Novellix: Hägring

yosu5cso2ewikes5di9f[1]Oline Stigs Hägring är en riktigt mysig novell utseendemässigt. Den läste jag till frukost för någon dag sedan då jag tycker den är så fin, vårig till somrig och jag tycket att Oline Stig verkade vara en riktigt spännande ny författare (för min egen del) att bekanta mig med. Den räckte precis hela frukoststunden.

Huvudperson är Bo Melinder. Novellen är ganska orginell och udda då den kretsar kring Facebook ur ett perspektiv och det faktum att man genom Facebook kan ha ”vänner” som i endast ”Facebook-vänner”… Nja, jag vet inte riktigt om jag tycker om den här så mycket. Den är helt okej och lite intressant, men jag skulle faktiskt inte vilja säga så mycket mer om den…

Ett plus är helt klart att den är lite mer orginell. Men jag fångas inte riktigt av den och jag vet inte om jag tycker att den är särskilt trovärdig. Det är i vilket fall som helst helt okej läsning och det här råkar nog ändå vara en av de absolut snyggaste Novellixerna som utkommit hittills (där Novellixerna nu för tiden nästan alltid är snygga faktiskt).

Med den här novellen tycker jag mig uppfylla punkt nummer 5 i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok vars omslag är mestadels grön”.

Glaskroppar

Här om dagen läste jag ut det enda verk jag riktigt gått och suktat efter hela den här våren: nämligen Erik Axl Sunds Glaskroppar. Egentligen har jag inte ens vetat så hemskt mycket om den, utan bara vetat att jag kommer vilja läsa den på grund av att det är samma författarduo bakom verket som skrivit ”Victoria Bergmans svaghet”, alltså Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Jag visste också att Glaskroppar är en del av en ny tänkt trilogi vid namn ”Svart Melankoli”, men jag hade faktiskt missat att detta var en fristående fortsättning på ”Victoria Bergmans svaghet” (vilket man faktiskt kan säga till viss del) och att den inte bara är en fristående del i den nya trilogin…

e0ea0142f521e7d0e5f2a18d127536c4-Glaskropparframsida_framsida_slutgiltig[1]Med tanke på att de är författarna bakom Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar har jag hela tiden tänkt att nu har de verkligen något att leva upp till och de har med detta också ett svårt jobb. Jag älskade deras förra trilogi! När jag väl köpt Glaskroppar tänkte jag att detta måtte vara åtminstone en uns av lika bra för att jag ska vilja köpa och läsa fortsättningen. Samtidigt var jag orolig och rädd att min relation till ”Victoria Bergmans svaghet” skulle komma i vägen på något sätt. Detta gjorde att jag började läsa ganska försiktigt innan läslusten vann över min hjärna och jag mer eller mindre slukade över 200 sidor på två dagar…

Läser man vad boken handlar om är det ”Ett mörker med endast en utväg” och ”En självmordsvåg sköljer över Sverige”. Det är ett ytterst känsligt ämne, samtidigt som man kanske inte kan tassa runt det enligt min mening om det ska kännas äkta. Och jag tycker för min del att Erik Axl Sund inte tassar runt det och att det blir trovärdigt och bra (och man propagerar ju såklart inte för självmord på något sätt egentligen, utan berättar en berättelse där jag tycker att de får in ett bra inlägg i ämnet i och med en av karaktärerna).

Men jag vill inte säga för mycket om den här romanen! Den är välskriven, den är riktigt bra och jag gillar den mycket! Jag gillar de lagom långa kapitlen och även om det var lite svårt att följa alla enskilda karaktärer först, så tycker jag att i alla fall jag kom in i det mycket fort och det tillförde för det mesta något till historien. Vissa perspektiv och kapitel ledde mig att misstänka förhållanden i verket som visade sig vara rätt… Det gör att detta kändes mer som en deckare än vad ”Victoria Bergmans svaghet” gav upphov till, samtidigt som jag inte vet om det är meningen från författarnas sida att läsaren ska börja misstänka det här…

De gör ett bra jobb! Och de har inte tagit på sig ett lätt jobb med tanke på deras succé med deras första trio böcker som så många (exempelvis jag!) älskade! Det här är sannerligen ett läsvärt verk om man klarar av det magstarka ämnet som ändå tas upp. För som statistiken säger och verket speglar: det är fler och fler unga som tar självmord idag!

