra efter att hans pappa har gått bort. När han påbörjade sin resa gjorde han detta utan att säga något till någon och när han väl kommer hem måste han delvis uppleva konsekvenserna av att ha lämnat de som stått honom närmast utan ett ord: sin mamma, sin syster, sina kompisar och sin dåvarande flickvän… Och trots att Finn varit borta så länge, så kommer han hem till ett Göteborg som är sig mer likt än vad han hoppats på:

”Mamma ändrade ogärna på grejer. Lite som att allt blev som det blev, utan nån yttre påverkan. Om nåt hade fått en plats i hennes liv stod det kvar på exakt samma ställe. Mobiltelefoner med spruckna högtalare, lampor som flimrade bara man gick för nära, äggklockor som gick för långsamt, män som stal pengar direkt ur andras plånböcker. Alltså stod soffan kvar. Så klart att den gjorde.” (sid. 30).

Och soffan är av stor betydelse för Finn för att den på ett mycket direkt sätt har med hans pappa att göra, och med hans död att göra och det faktum att Finn sett alldeles för mycket av vad en son bör slippa för ett och ett halvt år sedan. Jag skriver också tidigt att det här är en känslosam bok. Och det är det, och det är nog det jag mest tar till mig hela tiden: som jag känner, som jag tänker på och det är det som fastnar allra mest tills nästa gång jag plockat upp den…

Jag känner också en viss frustration som kommer ur att Finn stammar och att alla runt omkring honom (även om det är omedvetet) liksom utnyttjar det på så vis att de klipper av honom, lägger ord i munnen på honom ibland… Jag känner att Finn inte alltid får lov att prata färdigt, tala till punkt, säga det han säger, känner, tycker och tänker – inte ens med hans egen mamma. Hans ventil blir på så många sätt musiken och delvis också Facebook och de statusar han kan publicera där. Och musiken är Finns andrum – han stammar inte när han sjunger, han sjunger bra, spelar gitarr bra och han kan också genom denna ventil komponera eget – skriva egen musik och finna ord och med detta en passage för orden!

Det snyggaste av allt i den här romanen är på så många sätt Hannas närvaro – ja, den Hanna som vi också möter i Kaninhjärta flyktigt och i Fågelbarn desto mer! Ljungqvist har verkligen gjort något spännande utav den här trilogin som på nutidsplan är parallellberättelser på flera sätt och det är genomtänkt och fungerande! Jag får lust att bläddra lite i de två föregående böckerna – bara för att (och inte minst för att jag saknar dessa perspektiv, dessa böcker och dessa röster!). Hur ofta känner jag detta lika starkt? Ja, det är inte ofta kan jag lova.

Detta är en dyster, välkomponerad, grå och känslosam bok, utan att kännas tung och mörk på så vis. Den är så oerhört läsvärd, kanske allra helst om man läst Ljungqvists andra fristående böcker, men även utan detta: den är läsvärd! Och även om den inte är favoriten bland de tre romanerna, så är den så bra! Läs romanen och känn: känn på Finn, hans känslor och tankar, känn hur Finns känner när han är ensam i lägenheten, känn vad soffan framkallar, vad Göteborg framkallar och ta reda på när och hur Hanna kommer in i bilden! Känn hur en rolex kan vända upp och ner på så mycket, hur kompisar och familj kan betyda så mycket mer än vad man kanske vågat tänka…

Med denna trilogiavslutning kan jag öven pricka av en punkt i kaosutmaningen 2.0 – närmare bestämt punkt 21: ”Läs sista boken i en trilogi/serie.”


Rävsång
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: Gilla Böcker (2014)
ISBN: 9789186634605
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris


Eldvittnet

Alltså – vilken skräll! Jag har läst ut Eldvittnet med sina 562 sidor på cirka tre dagar – trots att jag alltså haft besök av min lillasyster! Det var länge sedan kan jag säga. Jag läste i princip varje minut jag fick till övers (för man vill ju inte vara för otrevlig). Och det är den perfekta boken att just läsa de där minuterna till övers då och då eftersom kapitlen är genialiskt lagom långa! Det känns ju som att man läser en bok på cirka 200 sidor, för att allt bara flyger fram… Och den är så jävla bra (ja, ursäkta svordomen, men det är den!)!

