Kulturkollos veckans utmaning: Min dammigaste bok

Ja, såhär har det alltså gått att läsa angående veckans utmaningKulturkollo sedan i tisdags:

”Den här veckan vill vi gärna höra om din dammigaste bok eller läsupplevelse.

Tolka det dammiga som du vill. Kanske är det din favoritklassiker? Eller det tristaste du någonsin läst? Visa oss den äldsta boken du äger, ditt bästa antikvariatsfynd eller den hyllvärmaren du haft längst i hyllan. Rota långt in i bokhyllan och berätta om det dammigaste du har.”

Jag väljer att tolka veckans utmaning som min potentiellt dammigaste klassiker i bokhyllan. Och jag skulle vilja mena att det är inte den äldsta boken jag äger och det är inte heller en bok, utan snarast tre… I och med en ommöblering i vårt gästrum riskerar dessa tre skönheter och favoriter till klassiker att bli de absolut dammigaste böckerna i min fina boksamling!

De två understa böckerna av Maria Gripe – Tordyveln flyger i skymningen samt Agnes Cecilia – en sällsam historia – är hyfsat nyinköpta. Men historierna i sig är faktiskt två av de första ”tjockare” böckerna jag läste som yngre. Båda lästes samma sommarlov om minnet inte sviker mig och jag läste dem i den ordningen de här är uppräknade. Maria Gripe hade med Tordyveln flyger i skymningen fått mig att upptäcka Gripe som författare och jag läste flertalet Gripe-böcker den sommaren, men dessa två blev mina absoluta favoriter. När så också dessa två favoriter lästs i vuxen ålder och fortfarande värmt hjärtat och sedan kom ut i de snygga omslagen jag äger dem i – ja, inte tvekade jag oerhört länge när jag hittade den ena på  rea och boxen den andra ingick i till mycket bra pris.

Marguerite Duras Älskaren tackar jag mina högskolestudier för, då jag är rädd att jag kanske hade kunnat undgått denna pärla ett bra tag till om det inte vore för att den ingick i kurslitteraturen i en av våra kurser. När jag sedan hittade pocketen som jag tycker är oerhört snygg i samband med att jag strukturerade upp lån, köp, och så vidare i kursen den ingick i, så klickade jag utan att tveka hem den från en av bokhandlarna på nätet. Det är en av de absolut mest älskade klassikerna av de klassiker jag har läst!

Sedan äger jag visserligen flera riktigt bra, älskade och läsvärda klassiker, men tyvärr är deras omslag mer gynnade av att stå och trängas tillsammans med andra klassiker i klassikerhyllplanen i en annan bokhylla. Inte minst för att de är så lästa och slitna vid det här laget att de verkligen inte står sig lika bra någon annanstans!

Kulturkollos tisdagsutmaning: Mina hjältar och hjältinnor

Veckans tema på Kulturkollo är hjältar och hjältinnor av olika slag. Carolina frågar:

”1. Berätta om en hjälte eller hjältinna du ser upp till.
2. Vilken var din första hjälte eller hjältinna? Kan det ha varit Bamse? Eller din mormor? Eller ridläraren? Stålmannen? Eller fröken i första klass??? Berätta!”

  1. Första frågan har jag tänkt besvara i två steg. För det första så ser jag mycket upp till vardagshjältar och vardagshjältinnor som gör något för andra/spelar stor roll för andra – lärare, bibliotekarier, författare, läkare och familjemedlemmar, för att nämna några. Sedan ser jag upp till starka kvinnor och män i litteraturen som betyder mycket för läsaren och som på något sätt inspirerar läsaren. För min personliga del har exempelvis Hermione, och för all del Harry Potter, betytt mycket på olika sätt (även fast jag upptäckte dem senare än vissa av mina medmänniskor åldersmässigt).
  2. Andra frågan vill jag också besvara i två steg. Först och främst måste min första hjälte och hjältinna ha varit min pappa och min mamma. Litterärt så kan jag säga att Bamse kanske kunde blivit min hjälte om jag inte hade ogillat honom av någon anledning som barn – mamma köpte en Bamse-prenumeration och jag bara vägrade tycka om honom när hon försökte tappert att locka in mig… Däremot kom jag snart i kontakt med en av mina största hjältar/hjältinnor litterärt en kortare tid efter att jag lärt mig att läsa: Kitty Drew (Nancy Drew på engelska). Jag älskade hennes personlighet som yngre – att hon tog plats, var smart och var så modig (sätt gärna detta i relation till mitt yngre, mycket blyga, jag).