Med denna roman kan jag även pricka av en punkt i kaosutmaningen 2.0: ”8. Läs en bok skriven av ett författarpar”.

Båten

baten[1]Förra onsdagen hade vi vår sista bokcirkel inför sommaren och vi hade läst och diskuterade Nam Les novellsamling Båten. Den ha fått riktigt fina recensioner och jag har läst om den hos ett antal bokbloggare. Jag personligen valde att ha Nem Les novellsamling som frukostlektyr varje morgon och trots att den är ganska tung, tycker jag att det har varit ett bra alternativ till läsning av detta verk. Jag har kunnat läsa den i min ensamhet på morgonen och jag har kunnat läsa varje novell inom loppet av två till tre mornar på ett ungefär.

Jag förstår på flera sätt varför Nam Le har fått så fina ord för sitt verk. Det är på flera sätt fantastiskt och man kan inte låta bli att känna att han kan skriva realistiskt och tillföra detaljer som känns ”för nära”. Samtidigt frågade vi oss på bokcirkeln hur man eventuellt kan uppnå denna känsla med tanke på att varje enskild novell är mycket olika varandra. Alla noveller utspelas i olika miljöer, med olika huvudkaraktärer både sett till personligheter, ålder och kön… De utspelas också i olika kulturer. Det är en omöjlighet att Nam Le har personlig insikt eller erfarenhet av alla dessa miljöer och kulturer… Det skulle vara intressant att få en bild av hur han jobbar!

Det mest triggande för mig i min läsning var första novellen där Nam Les förnamn återfanns en enda gång som novellens jag (sid. 18). Detta efterföljs av att en kamrat till novellens jag säger:

”Du skulle kunna exploatera det vietnamesiska hur mycket som helst. Men i stället väljer du att skriva om lesbiska vampyrer och colombianska yrkesmördare och föräldralösa barn i Hiroshima – och om New York-konstnärer med hemorrojder.” (sid. 18). Och jag återfinner alla noveller som omnämns utom en. Finns den? Kommer jag att få läsa den i framtiden?

I övrigt kan jag ärligt säga att jag både gillar och inte gillar Nam Le. Jag fastnar i något slags mellanläge, men kan ändå inte låta bli att hylla honom. Är det märkligt? Jag tror i alla fall att han skapar, för mig personligen, en ambivalent relation till honom och hans berättelser… Bland annat tack vare de där verklighetstrogna detaljerna som nästan chockar eller förvirrar mig beroende på vilken novell jag läser…

Jag prickar också av punkt 16 i kaosutmaningen 2.0 (då Nam är född i Vietnam): ”Läs en bok av en asiatisk författare”.

Det handlar om dig

9789129689747_200[1]Jag skymtade Sandra Beijers Det handlar om dig på bibblan i torsdags och tänkte att jag skulle ta med den hem som helgsällskap när jag skulle till min kompis i helgen. Och samma kväll tappade sambon upp ett bad till mig och jag satte mig med den här (jag skulle bara kika lite)… Och snart hade jag läst 120 sidor och en timma hade susat iväg… Och jag läste ut de sista sidorna i söndags på bara någon timma. I och med att den är lånad på bibblan prickar jag även av en punkt i kaosutmaningen ”30. Läs en lånad bok”.

Underbart är kort, kanske man kan undra. Ja, nej, ja… För den här boken är så bra. Den är tankeskriven, känslofylld och tonåringen i mig hittar delvis tillbaka till då… Men bara delvis. Jag var aldrig den där rebelliska tonåringen… Jag varken rökte, drack alkohol eller gjorde förhastade val just då och där på samma sätt som jag:et. Men ändå: jag gillar det, jag köper det och jag känner ändå någonstans igen (om inte annat känslorna). Känslorna är starka, de tar överhand, de styr, de känns, bara så jävla mycket… Och det är ångestframkallande, nervpirrande och igenkännligt på samma gång.

Jag älskar perspektivet med ett jag och ett du som titeln åsyftar. Ingenting känns ju så viktigt som när man träffar det där du:et med stort D. För just precis då förändras allt och allt handlar om den där speciella personen som man inte kan sluta tänka på och som man känner att man inte kan vara utan. Men när det kommer till känslor är allting också skört… Särskilt i den här åldern. Jag känner igen mig, det gör jag, även i det här. Men samtidigt har jag funnit en hatkärlek till tonårskänslorna som kan vara så irrationella och så otroligt starka och jag har upptäckt denna hatkärlek tack vare just den här romanen.