Det var ett tag sedan jag läste både Hypnotisören och Paganinikontraktet nu av Kepler. Den första älskade jag skoningslöst då den var en klockren blandning mellan deckare och mer tenderade att gå åt skräckhållet och bok nummer två i serien kanske jag inte var lika upprymd över även om den är riktigt bra också. Jag tror att jag delvis behövde pausen som uppstått mellan delarna trots att jag numer klickat hem Sandmannen i pocket, i princip utan att blinka. Och anledningen till att jag nu gjort det är väl hyfsat självklar:

9789175030944_200[1]Eldvittnet är jättebra! Den är mer i klass med Hypnotisören och enligt mig bättre än Paganinikontraktet. Den vinner helt klart många pluspoäng i mitt hjärta då den är spännande överlag hela tiden och då den innehåller en hel del tvistar och sådant älskar jag. Det känns nämligen inte fullkomligt tvistat och jag tycker att Keplers soundtrack absolut är det välskrivna, bearbetade både när det kommer till historia samt språk. Jag kan inte sluta att älska det och jag älskar absolut även kapitellängden. Kapitlens längd är ungefär som ett lyckat kladdkakerecept – perfekt.

Jag tycker att det är intressant och trevligt att lära känna kommissarie Joona Linna närmare. Det finns något levande kring alla karaktärer, där jag som läsare utan tvekan får veta mer om Joona och flera detaljer gör att jag ser upp till honom oerhört mycket som person. Jag får den där exklusiva känslan av att veta mer om hans liv än vad många andra vet. Jag tycker också att karaktärerna känns så oerhört trovärdiga (med mitt perspektiv) när det kommer till flickorna på Birgittagården, den anstalten som figurerar för unga kvinnor med destruktivt beteende. Det skapar stor dynamik i historien!

Det här är en tvättäkta bladvändare, med välarbetade tvister och jag känner lite att – What’s not to love?

Jag längtar så jag nästan kreverar efter Sandmannen. Måtte det inte ta alltför lång tid att paketera min bokbeställning! Och hoppar nu bara att den är minst lika bra! Kepler lämnar mig alltid med ett starkt ha-begär – som i att äga alla verk av dem som går att äga hittills!

Jag prickar av punkt 14 i kaosutmaningen 2.0, nämligen: ”Läs en bok skriven/publicerad under pseudonym”. Som de flesta vid det här laget vet är ju Lars Kepler två personer och närmare bestämt makarna Ahndoril.

Novellix: Herr Kadar

qrjwrnitlv8zb6rva8nv[1]Håkan Nessers Herr Kadar är en novell som kretsar kring ett julfirande i Tanzania på anläggningen Pole Pole där två resenärer (novellens vi) betraktar de andra besökarna där herr Kadar sticker ut.

”Men herr Kadar var alltså klädd i mörk kostym; uppknäppt vit skjorta visserligen, men eftersom temperaturen när vi landade på Mafias enkla flygplats säkert låg på över trettio grader så här mitt i den värsta eftermiddagshettan stack han ut en smula redan från början.” (sid. 4).

Den här novellen påminner inte direkt om något jag läst innan, den slutar dessutom lite oväntat, vilket jag tycker om. På det hela taget tycker jag att denna ”skvallriga” novell är helt okej, kanske snäppet över okej till och med.

Med denna novell prickas jag av punkt 22 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok med ett eller flera personnamn i titeln”.

Barnkolonin

barnkolonin[1]Det här var en bra överraskning! Jag förväntade mig egentligen inte så mycket av den här barn-/ungdomsromanen, men hoppades såklart att det skulle vara något! Kerstin Lundberg Hahn har jag ju snappat upp som författarnamn på olika bokbloggar och det var delvis därför jag gav den här boken en chans… Inte för att vara sådan, men jag kanske inte hade fallit för bokens omslag (detta delvis då jag stör mig en del på djurskallen av någon anledning, men i övrigt gillar regndropparna och även huset som skymtar suddigt i bakgrunden).