Kulturkollos tisdagsutmaning: Bästa julen

Kulturkollo har jultema den här veckan och veckans tisdagsutmaning ”handlar om bästa julen. Vilket av alla julfiranden du läst om/sett har fastnat mest i minnet hos dig och varför?”

Här fastnar jag direkt på juldetaljerna i Harry Potter och tänker att Harry Potters  världs jular är magiska och jag tror att ett julfirande i den andan hade lockat fram barnet i mig som känt julmagin i ett kick! Jag tycker att Harry Potter i sig sätter ett ganska stort fokus på vad som är viktigast juletid: de goda relationerna och personerna man har de goda relationerna till! Och då kanske en stickad tröja i julklapp, till exempel, kan vara mer värdefull än flera dyra presenter från någon som bara köpt paketen för sakens skull… Julen för mig innebär familjevänligt, stämning, umgänge och gemenskap. Jag tycker att Harry Potter sätter fingret på det där. För många är julen en familjehögtid, men man får inte glömma att det finns fler familjer än de som förenar oss genom blodet (en grej jag också tycker att Harry Potter förmedlar)… Tack till J. K. Rowling för bland annat det här! ♥

Kulturkollos utmaning om värme och trygghet

Kulturkollo är temat för veckan värme:

”Veckan går i värmens tecken, i medmänsklighetens och trygghetens. Vi försöker berätta om vad medmänsklighet är för oss och hur vi hittar trygghet i en verklighet som ibland är skrämmande.”

Vad värmer ditt hjärta allra bäst?
Just nu kan jag meddela att mitt hjärta ofta värms av engagerade ungdomar som på olika sätt inte bara tar, kanske inte ens saker för givet, utan som också ger… Som ger kärlek, värme, en hjälpande hand och så vidare och som ser personer för personer utan att koncentrera sig på andra aspekter, såsom ursprung, kön, ålder eller religionstillhörighet (för att ge några exempel). Jag ser också att inte bara ungdomar, utan människor i alla åldrar kan värma mitt hjärta av just denna anledning. Dock är det främst ungdomarna som just jag möter i vardagen som lärare, och snart möter jag också ensamkommande ungdomar på en vardaglig basis eftersom jag kommer att vara tjänstledig och testa på jobbet som ungdomspedagog 2016… Jag tjuvstartar redan nu under julledigheten och känner redan efter två bredvidgångsdagar att ungdomarna i kommande jobbet värmer mitt hjärta med det välkomnande jag redan nu fått!

Är det en speciell människa, en kram eller ett ord?
Det finns såklart en hel drös med personer i min omgivning som värmer mitt hjärta, får mig att le och får mig att själv vilja sprida värme, kärlek och leenden. Kramar är ett sätt att visa att man finns, vad man tycker, utan att använda ord, men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke att (faktiskt också) kramar är något som båda parter ska känna känns rätt. Ord som får mig att känna mig trygg är ord som person, familj, vän, välkommen, tack och varsågod, till exempel… Person är ett ord som många borde komma ihåg gör sig gällande alla individer på denna planet. Alla är unika och alla är först och främst en person. Familj och vän är också ord som för mig inte behöver betyda vad de egentligen betyder, då de för mig kan vara bredare än att betyda mamma, pappa, syster, bror eller kompis. Och vänliga ord såsom välkommen, tack och varsågod är värdefulla och sprider värme!