Sandra Beijer har lyckats skapa en riktigt bra roman. Den är välskriven, den är fylld till bredden av tonårskänslor och framkallar känslor. Och mer än så kan jag knappt begära. Det ska inte vara lätt med känslor, det ska inte bara vara rosa moln… Det ska vara verkligt. Och det är det här.

Populärmusik från Vittula

Mikael Niemi har jag varit nyfiken på ett bra tag. Det började med ett utdrag i skolan från just Populärmusik från Vittula:

popularmusik_fran_vittula-niemi_mikael-20397221-frnt[1]”Syrran var ute, så vi smet in på hennes rum. Niila knäppte upp skjortan och drog fram den kroppsvarma singeln. Högtidligt lade jag den på skivspelaren och sänkte ner pickupen. Höjde volymen. Den raspade svagt. / Ett brak! Åskan slog ner. […] Vi satt som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade som fiskar. […] Roch ‘n’ roll music.” (sid. 71-72).

Och jag blev inte besviken på det jag trodde skulle bli en omtumlande, annorlunda och överraskande läsning. Det är rakt igenom omtumlande, explosivt och väldigt intressant i och med att läsningen ger så många inre bilder, starka sådana, och alla scener liksom leker med ens känslor på så sätt att den framkallar mycket känslor. Till viss del leker boken med vissa fördomar om norrlänningar av olika slag och kanske just de negativa. Det är lite som en parodi – den är skruvad, annorlunda och den är bra! Jag skrattar dock inte så mycket, utan mår mest lite smådåligt, men tycker inte att det behöver vara något negativt…

Vi möter lestadianism, finländare, norrlänningar, musiken, spriten, barndomen, ungdomen, snön, kylan, bastun, kyrkan och allt det där man också känner igen oavsett vem man är: släkten, mamman, pappan, syskonen, vännerna, ovännerna, balansen mellan att vara barn och vuxen… Och jag gillar kompotten som känns lite sjuk, rent utsagt, men som tilltalar mig och som gör det annorlunda och bra i nästa led.

Och språket! Det är faktiskt någon form av explosiv poesi vi möter (vilket man bland annat faktiskt kan se i citatet från sidan 71-72). Det är galet, men klockrent på samma gång.

Det intressanta är också början (där man kanske kan riskera att tappa läsare). Men jag köper både början och slutet som visar på att det här är berättat i efterhand av någon – av Matti som vuxen?

Med denna roman kan även punkt nummer 15 prickas av i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok vars omslag är mestadels gul”.

The Summer I Turned Pretty

9780141330532[1]Jag läste alltså ut The Summer I Turned Pretty för några dagar sedan. Jag fick boken av Nelly från Nellons bokblogg i ett av våra första bokvänsbyten och den är alltså äntligen prioriterad och utläst. Jenny Han har jag ju längre varit nyfiken på.

Boken är lite av en puttinutt-roman, samtidigt som den inte är det. Den är sådär sockersött ungdomlig och jag kan faktiskt komma ihåg när jag var sådär osäker på mig själv, min kropp och jag oroade mig mycket för att inte uppfattas som kvinnlig och attraktiv. Men vad man inte vet när man är tonåring är ju att allt det där kommer och att man faktiskt inte behöver stressa! Vad klok man är så här i efterhand! Och med tanke på det jag precis skrivit om puttinuttet och igenkänningen: jag tror absolut att den här boken kan gå hem hos en tonåring och en tjej. Jag kan med detta delvis relatera lite till Belly som huvudperson, men samtidigt inte. Jag lär känna henne en del, men kanske inte fullt ut. Kan jag ens lära känna en person fullkomligt som är tonåring och som försöker förstå sig själv, frågar jag mig i nästa steg!