Den huvudsakliga karaktären vi får följa (med något undantag) i den här riktigt rysliga romanen  är Joel. Han har sommarlov, han börjar åttan till hösten och hans familj har precis flyttat ut på landet där föräldrarna vill förverkliga en dröm. Joels storasyster Agnes är inte glad över förändringen, men de yngre tvillingsyskonen tycks ta allt med ro… Joels mamma och pappa har nämligen köpt ett hus med tillhörande vandrarhem (en före detta barnkoloni). De bor nära en sjö, nära skogen och den närmsta grannen bor en bit bort.

Det otäcka börjar ganska direkt när Joel stöter på en man och är med om en hel del oförklarliga småsaker (sådant där man kan försöka förklara bort, men till slut kanske inte kan). Det går till och med så långt att Joel börjar tvivla på sina egna upplevelser. Håller han på att bli tokig?

Miljön är ju perfekt för historien: det finns en historisk koppling, skogen, sjön och ödsligheten blir tydlig särskilt väl när det är grått och mulet, dessutom desto tydligare på natten. Boken innehåller dessutom verklighetstrogna personskildringar, familjerelationer och jag gillar att det är en ganska beskrivande bok, men blev ärligt talat lite chockad över hur ryslig den faktiskt är på sina håll då den tenderar att bli en skräckis och inte bara en rysare.

Den här boken passar ju perfekt som sommarlovsbok, och den passar alla (även vuxna). För unga kanske inte ska läsa den själv på grund av skräcktendenserna (jag blev ju rädd och var lite obehaglig till mods när jag gick och lade mig i tisdags natt (för av någon anledning läser jag ofta ut otäcka böcker på kvällen/natten och ligger länge med sinnena på helspänn))!

Jag rekommenderar boken och den är riktigt bra, men ändå känns det som att jag personligen stör mig på någon liten detalj jag inte ens kan sätta ord på! Den här är riktigt bra, som sagt, men jag sitter ändå med ett litet gnagande ”men”!

Jag bestämmer att jag med denna boken uppfyller punkt 29 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok du blev tipsad om på en bokblogg”. Jag tipsades indirekt av Eli läser och skriver. Tack!

För alltid…

Jag påbörjade igår min semester klockan 15:00. Jag kompade ut dagens jobbdag och det känns helt overkligt att jag både har kompat ut en dag och att jag har min första semester någonsin! Jag firade med att läsa en Angerborn och närmare bestämt föll lotten på För alltid… som jag sprang på på biblioteket här om dagen när jag var där i andra ärenden. Jag började läsa igår när jag klev i badkaret på kvällen och läste ganska non-stop tills det var dags att släcka lampan (ganska sent)…

fr-alltid-_69869227[1]Ingelin Angerborns För alltid… är en riktigt mysryslig bok som dessutom passar utomordentligt bra i sommartid. Den handlar om Nora som lämnar staden för landet på sitt sommarlov som hon ska tillbringa med hennes mammas väninna. Och i enlighet med Angerborns mysrysliga så stöter huvudpersonen, och läsaren inte minst, på det övernaturliga!

I just den här romanen tycker jag att jag blir räddare än vad jag blivit innan när jag läst både RUM 213 och Hjärta av damm. Detta då Nora ofta upplever saker i sin ensamhet, på natten och då den här boken har detaljer som är ganska rakt på sak. Nora tror på det logiska och förklarliga, hon försöker hela tiden hitta rimliga orsaker till det hon upplever, och det gör inte hennes upplevelser mindre rysliga… Jag kan villigt säga att jag faktiskt var ganska rädd när jag släckte lampan och boken var utläst. Jag lyssnade lite för mycket efter ljud och med detta sagt kan det kanske vara idé att försöka låta bli att läsa den här boken om man är alldeles ensam hemma på kvällen eller natten.

Jag tycker om boken mycket och misstänker att jag hade gjort det utan tvekan även som barn. Jag tycker fortfarande att Angerborn har skrivit ypperliga högläsningsböcker. Den här passar jättebra som mysryslig spökhistoria när man kanske sover över hos varandra som yngre och man vill mysrysa tillsammans!

Med denna barn- och ungdomsbok prickar jag av punkt 33 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok som inte utspelar sig i stadsmiljö”.