En bok du väljer varje gång du behöver trygghet eller den där speciella filmen?
Jag tror egentligen inte har en speciell bok eller en speciell film som jag väljer om jag just behöver känna känslan trygghet… Det som dock är av vikt för mig är att jag aldrig slutar läsa böcker eller se på film, båda av olika genre, för att jag har ett behov av att utsätta mig för både det bra, kärleksfulla, varma och ljusa, samt det dåliga, sorgliga, kalla och mörka. Jag behöver kontrasterna för att påminna mig om varför kärlek, värme och trygghet är så viktigt och varför jag värnar om dem! Jag behöver utsätta mig också för det jobbiga för att veta varför kärleken måste få vinna!

Kulturkollos tisdagsutmaning: Tvåsamhet

Kulturkollos tema denna vecka rör ”Vi två”, inte bara två som i kärlekspar, utan som kompispar och liknande. Tisdagsutmaningen går därav i denna anda och Kulturkollo meddelar: ”Jag vill att du presenterar ett (eller ett par) par från följande kulturella områden”, och områdena är litteratur, musik, film, tv (som jag väljer att mer eller mindre slå ihop) och som överkurs teater samt sport. Jag väljer att hoppa överkursen!

Litteratur: Inom litteraturen tycker jag mig ha fallit för kompispar som har starka band med varandra och som blir starkare under resans gång, såsom Harry Potter och Ron Weasly, eller Harry Potter och Hermione Granger (J. K. Rowling), eller de där lite mer oväntade men vackra kompisrelationerna som återfinns i Mormor hälsar och säger förlåt eller En man som heter Ove (Fredrik Backman), exempelvis. Jag faller, åtminstone för stunden, också för vissa kärlekspar… Två exempel är Grace och Sam (Maggie Stiefvater) och Hazel och Augustus (John Green). Sedan är jag svag för syskonrelationer som känns vackra, exempelvis den som beskrivs i Allt för min syster (Jodi Picoult).

Musik: Inom musiken vet jag inte vad jag ska kunna ge för exempel! På rak arm kan jag inte komma på något konkret, mer än att många uppskattade sånger såklart handlar om tvåsamhet på olika sätt, både lyckad och misslyckad sådan av både kärlekskaraktär och kompiskaraktär, och annan karaktär… De sångerna som oftare stannar kvar hos mig är de där inte helt fläckfria beskrivningarna av tvåsamhet.

Film/Tv: Inom film skulle jag antagligen kunna räkna upp en hel del karaktärer som vi inte känner igen från just litteraturen. Hit kan man dock trycka ”copy” samt ”paste” vad gäller både Harry och Ron, Harry och Hermione, Hazel och Augustus samt systrarna i Allt för min syster (My Sister’s Keeper). Andra par jag har ett gott öga till av olika anledningar är Doktorns olika skepnader med sina följeslagare (Doctor Who) och den absoluta favoriten är nog fortfarande Doktorn och Amy. Andra älskvärda par återfinns i några av mina favoritserier: Downton Abbey, Call the MidwifesModern Family, Torka aldrig tårar utan handskar (även bokserien) och My so Called Life, exempelvis.

Kulturkollos tisdagsutmaning: hur jag skriver

Denna vecka lyder Kulturkollos tisdagsutmaning som följer:

1) Berätta något om ditt skrivande – vad skriver du (blogg, poesi, brev)? Var skriver du? När skriver du? Hur? Varför?
2) Dela med dig av din bästa skrivinspiration – har du en favorithandbok eller ett knep för att få igång bokstäverna?”

Mitt skrivande består mestadels att författa lektionsmaterial till eleverna, att författa mejl i jobbet och att författa ett och annat blogginlägg av olika karaktär. Jag ägnar ofta somrarna till att också författa inlämningsuppgifter av olika slag i någon sommarkurs, men jag saknar det skönlitterära författandet jag egentligen älskat sedan mellanstadiet.

Jag skriver på datorn, jag skriver i sängen, i soffan, vid skrivbordet eller köksbordet. Någon enstaka gång har jag fått en himla bra sekvens i huvudet som bara ska ner på papper och då har det gått åt något kuvert eller annat för detta ändamål. För ett par år sedan blev mina ord på ett kuvert, en sekvens, en novell som jag lämnade in i min kreativt skrivande-kurs jag gick just då.