The Summer I Turned Pretty är ganska lättläst med tanke på både språk och innehåll. Det här är en mysig bok, även om den där unsen av cancer som återfinns i den, gör den lite jobbigare och tyngre och den stannar därav inte bara vid att vara mysig och puttinuttig. Det finns några detaljer som stör mig – exempelvis den där idylliska bilden som målas upp emellanåt. Samtidigt är jag medveten om att det idylliska hela tiden utmanas av verkliga inslag som jobbiga storebröder, obesvarad kärlek, förvirrade känslor, föräldrars relationer till varandra, skilsmässa, alkohol, med mera, med mera…

Jag känner att boken kanske visserligen inte är jätteorginell, men jag gillar den ändå någonstans! Jag tycker om den så pass att jag faktiskt vill läsa mer av serien (kanske mycket på grund av hur den här slutar visserligen, men ändå). Jag gillar de här typerna av romaner som brytningar till mer orginella stycken… eller de där tunga, riktigt tunga romanerna i antingen språk eller innehåll. Den här romanen kan vara perfekt läsning för den som har fastnat i det där ”för” tunga!

Jag diggar dessutom omslaget. Jag har googlat på alternativa framsidor och gillar den här mycket! Den är färgglad, somrig och ger mig mer än de där framsidorna med personer på. Omslagen på resterande böcker i serien i den här andan är också mycket fina!

Med den här romanen prickas punkt nummer 38 av i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en bok på annat språk än svenska”. I detta fall alltså engelska.

Ru

Ru_110223-193x300[1]Det här är nästa veckas bokcirkelbok. Jag har läst ut den för ett tag sedan nu ändå… Men jag har fortfarande ganska svårt att säga något om boken, fast jag tyckte mycket om den och uppskattade den mycket på många sätt. Jag tror att detta mestadels beror på det valda berättartekniska, där Thùy helt enkelt valt att berätta det såsom man kan berätta något för någon som lyssnar – lite osammanhängande, fragmentariskt och inte kronologiskt eller ens logiskt…

Det här är någonstans en mycket kort, koncis, men ändå känslofylld roman, som på samma gång inte säger för mycket eller ens mycket. Jag har liksom svårt att få ord på det här förhållandet att två för mig ganska raka motsatser av element på något vis lyckas vävas samman så de samexisterar i den här romanen. För romanen säger verkligen mycket samtidigt som den säger lite. Den är också känslofylld, men mer på ett osagt plan som gör att den samtidigt förmedlar väldigt lite känslouttryck. Den är också både tung och lite lättsam på samma gång, beroende på vilket stycke man läser… Och jag vet inte om jag kan ana en självdistans eller en självkännedom, eller både ock eller något helt annat när jag läser den här romanen.

Jag tror att det här är en sådan roman man med behållning faktiskt kan läsa om. Den är mycket vacker, språkligt fyllig och poetisk, vilket i sig nog ger flera dimensioner att ta till sig – och jag vet inte om jag har lyckats ta till mig alla dessa dimensioner – eller är det delvis det jag har gjort när jag känner mig aningen förvirrad över läsupplevelsens dubbelhet?

Jag är fortfarande osäker på vad jag fullt ut anser om boken. Jag gillar den, mer än så, men frågan är: hur mycket?

Jag hoppas få mer perspektiv på Kim Thùys Ru efter bokcirkeln och eventuellt kunna tillägga något mer därefter.

Med denna bok prickas punkt 28 av i kaosutmaningen 2.0: ”Läs en svensk bok med titel på annat språk”.

The Fault in Our Stars

Jag läste ut min första John Green-bok någonsin i fredags eftermiddag. Då hade jag på morgonen lyckats läsa så pass att jag bara hade två sidor kvar, vilka jag inte kunde läsa förrän till eftermiddagen. Det gäckade mig en hel del, även om det kändes skönt att få en hel timmas lästid på fredagsmorgonen (med efterföljande hotellfrukost i och med att jag var på kompetensutveckling med jobbet).

Jag har hört så mycket om den här ungdomsromanen som jag tror att jag klickade hem delvis på grund av Fiktiviteter. Sedan blev den liggande tills jag lyssnade på Allt vi säger är sant, där de pratade John Green… Och därefter kunde jag bara inte låta den ligga och samla damm i min att-läsa-hög. Jag började läsa den samma eftermiddag jag hade lyssnat klart på podcast-asvnittet!

imagesT6VXQ6IESå vad tycker JAG om boken?!

Jag tyckte utan tvekan mycket, mycket om den! Den är sorglig, vacker, romantisk, tung… Ja, mycket på en gång! Men det kan ju inte bli annat när man blandar upp en ungdomsroman med cancer. Det kan inte bli någon annan blandning! Jag tycker om alla inslag, från personligheterna och det faktum att de hanterar sin sjukdom genom att försöka att i alla fall inte bli av med humorn… Jag tycker de känns ganska äkta faktiskt, för alla karaktärer som vi möter i boken är faktiskt på något sätt drabbade av cancern – direkt eller indirekt – och bland annat i och med att vi faktiskt följer Hazels perspektiv.

I podden pratades det en del om ”prettospråket” som ungdomarna pratar… att det kanske inte är så äkta. Men personligen kan jag köpa det! Det finns de som pratar lite pretto, trots ung ålder. Jag tänker att det delvis är ett resultat av att Hazel läser ganska mycket (om vi ser till henne) och jag tänker också att det kanske är ett sätt att distansiera sig och bli något annat än sin sjukdom eller tjejen med cancer.

Det är så mycket känslor som spelas ut i den här boken! Jag känner med karaktärerna, gråter själv för deras skull och i någon form av rädsla för framtiden. Hur skulle mitt liv se ut om jag skulle drabbad av cancer? Vilka skulle stanna kvar vid min sida, och vilka skulle tycka att det blev för svårt att vara i närheten? Sådana här böcker får mig att känna så mycket på ett personligt plan. Och jag kan se mig själv tänka samma saker som Hazel Grace gör, fastän jag samtidigt vill säga till henne att vara hoppfull, optimistisk och känna sig välförtjänt av till exempel kärlek!

Jag grät en del kan jag lova under läsningen, även om jag höll igen förvånansvärt bra i bortamiljö (åh – om jag bara hade varit hemma!). Jag rekommenderar boken, tycker att den är riktigt, riktigt bra. Jag vill läsa mer från John Green i framtiden. Och jag vill se filmen som baseras på boken (trailern visar ganska mycket):

Jag misstänker dessutom att det kommer bli en ännu kraftfullare gråtfest när jag ser filmen – för jag misstänker att allt kommer bli än tyngre med vetskapen jag redan har. Och jag kommer inte heller se filmen i ett sammanhang där ingen annan vet vad jag gör (som nu när jag läste med oinsatt publik) så jag försöker hålla igen. När jag ser filmen så ska känslorna fram!

Och på tal om filmen: ”Läs en bok som kommer på film under 2014 eller 2015” är punkt nummer 11 i kaosutmaningen 2.0. Med denna bok är den avprickad.

Impulse

225px-Impulse(hopkins)[1]Jag har sååå länge varit nyfiken på Ellen Hopkins. Bland annat tack vare Miriam och Nelly med flertalet fina recensioner och lovord angående Hopkins och hennes romaner skrivna på vers. Och nu senast fick jag ju just Impulse i bokbytet med Nelly. Och det är inte alltid jag har haft tid att hugga in i en av böckerna jag fått i bokvänspaketet av Nelly. Men nu hann jag och ville jag det ganska direkt. Detta har varit min ”frukostbok” då verserna som upplåter kortare kapitel har varit perfekt att läsa just på morgonen. Oavsett om man haft fem minuter över att läsa, tio minuter eller tjugo…

”Act

on your impulse,
swallow the bottle,
cut a little deeper,
put the gun to your chest.” (sid. 4).

Bokens titel är ganska klockren i samband med detta citat. Den presenterar också bakgrunden på ett poetiskt, rakt och koncist sätt för de tre individerna som läsaren får lov att följa: Tony, Vanessa och Conner. Alla tre skrivs in på Aspen Springs ungefär samtidigt, efter deras självmordsförsök… På Aspen Springs är tanken att de ska få hjälp att bearbeta barndom, minnen, händelser, dåtid och nutid och deras känslor på ett sådant sätt att de ska kunna hitta sig själva samt hitta tillbaka till lusten att leva! Ämnet är så tragiskt, så viktigt och egentligen ett verkligt problem i alla samhällen i världen. Jag känner varmt för boken, ämnet, tematiken och allt som kommer ur det poetiska.

Hopkins val att skriva på vers passar det här tragiska och tunga så otroligt bra. Det är som att jag blir mer berörd och mer engagerad när det är så vackert skrivet i den där samklangen i rytmen som uppstår… Hade det här istället varit en helt vanlig roman, ja, jag vet inte… Men jag misstänker att jag kanske inte skulle äga samma förmåga som läsare att bry mig. Det kommer mycket känslor ur det faktum att boken är skriven på lyrik och blir vacker i allt det vardagligt hemska och tunga. Det är briljant!