Min bästa skrivinspiration för just det skönlitterära skrivandet får jag från olika känslointryck och synintryck – det kan vara en sinnesstämning, tv, film eller (vilket det är mest) hos författare och i deras enskilda verk. Jag borde upprätta ett kladdblock (likt det jag hade på gymnasiet) där jag bara skrev upp korta sekvenser (såsom jag ibland gör på kuvert) som ploppade upp i mitt huvud från och till. Med vissa kladdsekvenser blev det ingenting, men vissa blev noveller – bland annat en novell som jag högläste för publik.

För det bloggigare författandet, och för det mer studieinriktade, finner jag ofta ingen direkt inspiration. Däremot känns det bra att skriva något, hellre än inget, och att sedan gå in och göra eventuella ändringar. Det är så jag lyckade kamma hem VG i sommarens kurs. Första utkastet och sista var ofta väldigt olika, då jag möblerat om, omformulerat och småpillat tills jag blev så nöjd jag kunde inom den bestämda tidsramen… Och det gick ju bra tillslut.

Kulturkollos tisdagsutmaning: tre snabba om Japan

Denna veckas tisdagsutmaning lyder som följer: ”Vad tänker ni på när ni hör ordet Japan? Skriv ned de tre ord som kommer till er och svara sedan i kommentarerna eller i egen blogg, twitter eller på FB.”

Jag svarar som ni kan se här på bloggen och för egen del tänker jag på:

1. Skräckfilm
2. Sushi
3. Tokyo

Mina kommentarer blir således:

1. Jag såg ”Ringu” (som eventuellt lite för ung) men redan då konstaterade jag att jag gillade japansk skräck (inte minst för att den koms ihåg då den om inte annat skiljer sig lite från amerikanska skräckisar man kanske är mer van att se). Idag tittar jag och sambon ibland på japansk, eller åtminstone asiatisk, skräckfilm, kriminalfilm och ibland också dramafilm. Och ofta är det riktigt välgjort och sevärt.
2. Sushi, sushi, sushi – maträtten jag oftast inte gillar men vill gilla! Jag har gillat sushi två gånger i mitt liv och jag hittar inte tillbaka till dessa fantastiska upplevelser! Jag gillar på långa vägar inte alla smakkombinationer när det kommer till sushi, men de där jag borde gilla..!
3. Tokyo är just vad jag önskar besöka någon gång under min livstid. Sambon har samma dröm (kanske till och med starkare). Och med det drivet i fokus: vi borde lyckas en dag (även om det kanske inte är riktigt än)!

Tisdagsutmaningen: Mitt ”lilla” 80-tal

”Veckans utmaning går ut på att minnas ditt -80-tal”, meddelar Kulturkollo.

Jag är född i april, 1989, så jag kan ju meddela att det verkligen blir ett ”litet” 80-tal för mig i och med att jag bara var en del av 80-talet tre kvartaler av ett år. Men tre kvartal av ett år är ändå något:

Vilken musik lyssnade du på? Jag vet i alla fall att det var mycket radio och även mycket Roxette. Jag vet också att mamma och pappa såg tidigt att jag gillade ABBA en hel del.
Vad läste du? Jag lyssnade på mamma och pappa som pratade, sjöng, och kanske även läste något som passade en riktig småtting på den tiden…
Vad såg du på? Jag såg mycket på min mamma och min pappa, på olika släktingar och också alla färgglada leksaker! Vi hade även hund och katt i hushållet och jag vet att de nosade på, och gosade med, mig då och då.
Vem/vilka var de stora idolerna? Mina stora idoler var såklart: mamma och pappa!

Kulturkollos tisdagsutmaning: En utmaning som skrämmer

Den här veckan lyder som följer, Kulturkollos tisdagsutmaning:

Vilket är ditt allra bästa blodisande tips i sommarnatten? En film? En bok? En spökhistoria berättad av någon särskilt skrämmande berättare?