Jag vill ha mer Ellen Hopkins i framtiden. Samtidigt har en sådan där oroskänsla fötts med den här boken som är den bästa jag läst hittills i år (helt klart den bästa av topp tre böcker i år, av tio lästa verk). Ja, visst är vi bara i mars. Men ändå! Oroskänslan jag känner är ju såklart om jag kommer tycka att Ellen Hokpins andra böcker är lika bra och briljanta. Det verkar ju som om jag inte har något att oroa mig för (egentligen), om jag vänder mig till Miriams recensioner och tankar, samt Nellys. Jag hoppas, hoppas verkligen att jag kommer tycka detsamma! Jag älskar när jag kan skriva upp ett nytt författarnamn som en potentiell favoritförfattare. För det är det vi snackar! Mer vers och Hopkins, åt folket!

Nummer 10 i kaosutmaningen är med den här romanen avprickad: ”Läs en bok som har över 500 sidor”. Och boken är också på engelska, och det är det första hela verket jag läser på engelska hittills i år.

Den nya människan

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D-663x1024[1]Min första reabok lästes ut i onsdags. Sent. Jag satsade utan att tveka på Boel Bermann och hoppades innerligt att den här boken skulle vara exakt sådär bra som jag ju har hört att den ska vara. Jag var nervös. Det blir jag faktiskt alltid när jag går in med en hel del förväntningar när jag ska läsa en bok jag tror att jag ska tycka mycket om, och särskilt när jag av någon anledning också vill att den ska vara bra (till exempel uppföljare till en viss bok). Och i det här fallet trodde jag att jag skulle tycka om Den nya människan. Kanske, eventuellt, perhaps, mycket dessutom.

Boken levde faktiskt, utan några skrupler som helst, upp till förväntningarna jag hade på den. Jag är så glad att jag har läst en välskriven, genomtänkt och lagom tjock/tunn (hur man nu vill definiera) svensk roman som dessutom är en dystopi. Hurra, hurra!

Jag gillar berättargreppet som skapas av att varva Rakels synvinkel med några artiklar och enstaka rapporter. Det förstärker känslan av att boken behandlar en alternativ framtid där ”den nya människan” är ett samhällsproblem, eller liksom förstärker känslan av att vara något verkligt, något som skulle kunna hända! Språket är ärligt, rakt och det passar den dystopiska och mörka framtiden som målas upp. Dock kan jag erkänna att jag störde mig de första gångerna jag snubblade på ”ofullständiga” meningar – alltså bisatser mer eller mindre som fristående meningar. Men det kom jag över lika fort som jag i övrigt kom in i boken. Jag upplever att jag nästan sögs in i historien. Den var så väl genomtänkt (som sagt) och jag kände lusten att bara fortsätta läsa kväll efter kväll. Det här är kanske en bok som kan locka fram läslusten hos flera? Jag har nämligen känslan av att man kan föredra många genrer och verkligen gilla den här. Man behöver inte gilla skräck, dystopier, det okända… Det är ingen tvungen förutsättning.

Jag älskar konceptet otroligt mycket: ”Är 2014 föds inga barn längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter en tid börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.” (från baksidan). För det nervkittlar, känns inte helt otroligt och det är skrämmande, men samtidigt så genialt. Det är också detta som jag tror lockar många, oavsett vad man nu råkar föredra för genre.

Jag rekommenderar den här boken till många, många! Testa, testa, gott folk! Den är som sagt lagom tjock/tunn med sina drygt 200 sidor dessutom. Och omslaget är dessutom läckert: framsidan är stilren och snygg, ryggen ser fin ut i hyllan och min bok kommer utan tvekan att få ett godkänt och boarding pass för att få ställa sig på just sitt hyllplan: jag kommer alltså skriva min namnteckning i boken. Den är M.I.N. och det är jag löjligt lycklig över! Ett himla bra reaköp det här, indeed! Stort tack till mig själv för valet att kapa hem just den här!

Det här inlägget gör det 666:e på bloggen (tänka sig)!

Jag kan även pricka av punkt nummer 25 i kaosutmaningen: ”Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag”. Kalla kulor har jag inte läst något utgivet av förrän nu, nu då.