Jag har lite tips om boktips i sommarnatten i alla fall. Jag har några förslag för den som gillar skräck, och några förslag för den som gillar det lite mer mysrysliga:

För den som gillar skräck…

…tycker jag att det kan passa riktigt bra att läsa John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda eller möjligtvis också hans Himmelstrand. Båda verken utspelar sig heta sommardagar, kan man väl säga och det ligger något ganska skrämmande i det där med att läsa om en miljö man själv tycker att man lever i för stunden. Med detta argument tycker jag också att man med fördel kan läsa exempelvis Regnbågen ur skrivarkollektivet Fruktans novellantologi ”Stockholms undergång”.

För den som gillar det mer mysrysliga…

…tycker jag att man istället ska köra på spökhistorieläsning för barn (antingen samlingar eller roman), kanske till och med högläst tillsammans med någon annan lite sådär halvnerbäddad i kudd- och täckhav. Man skulle till exempel kunna tänka sig att läsa Sju hiskliga historier av Heddi Böckman eller något av Ingelin Angerborn, exempelvis RUM 213. RUM 213 utspelas visserligen sommartid, så vill man komma ifrån det är ett annat tips Hjärta av damm.

Kulturkollos tisdagsutmaning: Ungdomligt

Kulturkollo tillkännagav denna veckas utmaning igår och jag vill så jättegärna besvara frågorna i utmaningen, men jag känner mig samtidigt så fruktansvärt frustrerad över att alla svar absolut inte kommer som självklara (jag älskar ju ungdomslitteratur och tycker ju att det många gånger kan vara böcker för alla)! Ja, frågorna är helt enkelt riktigt kluriga och så pass kluriga att jag fått tänka efter både tisdagen och onsdagen den här veckan.


1. Igår (i måndags) presenterade vi en lista på 100 bra böcker för unga. Vilken bok skulle hamna överst på din lista? Varför?

Jag kikade själv på Kulturkollos lista när den kom upp (och jag räknade ihop vid lunchtid idag) att jag läst en tredjedel av de böcker på den listan. Många av böckerna som finns med på listan och som jag har läst gillar jag oerhört mycket och på olika sätt. Men vilken bok skulle alltså hamna högst upp på min lista? Allra högst upp?

Att döma av de senaste årens toppitopp-listor vid årssluten, skulle jag vilja säga att en topp tre skulle kunna anses vara:

  • Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
  • Nattens cirkus av Erin Morgenstern.
  • Kaninhjärta av Christin Ljungqvist.

Men de här tre är bara några av årens senaste och älskade läs, för jag har egentligen många favoriter och älsklingar bland ungdomsromanerna!

2. Vilken bok skriven för unga tycker du alla vuxna ska läsa? Varför?

Kanske skulle det kunna vara just Här ligger jag och blöder? Frågan är ju som jag indikerat hela vägen i denna utmaning s.k.i.t.s.v.å.r. Men jag skulle ändå vilja att vuxna läser den här boken eller en annan bok som handlar om att vara ung och möta vuxna, så att man kanske minns hur det är att vara ung, att inte vara helt vuxen och att möta de som är vuxna i vår samtid! Alla vuxna tar inte alltid sitt ansvar och alla vuxna försöker inte alltid att förstå de som är yngre, men kanske kan man med hjälp av en sådan här typ av bok komma ihåg att vi vuxna är viktiga – men – att vi också är mer lika än vad vi kanske tror (oavsett ålder har vi känslor och tankar).

3. Vilken bok skriven för vuxna tycker du passar riktigt bra för ungdomar? Varför?

Jag tänker spontant på någon bok som berättar om hur man kan vara drabbad länge av andras beteende eller hur andras beteende kan drabba många på ett sätt kanske ingen tänkt. Jag tänker bland annat på Gardells En komikers uppväxt eller ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Beteenden hos andra jag tänker på är det vi klassar som mobbning och kränkningar. Någons ord eller handling som drabbat en negativt på grund av att man är den man är eller älskar den man älskar, kan drabba hårt, länge, kanske hela livet (och i ytterligare ett steg kan det kanske också förkorta någons liv). Om vi, i alla åldrar, bara kunde förstå hur vissa saker hänger ihop, hur de formar oss och våra tankar om andra, varandra och oss själva!